Anniara

Vi drog upp till Falster i Danmark och gick till Hesnaess på
östra sidan. Det blåste rätt in i det lilla fiskeläget och rakt fram i hamnen
låg en tysk segelbåt med aktern ut mot vinden. Den låg säkert förtöjd på pålar
men vågorna förde nog ett ordentligt liv inne i båten när de slog emot aktern.
Själva gick vi runt och la oss med fören utåt och långsides på den långa piren.
Vi förhalade oss snabbt bakåt så långt in vi kunde komma för att ge plats åt
ett holländskt segelfartyg som kom in strax efter oss. Vi hann precis komma på
plats och kunde sedan njuta av kaptenens exakta manövrer när han vände sitt
skepp runt i en hamnbassäng som bara var obetydligt längre än själva fartyget.
Husen i Hesnaess var mycket speciella. För att skydda dem från den hårda
ostliga vinden som blåser här större delen av året så täcker man fasaderna med
vass. Göran hade stora dubier eftersom han tyckte att det måste dra till sig
fukt och det är aldrig bra för hus. Men, det fungerar tydligen för husen var i
gott skick och mycket vackra.
Vackra hus på Falster

Vi hade inventerat vår skattkammare med utländsk valuta och konstaterat att vår
danska förmögenhet uppgick till exakt 75 öre. I Rödby Havn tog man kort men här
ville hamnkaptenen ha kontant betalning. Någon bankomat fanns förstås inte i
den lilla byn men, ”man kunde åka buss till Stubbeköping och ta ut pengar”, sa
hamnkaptenen och gick iväg för att återkomma nästa dag när vi förväntades ha
skaffat kontanter. Visst kunde vi tänka oss att spendera en dag i Stubbeköping
men vi behövde ju pengar för att kunna åka buss…
Falster (åtminstone den här delen) verkar vara Danmarks glesbygd, så det gick
inte så många bussar på en dag. Vi vågade inte riskera att de inte tog kort på
bussen så vi vände oss till våra tyska båtgrannar för att låna busspengar. De
såg lite konfunderade ut när två totala främlingar kom och ville låna pengar
men efter en stund när vi förklarat situationen så drog de fram plånboken och
lånade oss en hundring.
Det var bara vi som åkte buss den här morgonen. En stor buss för bara två
personer! Det tog en halvtimme till Stubbeköping och vi hade två alternativ när
vi skulle tillbaka, antingen försöka hinna med bussen som gick efter en timme
eller tillbringa fem timmar i den lilla köpingen. Vi konstaterade snart att
utbudet av förströelser var mycket begränsade här så efter en snabb tur till
bankomaten och en kort shoppingtur på Netto så gick vi tillbaka till
busshållplatsen. Det var samma chaufför och han ville se vår gamla biljett.
”Tyvärr” han skakade på huvudet när han kunde konstatera att giltigheten för
biljetten gick ut klockan 11.02 och bussen gick inte förrän 11.07. Vi löste ny
biljett och fick även denna gång åka helt ensamma med busschauffören.
Tyskarna fick tillbaka sina pengar och undrade samtidigt om vi ville hjälpa dem
när de skulle flytta sin båt. Det holländska segelfartyget hade lämnat och nu
ville de lägga sig framför oss långsides på piren. Vi, som skulle gå tidigt
nästa morgon, föreslog istället att vi skulle förhala oss längre fram och så
kunde de ligga bakom oss. Det skulle dessutom bli mycket lättare att förhala
deras båt när de inte behövde komma förbi oss. Sagt
och gjort, vi förhalade våra båtar och snart låg de bakom oss, tryggt och lugnt
samtidigt som vi lätt kunde ta oss ut nästa morgon.
Hamnen rymde två förtöjningsställen utöver piren. In till vänster låg en brygga
med förtöjning vid pålar där det låg ett antal bofasta båtar men även två-tre
gästbåtar. Och sedan, rakt fram, där tyskarna legat tidigare fanns ett antal
”fack” med pålförtöjning, säkert 15 stycken och de var väl tilltagna, både på
bredden och längden. Nu hade det kommit in en segelbåt under förmiddagen men
annars var samtliga platser lediga. Vid kvällningen kom det in en tysk
46-fotare och la sig framför oss. Helt ok tyckte vi. De drog ut sin elkabel för
att koppla till ström till sin båt. Kabeln räckte inte. Då förhalade de sig så
att de låg mindre än en halvmeter framför oss. Under tiden hade hamnkaptenen
kommit ner för att ta upp betalning. Vi låg med ett avstånd om ca 3 meter bakåt
till ”våra” tyskar och nu ville de att vi skulle förhala oss de tre meterna. Då
hade vi hamnat innanför pålarna så att vi inte kunde backa ut samtidigt som de
spärrade vägen framåt. Nej tack, tyckte vi och visade på den i övrigt helt
tomma hamnen. Vi brukar verkligen försöka att hjälpa till på alla sätt och vis
men, nu ville vi inte stänga in oss själva.
De beklagade sig hos hamnkaptenen som tyckte som vi.” Lägg er i ett
ledigt fack! Där finns el på närmre håll.” De flyttade surmulet på sig, till
ett fack som utmärkt väl rymde även deras förhållandevis stora båt. Det var
lite obehagligt men när vi förklarade för hamnkaptenen varför vi inte ville
flytta så höll han med oss. ”Ni hörde
väl att jag inte sa att ni skulle
flytta?” undrade han, ”här finns ju gott om plats. Hade det varit fullt så
kanske jag bett er, men det är det ju inte.”
Tidigt nästa morgon startade vi vår seglats mot Sverige och Gislövs läge.
Därefter har vi seglat långsamt längs kusten och lagt till både i Kåseberga, på
Hanö, Aspö och i Kristianopel. I
Kåseberga firade vi midsommar för tre år sedan och nu festade vi på varmrökt
lax med romsås och svensk potatis. Vilken lyx!
Sann lyx!

Men innan vi lämnade affären så
fick Göran syn på strömmingsflundrorna som stekte på stekbordet.” Får vi köpa
en och äta nu meddetsamma?” undrade han. Vi fick en på en tallrik och två
plastgafflar. Sedan satte vi oss utanför och åt upp den. Åh, vad gott det var!
Efter Kristianopel gick vi för motor i nordlig vind upp genom sundet till
Kalmar. Därifrån seglade vi till Sandvik.
Nu var det fredag morgon och på lördagen skulle vi gå till Ernemar, vår hemmahamn,
efter mer än tre år till sjöss. Idag skulle vi bara över till Solberganäset.
Det var dit vår första etapp gick, när vi lämnade Ernemar för tre år sedan.
Alla förberedelser hade varit så intensiva och sinnesintrycken från avskedet på
bryggan låg kvar, vi behövde pusta ut lite. Nu ville vi avsluta där vi en gång
börjat.
Det blåste en mycket lätt bris när vi satte segel utanför Sandvik. Vi gjorde
bara 2-3 knop, men vi hade hela dagen på oss. Vi njöt intensivt – Öland låg som
ett blått band bakom oss och i söder hägrade Dämmans gamla fyr ovanför
vattenytan. Långt bort i horisonten skymtade en låg rektangel, Borgholms
slottsruin. In emot land följde vi konturerna av Vållö, Eneskär och Taktö upp
emot farleden in till Mönsterås bruk och i norr – där ”lyfte Blå Jungfrun på
kjolarna” så att det såg ut som om hon svävade över vattenytan. Så vackert!
Vi fortsatte in förbi Portklappen och Flutan till Våneviksfjärden. Solen lyste
på kobbar och skär och det kändes ända in i själen att vi var hemma igen!
På lördagen var det så dags: Vi skulle anlöpa vår gamla hemmahamn. Vi gick
igenom kända vatten, förbi Fläskösund och uppför Enegatan, ut på öppet vatten
utanför Stångehamns udd. Där hissade vi genuan eftersom vi ville segla den
sista biten. Vi hade tänkt hissa flaggspelet innan vi gick in i hamnen men det
blåste nu friska 10 meter/sekund så det fick vänta. Inne på bryggan stod folk
och väntade och jag undvek att titta på dem, hade jag gjort det så hade jag
börjat gråta…
Vi fick ett så fint välkomnande! Släkt, vänner och seglare ifrån hamnen hade
mött upp och sjöng och hurrade för oss medan vi försökte få upp flaggspelet. Sedan var det stora kramen!
Vi hade gärna varit ute några år till men det känns också helt fantastiskt att
vara tillbaka! Nu börjar ett nytt liv med nya utmaningar…

Det var natt och vi gick för motor upp mot Cuxhaven. Marelden lyste fosforescerande grönt i
svallet efter Anniara, aldrig tidigare hade vi sett något liknande. Inte på
Atlanten eller Stilla Havet eller på Indiska Oceanen, utan här utanför tyska
kusten, när vi nästan är hemma igen! Vi gick alldeles utanför den starkt
trafikerade leden och tog oss från en grönblinkande lysboj till nästa. Ett
stort antal lastfartyg låg ankrade på båda sidor om och deras starka
strålkastare förvillade mörkerseendet.
Ett stort containerfartyg seglade om oss och trängde sig in bara något
hundratal meter framför och släppte ankaret.
Det är första gången jag befinner mig så nära ett ankrande fartyg så att
jag kan höra deras ankarkätting rassla när den löper ut. I ögonvrån såg jag
något grönt som växte på babordssidan om mig. Det fosforescerande gröna rusade
emot oss och jag hann fundera på om ett antal delfiner kunde röra upp vattnet
så att de åstadkom en sådan ljuseffekt? En stor val kunde det väl inte gärna
vara så nära land och mitt inne ibland fartygen? Jag hann precis dra ner motorvarvet innan det
stora gröna monstret träffade båten! Göran som låg och sov trillade nästan ur
kojen när svallvågorna från lastfartyget som passerat några minuter tidigare
nådde oss. Under någon minut rullade vi häftigt fram och tillbaka innan vågorna
la sig. Vilken chock i en annars totalt stilla natt! Och vilket ljus!
Vi fortsatte mot Cuxhaven och precis innan det ljusnade vid femtiden så såg jag
framför mig ett virrvarr av ljus – gröna, röda och vita. Efter en stund kunde
jag urskilja inte mindre än fjorton segelbåtar som kom emot mig, visserligen
strax utanför leden men också alldeles väldigt mycket på fel sida. Jag höll min
kant mot leden och lät dem passera styrbord mot styrbord, inte tänkte jag ge
mig ut ibland sandbankarna för att kunna möta dem på ”rätt” sida. De hade
antagligen startat från Cuxhaven några timmar tidigare för att utnyttja strömmen
när tidvattnet gick ut och vi hade nu nytta av strömmen på vår väg in eftersom
det vänt. I Elbes mynning kan strömmen vara 4-5 knop och det är ett nästan
hopplöst företag att försöka ta sig in om man har räknat fel på tidvattnet. Nu
hade vi kommit i perfekt tid och surfade in i Cuxhavens marina vid åtta-tiden
på morgonen.
Efter några dagar i Cuxhaven var det dags för oss att ta oss an Kielkanalen. Vi
hade tur och behövde bara vänta en halvtimme utanför innan vi fick slussa
tillsammans med fyra andra segelbåtar. Flytbryggorna vid kanten av
slusskammaren gör att man enkelt kan förtöja och sedan bara följa med men man
får akta sig när man hoppar ner på dem, de är ruskigt hala!
På väg in i slussen vid Brunsbüttel

Vi gick direkt till
marinan innanför slussen i Brunsbüttel, i kanalen finns bara ett begränsat
antal ställen där man kan gå in för natten och det var för sent på eftermiddagen
för att vi skulle hinna nå någon av dem.
Marinan i Brunsbüttel låg väldigt nära slussen…

Vi var uppe tidigt nästa morgon och släppte förtöjningarna klockan sju. Målet
var Rendsburg som ligger strategiskt beläget när man avverkat 2/3 av kanalen. Morgonen
var lite kylig och vi huttrade lite.
”Anniara, Anniara”, någon anropade oss
på VHF:en! Göran gick ner och bad dem artigt att ta det hela på engelska.
”Aber, naturlisch” blev svaret och sedan blev vi uppmanade att gå tillbaka till
marinan, morgondimman var för tät och sikten längre fram understeg 200 meter.
Vi fick snällt gå tillbaka och lägga till igen. Vi hade ju hört
radiomeddelandena tidigare men våra högst bristfälliga kunskaper i tyska hade
gjort att vi helt missat meddelandet om att fritidsbåtarna skulle invänta
bättre sikt. Det förvånar oss faktiskt att man på en så internationell rutt som
Kielkanalen inte har radiotrafiken på engelska. Man borde åtminstone ha en
sammanfattning av trafikmeddelandena på det internationella radiospråket!
Tidig morgon då älvorna dansar över vattnet

Kvart i nio kom klarsignalen och mindre än två minuter senare hade minst 15
båtar lämnat marinan. Det är enkelt att gå Kielkanalen, man slussar in och
sedan går man. Alla broar har en segelfri höjd på 40 meter och nästa gång man
ska slussa är när man ska ut i Östersjön igen. Vi stannade två nätter i Rendsburg och sedan
skulle vi släppas ut i Östersjön. Göran upprepade hela tiden ”Inga strömmar,
inget tidvatten.” Det är en sanning med modifikation men visst är vi
bortskämda, vi som brukar segla på Östersjöns vatten och nu ska det faktiskt
bli skönt att slippa räkna på tidvatten och strömmar ett tag!
Det föreföll som om den sista biten mot Kiel var smalare än tidigare och det
kändes nästan lite hotfullt ibland, när containerfartygen tornade upp sig bara
några meter vid sidan om oss. Vi höll ut mot kanten så gott vi kunde och
trängdes med svanar och gräsänder.
De kom farligt nära ibland

När vi kom till ”hållplatsen” utanför
slussen och skulle lägga till vid de slippriga flytbryggorna så vände några
skrakar förnärmat ryggen till och försvann ner i vattnet. Att vi hade mage att
störa dem sådär mitt på blanka lördagsförmiddagen! Våra kunskaper är som
vanligt bristfälliga men en titt i fågelboken sa oss att det borde vara
småskrake, de var ungefär lika stora som gräsänderna.
Förnärmat vände han ryggen mot oss

Här fick vi vänta! Den gamla slussen, som vanligtvis används för fritidsbåtar var
under renovering och fritidsbåtarna fick slussa tillsammans med yrkestrafiken.
Vi var snart ett antal småbåtar som låg och väntade. Minst en timme sa de som
skötte slussarna. I själva verket fick vi vänta två och en halv timme men sedan
slussade vi tillsammans med två större fartyg. I Panama blev vi varnade för den
stora kraft som uppstår i vattnet när fartygen kör med sina propellrar i
slussen. Där slussade vi också med ett stort fartyg men det körde inte under
slussningen. Nu kom vi in som sista fritidsbåt av sex och hamnade givetvis
precis bakom ett av de stora fartygen. Anniara ställde sig på tvären när vi
skulle förtöja och sedan pressade strömmen från de stora propellrarna henne upp
emot flytbryggorna så vi hade fullt sjå att försöka fendra av samtidigt som vi
skulle försöka få anhåll med våra linor. Vare sig vi eller de två båtar som var
framför var helt lyckliga över fartyget Larissas framfart i slussen, men vi
förstod ju att det var lönlöst att protestera. I Kielkanalen seglar
fritidsbåtarna bara på nåder, den är till för yrkestrafiken…
Vi drog en lättnadens suck när vi kom ut ur slussen. Nu är vi nästan i
hemmavatten igen, Kielbukten ligger ju i Östersjön!

För första gången på länge så kunde vi hissa gennakern och
glida fram över en sjö med bara små krusningar till vågor. Det gick inte så
fort, bara mellan 3 och 4 knop, men det bekymrade oss inte, vi skulle bara till
Hoorn från Amsterdam. En liten lagom tripp på 20 Nm. Efter Amsterdam så
fortsätter ”The standing mast route”
över sjöarna Markermeer och Ijseelmeer. Klas och hans fru, (vars namn vi inte
ens kan gissa hur det stavas) som vi mötte i Osteende, hade varmt rekommenderat
att vi skulle gå till Hoorn. Vi promenerar
hellre några extra meter och får en bra tilläggningsplats än att vi försöker
klämma in oss i de överbefolkade marinor som ligger mitt i städerna, så därför
svängde vi vänster direkt efter pirarmarna och lade till längst ut på en
långskeppsplats i den yttersta marinan, Stichting Jachthaven Hoorn. Lätt att
lägga till, lätt att komma ut.
Med gennaker på ett nästan blankt hav

Staden var lika pittoresk som utlovats. Kvarter på kvarter med hus från 16- och
1700-talet med gavlarna ut mot gatan. En del lutade utåt, en del lutade inåt.
Grant målade fönsterluckor och på sina håll – ornament och olika
utsmyckningar. Små gränder, inte mer än
3 meter breda, bjöd på genvägar emellan husen. Vi stannade bara en natt, sedan
skulle vi till Medemblik och ett kärt möte.
En del lutade inåt, en del utåt…


När vi hade Anniara i Oskarshamn så brukade vi vara bland de första att börja
vårrusta. Lika tidiga som vi var alltid Walle och Eva från Växjö, med båten New
Sun. Vi brukade ta med oss vatten i en
stor container på släpvagn eftersom vattnet inte var påsläppt när vi ville
börja tvätta våra båtar. Walle och Eva brukade få det vatten som blev över när
vi var färdiga. En gång beundrade jag Eva alldeles särskilt. Hon är svarthårig
och just den här gången så hade hon en härlig turkos slinga i allt det svarta.
Jag tyckte det var urfräckt! Ända tills Eva förklarade att hon stått under New
Sun och målat bottenfärg, härligt turkosblå – den med…
Det är så härligt med folk som vågar förverkliga sina drömmar! När vi talade om
att vi skulle ge oss iväg 2012 så sa Eva och Walle att de skulle vänta tills de
blev pensionärer, sådär tre år och sedan skulle de minsann också ge sig iväg.
Och här var de nu, på väg genom Holland mot okänt mål. Eller, som Eva sa,
”Resan är målet, vart vi kommer vet vi inte.”
Vi tillbringade en jättetrevlig eftermiddag/kväll med dem och de ställde
förstås samma frågor som vi börjar bli vana att möta nu: ”Vad var bäst?” Svårt
att säga, det finns ett antal platser och händelser som vi värderar oerhört
högt. ”Vad var sämst?” Tyvärr, vi är överens om detta: Fernando da Noronha, av
flera orsaker – dålig ankarplats, dyrt, icke fungerande uttagsautomater
samtidigt som bankerna inte växlade någon valuta mm mm. Sedan hoppas vi i att
de fick med sig en del värdefulla tips, men det är inte lätt att vara
strukturerad när alla pratar ivrigt, i munnen på varandra. Vi avslutade kvällen med en middag på en krog
som holländska vänner till Eva och Walle rekommenderat. Det tog en bra stund
innan vi fick någon mat och kocken kom ut och förklarade att ”hälsovårdsnämnden
varit där på inspektion men att det var klara nu, så nu skulle vi snart få vår
mat”. Sedan undrade han var vi kom ifrån? När vi sa Sverige så drog han genast
paralleller mellan oss (Eva mörk och jag blond) och ABBA:s Frida och Agneta,
men konstigt nog så sa han inget om Björn och Benny…
Biffen var mör och vinet fylligt, nöjda kunde vi promenera tillbaka till våra
hem i Westerhaven marina mitt inne i Medemblik (vi var tvungna att frångå våra
vanor eftersom New Sun kom dit först och parkerade mitt i stan…).
Fem minuter över åtta nästfäljande morgon lämnade vi Westerhaven Marina, och då
hade brovakten redan lyckats öppna och stänga bron en gång, vi var inte riktigt
med när klockan slog åtta. Liksom dagen
innan kunde vi sätta gennakern och glida fram över en nästan blank sjö. Efter
två timmar fick vi ge oss – vinden var för svag, även för gennakern. Motorgång blev lösningen fram till Lemmer.
Eva och Walle hade tipsat oss om att ta den lilla slussen och gå genom staden,
så fick det bli. Jag satt och slöläste boken med kartor över ”Staande Mastroute”.
Den finns bara på holländska men jag förstod ändå D19. Det står för djup i
kanalen – i dm! 1,90 meter för en båt som sticker 2 meter! Jag läste och läste,
det fanns kanske en alternativ väg, Prinsess Margaretes kanal! Vad bra! Den var
sådär 3 meter djup. En bit upp fanns en bro, några öppningstider var inte
angivna, men det tillhörde ju inte rutten. Där stod ”geen bediening voor
zeiljachten”. Våra kunskaper i holländska är noll men ”bediening” kunde vi läsa
ut på andra ställen att det ungefär betydde öppnande och ”geen”? Det var nära
till hands att dra slutsatsen att det betydde ”ingen”. Det vill säga ”Inget
öppnande för segelbåtar”??? Vi hade nu
kommit fram till Lemmer och var på väg mot första slussen. Hastigt la vi till
vid en brygga avsedd för dem som väntar på slussning.
Tilläggsplats för dem som väntar på broöppning eller slussning (dock inte i den i Lemmer)

En liten jolle var på väg
ut och jag vinkade frenetiskt till dem som satt i. De såg något förvirrade ut
och verkade först inte förstå vad jag frågade dem om. ”Kan ni översätta det
här?” Givetvis så var det här de första holländare som vi träffat som bara
kunde lite engelska. Efter en del palaver så fick jag dock mina misstankar
bekräftade ”geen” betyder ingen, dvs bron öppnar inte för segelbåtar. Jag gick upp till hamnkontoret för att fråga
hamnkaptenen om 1,90 betyder 1,90 eller 1,90 med säkerhetsmarginal. Trots allt
så har vi mött en avsevärd mängd med båtar som gått kanalen och som har ungefär
samma djupgående som vi. Hamnkaptenen var vänligheten själv och ringde
till provinskontoret för att fråga. De var noga med att säga att vi gick på
egen risk men menade att 1,90-kanalen för det mesta var 2,30 m djup. Dessutom
pekade hamnkaptenen ut en väg som innebar att vi ”bara” behövde gå 4 nm
istället för sex med ett djup på 1,90. Till sist sa han att det var många stora
segelbåtar som gick den här vägen. Vi beslutade oss för att ta risken…
Det började bli sent på eftermiddagen när vi kom iväg från Lemmer. Till en
början följde vi Prinsess Margaretes kanal och det var ett gott djup. Vi letade
efter ett ställe för att förtöja för natten men överallt där vi försökte gå in
och lämna leden så blev det grunt med en förvånansvärd hastighet. Till
slut så lämnade vi PMK och gick in på 1,90-leden. Alldeles i början skulle finnas
en allmän tilläggsplats och dessutom en marina. Marinan var bara 1,70 djup så
det var inte att tänka på. Utanför fanns kajer reserverade för stora pråmar och
på andra sidan fanns en tilläggsplats – för Anniara. Vi gick försiktigt närmare
bara för att inse att vi körde fast i dyn. Full fart back! Vad skulle vi nu
göra? Köra igenom vid bron och hoppas på att det fanns någonstans att lägga
till på andra sidan eller gå tillbaka? Tio distans bakåt fanns en tilläggsplats
vid en järnvägsbro som vi ratat tidigare eftersom det var väldigt skvalpigt,
men på nätterna går ju inga båtar förbi… Klockan närmade sig halv åtta på
kvällen och vi hade ingen lust att gå
tillbaka, vi gick igenom bron istället. På andra sidan låg en liten marina och
vid den yttersta pontonen fanns en grönmarkerad plats. Den tog vi! Vi gick intill och skulle sedan förhala
Anniara bakåt för att komma på plats. Det var bara att konstatera – vi satt
inte fast men nog var vi nere med i kölen i dyn! Det var ett tungt arbete att
förhala båten, men till slut hade vi henne på plats. Vi tänkte lite på en annan
händelse i Portugal där vi stod med kölen en halvmeter ner i dyn då tidvattnet
gått ut och fann att detta fick duga, det var trots allt vare sig vind eller
sjö!
För en del är det mer fråga om bredd än djup, om man ska igenom broöppningarna

Vi låg väldigt still(!) hela natten och klockan nio (det var ju lördag) så var
vi först genom nästa broöppning. När vi gick förbi så sträckte brovakten ut ett
metspö med en holländsk träsko. Här skulle man betala genom att lägga 3,5 € i
träskon. Vi betalade och sedan höll vi oss
nogsamt i mitten av kanalen och det gick bra hela vägen upp till Leeuwarden.
Därefter var det 1,95 m djupt så det kändes lite bättre för våra två meter…

Åter igen lyckades vi i våra beräkningar! Med strömmen med
oss så seglade vi över Engelska kanalen. Vi gjorde runt 8 knop och passade på
att slinka över den första trafikavdelaren som går söderut efter tre fartyg.
Sedan seglade vi några distans i
”ingenmansland” innan vi korsade den
andra trafikavdelaren och därefter tog det inte lång tid förrän vi kunde lägga
till i Bolougne i Frankrike.
Bolougne har den bäst bevarade befästa staden ifrån 1200-talet i norra
Frankrike. Innanför murarna finns ungefär
en km2 med byggnader bevarade ifrån den tiden där ett högt klocktorn och
katedralen Notre Dame dominerar. Vi tog en promenad dit upp och tillbringade
några timmar under katedralen. Själva
katedralen byggdes emellan 1827 och 1866 då den ursprungliga förstördes under
franska revolutionen. Designen på den här kolossala byggnaden med sin 101 meter
höga kupol är inspirerad både av St Pauls Cathedral i London, St Peterskyrkan i
Rom och Invaliddomen i Paris.
Kupolen är 101 meter hög, här blickar vi uppåt!

Men vi var mest intresserade av det som var
under katedralen. Under den gamla raserade katedralen hittade man 1828 de gamla
kryptorna som sträcker sig under hela den nuvarande kyrkan. Där har man varsamt restaurerat och tagit fram
gamla målningar på väggarna, rester av ornament och statyer. Man har också
samlat olika konstskatter och ordnat en permanent utställning. Allt öppnades i
maj 2015! Vi vandrade fascinerade omkring och tog del av denna unika skatt. Jag
var lite fundersam – hur skulle vi hitta ut igen i detta virrvarr av celler och
gångar?
Gamla målningar på väggarna en del daterade så tidigt som på 800-talet

Påkostade gravutsmyckningar

Bland skatterna la vi särskilt märke till en båt i silver, ca en meter lång
inklusive bogspröt. I båten tronade jungfru Maria med Jesusbarnet. En biskopsstav hade också en utsmyckning
föreställande samma sak. Och när vi senare gick upp i själva kyrkan så fanns en
staty med Maria och Jesusbarnet i en båt framme vid altaret, på samma plats där
vi brukar se Jesus på korset i våra kyrkor.
Maria och Jesusbarnet som sjömän?
Ett skepp kommer lastat – med Maria och Jesusbarnet

Så här säger legenden: År 636 kom en båt rodd av änglar in till hamnen i
Bolougne med en staty av Maria och Jesusbarnet. Samtidigt uppenbarade sig Maria
för invånarna uppe i staden och visade dem på en skatt varmed man kunde lägga
grunden till den ursprungliga katedralen. Statyn lär verkligen ha funnits, men
1544 rövades den bort av engelsmännen och senare grävdes den ner av
hugenotterna för att slutligen förstöras helt under franska revolutionen. Förutom ett fragment av en hand så finns
numera bara repliker av statyn kvar. Att den ursprungliga katedralen byggdes
för länge sedan förstod vi av att det fanns målningar och gravar daterade så
tidigt som från 800-talet i kryptan.
Från katedralen gick vi till slottet och muséet som finns där. Mest
intresserade var vi av vandringsutställningen om ”Noveaux mondes” som
behandlade européernas upptäkter av den del av världen som vi tagit del av
under vår resa. Öarna i Stilla Havet, Nya Zealand, Australien och södra delen
av Afrika. Det mesta materialet kom ifrån en fransk upptäktsresande, Dumont,
som var lite senare än Cook & Co. Vi kände igen det mesta som saker vi sett
under vår resa, både sådant som fortfarande används och sådant som vi sett på
olika muséer och som inte är i vardagsbruk längre.
På väg in till slottet

Vi har seglat långa sträckor sedan vi lämnade Sydafrika vid årsskiftet och
därför hade vi bestämt att vi som omväxling skulle gå ”The standing mast route”
i Holland. Den sträcker sig ifrån Vlissingen i söder och upp till Delfzilj i
norr och man behöver inte ta ner masten för att gå den. Elisabeth mötte upp i Vlissingen för att följa med några dagar. Första kanaldagen
bjöd på ihållande regn. Blöta som tre dränkta katter kunde vi lägga till i Kortgene.
Naturligtvis så blev det uppehåll så fort vi lagt till men vi kände inte för att
segla vidare utan gjorde en liten utflykt in till samhället istället.
Med
sjökläder på tork kunde vi gå vidare i betydligt finare väder nästa dag. Färden
gick mest på naturliga vattendrag och vi undrade lite när vi skulle komma in på
de där fina kanalerna kantade av små pittoreska hus och väderkvarnar så som man
ser på bilder ifrån Holland?
Mest nyttotrafik på den första delen av kanalresan

Vi stod på
hela dagen och gick igenom en sluss innan vi kunde lägga till vid en brygga på
andra sidan. Där låg redan ett flertal båtar och där gjorde vi nog den ”värsta”
fickparkeringen på hela resan. Med hjälp
av båtägarna framför och bakom kom vi på plats, med peken lite över
utombordaren på den mindre båten framför och med en knapp halv- meter till godo
till motorbåten bakom. Gott om plats!

Båtar förtöjda för natten på en “väntbrygga”

Nästa kväll la vi till vid kajen inne i ett samhälle. Där fanns gott om plats
och det hade vi lite svårt att förstå, varför betala för en trång plats i
marinan när man kan ligga mitt i centrum på byn? Det var lördag kväll vid
8-tiden och vi som hann bli präglade av de engelska sederna när vi var på
engelska sydkusten tänkte oss en öl på puben. En restaurang såg lovande ut, det
hördes till och med levande musik därifrån. Vi stegade fram till bardisken och
beställde tre öl. Tyvärr, det var stängt! Vi förstod aldrig riktigt, men det
hade något med musiken att göra – eftersom de spelade så serverades inga starka
drycker!? Vi gick vidare bara för att finna två restauranger till som var
stängda – klockan åtta en lördag kväll! Till slut så träffade vi på en
holländsk familj som gått genom samma slussar som vi tidigare på dagen och de
tipsade oss om den hamburgerbar som vi tidigare ratat. De försäkrade oss att
där fanns riktigt god mat – förutom hamburgarna, och att de dessutom serverade
öl till maten. Vi fick vår öl och medan
vi drack den så löste vi dagens Melodikryss via appen på telefonen.
Snabbgenomgången räckte och tack vare Elisabeth så kunde vi också namnen på de
nyare artisterna (läs: de som tillkommit under de senaste sju åren…).
Nästa dag kom vi äntligen till de där kanalerna vi sett på bild, små pittoreska
hus och kolonilotter som man bara kan komma till med båt och med små sidokanaler. På ena sidan sträckte odlingar och växthus ut sig över stora vidder. Nu började vi närma
oss Amsterdam och det var gott om småbåtar på kanalen.
Gott om småbåtar

Det här var Elisabeths
sista dag, på kvällen skulle hon flyga hem igen. Vi hade inte så lång väg upp
till platsen där man måste vänta för att gå i konvoj på natten genom Amsterdam.
När vi skulle gå under sista bron innan vi var framme så läste jag i vår
seglingsbeskrivning att bron öppnar mellan 8.00 och 10.30 på söndagarna. Hur
mycket var klockan nu? 10.29 – hjälp! Vi hade tur och kom igenom i den sista
broöppningen, annars hade vi fått vänta till 18.30.
Broöppning där hela brospannet lyfts upp i luften

Vi lade till vid en yttre brygga i marinan till höger. Men, vi kom inte riktigt
intill bryggan, det tog emot. Göran och
Elisabeth tog varsitt stort skutt och landade på bryggan så att vi kunde göra
fast tillfälligt, men här kunde vi inte ligga. De var uppe och pratade med
hamnkaptenen som lovade att vi skulle få använda deras duschar även om vi låg
på andra sidan vid väntplatsen för kommande bro och sluss. Det fanns en stig
som vi kunde gå för att komma till marinan, sa han. Vi körde loss oss ur dyn
och la till på andra sidan istället. Sedan vandrade vi iväg till marinan.
Istället för 200 meter (som det var tvärs över kanalen) så blev det en vandring
på två kilometer. Vi duschade och utnyttjade marinans wifi för att kolla vår
e-mail. Sedan gick vi helt frankt fram till en motorbåt med en jolle förtöjd i
aktern och frågade ägaren om han ville ta oss över kanalen? Det ville han!
Framför slussen låg fullt med småbåtar. De kunde passera
under broarna (motorväg och tågspår) men fick vänta på sin tur genom
slussen.
Vi tog spårvagn in till centrum och Centralstationen. Sedan vandrade vi omkring
några timmar och njöt av det sjudande folklivet. Trafiken på kanalerna som går
kors och tvärs igenom centrum var intensiv och ibland var kollisionen nära
under broarna. Nu återsåg vi alla småbåtar som väntat vid slussen. Det är ett
söndagsnöje att åka kanal med egen båt och dessutom så var det här den första
helgen med riktigt fint väder på länge.
Hela Amsterdams befolkning var ute!

Livlig trafik på kanalerna

Snart var det dags för Elisabeth att bege sig till Schiphol. Det kändes inte så
förfärligt den här gången, vi är snart hemma själva.
Vid ett på natten startade så konvojen genom Amsterdam. Om det hade varit kaos
bland småbåtarna så var det intet mot när 30 segelbåtar ska vänta vid
broöppningarna och sedan in i samma sluss. När vi lade till på förmiddagen så
var vi ensamma på bryggan. När vi kom tillbaka efter vår utflykt till Amsterdam
så var det ca 20 båtar. När det äntligen var dags att släppa förtöjningarna
mitt i natten så såg vi åtminstone tio positionsljus till. Ljussignalen vid
slussen växlade från rött till röd-grönt. Tecknet för att det var dags att
förbereda sig för inträde i slussen. Båtarna vid bryggan släppte loss en efter
en. Vi hade en tysk utanpå oss och han lade sig genast i en position långt fram
i kön. Vi låg kvar med en tamp i bryggan och det ångrade vi inte. Under de följande tjugo(!) minuterna innan
broarna och slussen öppnade så avancerade hela truppen med båtar sakta framåt.
Till slut var det en enda röra och flera var tvungna att backa för att inte
komma för nära bron eller köra in i framförvarande båt. Kaos redan från början…
När det äntligen blev grönt så löste sig det hela oväntat snabbt och smidigt.
Vi kom långt fram i slussen och slussvakterna dirigerade vant så att alla fick
plats.
Det blev rätt fullt i slussen

Själva slussandet var snabbt över, vi skulle bara upp ca 20 cm och sedan
kunde karavanen dra iväg. Nio broar och
tre och en halv timme senare kunde vi helt utmattade lägga till vid kajen vid
den sista bron ut mot Houthaven. Vi hade bara tillryggalagt 5 Nm. För det mesta
kom vi inte upp i mer än tre knop emellan broarna och så började en ny väntan
där kopplet av båtar drogs ihop tills kollisionerna var nära igen. I stort sett så gick det på två led men det
fanns alltid de som kom på båda utsidorna för att försöka avancera framåt och
när det då var någon båt i ledet som behövde svänga ut för att inte kollidera
med framförvarande båt (alla drevs framåt av strömmen), så fanns mycket lite
manöverutrymme. Det var ett ständigt trixande för att hålla Anniara i kön och
hålla koll på de andra båtarna runt omkring. Några båtar provade att lägga till
vid kajen och det fungerade bra ibland. Vi gjorde också så, ena gången var det
jättebra för vi fick vänta över en kvart på att båtarna i konvoj söderut skulle
passera oss, nästa gång var det sämre, vattendjupet intill kajen räckte inte
riktigt till för Anniara… Lite panik, men vi kom snabbt loss ur dyn och kunde
fortsätta.
Gissa om vi sov gott de få timmarna som var kvar av natten!

Sommaren i södra England är för dålig! Vår plan var att
segla längs Englands sydkust i sakta mak och att göra strandhugg på intressanta
platser. Då vill man ju att vädret ska vara fint! Inte regna och vara kallt
hela tiden… Från Falmouth gick vi till Dartmouth och kom in i floden (ån) strax
efter sex på kvällen när det blåste och regnade. I mittfåran låg pontoner
utslängda med en massa båtar som klängde sig fast vid dem. Det var knökafullt för det pågick en regatta
med klassiska båtar och de tog upp många platser.
Knökafullt i Dartmouth

Vi gick uppåt floden och fann
till slut en ”visitor´s berth” där vi kunde lägga till utanpå en 44 fots
Benetau. Efter att ha seglat hela dagen
i rätt tufft väder så var vi fullkomligt nöjda med att äta lite och sedan stupa
i säng, dagen efter skulle vi utforska Dartmouth.
Vi vaknade till regnets smatter på skylighten över vår koj, bara att dra täcket
över huvudet och somna om. Framåt lunch
tog vi oss samman och kallade på en ”watertaxi” som tog oss in till stadskajen.
Sedan hade vi en trevlig eftermiddag när vi klättrade upp till stadens övre
höjder för att hitta en cache och sedan bege oss ner i staden igen och belöna
oss själva med Devon cream tea i ett litet Tea-room i en byggnad från
1600-talet med lutande väggar i kalkslammat vitt och med brunmålade balkar i
taket. När vi beställde så bestämde servitören att det räckte med en portion ”Ni
kommer att bli mätta och nöjda ändå” sa han, och han hade förstås rätt. Vi fick
in te (för två) och sedan två jättescones och så jordgubbssylt och clotted
cream, grädde som sakta upphettats och sedan kylts varvid grädden som koagulerat
av värmen förblir koagulerad (nästan som smörkräm i konsistensen). Gott men oj,
så mäktigt! Vi rullade nästan ner till hamnen när vi skulle tillbaka till Anniara.
Nu hade vi klarat av alla ”matmåsten” som Amanda och Patrick gett oss, Fish
& Chips (inte gott), Cornish Pastie (ok), Devon Cream Tea (gott) och ale
(vilket Gudrun gillar mer än Göran som föredrar lager). Vi hade ju också varit
på marinmuséet, så vi hade åtminstone klarat av ett av de kulturella ”måstena”.

Dagen efter seglade vi vidare mot Portland Harbor. Vi hade fått noggranna
anvisningar om hur långt ut från Portland Bill vi var tvungna att gå pga
strömmen och eftersom det var rätt tufft väder så gick vi anvisade 5 nm utanför
för att undvika den kraftiga sjö som kan uppstå då ström och vågor möts. Vi
hade visserligen strömmen med oss men sjön var rätt gropig. Vi hade tänkt gå in
i Portland Harbor där man enligt uppgift kunde ankra. Harbor översätter vi med
hamn men i engelskan kan det vara allt ifrån en hamn till en stor vik eller ett
större område med gemensamt namn. Portland Harbor är åtskilliga km2 stort och
vi hade 20 m/s rakt framifrån när vi skulle gå in emellan pirarmarna. Det är
alltid svårt att veta, men det såg inte ut att vara skyddat för vinden där
inne. Vi tog ett nytt beslut och gick vidare till Weymouth, en liten stad som
låg alldeles bredvid och där man går upp i ån och lägger till längs kajerna
mitt i staden. Fantastiskt lugnt och
skönt, vinden märktes inte alls och vi kunde lägga oss som fjärde båt(!)
utanpå. Alla båtar får plats, det löser
sig alltid! Här övernattade vi bara och gick iväg igen morgonen därpå med sikte
på Isle of Wight och Yarmouth.
Med facit i hand, så hade vi kunnat göra en bättre segling. Det där med
tidvatten och ström med eller emot är knepigt. Vi missade ett ställe och fick
motström emot oss, därför blev resan onödigt lång (i tid, 10 timmar) men vi
lyckades i alla fall komma till inloppet till kanalen emellan Isle of Wight och
fastlandet i tid för att få strömmen med oss och sedan for vi som på en
räkmacka uppför kanalen och kunde enkelt plocka upp en boj utanför inloppet till
Yarmouth vid sju på kvällen. Vi har
seglat runt hela jorden men bara utanför Australiens kust och här har det varit
riktigt knepigt att beräkna ström och tidvatten. Vi är bortskämda i Sverige, (nästan) ingen
ström och (nästan) inget tidvatten)…
Yarmouth bjöd på en vandring runt sankmarkerna på 6 km. På våren bjuder den
antagligen på ett rikt fågelliv, men nu i slutet av juli såg vi bara ett fåtal fiskmåsar,
en rör- och en sothöna och några änder. Som tur var så var en pub, ”The Red Lion”,
strategiskt belägen på halva vägen och det är så trevligt, för i England, så är
det helt ok att gå in på en pub och ta sig en öl vid halv tre på eftermiddagen.
För att träna så tog jag en ale men
Göran höll fast vid sin lager.
The Red Lion

Vi vandrade sedan tillbaka till Yarmouth och
kunde konstatera att den person som lagt ut cacherna bara var intresserad av
den delen som ligger före puben, för efter den fanns inga cacher. (Han kanske tog
en ale för mycket och fastnade på puben?).
En liten anekdot om pubar i England: Göran har läst någonstans att pubarnas skyltar
beror på att så många inte kunde läsa. Om man till exempel ville träffas på ”The
ship and the castle” och inte kunde läsa så kunde man ändå se skylten och veta
att man hade kommit till rätt plats. Rätt så fiffigt!

På vår väg tillbaka till Yarmouth så såg vi en buss ifrån Bergkvarabuss med
svenska registreringsskyltar – hemlängtan…

Seglarna på yachtklubben förberedde sig för kvällens tävlingssegling. Veteranklassen
startade först och sedan kom de mindre kölbåtarna. De la sig emot strömmen och
det var intressant att se hur de med fulla segel ändå seglade bakåt eftersom
strömmen var starkare än vinden.
Ibland gick det mer bakåt än framåt

Tävlingsarrangörerna fann för gott att blåsa
av tävlingarna, den här kvällen blåste det för lite. Vi hade under tiden hittat
vägen till The Royal Solent Yacht Club och blivit serverade varsin gin &
tonic, enligt Amanda den bästa som finns att få på hela Englands sydkust. Vi tycker fortfarande att Staffan Agnetuns, på
Balance (se våra bloggar från Spanien), är den bästa!

G&T på Royal Solent Yacht Club

Efter Yarmouth tog vi ett litet hopp på 10 nm till Cowes, där vi fick en plats
i ett hörn innanför den yttre pontonen.
Även här skulle det bli en klassisk regatta så efter två dagar
omdirigerades alla båtar. Det var ytterst imponerande att se John, the
berthmaster, placera om befintliga båtar och sedan dirigera in väntande båtar
för att ta tillvara på varenda kvadratdecimeter för att kunna pressa in så
många som möjligt och ändå ge utrymme för sådana som oss som ville gå morgonen
därpå utan att bli instängda. Allt
skedde med samma goda humör! Dock måste vi säga att engelsmännen är dåliga på
att köra på spring. Det var mycket knuffande och buffande på tunga båtar alldeles
i onödan.
Varje dm2 utnyttjades

Efter Yarmouth beräknade vi tidvattnet alldeles rätt och fick en riktigt fin
och snabb resa till Brighton. Inloppet till Brightons marina var minst sagt
gropigt men väl innanför så gav pirarna skapligt skydd. Vi ville gå så fort som möjligt. I Brighton
var vi bara för att invänta lämpligt väder för att korsa kanalen över till den
franska sidan. Vädret gjorde dock att vi stannade två nätter och dag nummer två
tog vi kontakt med Steve och Carol, goda seglarvänner till Patrick o Amanda. De
seglade till Karibien och upp i USA under två år innan de fann för gott att åka
hem och tjäna lite mer pengar. Nu räknar de dagarna till Carols pension, för då…
Vi tillbringade en kväll på puben med Steve och Carol och deras vänner (de går
alltid på puben måndag kväll mellan 18-20). Det är väldigt svårt att beskriva
hur man kan komma på ”speaking terms” med helt okända människor och bara
trivas, men det är vad som händer, gång på gång under vår resa…

Midsommarafton inföll när vi var i Horta och aldrig är
svenskarna så svenska som när de är utomlands. Från början skulle vi ”bjuda
tillbaka” Amanda o Patrick som bjudit oss på middag och tänkte att
midsommarafton var ett bra tillfälle. Sedan tänkte vi att familjen på Miss My
nog också ville vara med och sedan Per och Alfred på Arctic och sedan… Det
slutade med att samtliga sex svenska båtar och en brittisk firade midsommar.
Maten blev ett bra hopkok med köttbullar, jansson, rökt lax, smörgåstårta och
jordgubbstårta för att bara nämna en del av dagens meny.
Midsommarmaten uppdukad på piren

Vi ockuperade en del av piren och efter maten
så ägnade vi oss åt traditionella lekar. Vi saknade midsommarstång så vi kunde
inte dansa ”små grodorna” men väl snurra runt en pinne så vi blev fullständigt yra
i mössan och sedan bära potatis på sked i munnen och peta i pinne i flaska.
Alla deltog med liv och lust utan att bry sig om de förundrade blickar vi drog
till oss från de andra ”utlänningarna” runt omkring.

Stilstudier

Horta är känt för sina murmålningar. Hela hamnen är prydd med målningar från
seglare som gästat hamnen under åren. När en bild blir för suddig och utnött så
målas en annan ovanpå. Vi såg till exempel att Bakbrus från Göteborg hade varit
i Horta år 2000 så målningarna håller rätt så många år.
Piren är full av målningar
Bakbrus

På torsdagen efter midsommar så var det dags att lämna Azorerna och segla mot
Falmouth, England. Det blev en, för oss, snabb överresa med mycket vind och
regn. Väderutsikterna ändrades dag för dag. Ena dagen såg det ut som om den
kommande väderfronten skulle bli riktigt tuff med upp emot 20 m/s och vågor på
fyra meter. Nästa dag var den nedgraderad till ”bara” 12 m/s, för att dagen
efter växt sig starkare igen. På tolv
dagar passerade tre lågtryck över oss.
Innan vi gav oss iväg, så hade vi många och långa diskussioner med andra
besättningar om vädersituationen. När är bäst tid att ge sig iväg? Vädret hade
varit instabilt en längre tid och såg inte ut att stabilisera sig nämnvärt. Det
är en riktig rusksommar i gammal god brittisk stil med lågtryck som vandrar in
över brittiska öarna i en aldrig sinande ström. Kanske blir det bättre i augusti? Men, då vill
vi vara en bra bit på väg mot Sverige.
Vi gjorde som sagt en bra resa även om det blåste bort emot 20 m/s under vissa
perioder. Per med båten Arctic, som gick samtidigt med oss hade en mer
händelserik färd. En våg slog sönder hans sprayhood, en annan tog flöjeln till
hans vindroder. Som tur var, så hade han en i reserv. Allvarligast av allt var
att fästet till förstaget till genuan gick av.
Med mycket möda och stort besvär kunde han surra förstaget och sedan
seglade han vidare med bara ett litet försegel på det inre förstaget. Detta
hände i lugnt väder, två timmar senare blåste det 19 m/s… Per tog det bra och
kände sig nöjd med att ha klarat av sina svårigheter men var väldigt lycklig
när han kunde lägga till i Falmouth, bara tre timmar efter oss.
Per förbereder sig inför seglingen över till England

Falmouth är en trevlig liten stad med 26 000 invånare. Stadskärnan är
trevligt intakt med hus från föregående sekler och smala gator. Puben, som är
ett ”måste”, The Chainlocker är från 1660 och där kan man dricka riktigt god
engelsk ale.
Amanda och Patrick har haft godheten att förse oss med ett litet
resekompendium som de författat själva. Dels om hur vi ska segla (med tanke på
tidvatten och strömmar – inte helt okomplicerat), dels vad vi ska se och
uppleva när vi är här. Falmouth ligger i Cornwall och då ska man äta cornish
pasties, en frasig pirog innehållande kött, potatis och grönsaker. Välsmakande men inte något som vi kommer att
längta efter när vi inte är här längre.
The Chain Locker

I A&P:s lilla skrift fanns också
ett påbud om att vi måste äta den engelska nationalrätten (vårt uttryck), fish
and chips. Damen på marinakontoret pekade ut det bästa stället i staden, då det
gäller denna maträtt och vi gav oss iväg dit. På menyn fanns några små
förrätter, först stod ”haloumi”. Jag kände hur det vattnades i munnen. Det är
flera år sedan vi hade tillfälle att smaka denna grekiska delikatess. Vi läste inte det finstilta utan beställde förrätt, haloumi och
varmrätt, fish and chips. Medan vi väntade på maten drack vi en cornish ale,
jättegod!

Vi var fyllda av förväntan när vi fick in förrätten. Förvirrade såg vi på
varandra och sedan på tallrikarna vi fått in. Haloumin serverades friterad! Och
med sötsur sås till! Det gick förstås att peta bort frityren, men inte var det
vad vi tänkt oss – skulle detta vara engelsmännens svar på friterad camembert
med hjortronsylt? Eller bara ett utslag av kockens kreativitet? Who knows…
Vi har förstås ätit fish and chips tidigare. Faktiskt så åt vi det på julafton
när vi var på resande fot på Nya Zealand (i brist på annat). Och vi blev lika
besvikna denna gång som de föregående. Frityren var kladdig och chipsen
mjuka. Och allt smakar fett. Det
engelska köket tillhör inte våra favoriter… Men de kan brygga öl, det måste vi
erkänna!
I Falmouth ligger Storbritanniens största marinmuseum. Vi gick dit och till vår
stora glädje så pågick en stor utställning om vikingarna. Visste ni att det var
vikingarna som anlade Dublin vid floden Liffey i Irland, genom att lägga en
handelsplats där? Eller att vikingarna är det folk som rest längst av alla
dåvarande och tidigare kulturer? Inga andra folk har rest så långt för att
driva handel och detta var möjligt genom de båtar som vikingarna hade. Grunda
och breda, så att de kunde ta sig upp och nerför floder samtidigt som de var
sjövärdiga att färdas i över t ex Nord- och Östersjön. Seglen var vävda av ull i långa våder som
syddes ihop och repen tvinnade av hästtagel och innerbarken från lind(?). Det
måste ha varit fruktansvärt kallt. Båtarna var ju öppna utan någon kajuta att
söka skydd i. Vikingarna hade bara sina kläder och kanske någon filt eller päls
att dra över sig som skydd mot elementen. Man använde antagligen en solskiva
som navigationshjälpmedel. Och tog sig fram förvånansvärt säkert. Danskar och
norrmän färdades mest i västerled, till England och Irland och vi svenskar drog
iväg i österled, ända ner till Kaspiska havet och Turkiet och Persien. Det kan
man väl kalla för äventyr, eller hur?
Har vi vikingablod eller?

Jaha, så var vi då äntligen framme på Azorerna. Det har
varit en lång färd och sällan har vi haft kurs på Horta som varit vårt mål. De
första dagarna gick det rätt bra. Sedan drev den ostliga vinden oss norrut –
ända upp till den 38:e breddgraden. Sedan fick vi segla lite söderut, för att
undvika det värsta av ett lågtryck som drev in. Och så fortsatte vi att segla
än söderut än norrut och med mycket lite förflyttning mot målet. På sjökortet
är avståndet mellan S:t Martin i Karibien och Azorerna 2168 nm. När vi äntligen
kunde förtöja utanpå en annan båt vid piren i hamnen på Horta så hade vi
tillryggalagt 2788 nm. Men, vi var rätt nöjda, många seglare fastnar i
stiltjebälten och får antingen ligga och driva i väntan på vind eller dra igång
järngenuan. Vi har seglat med bra dygnsetapper hela vägen. Men visst var det
skönt att sätta fötterna på fast mark igen efter 24 dygns segling!
Azorerna är en grupp med öar som tillhör Portugal. De ligger emellan tre
kontinentalplattor och senast 1957 var det ett stort vulkanutbrott i havet
precis utanför den nordvästra spetsen av ön Faial. Efter elva månaders underjordisk
aktivitet så kunde man konstatera att ön blivit utökad, fyren som tidigare låg
längst ut på udden har nu några ordentliga lavastenskullar utanför sig och
tornet blev till hälften begravt i sand och aska. Det valfångarsamhälle som låg nedanför
försvann helt och husen ligger fortfarande begravda under flera meter med
lavasand.
Lava och sand

Även på andra ställen på ön ser man spår av vulkaniska aktiviteter,
bland annat så kan man vandra runt en jättestor krater. Här är ett fint
odlingsklimat, det är fuktigt och subtropiskt. Jordbruket är småskaligt och
runt odlingslotterna växer hortensior i långa häckar för att skapa lä. De är på
väg att börja blomma och det är förstås bedövande vackert!
Vulkankrater

Vi hyrde bil och åkte runt en dag. Göran tyckte det var lite besvärligt – under
lång tid har vi mest befunnit oss i länder med vänstertrafik och nu skulle vi
plötsligt befinna oss på höger sida igen.
Ja, i alla fall på den stora vägen som går runt ön. De andra var så små,
så där körde vi mest i mitten på vägen.
Vägskyltningen i kombination med en dålig vägkarta gjorde det hela lite
mer spännande, vid ett tillfälle hoppade jag ur och frågade en annan bilist var
vi befann oss. Han var inte riktigt säker (han heller) utan pekade på två olika
alternativ- antingen där eller där? Till
slut kom vi ändå fram dit vi skulle.

Häck av hortensia

Nu studerar vi väderprognoserna – flera gånger om dagen. Det råder ett mycket
instabilt väder över norra Atlanten. Ena dagen säger prognosen att det är ok
att gå, nästa dag säger den att vi inte har skuggan av en chans att undkomma lågtrycken
som drar in. Vi kräver inte ”fint” väder hela resan (10-12 dagar), men vill
gärna undvika de värsta ovädren. Kanske
går vi i morgon, kanske får vi vänta till nästa vecka…

På morgonen det sextonde dygnet till sjöss så gick jag som
vanligt ut på vår flytande altan (sittbrunnen) och tittade mig omkring. Som alltid
låg havet där – utsikten 360 grader runt bestod av hav, horisont och
himmel. Idag blåste det nästan ingenting
och havet låg som en stor sidenschal och skimrade i olika nyanser av blått och
grått.
Solens strålar skickade små gnistor av reflexer och himlen var blå med
bara några enstaka tussar av moln vid horisonten.
Olika nyanser av blått och grått

Så olikt morgonen innan då
ett stilla regn strilade ner och sikten från Anniara inskränkte sig till några
få hundratals meter åt varje håll för att upplösas i ett grått töcken av dis
och dimma.
Nu drev några portugisiska örlogsmän förbi. De små maneterna hade fällt upp
sitt segel och liknade mest uppfällda solfjädrar av kristallglas med en
mattrosa kant längs uddarna. Solens strålar skimrade och gnistrade likt
diamanter i de vackra, men ack så farliga maneterna.
Maneter., portugisiska örlogsmän, reflekterar solen

En sköldpadda drev förbi, först trodde jag att
det var något skräp i vattnet men när den passerat oss så lyftes ett huvud upp
över vattenytan för att nyfiket speja på farkosten som gled förbi i den svaga
brisen från norr.
Havet visar upp många olika skepnader, för några dagar sedan seglade vi in i
nederkanten av ett lågtryck. Det blåste upp och i 15 m/s kanade Anniara hit och
dit i den upprörda sjön. Stora vågor reste sig som berg bakom båten för att
sedan låta kaskader av vatten rasa ner ifrån vågtoppen i ett fräsande skum.
Gång på gång såg det ut som om vågorna skulle hinna ifatt oss och uppsluka oss
i sitt våta och kalla gap men varje gång höll Anniara undan.
Vågorna reser sig bakom Anniaras akter

Efter ett halvt dygn avtog vinden och sjön
lugnade ner sig till lugna dyningar med små vågor som lekte tafatt över
dem. När dagen övergick till natt så
steg månen upp och visade vägen med sitt silversken som bildade en bred gata av
ljus över vattnet.
En annan vindstilla natt, alldeles i början av den har passagen, så gled vi
också fram över ett blankt hav. Runt hela horisonten så utspelade sig ett
mäktigt skådespel. Tor lät sina blixtar
slå ner som silverglänsande svärd i vattnet och ackompanjerade skådespelet med
sin hammare och lät tordönet ljuda över havet.
Vart vi än vände oss så lystes himlen upp blixtarna. I ett fåfängt försök
att undkomma så kryssade vi lite hit och dit under några timmar, än såg det ut
som om ovädret skulle avta i norr och då styrde vi däråt. Sedan tilltog det och
vi ställde kosan åt väster istället. Så höll vi på och när morgonen kom och
ovädret upphörde så hade vi nästan lyckats, bara några enstaka blixtar hade
kommit obehagligt nära.
Havet är djupt! Atlanten är 3332 meter djupt i genomsnitt och om jag simmar ca
1500 meter på en timme så skulle det ta mig mer än två timmar att simma rätt
ner till botten under förutsättning att jag kunde simma på samma sätt som jag
simmar vid ytan och hålla jämn hastighet hela tiden. Det blå vattnet som skimrar i solljuset ser
så inbjudande ut och det är svårt att tänka sig att det bara fortsätter och
fortsätter neråt – i flera kilometer. På det djupaste stället är Atlanten mer
än 9000 meter djupt.
En förmiddag hade vi ett stim med valar på ett par hundra meters avstånd. I den
svaga vinden kunde vi både höra och se hur de blåste ut sina vattenfontäner. Vi
försökte räkna dem och kom fram till att det nog var 10-15 stycken som drog
fram genom vattnet bakom oss.

Fisket har hittills varit uruselt, inte ens en liten fiskstjärt har vi lyckats
fånga. Som för att trösta oss så kommer då och då stim av delfiner och hälsar
på. De kommer hoppande i full fart och leker sedan tafatt med Anniara. De
simmar bakom och skjuter Ksedan fart på sina strömlinjeformade kroppar och
passerar tätt, tätt framför fören. Så vänder de och simmar tillbaka en bit för
att sedan tvärt svänga om och sätta fart igen. Vi kan se deras grön-bruna
kroppar under vattenytan när vi följer deras lek ifrån sittbrunnen.
Så framlever vi våra dagar på havet, enformigt och ändå – omväxlande.