Sydafrika – det är härligt att vara här! Vi ligger i Tuzi
Gazi Marina i Richard´s Bay, vid sidan om den engelska båten Egret. Ja, båten
är inte engelsk, det är en Sweden Yacht 390, men den seglas och ägs av Patrick
och Amanda från Falmouth. Vi startade nästan samtidigt från Mauritius och låg
som längst ungefär 50 sjömil ifrån varandra och efter 13 dygns segling så kom
vi in till marinan två timmar efter dem. Med lite generade leenden på våra
läppar bekände vi och Egrets besättning för varandra att vi varit lite oroliga
för den här, för sina oväder, ökända sträckan och att det är otroligt skönt att
ha klarat av den. Och dessutom utan alltför stora påfrestningar, även om det
var lite tjurigt utanför Madagaskar. Nu har vi ”bara” 900 NM kvar när vi ska
runda Sydafrikas sydspets och gå till Kapstaden, men dessa kommer vi att dela i
flera etapper och det kommer troligtvis att gå med en väldig fart för vi har
Agulhas-strömmen med oss, hela vägen.
Sedan vi lämnade Nya Zealand i början av maj så har vi seglat 10 600 NM.

Hej då till Opua och Nya Zealand

Vi började med en häftig segling med vindar upp till stormstyrka upp till Fiji.
Där stannade vi i nästan tre veckor, seglade omkring ibland öarna i Yasawa
Groups (mycket spännande eftersom sjökorten är minst sagt bristfälliga och de
dessutom har egna sjömärken).
Fijianska sjömärken

Dessutom besökte vi huvudstaden Suva. Vi åkte buss dit
från Lautoka och meningen var att vi skulle besöka några ambassader och fråga
om VISA. Ambassaderna var stängda eftersom det var drottningens födelsedag.
Vilken drottning? Den brittiska förstås, gamla f d kolonier som visade sin
vördnad för den gamla tanten, som inte ens fyller år då, men som tycker att det
är bättre att fira sin födelsedag på sommaren och inte i april(?), så därför –
firas hennes födelsedag i juni och Vanuatus och Australiens ambassader höll
stängt. Men, vi bodde på hotell (för 140 kr/natt med egen toalett och dusch)
och njöt av alla intryck.

Båtskolskjuts på Waya Island

Efter Fiji seglade vi till Vanuatu där vi för första gången upplevde att
befolkningen bodde i hyddor. Vi besökte världens mest tillgängliga vulkan,
Mount Yasur och såg lava spruta upp emot oss.
I Port Resolution bodde folket i hyddor

Det var också här som Göran fick
ta taxi över till andra sidan ön för att klarera in. Lite ovanligt eftersom vi
i de flesta fall inte ens är tillåtna att gå iland förrän myndigheterna varit och
inspekterat oss och båten. Vanuatu är bungy-jumpingens hemland, men vi avstod
från att titta på någon uppvisning då det händer att de unga männen skadas
allvarligt eller till och med dödsstörtar i sina band av lianer.
Vi stod på kraterkanten och såg lavan komma sprutande emot oss

Från Vanuatu seglade vi till Huon Reef. Det är en nationalpark som tillhör Nya
Caledonien och det är få människor som varit där. Ett rev mitt ute i ingenstans
där luften är fylld av fåglar och den mindre angenäma doften från deras
spillning. Vi vandrade på den kritvita stranden och höll nästan på att kliva på
fågelungarna när vi tog genvägen över gräset på vår väg tillbaka till
Anniara. Vi stannade bara ett dygn och
priset för besöket blev en totalt nersmutsad båt, fåglarna var mycket nyfikna
och närgångna.
Huon Reef mitt ute i ingenstans

Vi vandrade på stranden


och höll på att kliva på fågelungarna när vi tog genvägen genom gräset

Tusen distans senare befann vi oss i Cairns i Australien och
plötsligt var vi tillbaka i civilisationen igen. Med köpcenter och McDonalds
och wi-fi. Vi gick till det svenska kaféet där man kan dricka kaffe och äta
kanelbullar och dessutom köpa svenska delikatesser. Vi valde noga och köpte
ansjovis, Kalles kaviar och Dajm.
Sedan väntade en härlig månad då vi seglade kortare etapper upp längs
Queenslands kust, innanför Stora Barriärrevet. Vi seglade, snorklade och badade
och mötte riktigt laid-back-australiensare som seglade den här sträckan varje
år. Det tog dem 5½ månader och i början av december vände vinden och då seglade
de hem igen på 14 dagar.

Snorkling på Low Isles

Pelikaner


En skön samling aussies njuter av en sundowner

Vi seglade upp och passerade Albany Passage och Cape York, Australiens
nordöstra spets. Där hade vi strömmen med oss och loggade som mest 10,4 knop
med bara genuan uppe. Vi tog hoppet från Seisia till Darwin på 6 dygn. Varje
dygn blev vi uppvaktade av kustbevakningen som flög över oss och ropade upp
oss. Skulle vi fortfarande till Darwin? Jo, det skulle vi.
I Darwin möttes vi av 7 meter tidvatten. Det var långgrunt och vi låg för
ankare långt, långt ut. Här skulle finnas gott om krokodiler och det var lite
spänt när vi fick promenera i lågvatten flera hundra meter (med jollen på en
lånad vagn) för att komma tillräckligt långt ut så att jollen flöt. Och sedan
skulle ju någon gå tillbaka med vagnen…
Vi hyrde en jeep och gav oss ut på camping i Kakadu National Park. Den stora
behållningen var förstås när vi gjorde en utflykt på South Alligator River och
fick se mängder av fåglar och framför allt – krokodiler. Stora
saltvattenkrokodiler, den längsta var nästan 7 meter! Tur att vi inte mötte
någon sådan best vid vår ankring.
Albany Passage

Beware of crocs!


Solnedgång över South Alligator River


Wallabies, något mindre farliga än krokodilerna


Nu väntade färden över Indiska Oceanen. Första etappen gick till Christmas
Island. Vi var inte så imponerade, hamnen var rätt tråkig och det var svårt att
hyra bil. Invånarna var dock väldigt trevliga. Vi liftade upp till en
friluftsbio och blev väldigt vänligt bemötta. Det var jättemysigt att sitta i
mörkret och äta popcorn och titta på film samtidigt som vi hörde hur Indiska Oceanen
rullade in nedanför.


Flying Fish Cove

Om vi inte var så imponerade av Christmas Island så blev vi desto mer förtjusta
i Cocos Keeling. Direction Island var ett riktigt söderhavsparadis med mjuk
sand och kristallklart vatten. Vi strömsnorklade, slängde oss ifrån en udde och
flöt med strömmen över korallen och njöt av synen under oss, papegojfiskar,
napoleonfiskar, levande koraller och massor av olika sorters småfiskar som vi
inte vet namnet på, i regnbågens alla färger.
Kritvita stränder och kristallklart vatten

Vi tog färjan till Home Island med ett litet jättegulligt samhälle med kanske
1000 invånare. Home Island är en jätteliten ö och invånarna åkte passande nog
omkring i eldrivna golfbilar istället för bensinbilar, avstånden var ju inte så
stora, kanske max några kilometer. Vi förstod dock inte hur ekonomin fungerade,
allt var jättedyrt! Vi köpte apelsiner, vi var tvungna att ha c-vitaminer på
den fortsatta resan, och de kostade 20 kr styck!


Home Island

En av de längre etapperna över Indiska Oceanen är den ifrån Cocos till
Rodrigues, över 2000 NM. Det tog oss 17 dagar och när vi avverkat precis
hälften så trillade spisen ner från sitt fäste. Allt som kan gå sönder, går
sönder! Vi lagade fästet provisoriskt och kunde laga varm mat även på den
fortsatta resan. Vi trivdes på Rodrigues! Även om vi låg i den rätt smutsiga
hamnen så var samhället Port Mathurin mysigt och trevligt med sina smala
gränder och låga hus. Hamnkaptenen var vänligheten själv och myndigheterna hade
en rätt avslappnad attityd till oss seglare. Vi hyrde bil och utforskade ön, på
en dag hann vi med både den botaniska trädgården och naturreservatet där man
återplanterat jättesköldpaddor. Den art som utrotats här kan man förstås inte
få tillbaka utan de nya individerna kommer ifrån ett reservat på Mauritius. Med
reservatets goda minne så rymmer en del av sköldpaddorna via en lång trappa upp
till högplatån ovanför den dal där de har planterats in. Man försöker inte
fånga in dem igen för de rymmer lika fort men det är också ett sätt att få dem
att överleva ute i det fria igen utan support ifrån människan.


Se, sån stil han har!

I reservatet
finns också nio stora grottor med stalaktiter och stalagmiter. Vi besökte den
största och med fantasins hjälp mötte vi både jultomten och King-Kong därinne.

Grand Caverne

Rodrigues tillhör Mauritius som var vårt nästa mål på resan. Mauritius är
oerhört exploaterat och någon sa oss att Rodrigues är som Mauritius var för 50
år sedan. Vi gick till huvudstaden Port Louis med över 150 000 invånare
och njöt av att leva stadsliv ett tag igen.
Port Louis med sockersilona till vänster

Marinan låg vid det fina
turiststråket men så fort vi rörde oss några kvarter upp i staden så upplevde
vi det myllrande folklivet med fullt av försäljare som sålde allt möjligt och
omöjligt direkt ute på gatan.

Allt möjligt och omöjligt såldes på gatan

Vi hade tänkt gå till Reunion ifrån Mauritius. Det är bara en dygnsetapp och en
helt annan typ av ö, med vulkaner och höga berg och djupt vatten runt omkring.
Men, marinan var uppbokad av ”The World ARC”. Ett tjugotal båtar som under
organiserade former seglar jorden runt på 18 månader (och betalar dyra pengar
för sin medverkan). Ingen plats för övriga båtar på väg mot Sydafrika!
Vi satte istället kurs emot Sydafrika och här är vi nu, lite trötta och slitna
men snart redo för nya äventyr…