Anniara

För första gången på länge så kunde vi hissa gennakern och
glida fram över en sjö med bara små krusningar till vågor. Det gick inte så
fort, bara mellan 3 och 4 knop, men det bekymrade oss inte, vi skulle bara till
Hoorn från Amsterdam. En liten lagom tripp på 20 Nm. Efter Amsterdam så
fortsätter ”The standing mast route”
över sjöarna Markermeer och Ijseelmeer. Klas och hans fru, (vars namn vi inte
ens kan gissa hur det stavas) som vi mötte i Osteende, hade varmt rekommenderat
att vi skulle gå till Hoorn. Vi promenerar
hellre några extra meter och får en bra tilläggningsplats än att vi försöker
klämma in oss i de överbefolkade marinor som ligger mitt i städerna, så därför
svängde vi vänster direkt efter pirarmarna och lade till längst ut på en
långskeppsplats i den yttersta marinan, Stichting Jachthaven Hoorn. Lätt att
lägga till, lätt att komma ut.
Med gennaker på ett nästan blankt hav

Staden var lika pittoresk som utlovats. Kvarter på kvarter med hus från 16- och
1700-talet med gavlarna ut mot gatan. En del lutade utåt, en del lutade inåt.
Grant målade fönsterluckor och på sina håll – ornament och olika
utsmyckningar. Små gränder, inte mer än
3 meter breda, bjöd på genvägar emellan husen. Vi stannade bara en natt, sedan
skulle vi till Medemblik och ett kärt möte.
En del lutade inåt, en del utåt…


När vi hade Anniara i Oskarshamn så brukade vi vara bland de första att börja
vårrusta. Lika tidiga som vi var alltid Walle och Eva från Växjö, med båten New
Sun. Vi brukade ta med oss vatten i en
stor container på släpvagn eftersom vattnet inte var påsläppt när vi ville
börja tvätta våra båtar. Walle och Eva brukade få det vatten som blev över när
vi var färdiga. En gång beundrade jag Eva alldeles särskilt. Hon är svarthårig
och just den här gången så hade hon en härlig turkos slinga i allt det svarta.
Jag tyckte det var urfräckt! Ända tills Eva förklarade att hon stått under New
Sun och målat bottenfärg, härligt turkosblå – den med…
Det är så härligt med folk som vågar förverkliga sina drömmar! När vi talade om
att vi skulle ge oss iväg 2012 så sa Eva och Walle att de skulle vänta tills de
blev pensionärer, sådär tre år och sedan skulle de minsann också ge sig iväg.
Och här var de nu, på väg genom Holland mot okänt mål. Eller, som Eva sa,
”Resan är målet, vart vi kommer vet vi inte.”
Vi tillbringade en jättetrevlig eftermiddag/kväll med dem och de ställde
förstås samma frågor som vi börjar bli vana att möta nu: ”Vad var bäst?” Svårt
att säga, det finns ett antal platser och händelser som vi värderar oerhört
högt. ”Vad var sämst?” Tyvärr, vi är överens om detta: Fernando da Noronha, av
flera orsaker – dålig ankarplats, dyrt, icke fungerande uttagsautomater
samtidigt som bankerna inte växlade någon valuta mm mm. Sedan hoppas vi i att
de fick med sig en del värdefulla tips, men det är inte lätt att vara
strukturerad när alla pratar ivrigt, i munnen på varandra. Vi avslutade kvällen med en middag på en krog
som holländska vänner till Eva och Walle rekommenderat. Det tog en bra stund
innan vi fick någon mat och kocken kom ut och förklarade att ”hälsovårdsnämnden
varit där på inspektion men att det var klara nu, så nu skulle vi snart få vår
mat”. Sedan undrade han var vi kom ifrån? När vi sa Sverige så drog han genast
paralleller mellan oss (Eva mörk och jag blond) och ABBA:s Frida och Agneta,
men konstigt nog så sa han inget om Björn och Benny…
Biffen var mör och vinet fylligt, nöjda kunde vi promenera tillbaka till våra
hem i Westerhaven marina mitt inne i Medemblik (vi var tvungna att frångå våra
vanor eftersom New Sun kom dit först och parkerade mitt i stan…).
Fem minuter över åtta nästfäljande morgon lämnade vi Westerhaven Marina, och då
hade brovakten redan lyckats öppna och stänga bron en gång, vi var inte riktigt
med när klockan slog åtta. Liksom dagen
innan kunde vi sätta gennakern och glida fram över en nästan blank sjö. Efter
två timmar fick vi ge oss – vinden var för svag, även för gennakern. Motorgång blev lösningen fram till Lemmer.
Eva och Walle hade tipsat oss om att ta den lilla slussen och gå genom staden,
så fick det bli. Jag satt och slöläste boken med kartor över ”Staande Mastroute”.
Den finns bara på holländska men jag förstod ändå D19. Det står för djup i
kanalen – i dm! 1,90 meter för en båt som sticker 2 meter! Jag läste och läste,
det fanns kanske en alternativ väg, Prinsess Margaretes kanal! Vad bra! Den var
sådär 3 meter djup. En bit upp fanns en bro, några öppningstider var inte
angivna, men det tillhörde ju inte rutten. Där stod ”geen bediening voor
zeiljachten”. Våra kunskaper i holländska är noll men ”bediening” kunde vi läsa
ut på andra ställen att det ungefär betydde öppnande och ”geen”? Det var nära
till hands att dra slutsatsen att det betydde ”ingen”. Det vill säga ”Inget
öppnande för segelbåtar”??? Vi hade nu
kommit fram till Lemmer och var på väg mot första slussen. Hastigt la vi till
vid en brygga avsedd för dem som väntar på slussning.
Tilläggsplats för dem som väntar på broöppning eller slussning (dock inte i den i Lemmer)

En liten jolle var på väg
ut och jag vinkade frenetiskt till dem som satt i. De såg något förvirrade ut
och verkade först inte förstå vad jag frågade dem om. ”Kan ni översätta det
här?” Givetvis så var det här de första holländare som vi träffat som bara
kunde lite engelska. Efter en del palaver så fick jag dock mina misstankar
bekräftade ”geen” betyder ingen, dvs bron öppnar inte för segelbåtar. Jag gick upp till hamnkontoret för att fråga
hamnkaptenen om 1,90 betyder 1,90 eller 1,90 med säkerhetsmarginal. Trots allt
så har vi mött en avsevärd mängd med båtar som gått kanalen och som har ungefär
samma djupgående som vi. Hamnkaptenen var vänligheten själv och ringde
till provinskontoret för att fråga. De var noga med att säga att vi gick på
egen risk men menade att 1,90-kanalen för det mesta var 2,30 m djup. Dessutom
pekade hamnkaptenen ut en väg som innebar att vi ”bara” behövde gå 4 nm
istället för sex med ett djup på 1,90. Till sist sa han att det var många stora
segelbåtar som gick den här vägen. Vi beslutade oss för att ta risken…
Det började bli sent på eftermiddagen när vi kom iväg från Lemmer. Till en
början följde vi Prinsess Margaretes kanal och det var ett gott djup. Vi letade
efter ett ställe för att förtöja för natten men överallt där vi försökte gå in
och lämna leden så blev det grunt med en förvånansvärd hastighet. Till
slut så lämnade vi PMK och gick in på 1,90-leden. Alldeles i början skulle finnas
en allmän tilläggsplats och dessutom en marina. Marinan var bara 1,70 djup så
det var inte att tänka på. Utanför fanns kajer reserverade för stora pråmar och
på andra sidan fanns en tilläggsplats – för Anniara. Vi gick försiktigt närmare
bara för att inse att vi körde fast i dyn. Full fart back! Vad skulle vi nu
göra? Köra igenom vid bron och hoppas på att det fanns någonstans att lägga
till på andra sidan eller gå tillbaka? Tio distans bakåt fanns en tilläggsplats
vid en järnvägsbro som vi ratat tidigare eftersom det var väldigt skvalpigt,
men på nätterna går ju inga båtar förbi… Klockan närmade sig halv åtta på
kvällen och vi hade ingen lust att gå
tillbaka, vi gick igenom bron istället. På andra sidan låg en liten marina och
vid den yttersta pontonen fanns en grönmarkerad plats. Den tog vi! Vi gick intill och skulle sedan förhala
Anniara bakåt för att komma på plats. Det var bara att konstatera – vi satt
inte fast men nog var vi nere med i kölen i dyn! Det var ett tungt arbete att
förhala båten, men till slut hade vi henne på plats. Vi tänkte lite på en annan
händelse i Portugal där vi stod med kölen en halvmeter ner i dyn då tidvattnet
gått ut och fann att detta fick duga, det var trots allt vare sig vind eller
sjö!
För en del är det mer fråga om bredd än djup, om man ska igenom broöppningarna

Vi låg väldigt still(!) hela natten och klockan nio (det var ju lördag) så var
vi först genom nästa broöppning. När vi gick förbi så sträckte brovakten ut ett
metspö med en holländsk träsko. Här skulle man betala genom att lägga 3,5 € i
träskon. Vi betalade och sedan höll vi oss
nogsamt i mitten av kanalen och det gick bra hela vägen upp till Leeuwarden.
Därefter var det 1,95 m djupt så det kändes lite bättre för våra två meter…