Anniara

Nu är vi mitt i det tredje världshavet, Indiska Oceanen. Det
är den minsta av oceanerna och upptar ca 20% av havens yta eller 74,9 miljoner(!)
km2. Inte konstigt att vi inte ser så många fartyg på vår väg, havet är stort!
Efter 16 dygn och 2029 NM har vi nu kommit till Rodrigues, en liten ö som
tillhör Mauritius. Det verkar som om det blir jobbigare och jobbigare ju längre
västerut vi kommer i Indiska Oceanen. Först en seg (men bekväm) segling från
Darwin till Christmas Island och sedan en rätt skön segling med god vind till
Cocos Keeling. Seglingen hit var dock rätt jobbig, god vind men höga sjöar,
ofta från olika håll, samtidigt. Vi är rätt vana vid att få in lite sjö i
sittbrunnen, den är inte så djup eller skyddad, men nu klagade våra båtkompisar
över att även de blivit ordentligt översköljda. Ju närmare vi kom Rodrigues
desto mer squallar fick vi också över oss. Då växer molnen snabbt upp på himlen
och ger häftiga regnskurar med ännu häftigare vindbyar, ofta med styrkor upp
emot 20 m/s. Då gäller det att reva snabbt! Efter en kvart är det över, då
släpper vi ut seglen och efter någon timme kan det komma en ny squall och då
revar vi… Mest frekventa var dessa squallar tidigt på morgonen. Vi har en teori
om att det beror på att luften är som mest nerkyld då(?).
Rodrigues

”Allt som kan gå sönder, kommer att gå sönder”.
Vi har seglat över 26 000 NM sedan vi lämnade Sverige och det finns
inget ombord som kan kallas nytt längre, inte ens det som monterades inför
denna resa. När vi kommit halvvägs till
Rodrigues så firade vi med varsin Irish Coffee. Vindrodret styrde och vi satt i
solnedgången och njöt av att ha avverkat halva sträckan. Rätt som det var så
hördes en duns inifrån salongen. Göran böjde sig ner och kikade in i salongen
men såg inget som väckte hans uppmärksamhet. Han ryckte lite på axlarna och vi
fortsatte att njuta av vårt spetsade kaffe.
När det började bli lite kallare (och kaffet var slut) så gick jag ner
och fick då se att spisen hängde på trekvart!
Kardanupphängningen hade gått av på ena sidan. Spisen hänger ju fritt och gungar i takt med
vågorna, till stor glädje för kockan som slipper få maten på sig när hon lagar
den. Nu tippade spisen betänkligt åt ena sidan och ville inte alls gunga. Det
visade sig att spisen hängde på en skruv i ett metallbleck som fungerade som en
såg, dvs den nötte och nötte på skruven tills den till slut gick av. Vi hade
ett elände med att palla upp spisen med säcken med strumporna till våra
försegel och med toapappersrullar (man tager vad man haver) men kunde till slut
få dit en ny skruv lite provisoriskt. Det var tur för oss, för med vågor upp
till 4 meter (signifikant våghöjd) så hade det varit hart när omöjligt att laga
någon mat utan upphängning av spisen.
Och vi hade ju 1000 NM kvar till nästa delmål.
Det var jätteskönt att komma fram till Rodrigues. Här finns ingen marina utan
man ligger vid industrikajen. En gång i veckan kommer ett lastfartyg hit och
lämnar varor och då får alla båtar vid kaj lämna, (för närvarande 5 st) gå ut
utanför leden och vänta tills fartyget lagt till vid kajen. Därefter får vi gå
in och ankra i hamnbassängen till dess att fartyget lossat sin last och givit
sig av igen. Då kan vi gå in och förtöja vid kajen igen. En lite udda lösning
men den fungerar bra, det är trots allt inte någon längre period som det kommer
segelbåtar hit, kanske någon månad per år, på sin väg till Sydafrika.
Hamnen, Port Mathurin

Vi lyckades komma hit på Mauritius nationaldag och trots att Göran inte sovit
många timmar föregående natt så tog vi bussen till nationaldagsfirandet. Det
var ståtliga parader med militärer och poliser och gamla gubbar som höll tal.
Det roligaste var när de kvinnliga poliserna skulle exercera under tystnad och
svängde runt och skyldrade gevär så det stod härliga till. Rätt som det var
lyckades en av dem sparka av sig skon i en vändning, vilket givetvis drog ner
applåder ifrån publiken.
Militär o polis paraderade

Efter
paraderandet följde olika uppträden, bland annat förskolebarn som symboliserade
Rodrigues, de föreställde blommor, fåglar, fiskar och lantbrukare med mera och
som små barn brukar så gick de in för sin uppgift till publikens stora
jubel. Trots att det officiella språket
är engelska så var alla skyltar och symboler för nationaldagen på franska och hela
ceremonin hölls på franska, vilket gjorde det lite svårt för oss att hänga med.
Gemene man pratar oftast creole, vilket är helt obegripligt. Men, vi har ju alltid teckenspråket, det
fungerar för det mesta.

Förskolebarn

Rodrigues är en liten ö, 18 x 8,45 km. Det största samhället är Port Mathurin
där vi ligger med Anniara och sedan är befolkningen spridd över hela ön, till
skillnad mot många andra öar vi besökt där befolkningen levt hopträngda i små
samhällen längs kusten och bergen gjort det nästan omöjligt att bosätta sig
längre inåt ön. Här finns några berg men de liknar inte alls de höga och branta
berg vi sett tidigare. De högsta reser sig knappt 400 meter över havsytan. Port
Mathurin har smala gränder och låga hus, de flesta bara en eller två våningar.
Överallt är det små affärer som säljer allt möjligt och kineserna dominerar
affärslivet. Deras affärer är oftast målade i rött och gult så man ser redan på
utsidan vem som driver affären. Borta vid busstationen ligger grönsaksmarknaden
där man kan köpa färsk frukt och grönsaker och små burkar med allehanda
kryddblandningar. Dessutom flätade korgar och väskor. Valutan är roupie, 100 R är knappt 25 kr.
Vi gick till en av kineserna och hyrde en bil för att utforska ön. Inga papper eller sådant tjafs utan det var
bara att ta nyckeln och åka – betala när du kommer tillbaka! Nåja, det går ju
inte att försvinna så långt bort med en stulen bil…
Vi åkte söderut och letade först reda på den enda geo-cache som finns på
Rodrigues. Göran var lycklig, det var inte så många som hade hittat den före
honom. Sedan besökte vi den botaniska trädgården. Vi fick en intressant guidad
tur med mycket lärdomar om vad man kan använda olika växter till och fick också
se en hel del endemiska växter. Påfallande många av växterna har vi i Sverige –
som krukväxter! Hibiskus, förstås, olika sorters Kroton, Kristi Korsblomma,
Rör-mig-ej, Svärmorstunga, Benjaminfikus, med mera, med mera.
Julstjärnan är här en buske som blir flera meter hög.

En av deltagarna
på turen var från Sydafrika och hon berättade att de äter krasseblommor i
salladen (och det hade jag nog hört även om jag inte provat det själv), men mer
intressant, de äter bladen av krasse på smörgåsen, är det någon som har provat
det?
Tropikerna är tropikerna, hela stället var oerhört lummigt och grönt och ändå
är det inte mer än två år sedan trädgården anlades, att åstadkomma den
växtligheten i Sverige skulle ta femton år…
Vi fortsatte ner mot kusten på den södra sidan och stannade i Port Sud-Est för
att dricka medhavt kaffe och äta baguette. När vi stannade bilen och satte oss
på foten till en staty så tog det inte lång stund förrän en hop med skolungar
närmade sig. De var tio-tolv år och gick i fjärde till sjätte klass. De skulle
gå i skolan i tio år och sedan skulle de fortsätta på universitetet, men då
fick de åka till Mauritius och det skulle de, allihopa. Vi gjorde en gruppfotografering och sedan,
plötsligt, så ropade någon ”Bussen!” och så sprang de iväg för att ta
skolbussen hem.

Vi fortsatte längs kusten och svängde ner på en väg som snart reducerades till
två hjulspår. När vi trodde att vi
kommit fel så stod det en skylt ”Francois Legaut, 500m”. Vi fortsatte på vägen
som inte var någon väg och kom till slut fram till en port och några hus. Här
låg ”Francois Legaut, Giant tortoise & cave reserve”.
Först måste vi berätta lite om Francois Legaut:
1689 förföljdes hugenotter i Frankrike, många flydde till närliggande länder,
de var utblottade eftersom deras ägodelar konfiskerats. Henri Duquesne gav
några av dem tillfälle att flytta till en ”paradisö” och 52 år gammal bestämde
sig Francois Legaut för att ta chansen och flytta med och bli nybyggare. Redan innan fartyget L´Hirondelle lämnade
Holland så fick kaptenen order av Duquesne att inte segla till Reunion, som var
den utlovade destinationen, utan att istället ta hugenotterna till den lilla
obebodda ön Rodrigues. Den 1:e maj 1691 landsteg Legaut och sju andra män på
Rodrigues och det tog dem ett år att inse att de blivit övergivna där. Legaut
och hans män etablerade sig på östra sidan om nuvarande Port Mathurin, vid
mynningen av floden. De byggde sig hyddor och började odla jorden. Snart
började Legaut utforska ön och hans upptäckter nedtecknades i det som senare
kom att bli hans bok ”A New Voyage to the East-Indies” den första skriftliga
beskrivningen av Rodrigues. Ön var,
enligt Legaut, lätt att vandra på då undervegetationen var gles. Denna hölls i
schack av de stora landlevande sköldpaddor som fanns överallt på ön. Legaut var också mycket imponerad av de stora
fåglar som han benämnde ”Solitaire”. Han ägnade inte mindre än tre sidor i sin
bok för att beskriva dess levnadsvanor, färgsättning, ägg, ungar, revir och
matvanor. Detta har visat sig vara en av de absolut första beskrivningar som
gjorts av ett vilt djur och tack vare den så vet vi en del om denna, för länge
sedan utrotade art. Även sköldpaddorna, de blå papegojorna och flera andra
arter som nu är utrotade fanns beskrivna i hans bok.
I ren desperation så konstruerade Legaut och hans män en flotte som de lyckades
segla till Mauritius. På grund av ett missförstånd så förvisades de först till
en ö utanför Mauritius, Ile aux Vacoas och sedan, fortfarande som fångar, till
Batavia. Först i juni 1698, nästan åtta år efter avfärden kunde Legaut
återvända till Europa, bara tre män hade överlevt, inklusive Legaut själv. Han
bosatte sig i London och hans memoarer kom ut 1708.
Efter Legaut kom andra människor till Rodrigues för att exploatera ön.
Sköldpaddorna utrotades och den känsliga balansen i naturen ändrades och många
endemiska arter utrotades eller minskade drastiskt. 2005 började man plantera
in sköldpaddor igen, i det 19 hektar stora reservatet på sydvästra sidan av ön.
Sköldpaddorna, som har sitt ursprung på Madagaskar och Seychellerna, hämtades
från ett reservat på Mauritius och är nu uppe i ett antal om 2400 varav 1200 är
födda på ön. Vi gick förstås på en
guidad tur här också och fick både titta på och klia de stora giganterna under
hakan. Det förvånade oss mycket, vi besökte sköldpaddor på Galapagos och där
var de väldigt noga med att man inte fick ta på djuren, för att skydda dem från
smitta och sjukdomar. Här kom de väldiga djuren fram till dig och sträckte upp
halsen för att bli kliade, precis som en hund. De var totalt domesticerade!
Kliad i nacken

Den
störste, Matt, var 95 år gammal och vägde 270 kg. Den äldste, Romeo var 105 år
men vägde mindre. Han hade en skada i skölden och hade slutat växa när han fick
den. En natt hade djurskötaren glömt att låsa inhägnaden så Romeo och hans
fästmö Julia, bestämde sig för att gå ut och shoppa. I vanliga fall instängda så saknade de allt
trafikvett och gick mitt på vägen. Snart kom en stor lastbil och körde på dem.
Julia dog och Romeo skadades svårt. Han repade sig men slutade sedan den dagen
att växa.
De vuxna sköldpaddornas territorium var nere i en dal och vi fick klättra 54 branta
trappsteg för att komma upp på platån ovanför. Rätt många sköldpaddor hade
också valt att klättra upp för trappan och levde nu fria på platån. Vi frågade
om djurskötarna bar ner dem igen men fick svaret att ”ville de vara
självständiga så fick de.” Bar de ner dem så klättrade de snart upp igen och
ofta drog de då med sig någon kompis. Inte ett beteende som skulle uppmuntras!
Den guidade turen innefattade också ett besök i en av de nio grottorna i
reservatet, Grand Caverne, fylld med stalaktiter och stalagmiter. Vår fantasi gjorde att vi kunde se både
krokodiler och vargar, bläckfiskar och majs, kyrkor och levande ljus och så
tomten och King-Kong, allt utmejslat i stenen omkring oss.
De stod som två ljus

Det blev en händelserik dag och vi var rätt nöjda när vi strax före sex kunde
återlämna bilen till kinesen på hörnet.