Anniara

”Napp, napp!” skrek jag åt Göran den andra dagen vi befann
oss till sjöss på väg mot Cocos Keeling. Det var rätt lätt att hala in reven
och ett tag trodde jag att även denna fångst skulle gå vår näsa förbi, att
fisken på kroken hade lyckats undkomma. Men, det var till skillnad mot tidigare
fångster en lite mindre och mer lätthanterlig guldmakrill, på uppskattningsvis
1,5-2 kg. Göran kom upp med vår ryska vodka och efter ett par supar i gälarna
så gav vår middagsmat upp andan och jag kunde övergå till arbetet med att
försöka filéa den. Sjön gick hög med
vågor upp till några meter och fisken och jag gled omkring i sittbrunnen. Efter
lite ansträngning hade jag lyckats skilja filéerna ifrån innanmätet och
huvudet. Jag försökte lämpa dessa delar över bord samtidigt som båten gungade
till i ytterligare en våg och de blodiga resterna av fisken träffade inhalet
till det lilla förseglet istället för att gå överbord. Förbaskat också! Det tog
lika lång tid att göra rent i sittbrunnen som det tagit att rensa fisken. Men, fisk är gott!!! Och guldmakrill hör
definitivt till favoriterna. Lite snålt blev det men med mycket potatis till så
skulle fisken räcka till två middagar, mums!
Vi höll god fart mot Cocos. I jämförelse med andra, lite större båtar, så
seglar vi lite långsamt men vi vill använda vindrodret så fort det är möjligt
och då kan inte Anniara bära så mycket segel. För mycket press, så klarar inte
vindrodret att styra. Nu gjorde vi nästan sex knop i snitt och det är en och en
halv gång så fort som vi seglade till Christmas Island. Det blåste omkring
10-12 m/s och vi hade vinden in snett akterifrån på babords sida, perfekt!
Dagen efter fångade vi en guldmakrill till, den här gången lite större, ca 4 kg
och sedan fick vi äta fisk fem dagar i rad.
Cocos är en grund atoll med 27 öar, där vi seglare får (kan) ankra vid en av
dem på den norra delen. Det är gott skydd för vågorna, revet utanför bryter
effektivt ner vågorna utifrån. Men sedan vi kom in och ankrade här har det blåst
småspik hela tiden.
Revet stoppar effektivt vågornas framfart

Det tjuter och viner i riggen och en dag saknade Göran sina
badbyxor – de hade blåst överbord. Ingen större skada skedd, det var faktiskt
tid att pensionera dem sedan länge men som långseglare så använder vi allt till
dess att det faller i bitar. Som tur är kan han använda ett par gamla shorts
istället.
Direction Island är en sådan där fantastisk söderhavsö, kritvit sand på
stranden, kokospalmer och koraller att snorkla på i ett skimrande turkost
vatten.

Isch, så mycket sand!!!

Ankrade framför Direction Island
Tullen har ett mycket avslappnat förhållningssätt till de seglare som
kommer från Australien. Både Christmas och Cocos tillhör Australien men du ska
ändå klarera in, precis som om du kom till ett nytt land. Vi ropade upp tullen
när vi anlände och de förklarade att vi fick ankra där vi fann det lämpligt och
att vi kunde gå i land om vi ville. De skulle komma förbi någon av de närmaste
dagarna. Jaha, det var ju bra att vi fick gå i land, normala proceduren är
annars att alla måste stanna ombord till dess att de kommit och kontrollerat
att vi är friska och inte har något otillåtet med oss. Vi behöll den gula
flaggan uppe och gjorde oss hemmastadda på ön. Dagen efter kom de förbi och
vinkade glatt till oss, utan att komma ombord.
Ytterligare en dag senare kom de tillbaka och då gick de fram med sin
rib-båt sådär tio meter ifrån oss. ”Hur många är ni ombord?” frågade de, ”Är ni
friska?” När vi konfirmerat att vi bara är två och att vi båda är friska så sa
de ”Ja men, ta ner den gula flaggan då!” Så gick det till att klarera in på
Cocos Keeling…
De senaste dagarna har det vällt in segelbåtar här. Det är ”The World Arc” en
regatta med lite över tjugo båtar som ska segla jorden runt på 18 månader, från
Karibien, över Stilla Havet, över Indiska Oceanen ner till Sydafrika och sedan
över Sydatlanten tillbaka till Karibien. Det verkar lite stressigt och man kan
undra om de hinner se något på vägen? Mer än sjö och vågor och de är faktiskt
ganska lika(!) oavsett på vilken ocean man än befinner sig. Ännu ”värre” är tre
Nya Zealändare som vi har träffat, deras mål är att ta sig runt på ett år. Då
måste man ha en mycket god fysik och älska att segla samtidigt som man har ett
mycket begränsat intresse för det som finns runt omkring. Ingenting för oss.
I lördags tog vi ”färjan” till Home Island. Där bor ättlingar till de malaysier
som togs hit för att arbeta med kopraindustrin under slutet av 1800-talet och
1900-talet. Vi insåg inte att färjan är till för att frakta öbor och turister
till Direction Island för helgrekreation inte för att frakta långseglare till
sevärdheterna. Det mesta på Home Island var stängt, bland annat muséet och
internet- kaféet, vi hade gärna velat besöka båda dessa. Nu fick vi nöja oss
med att spankulera omkring och njuta av omgivningarna. Vi var särskilt
imponerade av att de flesta hade batteridrivna golfbilar istället för
bensindrivna fordon. Vilken underbar idé
på en liten ö som Home Island!