Anniara

Det var inte så svårt att klarera in i Sydafrika. Vi kom
till Richard´s Bay på morgonen och eftersom Egret anlänt två timmar före oss så
var myndigheterna redan uppmärksammade på att vi skulle komma.
Immigrationsmyndigheten skulle komma om en timme och tullen skulle dyka upp
omkring lunchtid. Vi väntade och väntade – vid klockan fem på eftermiddagen kom
en man ifrån immigrationsmyndigheten och vi fyllde i lite papper, sedan kunde
vi ta ner den gula flaggan. Tullen lät vänta på sig till nästa dag. När de väl
kom så fick vi fylla i lite papper och sedan var allt klart. Det där med
biosecurity, att vi inte hade några otillåtna livsmedel, trä eller jord ombord
och som de var oerhört noggranna med på Nya Zealand och i Australien, brydde
man sig inte alls om här.
När vi sedan skulle lämna Richard´s Bay så var det desto mer byråkrati. Vi
skulle ju inte lämna landet, bara gå till nästa hamn men det spelade ingen
roll. Först skulle vi ha stämplar och underskrifter ifrån marinan vi låg i, där
de garanterade att vi betalat för oss. Sedan skulle tullen ha lite mer
uppgifter och stämpla. Därefter fick Göran gå till immigration, mer papper att
fylla i och en stämpel. Därefter gick färden till grannmarinan som också skulle
intyga att vi inte behäftade med skuld plus att de stämplade för
hamnmyndigheten räkning också. Till sist skulle sjöpolisen sätta dit sin
stämpel. Sedan fick vi segla iväg – nästan. På väg ut ropade vi upp
hamnkontoret och begärde att vi skulle få lämna hamnen. Det tog sin lilla tid
innan de hittade rätt papper (vår floatplan på fem sidor som vi lämnat
tidigare) och under tiden fick vi cirkla runt i den yttre hamnbassängen.
Troligtvis fick de ringa upp marinakontoret, som mailat över våra dokument, och
be dem sända dem igen för det tog tjugo minuters cirklande innan vi fick
tillåtelse att gå iväg.
Det var lite si och så med konditionen på bryggorna i Richard´s Bay

Seglingen till Durban blev långsam med svaga vindar. Det gjorde inte så mycket,
det är bara 91 NM så vi hann gott och väl fram till dagen efter. Där fick vi sedan klarera in igen!!! Precis
som om vi kommit från ett annat land. Lite enklare, vi fick ”bara” besök av
immigration, tullen gjorde stickprovsbesök, dock inte hos oss. Inför avfärden från Durban så travade vi runt
till, i tur och ordning, marinakontoret, hamnmyndigheten, immigration, tullen
och sedan tillbaka till hamnmyndigheten en gång till. Därefter gjorde
immigration ett besök på Anniara och sedan fick vi åka. Snacka om byråkrati!
Det finns ett stort problem med att färdas längs Sydafrikas kust vid den här
årstiden. Eftersom de allra flesta undviker att gå genom Röda Havet och
Suezkanalen på grund av risken för piratöverfall så befinner sig ett stort
antal ”overseas” här samtidigt och marinorna saknar kapacitet för att ta emot
den stora mängden av båtar. Det är totalt omöjligt att boka plats i förväg och
följaktligen hade vi fått besked om att det var fullt överallt. Vårt hopp stod
till att det goda väderfönstret skulle få båtar att flytta sig i riktning mot
Kapstaden och då skulle det uppstå lediga platser på vägen.
Seglingen till Port Elisabeth var fantastisk! Vi gick ut 12 NM från kusten och
kom ut i Agulhas-strömmen. Med 10-17 m/s medvind och 4 knops ström så gjorde vi
102,4 NM på tolv timmar! På bara en kraftigt revad genua! Hela resan om 406 NM
tog två och ett halvt dygn. Väderleksrapporten lovade dock vindskifte, mot
kraftig sydvästlig vind och det är då sjön reser sig, vind mot ström! Vi skulle
precis hinna in i Port Elisabeth innan den västliga vinden blev för kraftig.
Killarna på Periperi-net, som rapporterar om vädret uppmuntrade oss att söka
skydd och menade att det alltid brukar ordna sig, i värsta fall får man förtöja
utanpå en fiskebåt. Hellre än att utsätta sig för dåligt väder! Vi hade några
jobbiga timmar i motvind och motsjö innan vi nådde hamnen och marinan i Port
Elisabeth. Jag var lite orolig, klockan började bli mycket och vi avskyr att gå
in i okända hamnar när det är mörkt. Här var det ingen fara, hamnen var klart
upplyst. Vi cirklade runt ett tag och såg en plats som vi kanske skulle kunna
ta. Efter ytterligare två varv runt, när vi ordnade med fendrar och
förtöjningslinor, så dök det upp två killar på bryggan som vinkade och visade
att vi skulle ta den plats som vi själva redan tänkt. ”Välkomna till Port
Elisabeth”, det var Sverker på Nanoq, som på klingande göteborgska hälsade oss
välkomna. Han hjälpte oss att förtöja och sedan fick vi ta en ankardram och
prata svenska. Vi har ju haft sällskap med Miss My en längre tid men för
Sverker var det första gången på länge som han hade tillfälle att praktisera
modersmålet.
Än så länge har vi bara sett “The big five” som sandskulptur på stranden i durban, men det kommer…!