Anniara

Sommaren i södra England är för dålig! Vår plan var att
segla längs Englands sydkust i sakta mak och att göra strandhugg på intressanta
platser. Då vill man ju att vädret ska vara fint! Inte regna och vara kallt
hela tiden… Från Falmouth gick vi till Dartmouth och kom in i floden (ån) strax
efter sex på kvällen när det blåste och regnade. I mittfåran låg pontoner
utslängda med en massa båtar som klängde sig fast vid dem. Det var knökafullt för det pågick en regatta
med klassiska båtar och de tog upp många platser.
Knökafullt i Dartmouth

Vi gick uppåt floden och fann
till slut en ”visitor´s berth” där vi kunde lägga till utanpå en 44 fots
Benetau. Efter att ha seglat hela dagen
i rätt tufft väder så var vi fullkomligt nöjda med att äta lite och sedan stupa
i säng, dagen efter skulle vi utforska Dartmouth.
Vi vaknade till regnets smatter på skylighten över vår koj, bara att dra täcket
över huvudet och somna om. Framåt lunch
tog vi oss samman och kallade på en ”watertaxi” som tog oss in till stadskajen.
Sedan hade vi en trevlig eftermiddag när vi klättrade upp till stadens övre
höjder för att hitta en cache och sedan bege oss ner i staden igen och belöna
oss själva med Devon cream tea i ett litet Tea-room i en byggnad från
1600-talet med lutande väggar i kalkslammat vitt och med brunmålade balkar i
taket. När vi beställde så bestämde servitören att det räckte med en portion ”Ni
kommer att bli mätta och nöjda ändå” sa han, och han hade förstås rätt. Vi fick
in te (för två) och sedan två jättescones och så jordgubbssylt och clotted
cream, grädde som sakta upphettats och sedan kylts varvid grädden som koagulerat
av värmen förblir koagulerad (nästan som smörkräm i konsistensen). Gott men oj,
så mäktigt! Vi rullade nästan ner till hamnen när vi skulle tillbaka till Anniara.
Nu hade vi klarat av alla ”matmåsten” som Amanda och Patrick gett oss, Fish
& Chips (inte gott), Cornish Pastie (ok), Devon Cream Tea (gott) och ale
(vilket Gudrun gillar mer än Göran som föredrar lager). Vi hade ju också varit
på marinmuséet, så vi hade åtminstone klarat av ett av de kulturella ”måstena”.

Dagen efter seglade vi vidare mot Portland Harbor. Vi hade fått noggranna
anvisningar om hur långt ut från Portland Bill vi var tvungna att gå pga
strömmen och eftersom det var rätt tufft väder så gick vi anvisade 5 nm utanför
för att undvika den kraftiga sjö som kan uppstå då ström och vågor möts. Vi
hade visserligen strömmen med oss men sjön var rätt gropig. Vi hade tänkt gå in
i Portland Harbor där man enligt uppgift kunde ankra. Harbor översätter vi med
hamn men i engelskan kan det vara allt ifrån en hamn till en stor vik eller ett
större område med gemensamt namn. Portland Harbor är åtskilliga km2 stort och
vi hade 20 m/s rakt framifrån när vi skulle gå in emellan pirarmarna. Det är
alltid svårt att veta, men det såg inte ut att vara skyddat för vinden där
inne. Vi tog ett nytt beslut och gick vidare till Weymouth, en liten stad som
låg alldeles bredvid och där man går upp i ån och lägger till längs kajerna
mitt i staden. Fantastiskt lugnt och
skönt, vinden märktes inte alls och vi kunde lägga oss som fjärde båt(!)
utanpå. Alla båtar får plats, det löser
sig alltid! Här övernattade vi bara och gick iväg igen morgonen därpå med sikte
på Isle of Wight och Yarmouth.
Med facit i hand, så hade vi kunnat göra en bättre segling. Det där med
tidvatten och ström med eller emot är knepigt. Vi missade ett ställe och fick
motström emot oss, därför blev resan onödigt lång (i tid, 10 timmar) men vi
lyckades i alla fall komma till inloppet till kanalen emellan Isle of Wight och
fastlandet i tid för att få strömmen med oss och sedan for vi som på en
räkmacka uppför kanalen och kunde enkelt plocka upp en boj utanför inloppet till
Yarmouth vid sju på kvällen. Vi har
seglat runt hela jorden men bara utanför Australiens kust och här har det varit
riktigt knepigt att beräkna ström och tidvatten. Vi är bortskämda i Sverige, (nästan) ingen
ström och (nästan) inget tidvatten)…
Yarmouth bjöd på en vandring runt sankmarkerna på 6 km. På våren bjuder den
antagligen på ett rikt fågelliv, men nu i slutet av juli såg vi bara ett fåtal fiskmåsar,
en rör- och en sothöna och några änder. Som tur var så var en pub, ”The Red Lion”,
strategiskt belägen på halva vägen och det är så trevligt, för i England, så är
det helt ok att gå in på en pub och ta sig en öl vid halv tre på eftermiddagen.
För att träna så tog jag en ale men
Göran höll fast vid sin lager.
The Red Lion

Vi vandrade sedan tillbaka till Yarmouth och
kunde konstatera att den person som lagt ut cacherna bara var intresserad av
den delen som ligger före puben, för efter den fanns inga cacher. (Han kanske tog
en ale för mycket och fastnade på puben?).
En liten anekdot om pubar i England: Göran har läst någonstans att pubarnas skyltar
beror på att så många inte kunde läsa. Om man till exempel ville träffas på ”The
ship and the castle” och inte kunde läsa så kunde man ändå se skylten och veta
att man hade kommit till rätt plats. Rätt så fiffigt!

På vår väg tillbaka till Yarmouth så såg vi en buss ifrån Bergkvarabuss med
svenska registreringsskyltar – hemlängtan…

Seglarna på yachtklubben förberedde sig för kvällens tävlingssegling. Veteranklassen
startade först och sedan kom de mindre kölbåtarna. De la sig emot strömmen och
det var intressant att se hur de med fulla segel ändå seglade bakåt eftersom
strömmen var starkare än vinden.
Ibland gick det mer bakåt än framåt

Tävlingsarrangörerna fann för gott att blåsa
av tävlingarna, den här kvällen blåste det för lite. Vi hade under tiden hittat
vägen till The Royal Solent Yacht Club och blivit serverade varsin gin &
tonic, enligt Amanda den bästa som finns att få på hela Englands sydkust. Vi tycker fortfarande att Staffan Agnetuns, på
Balance (se våra bloggar från Spanien), är den bästa!

G&T på Royal Solent Yacht Club

Efter Yarmouth tog vi ett litet hopp på 10 nm till Cowes, där vi fick en plats
i ett hörn innanför den yttre pontonen.
Även här skulle det bli en klassisk regatta så efter två dagar
omdirigerades alla båtar. Det var ytterst imponerande att se John, the
berthmaster, placera om befintliga båtar och sedan dirigera in väntande båtar
för att ta tillvara på varenda kvadratdecimeter för att kunna pressa in så
många som möjligt och ändå ge utrymme för sådana som oss som ville gå morgonen
därpå utan att bli instängda. Allt
skedde med samma goda humör! Dock måste vi säga att engelsmännen är dåliga på
att köra på spring. Det var mycket knuffande och buffande på tunga båtar alldeles
i onödan.
Varje dm2 utnyttjades

Efter Yarmouth beräknade vi tidvattnet alldeles rätt och fick en riktigt fin
och snabb resa till Brighton. Inloppet till Brightons marina var minst sagt
gropigt men väl innanför så gav pirarna skapligt skydd. Vi ville gå så fort som möjligt. I Brighton
var vi bara för att invänta lämpligt väder för att korsa kanalen över till den
franska sidan. Vädret gjorde dock att vi stannade två nätter och dag nummer två
tog vi kontakt med Steve och Carol, goda seglarvänner till Patrick o Amanda. De
seglade till Karibien och upp i USA under två år innan de fann för gott att åka
hem och tjäna lite mer pengar. Nu räknar de dagarna till Carols pension, för då…
Vi tillbringade en kväll på puben med Steve och Carol och deras vänner (de går
alltid på puben måndag kväll mellan 18-20). Det är väldigt svårt att beskriva
hur man kan komma på ”speaking terms” med helt okända människor och bara
trivas, men det är vad som händer, gång på gång under vår resa…