Anniara

Det var inte så svårt att klarera in i Sydafrika. Vi kom
till Richard´s Bay på morgonen och eftersom Egret anlänt två timmar före oss så
var myndigheterna redan uppmärksammade på att vi skulle komma.
Immigrationsmyndigheten skulle komma om en timme och tullen skulle dyka upp
omkring lunchtid. Vi väntade och väntade – vid klockan fem på eftermiddagen kom
en man ifrån immigrationsmyndigheten och vi fyllde i lite papper, sedan kunde
vi ta ner den gula flaggan. Tullen lät vänta på sig till nästa dag. När de väl
kom så fick vi fylla i lite papper och sedan var allt klart. Det där med
biosecurity, att vi inte hade några otillåtna livsmedel, trä eller jord ombord
och som de var oerhört noggranna med på Nya Zealand och i Australien, brydde
man sig inte alls om här.
När vi sedan skulle lämna Richard´s Bay så var det desto mer byråkrati. Vi
skulle ju inte lämna landet, bara gå till nästa hamn men det spelade ingen
roll. Först skulle vi ha stämplar och underskrifter ifrån marinan vi låg i, där
de garanterade att vi betalat för oss. Sedan skulle tullen ha lite mer
uppgifter och stämpla. Därefter fick Göran gå till immigration, mer papper att
fylla i och en stämpel. Därefter gick färden till grannmarinan som också skulle
intyga att vi inte behäftade med skuld plus att de stämplade för
hamnmyndigheten räkning också. Till sist skulle sjöpolisen sätta dit sin
stämpel. Sedan fick vi segla iväg – nästan. På väg ut ropade vi upp
hamnkontoret och begärde att vi skulle få lämna hamnen. Det tog sin lilla tid
innan de hittade rätt papper (vår floatplan på fem sidor som vi lämnat
tidigare) och under tiden fick vi cirkla runt i den yttre hamnbassängen.
Troligtvis fick de ringa upp marinakontoret, som mailat över våra dokument, och
be dem sända dem igen för det tog tjugo minuters cirklande innan vi fick
tillåtelse att gå iväg.
Det var lite si och så med konditionen på bryggorna i Richard´s Bay

Seglingen till Durban blev långsam med svaga vindar. Det gjorde inte så mycket,
det är bara 91 NM så vi hann gott och väl fram till dagen efter. Där fick vi sedan klarera in igen!!! Precis
som om vi kommit från ett annat land. Lite enklare, vi fick ”bara” besök av
immigration, tullen gjorde stickprovsbesök, dock inte hos oss. Inför avfärden från Durban så travade vi runt
till, i tur och ordning, marinakontoret, hamnmyndigheten, immigration, tullen
och sedan tillbaka till hamnmyndigheten en gång till. Därefter gjorde
immigration ett besök på Anniara och sedan fick vi åka. Snacka om byråkrati!
Det finns ett stort problem med att färdas längs Sydafrikas kust vid den här
årstiden. Eftersom de allra flesta undviker att gå genom Röda Havet och
Suezkanalen på grund av risken för piratöverfall så befinner sig ett stort
antal ”overseas” här samtidigt och marinorna saknar kapacitet för att ta emot
den stora mängden av båtar. Det är totalt omöjligt att boka plats i förväg och
följaktligen hade vi fått besked om att det var fullt överallt. Vårt hopp stod
till att det goda väderfönstret skulle få båtar att flytta sig i riktning mot
Kapstaden och då skulle det uppstå lediga platser på vägen.
Seglingen till Port Elisabeth var fantastisk! Vi gick ut 12 NM från kusten och
kom ut i Agulhas-strömmen. Med 10-17 m/s medvind och 4 knops ström så gjorde vi
102,4 NM på tolv timmar! På bara en kraftigt revad genua! Hela resan om 406 NM
tog två och ett halvt dygn. Väderleksrapporten lovade dock vindskifte, mot
kraftig sydvästlig vind och det är då sjön reser sig, vind mot ström! Vi skulle
precis hinna in i Port Elisabeth innan den västliga vinden blev för kraftig.
Killarna på Periperi-net, som rapporterar om vädret uppmuntrade oss att söka
skydd och menade att det alltid brukar ordna sig, i värsta fall får man förtöja
utanpå en fiskebåt. Hellre än att utsätta sig för dåligt väder! Vi hade några
jobbiga timmar i motvind och motsjö innan vi nådde hamnen och marinan i Port
Elisabeth. Jag var lite orolig, klockan började bli mycket och vi avskyr att gå
in i okända hamnar när det är mörkt. Här var det ingen fara, hamnen var klart
upplyst. Vi cirklade runt ett tag och såg en plats som vi kanske skulle kunna
ta. Efter ytterligare två varv runt, när vi ordnade med fendrar och
förtöjningslinor, så dök det upp två killar på bryggan som vinkade och visade
att vi skulle ta den plats som vi själva redan tänkt. ”Välkomna till Port
Elisabeth”, det var Sverker på Nanoq, som på klingande göteborgska hälsade oss
välkomna. Han hjälpte oss att förtöja och sedan fick vi ta en ankardram och
prata svenska. Vi har ju haft sällskap med Miss My en längre tid men för
Sverker var det första gången på länge som han hade tillfälle att praktisera
modersmålet.
Än så länge har vi bara sett “The big five” som sandskulptur på stranden i durban, men det kommer…!

”Durban är visst ett trevligt ställe”, sa Vic på Wind
Wanderer, när vi satt i marinan på Mauritius och diskuterade Sydafrika. ”Jag
har bott där i trettio år.”
Nu har vi varit i Durban en vecka och det är svårt att veta vad man ska tycka.
Marinan består till största delen av två långa pontoner och givetvis så fick vi
platsen allra längst ut på den längsta av dem. Det är sådär 500 meter att gå
innan du kommer av bryggan… Här är god service och de som arbetar i marinan är
värda guld för sin hjälpsamhet. De hjälper till med allt som en cruiser behöver
hjälp med. Men, sedan är frågan hur säkert det är att gå omkring i staden? Vi
väntar med de flesta av våra utflykter eftersom vi snart får besök men vi
tänkte i alla fall göra en stadsrundtur med buss. Vi hade hittat reklam för den
med åtföljande karta över centrum och hur bussturen går. Där fanns Stopp 1 och
Stopp 2 och när man läste så verkade turen utgå ifrån Stopp 1. Det var en bit
att gå men vi behöver röra på oss lite så vi travade iväg. Vi gick igenom den
citykärna som finns strax ovanför hamnen, vi var nästan de enda vita där. Sedan
fortsatte vi mot vårt mål och nu var vi definitivt de enda vita. Vi blev osäkra
om vägen och jag frågade en indier. Han visade hur vi skulle gå men uppmanade
mig samtidigt att hålla i väskan och skulle vi verkligen åt det hållet? Vi
fortsatte och kom fram bara för att inse att något var totalt fel – här fanns
ingen buss. Vi läste och läste igen och kom fram till att bussen nog startade
nere vid stranden och inte alls där vi var. Besvikna vände vi och började vår
vandring tillbaka. Rätt som det var mötte vi en motorcyklist och när han kört
förbi oss så vände han och kom tillbaka, upp på trottoaren! Till vår lättnad så
såg vi att han var polis. ”Vad gör ni här?” undrade han, ”här ska ni inte
vara!” Vi förklarade om vår tänkta busstur och att vi var på väg tillbaka till
hamnen. ”Håll i väskan, svara inte på tilltal, om någon pratar med er bara
fortsätt att gå och stanna inte!” Polisen tyckte inte alls om att vi befann oss
där. Helt plötsligt så kändes det mycket osäkrare att gå och jag tyckte att
alla stirrade på oss. Som tur var så var det inte så långt innan vi kom till
centrum där det kändes säkrare.
Dagen efter tog vi en taxi till stranden och turistinformationen där bussturen
startade. Men, just den här dagen gick det ingen buss, den var inne för
besiktning och översyn. Nästa dag skulle den vara tillbaka i trafik igen. Det
var som förgjort! Vi fick gå till ett glasshak och äta våfflor med glass för
att trösta oss. Sedan gick vi hela vägen tillbaka till marinan. På vägen
besökte vi ”The maritime museum”. Det kostade 5 rand (ca 3,50 kr) och det var
väl ungefär vad det var värt, ingen större behållning alltså.
Dagen efter skulle vi åka till butiken för båttillbehör. Den har tidigare legat
tvärs över gatan ifrån marinan men har flyttat och som extra service så kommer
affärens chaufför och hämtar kunderna ifrån marinan och kör dem tillbaka igen.
Nu fanns inte allt som vi behövde och då körde han oss till två andra affärer
där vi kunde köpa de grejer som fattades, utan extra kostnad! Eftersom affären
ligger rätt nära strandpromenaden så bad vi honom släppa av oss på vägen för
att göra ett nytt försök med bussturen. Vi hann precis, bussen skulle gå
klockan ett och vi var där kvart i. Men, ingen buss syntes till. Vi gick in på
turistinformationen och – bussen gick inte den dagen heller! Något stort
sällskap hade kommit och hyrt den från klockan tre och då fick vi snällt stå
över. Jag kände mig inte speciellt snäll och sa några väl valda ord till mannen
på turistinformationen. Det stod ett par från Schweiz bredvid, lika besvikna
som oss, och de förklarade att de försökte få till en tur med bil och en guide,
ville vi följa med? Det ville vi och vi vet inte hur bussrundturen skulle ha
blivit men det var väldigt intressant att åka med Siya Khambule. Han tog oss
med till The Elephant Stadium, den stora fotbollsarenan som vi sett utifrån
vattnet när vi gick in i Durban.
The elephant stadium

Vi passerade ”The High Court” där president
Zuma stått inför rätta. Vi passerade också hans officiella boning i Durban. Han
har flera hus, däribland ett i Durban. Vi fick inte fotografera och bilen fick
inte stanna, bara köra förbi. Omgivningarna såg helt annorlunda ut än omkring
hamnen där vi vanligtvis befinner oss. Vi kom också ner på Florida Road och
vårt resesällskap vittnade om att de varit där och ätit på en känd restaurang –
detta var innestråket! En helt annan plats var The Indian market, nära
järnvägsstationen. Egentligen var det flera marknader, ”The early market”, The
English market” och ”The herbal market”. Vi klev ur bilen och gick omkring i
sällskap med vår guide. Han försäkrade att det var helt säkert att vandra
omkring där men, jag kan försäkra att vi aldrig gått där ensamma! På
örtmarknaden såldes naturmediciner, för dem som inte har råd med antibiotika,
som guiden sa. För oss liknade det mest bark och vedbitar med inslag av lite
blad. Någon hade också ormskinn och djurskelett.

Bark och vedbitar

Gemensamt för dem var att de
inte ville bli fotograferade. Och marknaden var enorm! Det var stånd efter
stånd med säckar med olika godsaker i.

Stånd efter stånd med godsaker i…

I övrigt så såldes massor av grönsaker och kläder och krimskrans. Det var en
del av Sydafrika du aldrig ser som turist ,nu fick vi se den – tack vare bussen
som inte gick och Siya Khambule!
här såldes allt möjligt och omöjligt

Sydafrika – det är härligt att vara här! Vi ligger i Tuzi
Gazi Marina i Richard´s Bay, vid sidan om den engelska båten Egret. Ja, båten
är inte engelsk, det är en Sweden Yacht 390, men den seglas och ägs av Patrick
och Amanda från Falmouth. Vi startade nästan samtidigt från Mauritius och låg
som längst ungefär 50 sjömil ifrån varandra och efter 13 dygns segling så kom
vi in till marinan två timmar efter dem. Med lite generade leenden på våra
läppar bekände vi och Egrets besättning för varandra att vi varit lite oroliga
för den här, för sina oväder, ökända sträckan och att det är otroligt skönt att
ha klarat av den. Och dessutom utan alltför stora påfrestningar, även om det
var lite tjurigt utanför Madagaskar. Nu har vi ”bara” 900 NM kvar när vi ska
runda Sydafrikas sydspets och gå till Kapstaden, men dessa kommer vi att dela i
flera etapper och det kommer troligtvis att gå med en väldig fart för vi har
Agulhas-strömmen med oss, hela vägen.
Sedan vi lämnade Nya Zealand i början av maj så har vi seglat 10 600 NM.

Hej då till Opua och Nya Zealand

Vi började med en häftig segling med vindar upp till stormstyrka upp till Fiji.
Där stannade vi i nästan tre veckor, seglade omkring ibland öarna i Yasawa
Groups (mycket spännande eftersom sjökorten är minst sagt bristfälliga och de
dessutom har egna sjömärken).
Fijianska sjömärken

Dessutom besökte vi huvudstaden Suva. Vi åkte buss dit
från Lautoka och meningen var att vi skulle besöka några ambassader och fråga
om VISA. Ambassaderna var stängda eftersom det var drottningens födelsedag.
Vilken drottning? Den brittiska förstås, gamla f d kolonier som visade sin
vördnad för den gamla tanten, som inte ens fyller år då, men som tycker att det
är bättre att fira sin födelsedag på sommaren och inte i april(?), så därför –
firas hennes födelsedag i juni och Vanuatus och Australiens ambassader höll
stängt. Men, vi bodde på hotell (för 140 kr/natt med egen toalett och dusch)
och njöt av alla intryck.

Båtskolskjuts på Waya Island

Efter Fiji seglade vi till Vanuatu där vi för första gången upplevde att
befolkningen bodde i hyddor. Vi besökte världens mest tillgängliga vulkan,
Mount Yasur och såg lava spruta upp emot oss.
I Port Resolution bodde folket i hyddor

Det var också här som Göran fick
ta taxi över till andra sidan ön för att klarera in. Lite ovanligt eftersom vi
i de flesta fall inte ens är tillåtna att gå iland förrän myndigheterna varit och
inspekterat oss och båten. Vanuatu är bungy-jumpingens hemland, men vi avstod
från att titta på någon uppvisning då det händer att de unga männen skadas
allvarligt eller till och med dödsstörtar i sina band av lianer.
Vi stod på kraterkanten och såg lavan komma sprutande emot oss

Från Vanuatu seglade vi till Huon Reef. Det är en nationalpark som tillhör Nya
Caledonien och det är få människor som varit där. Ett rev mitt ute i ingenstans
där luften är fylld av fåglar och den mindre angenäma doften från deras
spillning. Vi vandrade på den kritvita stranden och höll nästan på att kliva på
fågelungarna när vi tog genvägen över gräset på vår väg tillbaka till
Anniara. Vi stannade bara ett dygn och
priset för besöket blev en totalt nersmutsad båt, fåglarna var mycket nyfikna
och närgångna.
Huon Reef mitt ute i ingenstans

Vi vandrade på stranden

och höll på att kliva på fågelungarna när vi tog genvägen genom gräset

Tusen distans senare befann vi oss i Cairns i Australien och
plötsligt var vi tillbaka i civilisationen igen. Med köpcenter och McDonalds
och wi-fi. Vi gick till det svenska kaféet där man kan dricka kaffe och äta
kanelbullar och dessutom köpa svenska delikatesser. Vi valde noga och köpte
ansjovis, Kalles kaviar och Dajm.
Sedan väntade en härlig månad då vi seglade kortare etapper upp längs
Queenslands kust, innanför Stora Barriärrevet. Vi seglade, snorklade och badade
och mötte riktigt laid-back-australiensare som seglade den här sträckan varje
år. Det tog dem 5½ månader och i början av december vände vinden och då seglade
de hem igen på 14 dagar.

Snorkling på Low Isles

Pelikaner

En skön samling aussies njuter av en sundowner

Vi seglade upp och passerade Albany Passage och Cape York, Australiens
nordöstra spets. Där hade vi strömmen med oss och loggade som mest 10,4 knop
med bara genuan uppe. Vi tog hoppet från Seisia till Darwin på 6 dygn. Varje
dygn blev vi uppvaktade av kustbevakningen som flög över oss och ropade upp
oss. Skulle vi fortfarande till Darwin? Jo, det skulle vi.
I Darwin möttes vi av 7 meter tidvatten. Det var långgrunt och vi låg för
ankare långt, långt ut. Här skulle finnas gott om krokodiler och det var lite
spänt när vi fick promenera i lågvatten flera hundra meter (med jollen på en
lånad vagn) för att komma tillräckligt långt ut så att jollen flöt. Och sedan
skulle ju någon gå tillbaka med vagnen…
Vi hyrde en jeep och gav oss ut på camping i Kakadu National Park. Den stora
behållningen var förstås när vi gjorde en utflykt på South Alligator River och
fick se mängder av fåglar och framför allt – krokodiler. Stora
saltvattenkrokodiler, den längsta var nästan 7 meter! Tur att vi inte mötte
någon sådan best vid vår ankring.
Albany Passage

Beware of crocs!

Solnedgång över South Alligator River

Wallabies, något mindre farliga än krokodilerna

Nu väntade färden över Indiska Oceanen. Första etappen gick till Christmas
Island. Vi var inte så imponerade, hamnen var rätt tråkig och det var svårt att
hyra bil. Invånarna var dock väldigt trevliga. Vi liftade upp till en
friluftsbio och blev väldigt vänligt bemötta. Det var jättemysigt att sitta i
mörkret och äta popcorn och titta på film samtidigt som vi hörde hur Indiska Oceanen
rullade in nedanför.

Flying Fish Cove

Om vi inte var så imponerade av Christmas Island så blev vi desto mer förtjusta
i Cocos Keeling. Direction Island var ett riktigt söderhavsparadis med mjuk
sand och kristallklart vatten. Vi strömsnorklade, slängde oss ifrån en udde och
flöt med strömmen över korallen och njöt av synen under oss, papegojfiskar,
napoleonfiskar, levande koraller och massor av olika sorters småfiskar som vi
inte vet namnet på, i regnbågens alla färger.
Kritvita stränder och kristallklart vatten

Vi tog färjan till Home Island med ett litet jättegulligt samhälle med kanske
1000 invånare. Home Island är en jätteliten ö och invånarna åkte passande nog
omkring i eldrivna golfbilar istället för bensinbilar, avstånden var ju inte så
stora, kanske max några kilometer. Vi förstod dock inte hur ekonomin fungerade,
allt var jättedyrt! Vi köpte apelsiner, vi var tvungna att ha c-vitaminer på
den fortsatta resan, och de kostade 20 kr styck!

Home Island

En av de längre etapperna över Indiska Oceanen är den ifrån Cocos till
Rodrigues, över 2000 NM. Det tog oss 17 dagar och när vi avverkat precis
hälften så trillade spisen ner från sitt fäste. Allt som kan gå sönder, går
sönder! Vi lagade fästet provisoriskt och kunde laga varm mat även på den
fortsatta resan. Vi trivdes på Rodrigues! Även om vi låg i den rätt smutsiga
hamnen så var samhället Port Mathurin mysigt och trevligt med sina smala
gränder och låga hus. Hamnkaptenen var vänligheten själv och myndigheterna hade
en rätt avslappnad attityd till oss seglare. Vi hyrde bil och utforskade ön, på
en dag hann vi med både den botaniska trädgården och naturreservatet där man
återplanterat jättesköldpaddor. Den art som utrotats här kan man förstås inte
få tillbaka utan de nya individerna kommer ifrån ett reservat på Mauritius. Med
reservatets goda minne så rymmer en del av sköldpaddorna via en lång trappa upp
till högplatån ovanför den dal där de har planterats in. Man försöker inte
fånga in dem igen för de rymmer lika fort men det är också ett sätt att få dem
att överleva ute i det fria igen utan support ifrån människan.

Se, sån stil han har!

I reservatet
finns också nio stora grottor med stalaktiter och stalagmiter. Vi besökte den
största och med fantasins hjälp mötte vi både jultomten och King-Kong därinne.

Grand Caverne

Rodrigues tillhör Mauritius som var vårt nästa mål på resan. Mauritius är
oerhört exploaterat och någon sa oss att Rodrigues är som Mauritius var för 50
år sedan. Vi gick till huvudstaden Port Louis med över 150 000 invånare
och njöt av att leva stadsliv ett tag igen.
Port Louis med sockersilona till vänster

Marinan låg vid det fina
turiststråket men så fort vi rörde oss några kvarter upp i staden så upplevde
vi det myllrande folklivet med fullt av försäljare som sålde allt möjligt och
omöjligt direkt ute på gatan.

Allt möjligt och omöjligt såldes på gatan

Vi hade tänkt gå till Reunion ifrån Mauritius. Det är bara en dygnsetapp och en
helt annan typ av ö, med vulkaner och höga berg och djupt vatten runt omkring.
Men, marinan var uppbokad av ”The World ARC”. Ett tjugotal båtar som under
organiserade former seglar jorden runt på 18 månader (och betalar dyra pengar
för sin medverkan). Ingen plats för övriga båtar på väg mot Sydafrika!
Vi satte istället kurs emot Sydafrika och här är vi nu, lite trötta och slitna
men snart redo för nya äventyr…

Oj oj oj, nu är det länge sedan ni hörde något från Anniara. Det är inte så att vi har sjunkit eller seglat vilse men, vi har haft några tuffa dygn på vår väg mot Sydafrika. När man seglar den här sträckan så är inte frågan om man ska möta något oväder utan när. Vi hade noga studerat väderleksrapporterna men sträckan är lite för lång (det tar oss 12-14 dagar att ta oss från Mauritius till Richard´s Bay i Sydafrika), för att man ska kunna få en säker prognos hela vägen. Vi hade också försökt att höra oss för med seglare som gått den här sträckan innan och försökte hitta en bra taktik. Planen var att vi skulle möta hårdare vindar efter några dagars färd och inte i slutet av resan. Vattnen utanför Madagaskars sydspets och utanför Sydafrikas kust är ökända för sina monstervågor. När hård sydvästlig vind möter Agulhasströmmen så reser sig havet, något alla till varje pris vill undvika. Öster om Madagaskar gick vi in i ett vädersystem med hård kuling. Det är lågtrycken runt Antarktis som med jämna mellanrum trycker upp högtryck till de här breddgraderna. Högtrycken på södra halvklotet går motsols och när man kommer in västerifrån så möter man först sydvästlig vind som sedan sakta backar mot sydost till ost och sedan fortsätter mot nord. När vi mötte högtrycket så låg vindstyrkan runt 15-17 m/s och vågorna växte snabbt till 3-4 m. Det kanske inte låter så mycket men vi kan lova att det är gigantiska berg av vatten som slår emot en, inte trevligt alls. Vi fann snart att vi inte kunde gå emot utan vände Anniara in mot Madagaskar och länsade med. Det var 200 NM in till land och vinden skulle hinna backa långt innan vi kom dit. Det gjorde den också, på vår plotter kan man se spåret efter hur vi seglade den natten, allt eftersom vinden backade så följde vi efter med Anniara, grad för grad, tills vi hade gjort en stor halvcirkel och nästan var tillbaka på ursprunglig kurs igen. Sedan höll vinden i sig i 2½ dygn till. Oerhört tröttande och blött. Vågorna sköljde över oss och den som hade vakten fick sitta på helspänn,!

beredd att hjälpa autopiloten om någon våg helt skulle knuffa oss ur kurs. Vi har kontakt med ett amatörradionät som en gång om dagen hjälper seglare med väderleksutsikter för det kommande dygnet. När vi närmade oss slutet på ovädret så konstaterade Paul, som skötte deras utsändning att nu skulle vi snart få stiltje istället, “och lite vila och det kan ni behöva”, tyckte han. På ovädrets sista förmiddag såg vi två valar. Först en som simmade ca 100 meter från Anniara och några timmar senare en som simmade helt nära, parallellt med oss, så nära att Göran såg rätt ner i andningshålet på den. Det är fantastiska djur! Stora, men ändå smidiga i sitt eget element. Nu har vi mindre än fyra dygn kvar och om väderleksrapporterna håller vad de lovar så får vi fint väder hela vägen.

Mauritius var annorlunda mot de öar vi har besökt sedan Australien. Oerhört exploaterat med turistanläggningar längs hela kusten. Port Louis är dessutom en riktigt stor stad med mer än 150 000 invånare. Vi njöt av stadslivet. Runt hamnen var turiststråket med fina hotell, tax free-affärer och restauranger men bara några kvarter upp ändrades gatubilden, här fanns ett enormt utbud med gatustånd där “allt” såldes och försäljarna försökte överrösta varandra med sina olika erbjudanden. En gigantisk grönsaksmarknad, som fick snålvattnet att rinna på långseglarna, här skulle vi proviantera innan vi seglade vidare! Marknaden låg under tak och på våning två kunde man köpa lokalt hantverk och på våning tre såldes kläder. På andra sidan av den, med människor, översvämmade gatan låg fisk- och köttmarknaden. Jag vet att jag är larvig men, jag köper hellre fruset kött i livsmedelsaffären än det som låg helt öppet på diskarna här. Det såg ok ut men, i den värmen och med flugorna som surrade runt omkring?

En dag tog vi en buss till en sockerfabrik. Det var inte en av de fina luftkonditionerade bussar som trafikerar huvudstråken på ön utan en mer lokal buss med öppningsbara fönster som ventilation. Varje buss har en förare och en som tar betalt och delar ut biljetter. Den som tar betalt fungerar också som inkastare och därför kom vi nästan fram till den Botaniska trädgården, där vi hade tänkt hoppa av. Nu kom vi istället till en korsning där vi blev uppmanade att kliva av. “Det är däråt” förklarade biljettmannen och pekade upp för en gata. Vi gick förstås av bussen även om detta inte stämde med vägbeskrivningen vi fått av besättningen på Egret. Bussen for iväg och där stod vi. Men, det var ingen fara, vi frågade några skolflickor och det visade sig att vi var på baksidan av trädgården. När vi gått runt så hittade vi också vägen som vi skulle promenera för att komma till sockerfabriken. “The sugar factory” var en gammal sockerfabrik med en mycket ambitiös utställning om både sockrets och befolkningens historia på ön. Vi vandrade omkring i flera timmar och fick smaka 16 olika sorters socker och 6 olika sorters rom (gissa vilket vi uppskattade mest). Vi avslutade med en god lunch, jag åt anka och Göran, med sin sofistikerade smak, åt en “Big fat hamburger”. Till dessert tog vi bananer som flamberades i en rejäl slurk rom direkt vid bordet.

Eftermiddagen ägnade vi sedan åt den botaniska trädgården. En guide visade oss runt och berättade om de olika träd och växter som finns där. Den viktigaste lärdomen som vi tog med oss är att palmer faktiskt inte är några träd utan jättestora gräs! För att bevisa det visade han oss på en stor stubbe där vi kunde se att den saknade årsringar och istället såg ut som ett grässtrå inuti (foto kommer senare).

Några dagar senare tyckte vi att vi var färdiga med Mauritius. Nu gällde det bara att hitta det där väderfönstret och ge oss iväg mot Sydafrika och på torsdagen den 30:e oktober gav vi oss iväg.

Nu är vi mitt i det tredje världshavet, Indiska Oceanen. Det
är den minsta av oceanerna och upptar ca 20% av havens yta eller 74,9 miljoner(!)
km2. Inte konstigt att vi inte ser så många fartyg på vår väg, havet är stort!
Efter 16 dygn och 2029 NM har vi nu kommit till Rodrigues, en liten ö som
tillhör Mauritius. Det verkar som om det blir jobbigare och jobbigare ju längre
västerut vi kommer i Indiska Oceanen. Först en seg (men bekväm) segling från
Darwin till Christmas Island och sedan en rätt skön segling med god vind till
Cocos Keeling. Seglingen hit var dock rätt jobbig, god vind men höga sjöar,
ofta från olika håll, samtidigt. Vi är rätt vana vid att få in lite sjö i
sittbrunnen, den är inte så djup eller skyddad, men nu klagade våra båtkompisar
över att även de blivit ordentligt översköljda. Ju närmare vi kom Rodrigues
desto mer squallar fick vi också över oss. Då växer molnen snabbt upp på himlen
och ger häftiga regnskurar med ännu häftigare vindbyar, ofta med styrkor upp
emot 20 m/s. Då gäller det att reva snabbt! Efter en kvart är det över, då
släpper vi ut seglen och efter någon timme kan det komma en ny squall och då
revar vi… Mest frekventa var dessa squallar tidigt på morgonen. Vi har en teori
om att det beror på att luften är som mest nerkyld då(?).
Rodrigues

”Allt som kan gå sönder, kommer att gå sönder”.
Vi har seglat över 26 000 NM sedan vi lämnade Sverige och det finns
inget ombord som kan kallas nytt längre, inte ens det som monterades inför
denna resa. När vi kommit halvvägs till
Rodrigues så firade vi med varsin Irish Coffee. Vindrodret styrde och vi satt i
solnedgången och njöt av att ha avverkat halva sträckan. Rätt som det var så
hördes en duns inifrån salongen. Göran böjde sig ner och kikade in i salongen
men såg inget som väckte hans uppmärksamhet. Han ryckte lite på axlarna och vi
fortsatte att njuta av vårt spetsade kaffe.
När det började bli lite kallare (och kaffet var slut) så gick jag ner
och fick då se att spisen hängde på trekvart!
Kardanupphängningen hade gått av på ena sidan. Spisen hänger ju fritt och gungar i takt med
vågorna, till stor glädje för kockan som slipper få maten på sig när hon lagar
den. Nu tippade spisen betänkligt åt ena sidan och ville inte alls gunga. Det
visade sig att spisen hängde på en skruv i ett metallbleck som fungerade som en
såg, dvs den nötte och nötte på skruven tills den till slut gick av. Vi hade
ett elände med att palla upp spisen med säcken med strumporna till våra
försegel och med toapappersrullar (man tager vad man haver) men kunde till slut
få dit en ny skruv lite provisoriskt. Det var tur för oss, för med vågor upp
till 4 meter (signifikant våghöjd) så hade det varit hart när omöjligt att laga
någon mat utan upphängning av spisen.
Och vi hade ju 1000 NM kvar till nästa delmål.
Det var jätteskönt att komma fram till Rodrigues. Här finns ingen marina utan
man ligger vid industrikajen. En gång i veckan kommer ett lastfartyg hit och
lämnar varor och då får alla båtar vid kaj lämna, (för närvarande 5 st) gå ut
utanför leden och vänta tills fartyget lagt till vid kajen. Därefter får vi gå
in och ankra i hamnbassängen till dess att fartyget lossat sin last och givit
sig av igen. Då kan vi gå in och förtöja vid kajen igen. En lite udda lösning
men den fungerar bra, det är trots allt inte någon längre period som det kommer
segelbåtar hit, kanske någon månad per år, på sin väg till Sydafrika.
Hamnen, Port Mathurin

Vi lyckades komma hit på Mauritius nationaldag och trots att Göran inte sovit
många timmar föregående natt så tog vi bussen till nationaldagsfirandet. Det
var ståtliga parader med militärer och poliser och gamla gubbar som höll tal.
Det roligaste var när de kvinnliga poliserna skulle exercera under tystnad och
svängde runt och skyldrade gevär så det stod härliga till. Rätt som det var
lyckades en av dem sparka av sig skon i en vändning, vilket givetvis drog ner
applåder ifrån publiken.
Militär o polis paraderade

Efter
paraderandet följde olika uppträden, bland annat förskolebarn som symboliserade
Rodrigues, de föreställde blommor, fåglar, fiskar och lantbrukare med mera och
som små barn brukar så gick de in för sin uppgift till publikens stora
jubel. Trots att det officiella språket
är engelska så var alla skyltar och symboler för nationaldagen på franska och hela
ceremonin hölls på franska, vilket gjorde det lite svårt för oss att hänga med.
Gemene man pratar oftast creole, vilket är helt obegripligt. Men, vi har ju alltid teckenspråket, det
fungerar för det mesta.

Förskolebarn

Rodrigues är en liten ö, 18 x 8,45 km. Det största samhället är Port Mathurin
där vi ligger med Anniara och sedan är befolkningen spridd över hela ön, till
skillnad mot många andra öar vi besökt där befolkningen levt hopträngda i små
samhällen längs kusten och bergen gjort det nästan omöjligt att bosätta sig
längre inåt ön. Här finns några berg men de liknar inte alls de höga och branta
berg vi sett tidigare. De högsta reser sig knappt 400 meter över havsytan. Port
Mathurin har smala gränder och låga hus, de flesta bara en eller två våningar.
Överallt är det små affärer som säljer allt möjligt och kineserna dominerar
affärslivet. Deras affärer är oftast målade i rött och gult så man ser redan på
utsidan vem som driver affären. Borta vid busstationen ligger grönsaksmarknaden
där man kan köpa färsk frukt och grönsaker och små burkar med allehanda
kryddblandningar. Dessutom flätade korgar och väskor. Valutan är roupie, 100 R är knappt 25 kr.
Vi gick till en av kineserna och hyrde en bil för att utforska ön. Inga papper eller sådant tjafs utan det var
bara att ta nyckeln och åka – betala när du kommer tillbaka! Nåja, det går ju
inte att försvinna så långt bort med en stulen bil…
Vi åkte söderut och letade först reda på den enda geo-cache som finns på
Rodrigues. Göran var lycklig, det var inte så många som hade hittat den före
honom. Sedan besökte vi den botaniska trädgården. Vi fick en intressant guidad
tur med mycket lärdomar om vad man kan använda olika växter till och fick också
se en hel del endemiska växter. Påfallande många av växterna har vi i Sverige –
som krukväxter! Hibiskus, förstås, olika sorters Kroton, Kristi Korsblomma,
Rör-mig-ej, Svärmorstunga, Benjaminfikus, med mera, med mera.
Julstjärnan är här en buske som blir flera meter hög.

En av deltagarna
på turen var från Sydafrika och hon berättade att de äter krasseblommor i
salladen (och det hade jag nog hört även om jag inte provat det själv), men mer
intressant, de äter bladen av krasse på smörgåsen, är det någon som har provat
det?
Tropikerna är tropikerna, hela stället var oerhört lummigt och grönt och ändå
är det inte mer än två år sedan trädgården anlades, att åstadkomma den
växtligheten i Sverige skulle ta femton år…
Vi fortsatte ner mot kusten på den södra sidan och stannade i Port Sud-Est för
att dricka medhavt kaffe och äta baguette. När vi stannade bilen och satte oss
på foten till en staty så tog det inte lång stund förrän en hop med skolungar
närmade sig. De var tio-tolv år och gick i fjärde till sjätte klass. De skulle
gå i skolan i tio år och sedan skulle de fortsätta på universitetet, men då
fick de åka till Mauritius och det skulle de, allihopa. Vi gjorde en gruppfotografering och sedan,
plötsligt, så ropade någon ”Bussen!” och så sprang de iväg för att ta
skolbussen hem.

Vi fortsatte längs kusten och svängde ner på en väg som snart reducerades till
två hjulspår. När vi trodde att vi
kommit fel så stod det en skylt ”Francois Legaut, 500m”. Vi fortsatte på vägen
som inte var någon väg och kom till slut fram till en port och några hus. Här
låg ”Francois Legaut, Giant tortoise & cave reserve”.
Först måste vi berätta lite om Francois Legaut:
1689 förföljdes hugenotter i Frankrike, många flydde till närliggande länder,
de var utblottade eftersom deras ägodelar konfiskerats. Henri Duquesne gav
några av dem tillfälle att flytta till en ”paradisö” och 52 år gammal bestämde
sig Francois Legaut för att ta chansen och flytta med och bli nybyggare. Redan innan fartyget L´Hirondelle lämnade
Holland så fick kaptenen order av Duquesne att inte segla till Reunion, som var
den utlovade destinationen, utan att istället ta hugenotterna till den lilla
obebodda ön Rodrigues. Den 1:e maj 1691 landsteg Legaut och sju andra män på
Rodrigues och det tog dem ett år att inse att de blivit övergivna där. Legaut
och hans män etablerade sig på östra sidan om nuvarande Port Mathurin, vid
mynningen av floden. De byggde sig hyddor och började odla jorden. Snart
började Legaut utforska ön och hans upptäckter nedtecknades i det som senare
kom att bli hans bok ”A New Voyage to the East-Indies” den första skriftliga
beskrivningen av Rodrigues. Ön var,
enligt Legaut, lätt att vandra på då undervegetationen var gles. Denna hölls i
schack av de stora landlevande sköldpaddor som fanns överallt på ön. Legaut var också mycket imponerad av de stora
fåglar som han benämnde ”Solitaire”. Han ägnade inte mindre än tre sidor i sin
bok för att beskriva dess levnadsvanor, färgsättning, ägg, ungar, revir och
matvanor. Detta har visat sig vara en av de absolut första beskrivningar som
gjorts av ett vilt djur och tack vare den så vet vi en del om denna, för länge
sedan utrotade art. Även sköldpaddorna, de blå papegojorna och flera andra
arter som nu är utrotade fanns beskrivna i hans bok.
I ren desperation så konstruerade Legaut och hans män en flotte som de lyckades
segla till Mauritius. På grund av ett missförstånd så förvisades de först till
en ö utanför Mauritius, Ile aux Vacoas och sedan, fortfarande som fångar, till
Batavia. Först i juni 1698, nästan åtta år efter avfärden kunde Legaut
återvända till Europa, bara tre män hade överlevt, inklusive Legaut själv. Han
bosatte sig i London och hans memoarer kom ut 1708.
Efter Legaut kom andra människor till Rodrigues för att exploatera ön.
Sköldpaddorna utrotades och den känsliga balansen i naturen ändrades och många
endemiska arter utrotades eller minskade drastiskt. 2005 började man plantera
in sköldpaddor igen, i det 19 hektar stora reservatet på sydvästra sidan av ön.
Sköldpaddorna, som har sitt ursprung på Madagaskar och Seychellerna, hämtades
från ett reservat på Mauritius och är nu uppe i ett antal om 2400 varav 1200 är
födda på ön. Vi gick förstås på en
guidad tur här också och fick både titta på och klia de stora giganterna under
hakan. Det förvånade oss mycket, vi besökte sköldpaddor på Galapagos och där
var de väldigt noga med att man inte fick ta på djuren, för att skydda dem från
smitta och sjukdomar. Här kom de väldiga djuren fram till dig och sträckte upp
halsen för att bli kliade, precis som en hund. De var totalt domesticerade!
Kliad i nacken

Den
störste, Matt, var 95 år gammal och vägde 270 kg. Den äldste, Romeo var 105 år
men vägde mindre. Han hade en skada i skölden och hade slutat växa när han fick
den. En natt hade djurskötaren glömt att låsa inhägnaden så Romeo och hans
fästmö Julia, bestämde sig för att gå ut och shoppa. I vanliga fall instängda så saknade de allt
trafikvett och gick mitt på vägen. Snart kom en stor lastbil och körde på dem.
Julia dog och Romeo skadades svårt. Han repade sig men slutade sedan den dagen
att växa.
De vuxna sköldpaddornas territorium var nere i en dal och vi fick klättra 54 branta
trappsteg för att komma upp på platån ovanför. Rätt många sköldpaddor hade
också valt att klättra upp för trappan och levde nu fria på platån. Vi frågade
om djurskötarna bar ner dem igen men fick svaret att ”ville de vara
självständiga så fick de.” Bar de ner dem så klättrade de snart upp igen och
ofta drog de då med sig någon kompis. Inte ett beteende som skulle uppmuntras!
Den guidade turen innefattade också ett besök i en av de nio grottorna i
reservatet, Grand Caverne, fylld med stalaktiter och stalagmiter. Vår fantasi gjorde att vi kunde se både
krokodiler och vargar, bläckfiskar och majs, kyrkor och levande ljus och så
tomten och King-Kong, allt utmejslat i stenen omkring oss.
De stod som två ljus

Det blev en händelserik dag och vi var rätt nöjda när vi strax före sex kunde
återlämna bilen till kinesen på hörnet.

”Napp, napp!” skrek jag åt Göran den andra dagen vi befann
oss till sjöss på väg mot Cocos Keeling. Det var rätt lätt att hala in reven
och ett tag trodde jag att även denna fångst skulle gå vår näsa förbi, att
fisken på kroken hade lyckats undkomma. Men, det var till skillnad mot tidigare
fångster en lite mindre och mer lätthanterlig guldmakrill, på uppskattningsvis
1,5-2 kg. Göran kom upp med vår ryska vodka och efter ett par supar i gälarna
så gav vår middagsmat upp andan och jag kunde övergå till arbetet med att
försöka filéa den. Sjön gick hög med
vågor upp till några meter och fisken och jag gled omkring i sittbrunnen. Efter
lite ansträngning hade jag lyckats skilja filéerna ifrån innanmätet och
huvudet. Jag försökte lämpa dessa delar över bord samtidigt som båten gungade
till i ytterligare en våg och de blodiga resterna av fisken träffade inhalet
till det lilla förseglet istället för att gå överbord. Förbaskat också! Det tog
lika lång tid att göra rent i sittbrunnen som det tagit att rensa fisken. Men, fisk är gott!!! Och guldmakrill hör
definitivt till favoriterna. Lite snålt blev det men med mycket potatis till så
skulle fisken räcka till två middagar, mums!
Vi höll god fart mot Cocos. I jämförelse med andra, lite större båtar, så
seglar vi lite långsamt men vi vill använda vindrodret så fort det är möjligt
och då kan inte Anniara bära så mycket segel. För mycket press, så klarar inte
vindrodret att styra. Nu gjorde vi nästan sex knop i snitt och det är en och en
halv gång så fort som vi seglade till Christmas Island. Det blåste omkring
10-12 m/s och vi hade vinden in snett akterifrån på babords sida, perfekt!
Dagen efter fångade vi en guldmakrill till, den här gången lite större, ca 4 kg
och sedan fick vi äta fisk fem dagar i rad.
Cocos är en grund atoll med 27 öar, där vi seglare får (kan) ankra vid en av
dem på den norra delen. Det är gott skydd för vågorna, revet utanför bryter
effektivt ner vågorna utifrån. Men sedan vi kom in och ankrade här har det blåst
småspik hela tiden.
Revet stoppar effektivt vågornas framfart

Det tjuter och viner i riggen och en dag saknade Göran sina
badbyxor – de hade blåst överbord. Ingen större skada skedd, det var faktiskt
tid att pensionera dem sedan länge men som långseglare så använder vi allt till
dess att det faller i bitar. Som tur är kan han använda ett par gamla shorts
istället.
Direction Island är en sådan där fantastisk söderhavsö, kritvit sand på
stranden, kokospalmer och koraller att snorkla på i ett skimrande turkost
vatten.

Isch, så mycket sand!!!

Ankrade framför Direction Island
Tullen har ett mycket avslappnat förhållningssätt till de seglare som
kommer från Australien. Både Christmas och Cocos tillhör Australien men du ska
ändå klarera in, precis som om du kom till ett nytt land. Vi ropade upp tullen
när vi anlände och de förklarade att vi fick ankra där vi fann det lämpligt och
att vi kunde gå i land om vi ville. De skulle komma förbi någon av de närmaste
dagarna. Jaha, det var ju bra att vi fick gå i land, normala proceduren är
annars att alla måste stanna ombord till dess att de kommit och kontrollerat
att vi är friska och inte har något otillåtet med oss. Vi behöll den gula
flaggan uppe och gjorde oss hemmastadda på ön. Dagen efter kom de förbi och
vinkade glatt till oss, utan att komma ombord.
Ytterligare en dag senare kom de tillbaka och då gick de fram med sin
rib-båt sådär tio meter ifrån oss. ”Hur många är ni ombord?” frågade de, ”Är ni
friska?” När vi konfirmerat att vi bara är två och att vi båda är friska så sa
de ”Ja men, ta ner den gula flaggan då!” Så gick det till att klarera in på
Cocos Keeling…
De senaste dagarna har det vällt in segelbåtar här. Det är ”The World Arc” en
regatta med lite över tjugo båtar som ska segla jorden runt på 18 månader, från
Karibien, över Stilla Havet, över Indiska Oceanen ner till Sydafrika och sedan
över Sydatlanten tillbaka till Karibien. Det verkar lite stressigt och man kan
undra om de hinner se något på vägen? Mer än sjö och vågor och de är faktiskt
ganska lika(!) oavsett på vilken ocean man än befinner sig. Ännu ”värre” är tre
Nya Zealändare som vi har träffat, deras mål är att ta sig runt på ett år. Då
måste man ha en mycket god fysik och älska att segla samtidigt som man har ett
mycket begränsat intresse för det som finns runt omkring. Ingenting för oss.
I lördags tog vi ”färjan” till Home Island. Där bor ättlingar till de malaysier
som togs hit för att arbeta med kopraindustrin under slutet av 1800-talet och
1900-talet. Vi insåg inte att färjan är till för att frakta öbor och turister
till Direction Island för helgrekreation inte för att frakta långseglare till
sevärdheterna. Det mesta på Home Island var stängt, bland annat muséet och
internet- kaféet, vi hade gärna velat besöka båda dessa. Nu fick vi nöja oss
med att spankulera omkring och njuta av omgivningarna. Vi var särskilt
imponerade av att de flesta hade batteridrivna golfbilar istället för
bensindrivna fordon. Vilken underbar idé
på en liten ö som Home Island!

Som sista anhalt innan vi lämnade Kakadu National Park så
besökte vi Nourlangi för att titta på klippmålningar. Legenden säger att
Mimi-andarna var de första av de skapande förfäderna (the Creation Ancestors)
som målade på klippor. De lärde några av aboriginerna att måla och i slutet av
deras skapelse så blev en del av dem ett med klippmålningarna och blev då
”djang”, drömplatser. En del av målningarna är ”andjamun”, heliga och farliga,
och kan därför bara få ses av särskilt utvalda medan andra kan ses av alla. Det
finns över 5 000 olika platser med klippmålningar och en del har daterats så
långt tillbaka i tiden som för över 20 000 år sedan. Vi gick en runda och
såg flera imponerande målningar. Många uttrycker mat och hur man dödar
känguruer, sköldpaddor och fiskar.
En man dödar en känguru

Det fanns också bilder av Nabulwinjbulwinj,
en farlig ande som åt kvinnor efter att ha slagit dem med en jamsrot.
Nabulwinjbulwinj

Nammarrgon,
hans fru Barrginj och deras barn Aljurr är viktiga förfäder som kom norrifrån
för att bosätta sig i landet. Namarrgon är ”blixtmannen” (The lightning man)
och han bär blixten som en ring omkring sig som förbinder armar, ben och huvud.
Stenyxor på hans knän och armbågar åstadkommer åskan.
Namarrgon med blixtbandet omkring sig och yxor på armbågar o knän

Aljurr, hans barn, tar
ibland form av ljust blå och orange gräshoppor och när de kommer så vet
aboriginerna att oväder är på väg och kan ta skydd.
Sista natten övernattade vi på en camping utanför Kakadu. Där fanns gott om
vita kakaduor som hojtade och skrek i träden och på marken hoppade wallabier
omkring.
Vita papegojor, kakaduor eller little korella?

Vi har nog en väldigt romantiserad bild av kängurur (är det Nalle Puhs
fel?) men de kan tydligen bli riktigt otrevliga. En hanne som står på bakbenen
och slår med frambenen mot bröstet visar på så sätt tydligt att han är
aggressiv och att man ska flytta sig utom räckhåll. De slåss både med fram- och
bakbenen och är utrustade med riktigt kraftiga och vassa klor. De som hoppade
omkring på gräsmattan på campingen såg dock mycket fredliga ut.
De ser rätt ofarliga ut…

På vägen mot Darwin nästa dag så åkte vi förbi en flod där man kan få mata
krokodiler. Väldigt spektakulärt, att se krokodilerna hoppa upp efter
kycklingar och sluka dem, men också ett sätt att vänja dessa vilda djur vid
människor. Samma dag som vi passerade så blev en man uppäten av en krokodil.
Han fiskade i floden och när hans drag fastnade så gick han ut en bit för att
få loss det. Hans fru vände ryggen till några sekunder och sedan var han borta.
När sådant händer så försöker man få korn på vilken krokodil som är den
skyldige. Vid matningsstället har man till och med namngivit krokodilerna och just
den här dagen såg Michael Jackson ovanligt mätt och belåten ut. Tydligen har
man tillåtelse (måste?) skjuta de djur som man har misstanke om att de givit
sig på människor (annars är de fridlysta) och mycket riktigt – i Michael
Jacksons mage återfanns kvarlevorna efter den stackars mannen.
Efter vår campingtur så använde vi några dagar till att fylla Anniara med mat,
vatten och bränsle. Hon låg lite djupare i vattnet än vanligt när vi var
färdiga. Det var dags att påbörja ännu en etapp på resan. Vår rutt kommer att
gå till Christmas Island – Cocos Keeling – Rodriguez – Mauritius och sedan till
Reunion innan vi tar det sista benet ner mot Sydafrika. Där räknar vi med att
vara i slutet av november. Det är totalt ca 5 800 NM och de första 1500
till Christmas Island blev, minst sagt, tröga. Det blåste nästan inte alls och
vi hade plattläns. Anniara trivs inte alls på den bogen utan rör sig trögt,
trögt framåt med sådär 3-3,5 knops fart. Som tur är så tar strömmen tag i oss
när vi varit ute i en vecka och ger oss lite mer skjuts framåt. Dygnsetapperna
ökade från eländiga 70-80 distans till lite drygt 100. Ändå tar det oss femton
och ett halvt dygn att ta oss de 1522 sjömilen.
Vi har napp tre gånger, två utan att fisken riktigt vill fastna och en
gång då den istället tar med sig drag och krok så vi bara har reven kvar.
Snopet! Dessutom vill vi gärna ha lite omväxling i dieten av konserver och då
är färsk fisk bland det bästa man kan få.
Christmas Island är en liten pluttö, 135 km2 som ligger 500 km utanför Jakarta.
Ön upptäcktes på juldagen 1643 av kapten William Mynors och hans besättning
ombord på ostindiska kompaniets fartyg ”The Royal Mary”. 1887 fann man fosfat
på ön och 6:e juni 1888 annekteras ön av britterna på uppmaning av en John
Murray som vill utvinna fosfat härifrån. Cocos Keeling ägs vid den här tiden av
en man som heter George Clunies-Ross och han konkurrerar med Murray om rätten
att utvinna fosfat. Till slut går de istället ihop och med hjälp av kineser,
malaysier och sikher, som fick arbeta under usla förhållanden, så börjar man
utvinna fosfat. Idag består
befolkningen, ca 2000, av en blandning av kineser, malaysier och aussies. Ön är
sedan 1958 australiensiskt territorium, de fick köpa ön av britterna för £2,9 miljoner.
Flying fish cove med utlastningen av fosfat

2006 började vågor av flyktingar från Indonesien att komma hit och här finns
därför en flyktingförläggning som härbärgerar 3000 flyktingar i väntan på
utredning och eventuell immigration.
Två tredjedelar av ön är numera nationalpark och här häckar ca 80 000
sjöfåglar varje år, däribland den endemiska arten Abbott´s Booby. Här finns
också 20 olika arter av landlevande krabbor, däribland över 10 miljoner
endemiska röda krabbor. De beger sig ner till havet någon gång i
oktober-november för att föröka sig och lägga sina ägg i vattnet. Då kan det ta
en bra stund att ta sig till jobbet om man åker bil – krabborna har invaderat
gatorna och det är inte tillåtet att köra över dem!

Det var ett äventyr bara att hyra bil. Vi hade tagit bussen
in till Darwin tillsammans med Kristina och Gustav ifrån Miss My och vid
bilfirman väntade Tara och Jürgen från Voyager. Vi var tre besättningar som
skulle ge oss ut ”out-back” tillsammans. Wicked Campers hade inte så mycket för
dagen att erbjuda, men till slut kom de fram till att de nog hade tre bilar som
skulle passa oss. Två mindre med tält för tre personer på taket (Tara på
Voyager skulle ta med eget tält) och en större med tält för fem till familjen
Svennungsson. Bilarna var också
utrustade med campingkök och porslin, det var meningen att man bara skulle
kunna ta bilen och åka ut och campa. Gustav gick omkring och tittade på alla
bilarna. Han beundrade en gul jeep mest av alla och tyckte att det var en riktig vandrarbil, hans alldeles egna
definition av en fyrhjulsdriven bil att ha när man är ute i naturen där det
inte finns så bra vägar.
På fredagen lassade vi jollen full med grejor och tog oss in till yachtklubben.
Jag väntade med utrustningen medan Göran och Olof tog bussen för att hämta
bilarna. Snart kom också resten som skulle med, deras jollar låg djupt i
vattnet med all packning.
Efter någon timme så kom bilarna – och Göran körde den gula jeepen! Det hade
blivit något fel i bokningen så det var den enda fyrhjulsdrivna som var ledig. Snart
hade vi lastat in allt. Taras gitarr fick åka i den gula jeepen, den fick inte
plats i deras bil.
Den gula vandrarbilen

Vi satte kurs mot Litchfield National Park och för att undvika att behöva köra
fram och tillbaka på samma väg så tog vi av mot Berry Springs och fortsatte
sedan på en grusväg som skulle ta oss in i nationalparken. Göran hade
investerat i en ny gps efter den som förolyckades under ovädret på vår väg från
Nya Zealand till Fiji och nu hade han ett bra tillfälle att testa den. Han slog
in Wangi Falls som var vår första destination och så körde vi. Voyager hade
också gps i sin bil och plötsligt svängde de in på fel väg! Vi stannade och
konfererade lite med Kristina som läste kartan i den tredje bilen och vi
beslutade oss att fortsätta enligt vår gps. Vi skulle säkert träffa tyskarna i
Wangi Falls även om vi tog lite olika vägar.
Vi passerade genom ett flackt och rätt enahanda landskap med låga träd och
massor av termit-stackar. Grusvägen
dammade och vi var glada att vi låg som första bil, Olof fick hålla ett bra
avstånd för att kunna se något överhuvudtaget. Efter femton mil, varav fem
grusväg så kom vi fram till Wangi Falls. Planen var att vi skulle fika och bada
i bassängen nedanför fallen. Vi tog en
liten promenad genom skogen först, upp till en utkiksplats. När vi kom in under träden så hördes ett
förskräckligt liv, ett tjatter och som om små barn grät och ynkade. När vi
tittade upp så såg vi att träden var fulla med flygande hundar, stora
fladdermöss. Det var dem som lät! De hängde upp och ner och ibland var de
tvungna att kivas lite med grannen eller ta en flygtur för att hitta en bättre
plats. Konstiga djur – fula men ändå lite söta.
Konstiga djur

Vi badade och fortsatte sedan mot vår första övernattningsplats. Vi hade tänkt
hinna med ett nybyggarställe där man ägnade sig åt gruvdrift i slutet av 1800-
och början av 1900-talet men det hade tagit längre tid att komma iväg än vi
tänkt så vi åkte direkt till Florence Falls.
Campingen för tvåhjulsdrivna bilar var full så vi tog in på stigen till den
andra campingen, den för de som kör fyrhjulsdrivet. Det var verkligen inte mer
än ett par hjulspår med stora hål emellan så det var knepigt att ta sig fram,
men jeepen klarade hindren galant. Även här var det fullt, så vad skulle vi
göra nu? Till slut bestämde vi oss för att campa utanför campingen på en öppen
plats lagom för tre bilar och ett tält.
När vi fått i oss lite mat och fällt upp tälten på biltaken så gick vi
till kojs, det var beckmörkt ute och alla var trötta.
Dag nummer två inleddes med en rask vandring till Florence Falls. Därefter var
det dags att sätta sig i bilen för att åka till Kakadu National Park. Den här
nationalparken står med på världsarvslistan och marken ägs egentligen av
aboriginerna som har leasat ut den för att ge allmänheten tillträde till allt
fint som finns där. Granne med Kakadu ligger Arnheim Land som också ägs av
aboriginerna och det krävs särskilt tillstånd för att man ska få åka in där.
De aboriginer som kommer från Kakadu kallas Bininj eller Mungguy (två olika
aboriginspråk) och båda orden har liknande betydelse som engelskans man och
beroende på sammanhanget kan de betyda människa, man, person eller aborigin.
Bininj/Mungguy delar upp året i sex olika årstider: Gudjewg, monsuntiden, december
till mars, när hettan och fuktigheten gör att växtligheten exploderar.
Benggerreng, skördetiden i april med klar himmel och alla växter bär frukt och
djuren föder sina ungar. Yegge, den kalla väderperioden, maj till juni.
Sankmarkerna är täckta med vattenliljor och Bininj/Mungguy börjar bränna av
markerna för att nytt gräs ska börja spira. Wurrgeng, den tidiga torra perioden
från juni till augusti. Floderna börjar torka upp och Magpie Geese invaderar de
sjunkande vattenhålen (billabongs). Gurrung, den heta torra perioden, augusti
till oktober, nu är det tid att jaga file snakes och långhalsade sköldpaddor.
Sist kommer Gunumeleng, för-monsuntiden, oktober till december, då det börjar
regna och då floderna börjar rinna på nytt och sjöfåglarna sprider ut sig över
sankmarkerna igen.
Det är fortfarande tidig torrperiod och det brinner lite överallt i markerna vi
passerar. För Bininj/Mungguy så är det
viktigt att bränna ner det gamla torra gräset för att nytt liv ska kunna spira.
I tusentals år har man vårdat landskapet på detta sätt. När australiensarna fick hand om
nationalparken så slutade man att bränna marken men fann snart att det gjorde
mer skada än nytta så man fick lära sig av aboriginerna hur marken skulle skötas.
Det brann lite överallt

Kakadu täcker nästan 20 000 kvadratkilometer vildmark med få faciliteter
så vi har bestämt att vi ska tanka innan vi åker in i parken. Vår varningslampa
för tom tank har redan börjat lysa när vi svänger in vid Mary River
Roadhouse. Vi tror knappt våra ögon när
vi får se att bensinstationen är stängd! Den förra macken ligger 6 mil bort och
nästa ligger mer än tio mil in i parken. Vi får vända och hoppas att bensinen
räcker tillbaka till Point Creek. Efter
en stund möter vi tyskarna som hamnat lite på efterkälken. Vi stannar och
pratar med dem och de hade på sätt och vis tur – deras lampa började lysa
tidigare så de vände redan efter några kilometer från Point Creek och har redan
tankat. Olof och Kristina kommer ifatt
oss när vi står och pratar med tyskarna, de har också vänt för att fylla tanken.
Vi åker på bensinångorna tillbaka och svär över att ingen kryssat över den
skylt som visar att det finns ett tankställe vid Mary River. Lite plåster på
såren får vi när en känguru hoppar över vägen. Vår första levande känguru! Vi
har sett några överkörda, men de räknas liksom inte. Vi tankar och fyller på våra vattenflaskor,
man kan inte vara säker på att det finns dricksvatten överallt. Vi sätter kurs
mot Gunlom och efter några mil så ser jag tre vilda bufflar i vägkanten. En känguru och tre bufflar som vi inte sett
om vi inte varit tvungna att vända om.
Vägen till Gunlom är en dammig grusväg. Gruset, eller jorden har samma färg som
saffran innan man lägger den i bulldegen, mörkt gul-brun. Vi kör alldeles för
långsamt och försiktigt, bilarna skakar kraftigt på ”tvättbrädan” vi kör över.
Vi möter några bilar som verkar känna till förhållandena, de håller betydligt
högre fart än vi, så vi prövar att öka hastigheten och då skakar det faktiskt
mindre och bilen går bättre på körbanan. Sista biten fram till campingen är
gropig och varje gång vi kör över ett vattendrag (och det finns det många) så
varnar man för krokodiler.

Det är en fin camping, här finns både dusch, toalett och möjlighet att
diska. Vi hittar en fin yta där vi får
plats med tre bilar och två tält. Emil har bestämt sig för att lämna övriga
familjen och bo i tält resten av resan, taktältet för fem personer var i minsta
laget för familjen från Miss My. Kristina lagar fisksoppa till hela gänget. Det
kräver lite improvisation, egentligen har vi inte grytor som är stora nog för
all soppa men med flera stycken och lite mixande och blandande så får hon till
en alldeles underbar soppa. Att grunden utgörs av egenfångad mahi-mahi och
tonfisk gör ju inte saken sämre. Vi tänder en lägereld och sitter sedan länge
och myser med beckmörkret runt omkring.
Vid Gunlom finns också ett vattenfall och nästa morgon klättrar vi upp ovanför
fallet och badar i grytorna som finns där. Nedanför fallet kan det finnas
krokodiler men ovanför har man aldrig sett några. Någon påstod att det gick bra
att bada där nere, där skulle ”bara” finnas sötvattenkrokodiler och de är inte
så aggressiva. Tara frågade campingvakten och han menade att det när som helst
kunde simma upp saltvattenkrokodiler ”Men, föredrar du att lite på någon annan
än mig, som jobbat här i många år, så är det upp till dig” tyckte vakten. Vi hade förstås inte en tanke på att bada
där, men det hade ju varit roligt att få se
en krokodil, så där på lagom avstånd… Vattenytan krusar sig lite i vinden men
inga spår efter några krokodiler. Vi åker istället till Yellow Water där vi
tänker besöka ett kulturcenter. När vi kommer dit så har klockan blivit mycket
och vi får tillreda lunchen i all hast. Här finns möjlighet att åka ut på
floden med en båt och se allt möjligt, men det är svinigt dyrt! Den bästa tiden
på dagen är turen som går halv fem och vi måste bestämma oss om vi ska
med. Göran drar beslutsamt på sig
spenderbyxorna och säger att det är bara en gång i livet vi kommer att vara här
och vi kommer att ångra oss om vi inte åker.
När vi bestämt oss kan inte Svennungssons vara sämre och även Tara ifrån
Voyager bestämmer sig för att följa med.

Det är tre båtar med ungefär 30 personer på varje som ger sig ut på floden.
Båtarna är flata med sittplatser för passagerarna och med nät på sidorna.
Guiden varnar å det bestämdaste för att hänga ut med armarna över kanten. Snart ska vi få se vår första krokodil! Hon
startar båten och vi glider lugnt ut i flodfåran. Guiden är kunnig och berättar
vilka fåglar vi ser, en häger, en azurfärgad kungsfiskare och en hel flock med
Plumed whistling duck. ”Och till höger, klockan två kan ni se en krokodil”. Det
blir stor uppståndelse i båten när alla reser sig för att se bättre. Där ligger
den och päser! En stor krokodil på säkert fyra meter. Den ligger helt stilla i
strandkanten och är totalt ointresserad av oss. Den har säkert ätit och ligger
nu och smälter maten.
Där ligger den och päser!

Längre bort ser vi ytterligare en och till och med guiden
är imponerad av storleken, den mäter bortemot sex meter. Den ligger högre upp
så vi kommer inte så nära. Vi får se
flera olika sorters hägrar, en yabarro (svarthalsad stork) som har sitt bo högt
uppe i ett träd och flera andra fåglar.
En stork med svart (blått) huvud

Guiden visar oss på ”A cute little
fellow”, en krokodil som kanske bara är en och en halv meter lång. Den ligger
på en trädgren som sträcker sig ut över vattnet och ovanför i toppen av samma
träd sitter två havsörnar med vita bröst (white-bellied sea eagles). En
ungfågel sitter i ett träd lite längre bort.
A cute little fellow

White-bellied sea eagles

När solen börjar gå ner och det blir lite kallar så kryper krokodilerna
ner i vattnet för att behålla värmen, vi ser hur de glider fram genom vattnet
och bara lite av huvudet med de kalla gula ögonen och ”taggarna” på ryggen
sticker upp. Allt som allt ser vi
tretton olika krokodiler.
Kalla gula ögon

’Den sista alldeles intill båten innan det är dags
att förtöja och gå i land. Det verkar som om den inte alls gillar att vi är där
och plötsligt utan att minsta krusning avslöjar den så försvinner den under
vattenytan. Det känns lite kusligt – vem vet vad som lurar under vattnet när du minst anar det?