Oj oj oj, nu är det länge sedan ni hörde något från Anniara. Det är inte så att vi har sjunkit eller seglat vilse men, vi har haft några tuffa dygn på vår väg mot Sydafrika. När man seglar den här sträckan så är inte frågan om man ska möta något oväder utan när. Vi hade noga studerat väderleksrapporterna men sträckan är lite för lång (det tar oss 12-14 dagar att ta oss från Mauritius till Richard´s Bay i Sydafrika), för att man ska kunna få en säker prognos hela vägen. Vi hade också försökt att höra oss för med seglare som gått den här sträckan innan och försökte hitta en bra taktik. Planen var att vi skulle möta hårdare vindar efter några dagars färd och inte i slutet av resan. Vattnen utanför Madagaskars sydspets och utanför Sydafrikas kust är ökända för sina monstervågor. När hård sydvästlig vind möter Agulhasströmmen så reser sig havet, något alla till varje pris vill undvika. Öster om Madagaskar gick vi in i ett vädersystem med hård kuling. Det är lågtrycken runt Antarktis som med jämna mellanrum trycker upp högtryck till de här breddgraderna. Högtrycken på södra halvklotet går motsols och när man kommer in västerifrån så möter man först sydvästlig vind som sedan sakta backar mot sydost till ost och sedan fortsätter mot nord. När vi mötte högtrycket så låg vindstyrkan runt 15-17 m/s och vågorna växte snabbt till 3-4 m. Det kanske inte låter så mycket men vi kan lova att det är gigantiska berg av vatten som slår emot en, inte trevligt alls. Vi fann snart att vi inte kunde gå emot utan vände Anniara in mot Madagaskar och länsade med. Det var 200 NM in till land och vinden skulle hinna backa långt innan vi kom dit. Det gjorde den också, på vår plotter kan man se spåret efter hur vi seglade den natten, allt eftersom vinden backade så följde vi efter med Anniara, grad för grad, tills vi hade gjort en stor halvcirkel och nästan var tillbaka på ursprunglig kurs igen. Sedan höll vinden i sig i 2½ dygn till. Oerhört tröttande och blött. Vågorna sköljde över oss och den som hade vakten fick sitta på helspänn,!
beredd att hjälpa autopiloten om någon våg helt skulle knuffa oss ur kurs. Vi har kontakt med ett amatörradionät som en gång om dagen hjälper seglare med väderleksutsikter för det kommande dygnet. När vi närmade oss slutet på ovädret så konstaterade Paul, som skötte deras utsändning att nu skulle vi snart få stiltje istället, “och lite vila och det kan ni behöva”, tyckte han. På ovädrets sista förmiddag såg vi två valar. Först en som simmade ca 100 meter från Anniara och några timmar senare en som simmade helt nära, parallellt med oss, så nära att Göran såg rätt ner i andningshålet på den. Det är fantastiska djur! Stora, men ändå smidiga i sitt eget element. Nu har vi mindre än fyra dygn kvar och om väderleksrapporterna håller vad de lovar så får vi fint väder hela vägen.
Mauritius var annorlunda mot de öar vi har besökt sedan Australien. Oerhört exploaterat med turistanläggningar längs hela kusten. Port Louis är dessutom en riktigt stor stad med mer än 150 000 invånare. Vi njöt av stadslivet. Runt hamnen var turiststråket med fina hotell, tax free-affärer och restauranger men bara några kvarter upp ändrades gatubilden, här fanns ett enormt utbud med gatustånd där “allt” såldes och försäljarna försökte överrösta varandra med sina olika erbjudanden. En gigantisk grönsaksmarknad, som fick snålvattnet att rinna på långseglarna, här skulle vi proviantera innan vi seglade vidare! Marknaden låg under tak och på våning två kunde man köpa lokalt hantverk och på våning tre såldes kläder. På andra sidan av den, med människor, översvämmade gatan låg fisk- och köttmarknaden. Jag vet att jag är larvig men, jag köper hellre fruset kött i livsmedelsaffären än det som låg helt öppet på diskarna här. Det såg ok ut men, i den värmen och med flugorna som surrade runt omkring?
En dag tog vi en buss till en sockerfabrik. Det var inte en av de fina luftkonditionerade bussar som trafikerar huvudstråken på ön utan en mer lokal buss med öppningsbara fönster som ventilation. Varje buss har en förare och en som tar betalt och delar ut biljetter. Den som tar betalt fungerar också som inkastare och därför kom vi nästan fram till den Botaniska trädgården, där vi hade tänkt hoppa av. Nu kom vi istället till en korsning där vi blev uppmanade att kliva av. “Det är däråt” förklarade biljettmannen och pekade upp för en gata. Vi gick förstås av bussen även om detta inte stämde med vägbeskrivningen vi fått av besättningen på Egret. Bussen for iväg och där stod vi. Men, det var ingen fara, vi frågade några skolflickor och det visade sig att vi var på baksidan av trädgården. När vi gått runt så hittade vi också vägen som vi skulle promenera för att komma till sockerfabriken. “The sugar factory” var en gammal sockerfabrik med en mycket ambitiös utställning om både sockrets och befolkningens historia på ön. Vi vandrade omkring i flera timmar och fick smaka 16 olika sorters socker och 6 olika sorters rom (gissa vilket vi uppskattade mest). Vi avslutade med en god lunch, jag åt anka och Göran, med sin sofistikerade smak, åt en “Big fat hamburger”. Till dessert tog vi bananer som flamberades i en rejäl slurk rom direkt vid bordet.
Eftermiddagen ägnade vi sedan åt den botaniska trädgården. En guide visade oss runt och berättade om de olika träd och växter som finns där. Den viktigaste lärdomen som vi tog med oss är att palmer faktiskt inte är några träd utan jättestora gräs! För att bevisa det visade han oss på en stor stubbe där vi kunde se att den saknade årsringar och istället såg ut som ett grässtrå inuti (foto kommer senare).
Några dagar senare tyckte vi att vi var färdiga med Mauritius. Nu gällde det bara att hitta det där väderfönstret och ge oss iväg mot Sydafrika och på torsdagen den 30:e oktober gav vi oss iväg.
