Anniara

Jag var orolig när Anniara skulle i vattnet igen. Hon var
hur fin som helst, nymålad och polerad, det var inte problemet. Marinan
garanterade inte plats för dem som låg på land när de kom i vattnet igen och de
senaste dagarna hade det bara vällt in båtar i den lilla grytan. Det var helt
enkelt smockfullt! Även på ankomstbojen i mitten låg tre båtar förtöjda och ute
i kanalen på väg in låg båtar i dubbla rader. Fransyskan i den gröna båten
strax nedanför oss kom och berättade att deras franska vänner på andra sidan
skulle gå samma eftermiddag som Anniara skulle sjösättas. Men, deras båt var
förstås mycket liten och smal, vi kunde nog inte ta hennes plats… Vi pratade
med Moe som ansvarar för sjösättning och fördelning av båtplatser och han sa
att vi nog fick lägga oss utanpå någon annan i kanalen in. Göran smet iväg och
snackade med Lady Leahs kapten som godkände att vi la oss utanpå dem bara vi
fendrade av ordentligt, själva hade de använt alla sina fendrar mot den otäcka
cementkajen. Fem minuter innan vår sjösättning gick den franska båten! Snabbt
snack med Moe igen och han försäkrade oss att vi kunde klämma oss in och att vi
skulle få den platsen. Skönt med tanke på att vi vare sig hunnit tanka vatten
eller proviantera när Anniara låg på land. Sjösättningen gick som en dans och
sedan stävade vi över grytan mot glipan emellan två båtar. Efter lite dragande
och puttande var vi inne emellan de andra två. Vi hade ingen brygga att gå
iland på, vi låg på en plats som ”inte fanns” men vi fick gärna använda oss av
Antipodeans däck. Vi skulle ju inte stanna så länge, bara så vi hann
proviantera och fylla på vatten, sedan skulle vi upptäcka Fijis övärld.
Vad härligt det är med färska grönsaker! Vi handlade i livsmedelsaffären och
sedan gick vi till den lokala marknaden och handlade grönsaker o frukt. Kött
hittade jag i slakteributiken, det fanns nästan inget i livsmedelsaffären.
Nöjda åkte vi tillbaka till Vuda Point och Anniara.
Jag snackade lite med Susan på Antipodean och sa att vi ville se lite av öarna.
”Ja”, sa hon, ”men det är väldigt oskyddat och ni vet väl att det ligger en
cyklonvarning över detta område till helgen? Vi kommer inte att flytta oss ur
fläcken förrän det är över!” Jaha, lätt att förstå varför så många båtar ville
in i marinan. Bäst att ligga kvar, även om vi var rätt trötta på omgivningen.
12 timmar senare hade cyklonvarningen nedgraderats, den skulle ta en annan bana
än över Fiji. Nu var det istället ett riktigt bra läge att gå till Nya Zeeland!
Vi diskuterade lite fram och tillbaka med våra Nya Zeeländska grannar som
förklarade att de skulle ha gått, om de bara inte väntat på besättning som de
lovat skulle få följa med. De gillade
inte att det varnats för cyklon så tidigt på säsongen. Vi bestämde oss därför
för att styra kosan mot Opua på Nya Zeeland. Vi skulle få det lite tufft de två
första dagarna men sedan skulle det bli fint.
Farväl till Fiji och Vuda Point

Vuda Point ligger innanför ett stort rev och det var väldigt lugnt och fint
till dess vi kom utanför revet – då reste sig sjön! Vi skulle hålla 188 grader
för att gå direkt på målet men vinden tvingade oss upp mot 220 grader och vågor
slog hela tiden in över däck på Anniara. Med hårt revade segel gjorde vi ändå över
sex knop och PellOlle vindroder styrde galant mot sjöarna. För babords halsar
stävade vi mot Nya Zeeland. För varje våg som slog över så rann en rännil med
saltvatten ner i soffan på styrbords sida av salongen. Den lilla läckan vid en
av de fasta skylighterna (svengelska) hade plötsligt blivit en lite större
läcka. Även under durkarna slog en del
vatten och vi kom överens om att både täta läckan i taket och att försöka ta
reda på var det läckte in på styrbords sida (vid någon mantågsstötta?) och täta
det, skulle bli högsta prioritet när vi kom fram till Opua. Till dess fick vi
sova på babords sida och köra länspumpen då och då.
Tyvärr hade uthalet till den inre focken kommit i kläm under skylighten i
förpiken vilket gjorde att vi hade ett litet läckage även där, rätt ner i vår
ordinarie koj. Fy f-n, vad blött det kan bli, överallt!
Efter två dygn vred vinden så att det blev lite roligare att segla och efter
fyra så tog den helt slut. Vi kom ihåg vad Bruce på Margarita sagt till oss ”Remember
you are on a schedule! When
the wind is out you need to start the engine, move on!” Detta för att
undvika att en ny front skulle slå emot oss innan vi hann fram till Opua. Så vi
drog igång motorn och började handstyra i tretimmarspass, eftersom vi inte
lyckats få någon reservdel till vår autopilot under resan över Stilla Havet.
Vindstilla i soluppgången

I
fyrtio timmar bytte vi av varandra var tredje timme. Inte förrän nu har jag
begripit vilken stor betydelse det har haft att vi delat in dygnet i tretimmarspass
men med varsitt sextimmars sovpass. Att försöka få tillräcklig vila under tre
timmar kändes omöjligt. När jag äntligen kommit till ro från min värkande
kropp, efter att ha suttit i kylan och styrt i tre timmar, så var det snart
dags att gå på igen. Jag var oändligt tacksam när vinden ökade efter två nätter
och vi kunde hissa segel och engagera Pellolle för styrningen igen.
Portugisisk örlogsman, manet som fäller upp ett segel och färdas med vinden

På morgonen, nästan åtta dygn efter start från Fiji, gick vi in mot Opuas
Marina. Göran styrde och jag försökte städa upp lite inne i Anniara. Vi visste
ju att både tull, immigration och hälsovårdsmyndig-heter skulle komma ombord så
fort vi lagt till.
Det gick väldigt smidigt, tulltjänstemannen skötte om alla papper och sedan kom
hälsovårdsmyndigheterna. De förklarade att om de fick ta vad de ville ha, så
skulle vi få ”grönt kort” sedan. Ja, vad skulle vi säga? Vi förklarade att vi
inte hade för avsikt att ta in något som vi inte fick så de fick gärna gå
igenom livsmedel osv. Det mesta av grönsaker o annat hade vi slängt överbord
tidigare och på vägen in åt vi åtta ägg, en stor gurka och lite crabfish till
frukost, annars hade de tagit detta. Nu var det i stort sett bara en lök, lite
smör och sopor för dem att ta hand om. Sedan kunde vi hala den gula flaggan och
känna oss välkomna till Nya Zeeland!
Vi unnar oss en månad inne i marinan, bara att kliva ner från båten till
bryggan. Nu vill vi nog leva lite landkrabbeliv ett tag.
Vi seglade ungefär 1100 NM från Fiji till Opua. Det motsvarar ungefär Sveriges
hela längd, från norr till söder. Vi har känt det på vägen, vi har gått från
tropisk värme till vårsol. Från över 30
grader i vattnet till knappt 15. Första natten föreslog jag att vi skulle ta
fram våra täcken men fick till svar att det behövdes minsann inte. Och lite lat
som jag är så lät jag bli, jag tog bara med mig en av fleecefiltarna i sängen.
På morgonen när vi vaknade var det fjorton(!) grader i båten och durken var
iskall. Han som påstått att inget täcke behövdes hade flera gånger under natten
försökt röva min filt, dock utan att lyckas, jag höll hårt i den!
Vi upptäckte att vi måste reparera värmaren. Den hade vi inte använt sedan
Irland(?) och nu fanns intet liv. Göran mätte och kom fram till att det måste
vara något med kablarna. Frågan var bara, vilken kabel är det? Det vi själva
satt dit har Göran rätt bra koll på men det som var installerat innan…
”Ryck lite i den här kabeln” bad han och visade på en kabel i toalettskåpet, ”så
ska jag försöka se vilken det är på andra sidan”. Jag drog lite för att sträcka
kabeln, och lite till, och lite till och så kom en meter kabel ut, alldeles
grön i änden. Troligtvis en dålig skarvning, där det sedan ärgat och lossnat.
Det blev ny kabeldragning och sedan var problemet löst.
Utanför Opua

Vi kom hit en fredag och på lördagen var det fullt liv i marinan. Det kändes
lika förväntansfullt som det brukar göra i Sverige när äntligen det fina
försommarvädret uppenbarar sig och alla vill ut med sina båtar. I vinden blåste
det kallt men i lä i solen blev det genast jättevarmt. Vi, som varit så länge
på varmare breddgrader tycker förstås att det är lite kallt, medan kiwisarna
går i shorts och kortärmat. Utanför marinakontoret finns sådant som jag inte
ens visste att jag saknat: Krasse och ringblommor och på kvällen sjunger
koltrasten för oss. Måsar saknas på de tropiska breddgraderna men här är de
igen, liksom tärnor och skarv. Ett pilfinkspar bygger bo i bommen på grannbåten
och en gräsand har redan visat upp sina ungar för oss. Nya Zeeland verkar vara
en plats där man kan trivas.

Jag vet inte ens vem som tipsade oss från början men, från
någon hade vi hört att Vuda Point Marina på Fiji är en bra plats om man vill ta
upp båten för att bottenmåla innan kosan ställs mot Nya Zeeland.
Vi vill förstås också gärna se Fiji, eller som vanligt, en liten del av Fiji.
Vi har för länge sedan upptäckt att vi går miste om minst 80 % av det som finns
att se och upptäcka på de ställen vi besöker och dessutom har vi insett att vi
är mer än nöjda med de 20 % som vi faktiskt upplever.
Att klarera ut ifrån Tonga tog en hel dag. Vi hade besökt ankringsplats nr 11
några dagar före (charterseglingsföretagen har gett ut ett sjökort/karta där
man istället för namn har numrerat ankringsplatserna)och tidigt på morgonen
gick vi tillbaka till Neiafu och la oss på en boj där. Vi handlade några
småsaker och gick sedan till Café Tropicana, som har snabbast internet, för att
skicka det formulär på sex(!) sidor som Fijianska myndigheter vill ha minst 48
timmar innan du anländer till Fiji. De vill ha reda på allt! Båtens storlek men också hur många jollar,
vilken typ, färg, storlek? Livflotte, typ, storlek? Kortvågsradio, vhf,
satellittelefon, mobiltelefon, livsmedel och alkohol, bara för att nämna något.
Alkoholen för att jämföra med vad du har kvar när du lämnar Fiji, du ska
nämligen betala skatt för den sprit du konsumerar medan du är här…
Efter lite krångel, bland annat fick vi fel mailadress, så kom äntligen
papperna iväg till Fiji. Nu skulle vi bara flytta Anniara. För att klarera ut
så måste båten ligga vid tullkajen. Vi kastade loss från vår boj och gick bort
dit. Där låg redan fyra båtar, de väntade på dieselbilen. Klockan hade
hunnit bli ett på dagen och de hade väntat sedan före tio. Vi fick lägga oss
utanpå Yindee Plus, en gammal bekant sedan både Suwarrow och Niuatopotapu.
Göran gick iväg för att klarera ut hos immigration och tull och jag gick och
köpte grönsaker på grönsaksmarknaden för de pa’anga vi hade kvar. Jag lyckades
inte riktigt, jag fick sådär 6 pa’anga (knappt 25 kr) kvar när jag plockat på
mig morötter, bönor, gurka, papaya, ananas och fyra äpplen. Det fick räcka, jag
hade händerna fulla när jag gick tillbaka.
Göran hade under tiden fått reda på att han måste göra ett besök hos
hamnkaptenen innan han kunde få klart med tull och immigration. Hamnkaptenen
hade sitt kontor en bit ifrån hamnen så Göran fick vackert promenera dit. Väl
där upptäckte han att det kostade pengar, trots att vi betalat för vår bojplats
så skulle även hamnkaptenen ha betalt. Jag hade lagt beslag på alla pengar för
att köpa grönsaker så Görans fickor var tomma. Han hade bara att promenera
tillbaka till båten. Han visste inte riktigt hur mycket det skulle kosta men
när vi frågade runt så hade Yindee Plus betalat ungefär elva pa’anga men Egret,
som är något större än Anniara, hade bara betalat sex pa’anga. Göran fick min plånbok med drygt sex pa’anga
och vandrade iväg igen, inte helt nöjd, för om det skulle kosta mera så skulle
han få gå en gång till…
Det kostade 4,60 och efter det så var immigrationsmyndighetens tur. Trots att vi klarerat in på Niuatopotapu så
skulle vi ha klarerat in även här. Vi var visst den tredje båten den här dagen
som inte klarerat in vid ankomst så tjänstemannen bara suckade och bad Göran
fylla i de papper han skulle fyllt i för en vecka sedan. Sedan gick det snabbt
med tullen. De brydde sig inte om att inspektera oss trots att vi så snällt
lagt till alldeles utanför deras kontor. Vid tretiden kunde vi kasta loss igen och då
låg det 7 andra båtar vid kajen. Fyra som fortfarande väntade på påfyllning av
diesel och tre som skulle klarera ut (och bli inspekterade av tullen).
Vi fick en fin segling till Lautoka på Fiji även om den andra natten bjöd på
stiltje. Därefter höll vi bra fart och på den femte dagen kunde vi passera in
genom revet och efter ytterligare tio NM droppade vi ankaret i hamnen i
Lautoka. Eftersom klockan hunnit bli mer än halv fem fick vi vänta till dagen
efter med att klarera in.
Göran var på plats redan klockan åtta morgonen därpå. De var väldigt korrekta
men det tog en hel dag att klarera in! Tull o immigration låg på samma ställe
men Health department låg nere i staden och det tog en stund att hitta dit.
Sedan skulle tullen inspektera båten och så fick vi vänta på vår Cruising
permit. Klockan fyra hade vi allt klart och då var det för sent att gå till
Vuda Point Marina som var vårt nästa mål. Vi fick ligga kvar en natt till.
På morgonen när vi vaknade så var kudden och lakanen svarta av sot. Sotet kom
från socker-tillverkningen som är en viktig del i Fijis ekonomi. Sex månader om
året så bränns sockerrör och då blir allt i omgivningen svart av sot. Hos oss
var inte bara lakanen, utan allt under de öppna luckorna och ventilerna sotigt
och när vi kom ut så var både däck och sittbrunn täckta av sotflagor. Snabbt
sköljde vi av Anniara med hinkar med saltvatten och sedan drog vi lika snabbt
därifrån. Kanske det skulle vara bättre i Vuda Point Marina?
Marinan består av en bassäng, utgrävd ur revet. Vi hade lite svårt att hitta
öppningen, det är en mycket trång kanal och öppningen syns inte så bra utifrån.
Väl inne fick vi lägga oss på en stor boj i mitten och vänta på att få oss en
plats anvisad. Snart kom personal och vi kunde förtöja med fören in mot kajen.
Det är lite speciellt, här är mer än 1,5 meter tidvatten och ändå ligger båtarna
med fasta förtöjningar mot land och med bottenförtöjningar i aktern. Kajkanten
är uppmurad och emellan två båtar finns en liten brygga som du ibland får
klättra upp på och ibland får hoppa ner till beroende på hur tidvattnet är för
tillfället. När det är högvatten ligger alla båtar på spända linor så det
knakar och när det är lågvatten så slackar förstås linorna.
En båt med samma namn som jag! Inte så vanligt på Stilla Havet

Marinan är den enda(?) platsen på Fiji där man erbjuder skydd mot orkaner för
segelbåtar. Här lyfter man upp båtarna och sänker sedan ner dem i hål i marken.
De stöttas sedan upp med bildäck och står så skyddade mot orkanvindar. Även den
utgrävda bassängen utgör skydd. De båtar som ligger i vattnet förtöjs
ordentligt mot land och i bottenförtöjningarna. Sedan läggs även båtarnas ankare
i (alla båtar ligger med fören utåt) som en extra förstärkning in mot mitten av
bassängen. Jag skulle inte vilja vara den dykare som ska reda ut allt när
orkansäsongen är över…

Nergrävd inför orkansäsongen

Det ser lite konstigt ut…

Nu ligger vi på land. Anniara är högtryckstvättad och bottenmålad. Poleringen
är klar på babordssidan och i morgon ska vi klara av styrbordssidan. Det är
15 800 sjömil sedan vi bottenmålade senast. För en ”normalseglare” i
Sverige så motsvarar det åtminstone 20 års segling. Följaktligen så fanns det
inte mycket bottenfärg kvar. Vi målade över den blå randen och höjde
vattenlinjen innan vi åkte men nu hade all färgen gått bort och den blå randen
kommit fram igen.

På väg upp ur vattnet

En imponerande maskin

Beväxningen kunde ha varit värre…

Det känns väldigt konstigt att ha ett hem som inte rör på sig. Marinan tillåter
att man bor på båten men det är väldigt omständligt. Här finns gott om
toaletter o duschar så det är inget problem (duscharna har t o m varmvatten,
vilken lyx!). Att laga mat och diska blir lite mer komplicerat, eftersom vi
inte kan spola vatten ombord men det går det med. På måndag ska Anniara i
vattnet igen och då ska vi utforska lite mer av Fiji än Vuda Point Marina.

Från Niuatopotapu seglade vi söderut till Vav’au Group, en av tre större ögrupper i Tonga. Även om vi klarerat in redan på Niuatopotapu så gick vi till det största samhället här, Neiafu. I hamnen kan man lägga båten på boj vilket kändes skönt. Dock kan man inte vara för säker, vi hörde om en mycket tragisk händelse. Det var om de tio norska ungdomar som vi mötte på Bora Bora och som köpt en katamaran tillsammans i Panama för att segla över Stilla Havet till Australien. De seglade till ett litet land som heter Niue och la sig på en stor boj där (det går inte att ankra pga för stort djup). Efter resan till Nuie var alla angelägna om att känna fast mark under fötterna så de gick iland för att äta frukost. Tyvärr brast schackeln som håller fast kättingen i bojstenen och det tog bara några minuter för katamaranen att driva upp på revet. Vågorna lyfte båten upp på revet och slog sönder allt som fanns under. Blue Marble blev ett vrak! Sök på “Blue Marble” på Youtube så kan ni se en liten film om händelsen.

Nu till roligare saker:

Häromkvällen var vi seglarbaren och tog en öl, då en kvinna härifrån berättade om de sju katamaraner byggda på “urpolynesiskt” vis som vi hörde om första gången på Nuku Hiva. Det är en jätterik tysk som äger dem och de har seglats från Nya Zeeland till Marquesas och upp till Hawai och ner längs den nordamerikanska kusten till Mexico. Den här kvinnan har varit med på resan och de har spelat in en film som blir färdig senare i år. Aunofa, som kvinnan heter har fått hyra en av katamaranerna för en (1) dollar och försöker nu få skolungdomar och andra att upptäcka de kulturella värden som håller på att försvinna ifrån Tonga. Man hörde på henne att hon brann för detta. Inte förrän dagen efter upptäckte vi en lapp som sade att hon även anordnar dagsturer med “Vaka Moana”. Vi hade förstås sett kanoten, för den ligger vid kajen innanför där Anniara ligger på boj.
Vaka Hine Moana vid kaj

Vi tog jollen och åkte och pratade med henne. Jodå, hon gjorde dagsturer och vi behövde vara minst fyra stycken för att hon skulle ta med oss ut. Vi åkte förstås runt och hörde oss för bland de andra seglarna. Det var förvånansvärt litet intresse men vi fick med oss Jerry, en amerikansk läkare som ensamseglar en liten traditionell segelbåt och Heidi och Joe på Huck, också amerikaner.

Det var fantastiskt! Två skrov (nu glasfiber, från början urholkade stockar) sammanbundna med balkar och rep, 72,2 fot långa. Två master med trekantiga segel “upp-och-ned” och ett litet försegel, en sammanlagd segelarea på 96 m2.
Vackra segel

Allt sköttes för hand, så Aunofa hade en besättning på 8 unga killar som bistod med kraften ombord. Förutom segel så fanns också två elmotorer, dessa drevs med el från en stor solpanel, men användes bara in och ut från kaj.
Allt sköttes för hand

Vi seglade i tre timmar, ibland så fort som 10 knop, sedan stannade vi vid en ö och snorklade på korallrevet och åt lunch. Därefter hissade vi på igen. Vi provade alla på att styra och det var inte det lättaste! En tung styråra jobbar direktverkande i vattnet och den som styr måste använda hela sin kroppstyngd för att stå emot havets krafter.
Det går åt lite krafter för att styra

Vid hårda förhållanden kan de vara ända upp till fyra man som hjälps åt att styra. Vi seglade till Swallows Cave där vi stannade för ytterligare snorkling. Det gick inte att ankra utan Vaka Moana låg och drev utanför medan vi simmade in i grottan som också var helt fantastisk. Man simmade in över en kant och sedan var det som en stor skål, kanske 15 meter djupt och solen sken in så man såg ända ner till botten. Över oss välvde sig ett stentak med stalaktiter (stalagmiter? jag kommer aldrig ihåg vilket som är vilket). Som ett stort kyrkorum.

Sedan fick vi kryssa på hemvägen. Lite kul, för det var inte helt lätt att få kanoten över stag. Någon gång misslyckades det att få fören över vindögat, så de fick ta ny fart och göra om manövern. Inget man gör i trånga farleder!
Göran testar att styra

Aunofa är den första kvinnliga sjökaptenen i Södra Stilla Havet.

Kapten Aunofa

Det började med att hon fick jobb med att tvätta båtar men efter att ägaren upptäckt att hon har en fantastisk känsla för segling så har hon fått chansen att utbilda sig, kaptensbrevet fick hon åka till Nya Zeeland för att få. Hennes familj var till att börja med inte alls glada över en så besvärlig familjemedlem som går emot alla traditioner men hon gav sig inte och nu är de väldigt stolta istället.

Ja, det var lite om äventyret med Vaka Moana.

Niuatopotapu! Bara namnet säger ju att man måste segla dit!
Vi tränade på uttalet, new (engelskt uttal) new-a-to-po-ta-pu,
new-a-to-po-ta-pu. Lätt som en plätt! Niuatopotapu är den nordligaste ögruppen
i kungariket Tonga och det var en skumpig färd med kryssbog ifrån Upolu som tog
40 timmar. Vi försöker alltid anpassa så vi kommer in i dagsljus på nya ställen
och här hade vi blivit varnade för att försöka gå in genom revet när det var
mörkt. I en av de informationer som finns på nätet angavs exakta positioner att
följa på vägen in. Det var intressant att jämföra – positionerna låg i
verkligheten exakt på den enslinje som finns utmärkt via sjömärken och ljus i
land och i Navionics sjökort (som vi har i plottern) stämde det exakt medan
Open CPN (som vi har i datorn) visade att positionsangivelserna låg uppe på
revet. Väl innanför revet la sig sjön och vi kunde lugnt sälla oss till de sju
andra båtar som redan låg ankrade. Vårt ankare sög sig fast i sanden, vi kunde
riktigt känna hur det tog tag i botten. Omgivna av rev så kändes det tryggt att
veta att vi satt fast ordentligt.
Egentligen skulle tull, immigrations- och hälsomyndigheter komma ut till båten
innan vi fick gå i land men när vi ropade upp dem så bad de att vi skulle komma
till dem istället ”Ta dingen till nästa by, eller åk in till piren och gå till
nästa by, där ligger tull och immigration”. Vi tog dingen och efter att ha åkt
någon sjömil längs revkanten in mot land så blev vi lite osäkra. Det låg några
hus där men, var det nästa by? Det skulle finnas tre byar på ön och kunde detta
räknas till en by? Vi fortsatte några hundra meter till och när det plötsligt
uppenbarade sig en grävd kanal in genom revet (som bara låg någon eller några
decimeter under vattenytan) så tog vi den in till land och förtöjde dingen i en
båt som låg uppdragen på stranden.
Det var faktiskt en by även om husen inte var så många. När vi gått femhundra
meter så kom vi till en avtagsväg upp mot ”High School” och där på rad låg tre
små hus, de två första var tull och immigration och det tredje var banken. Vi
började med att växla pengar. Vi har, på inrådan från andra långseglare, ”a
whole bunch of dollar” liggande i säkerhetsskåpet och nu passade det bra, vi
växlade 140 dollar och fick 228 pa’anga tillbaka. Här skulle inte finnas mycket
att köpa men inklareringen skulle kosta ca 30 pa’anga plus 100 för
hälsodeklarationen. Inne på tullkontoret möttes vi av en vänlig dam som
plockade och plockade ibland alla papper som skulle fyllas i. Allt gjordes för
hand och vi hade förstås tagit med oss egna pennor (man är väl erfaren). Det
kostade 30 pa’anga och nu behövde vi bara åka till hälsomyndigheterna, som låg
i byn vid ankringsplatsen. Vi åkte tillbaka dit och egentligen ska
hälsomyndigheterna åka ut och inspektera båten, men det behövdes tydligen inte,
damen fyllde i våra papper, det enda hon frågade om var båtens namn och om det
bara var vi två ombord. Sedan ville hon ha 200 (!) pa’anga för
hälsodeklarationen. Nästan 800 kr för ett enkelt papper! Hon förklarade att om
vi låg på ankringsplatsen skulle hon ha 200 och om vi legat förtöjda vid piren
så skulle hon haft 100. Skillnaden är förstås att de ska ha 200 för att åka ut
och inspektera men det hade hon inte gjort och ändå skulle hon ha 200! Och vi
hade bara 198,30. Vi fick åka ut och låna två pa’anga av Brett och Stacey,
pruta gick inte.
2009 härjade en tsunami Niuatopotapu. Nio människor omkom och 142 hus (av ca
300, egen uppskattning) blev totalförstörda. De flesta husen har ersatts av
nya, små hus som står på plintar med en tank för uppsamling av regnvatten
bredvid och en solfångare på taket.
Typiska hus med vattencisterner

Vi fick veta att det finns internet på
skolan, åtminstone ibland. Det fungerade inte så länge vi var där. Redan första
dagen mötte Göran en grabb i tioårsåldern som frågade om han hade någon penna.
Göran och “vår” grabb

Vi besökte skolan och den såg rätt välutrustad ut men det verkar som om varje
elevs familj måste stå för skrivmaterial.
Skolan såg ut som en vanlig skola
Elever i skoluniformer

Vi gav honom både pennor och block
och dessutom några t-shirts som vi fått av sonen till en av Gudruns fd
kollegor. Grabben blev överlycklig! Varje gång vi såg honom efter detta så bar
han den röda Billabong t-shirt som han fick första gången vi träffade honom.
Sia jobbar på tullkontoret och är också lite av ansvarig för turismen på ön.
Därför anordnade hon en rundtur med en liten lastbil en av dagarna vi var där. Hon kunde ta femton personer men när vi såg
den lilla lastbilen så verkade det omöjligt att vi skulle kunna åka femton
personer plus Sia och hennes knappt två-åriga dotter Little Sia, som också
skulle följa med. Familjen från Division II hade efteranmält sig och eftersom
de var fem personer så tog vi för givet att de skulle få vänta till nästa
tillfälle som skulle bli några dagar senare. ”Nejdå”, sa Sia ”det går bra,
några kan åka inne i bilen med mig och Little Sia” När samtliga seglare
klättrat upp på flaket så syntes inte lastbilen. Bakpå stod en liten skylt, Max
last 850 kg…
Hela gänget på Sias lilla lastbil

Vi fick besöka några kvinnor som flätade mattor av palmblad. Det är tydligen
det som säljs ifrån Niuatopotapu, till övriga Tonga och på export. Överallt på
verandorna till husen hängde palmblad på tork. Främst är det kvinnorna som
flätar, de sitter i öppna hus, på golvet med benen i kors och arbetar. De
kvinnor vi mötte var äldre och de blev överlyckliga när det visade sig att
Division II hade med sig läsglasögon till dem. Det måste vara ett elände att
hålla på med detta pilliga arbete och inte kunna se ordentligt.
Så mycket lättare med nya glasögon

De flätade inte
bara mattor utan också korgar, väskor, underlägg, hattar och skålar.
Skickligt arbete

Lite längre upp på ön besökte vi plantagen där Sias svärfar (och kanske också
hennes man?) arbetade. De tillämpade svedjebruk på marken under palmerna och
odlade bananer, tarot, papaya och blad som användes som sallad och till spenat.
En del av plantagen där man odlade tarot

En av de andra båtarna hade klarerat in när läkaren på ön var närvarande på
hälsomyndigheten och han hade berättat att Tongas folk upplever ett enormt
hälsoproblem just nu. Istället för att leva på de produkter som naturen ger,
inklusive fisk från havet och kycklingar och grisar som de själva föder upp och
det man odlar så handlar man mer och mer ifrån affärerna. När dieten ändras så
drabbas en stor del av befolkningen av allvarlig diabetes.
Vi fick tillfälle att köpa både papaya och bananer ifrån plantagen och det var
välkommet, frukten och grönsakerna ifrån Samoa var på väg att ta slut.
På kvällen anordnade Sia en potluck för seglarna. Var och en tog med sig något
och Sia bidrog med lamm, grillat i aluminiumfolie på en glödbädd.
Sia förbereder potlucken

Lamm tillagat på glödbädd

Alla deltog
med liv och lust utom Bella Vitas besättning som jobbade med att täta den läcka
i förpikens skylight som de upptäckt på vägen till Niuatopotapu. Alltid är det
någon som har problem, klimatet och saltet sliter hårt på våra båtar.
Någon dag senare anordnade Sia en vandring upp på bergen på ön. Hennes två
söner deltog som guider och vägvisare, på en del ställen fick de hugga sig fram
med machete.
Macheten i arbete
Brant uppför
Svindlande utsikt

Riktiga vandrarkängor hade varit att föredra men de flesta seglare
bar gymnastikskor. Guiderna hade flip-flops (den ena saknade dessutom en sko).
Det var inte lika mycket vandring som klättring och en del av färden gick längs
med bergsryggen och med en vindunderlig utsikt ut över ön och dess omgivningar.
När alla stannade för att ta rast så klättrade den yngre pojken vigt upp i palm
och började slänga ner kokosnötter som snabbt öppnades så att deltagarna kunde
släcka törsten med kokosvattnet.
Vig som en apa…

Nerfärden var lika brant och vådlig som
uppfärden och till och med de tioåriga tvillingarna från Division II och tvillingarna från Yindee Plus stannade
upp för att se var de satte fötterna.
Brant nerför

Det kommer ett lastfartyg en gång i månaden. Det har med sig ”allt” som kan
behövas. Mat och byggmaterial t ex. Båten kom medan vi var där och det var liv
och rörelse på kajen när den kom.
Fullt med folk på kajen
Det var lite trångt för lastfartyget att vända innanför revet

Många har släktingar på annat håll som får se
till att de saker man behöver inhandlas och lastas på båten. Här på ön finns
absolut ingenting, allt måste fraktas ifrån andra ställen i Tonga och det mesta
kommer ursprungligen ifrån New Zeeland. Tonga har, till skillnad från övriga
öar i området, aldrig varit koloniserat även om man haft visst beskydd av
Storbritannien och nu på senare år ifrån Nya Zeeland. Sia frågade oss om vi
möjligen hade någon tolvvoltslampa som vi inte behövde eftersom en av deras
gått sönder och de inte hunnit få med någon med denna sändning. Vi har bara små
lampor till båten men de fick en av dessa och kan nog koppla till den till
elsystemet på något sätt. Vi kan förstås inte göra någon större skillnad men
det känns ändå bra att kunna bidra med något litet.
Little Sia med en av tvillingarna på Division II

Det började med att vi tog ut alldeles för mycket kontanter
– i den alldeles förträffliga valutan ”tala” som man använder på Western Samoa.
Vi skulle gå in på banken och växla till oss ”pa’anga”, den valuta som används
inom konungariket Tonga. Vi hade läst att på de flesta Tongaöarna så saknas
bankomater (och i en del fall också bankkontor), däremot så vill de ha rejält
betalt för inklareringen och då i sin egen valuta. För att underlätta vårt växlingsärende så tog
vi ut tala i bankomaten och gick sedan in på banken för att växla till oss
pa’anga. ”Vi har tyvärr slut på den valutan” sa en vänlig dam inne på banken.
Tre besök på tre olika banker gav samma resultat, inga pa’anga stod att uppbringa.
Då återstod bara att göra av med de samoanska pengarna på klokast möjliga sätt
innan vi på söndagen skulle lämna landet. Inklareringen på Niuatopotapu fick
väl ordna sig på något vis.
Det blev två turer till mataffären, som faktiskt hade ett rätt bra sortiment
och sedan bestämde vi oss för att fylla tre av våra dieseldunkar. Pengarna
skulle inte räcka till 60 liter diesel men skulle Göran ändå kosta på en taxi
så var det lika bra att fylla på så mycket som vi kunde. Bensinstationen måste
ju rimligtvis ta kort för det som fattades i kontanter. Patrick på Egret skulle
också tanka diesel så han och Göran slog sig ihop om en taxi och for iväg.
Bensinstationen tog givetvis inte kort! Taxin som väntade på att få köra
seglarna tillbaka till marinan fick ta en extra sväng med Göran till närmaste
bankomat. Bara han nu fick ut några pengar – alla bankomater accepterar inte
våra europeiska kort.
Det blev värre än så, bankomaten svalde kortet! Om det nu inte hade varit
lördag så hade Göran kunnat gå in på banken och fått tillbaka sitt kort, men nu
var banken stängd och vi förväntades lämna landet senast under söndagen
eftersom vi klarerat ut! Och Patrick och den obetalda dieseln stod och väntade
på honom på bensinstationen. Göran tog taxin tillbaka, hämtade Patrick och
lånade 150 tala från en fransk båt så att han kunde betala och få med sig vår
diesel. Sedan föreslog taxichauffören att de skulle åka ner till det stora
kontoret i centrum, ”För, det jobbar säkert någon där, även att det är lördag”
trodde han.
Han hade rätt, på banken fanns flera anställda i arbete och de hjälpte till med
telefonnummer till det företag som sköter bankomaterna. ”Nja, det är ju helg
och då måste vi ha tillstånd från bankdirektören att öppna bankomaten och ge
tillbaka ditt kort”. Nytt telefonnummer, men ingen som svarade. En annan
bankanställd la sig nu i ärendet och förklarade i vilken by bankdirektören
bodde. Det vara bara för Göran att ta taxin dit.
Familjen var samlad i deras Fale men själva bankdirektören, hon var på
affärsresa till Israel. Inte heller hennes man, som kanske kunnat hjälpa till,
var hemma. Någon i familjen visste vem som var vice bankdirektör och efter
kontakt med honom kunde äntligen tillstånd ges till serviceföretaget att öppna
bankomaten. Mannen som skulle sköta om det hela bodde i en by på andra sidan
Upolu och hade ingen bil. Vi fick därför betala en taxi för att transportera
honom till bankomaten i Apia. Dessutom fick han ta en extra sväng eftersom det
krävs två separata nycklar och nyckel nummer två förvarades hos en kollega som
bodde en bit bort, vid sjukhuset.
Äntligen kunde så Göran få tillbaka sitt kort och hämta ut tillräckligt med
pengar för diesel och för taxiresor, kors och tvärs över ön. Det blev den
dyraste diesel vi någonsin köpt…

Att Robert Loius Stevensson är författaren till
Skattkammarön, det vet väl varenda barnunge men att han också har skrivit Dr
Jekyll and Mr Hide? Eller att han led av en lungsjukdom som ändade hans liv när
han bara var 44 år gammal? Han var dessutom både advokat och ingenjör, förutom
författare. Det och mycket mer fick vi veta när vi besökte hans hem utanför
Apia på Upolu. Han tillbringade sina sista fyra år där och ligger begravd uppe
på en kulle ovanför hans hem.
Robert Louis på en målning som ska visa två sidor av honom, dr Jekyll och Mr Hide

På terassen till höger om huset står en magnifik staty i trä och den
symboliserar slutet på kannibalismen på Samoa. Där fanns en kung som hette
Malietoa. Varje dag serverades kokta unga män på hans bord och de hämtades från
alla delar av Samoa. Det kallades för The Chief’s Day. De dödades på en flat
mjuk sten och sedan bands armar och ben upp så att det såg ut som om de satt
där – levande. I den ställningen blev de sedan stekta. Det fanns gott om folk
runt omkring som hjälpte och skyddade kungen, antagligen ett bra sätt att undgå
att själv bli offer. De tog också del av festandet även om kungen alltid
förbehöll sig rätten att äta upp hjärtat. En dag när Malietoa blivit äldre så
kom två unga män ifrån Fafine på Savaii. De hade rest hela natten för att komma
fram till kungen på morgonen. De unga männen visste vad som väntade dem och de
satte sig på stranden och kved och förbannade sitt öde. Kungens son
Polualeuligana, som tillbringat natten på en udde i närheten hörde dem. Han frågade vilka de var och varför de
klagade så? De förklarade och Polualeuligana blev starkt berörd av deras öde.
”Här”, sa han, ”ta det här palmbladet och klä in mig som jag vore en fisk som
skulle stekas.” De gjorde så och tog sedan med kungasonen till kungen. När
kungen såg den stora fisken så blev han väldigt nöjd och sa åt sina män att
genast tillreda den. Men männen såg att det var Polualeuligana och drog av
honom palmbladen. Kungen blev helt förskräckt och undrade hur sonen kunde göra
så mot honom. Det slutade med att kungen lovade att sluta äta människokött och
med det försvann kannibalismen på Samoaöarna.
Kungasonen insvept i palmblad

Det kändes skönt att veta att inga kannibaler skulle lura ute i buskarna, nu
när vi hyrt bil och skulle utforska ön. Faktum är att vi har skrivit förut om
hur vänliga polynesierna är, både på Marquesas och Sällskapsöarna men här
framstår de, om möjligt, som ännu vänligare.
Första dagen avverkade vi östra sidan av ön. När vi korsat Upolu och kommit ner
till södra sidan så ville vi en tur längs stranden, men vägen dit var inte
färdig, enligt en vänlig man som vi pratade med. Däremot kunde vi ta en
promenad genom regnskogen, ca 700 meter till ett stort träd. Självklart kunde
vi inte motstå att gå på en knappt röjd stig i 90 % luftfuktighet och 30
graders värme och med bara flip-flops på fötterna för att se ett träd… Det var
ett gigantiskt träd med ett gigantiskt rotsystem.
Stora rötter

På östra sidan ligger de flesta av turistattraktionerna och vi besökte snällt
Togitogiga Waterfall (fast man kunde bara se det på avstånd) och ett lite
mindre vattenfall i nationalparken Ole Pupu Pu’e. Här finns de flesta av Samoas
550 växter representerade och ca 30 % av dem är endemiska, dvs de finns bara på
de Samoanska öarna.
Vattenfallet

Vi började fundera på lunch. Hela vägen vi åkt hittills hade kantats av hus och
öppna gästhus, Fale, men vi hade inte sett en enda restaurang. Vi kom till To
Sua där det finns djupa bassänger med naturlig förbindelse med oceanen utanför.
Vi bestämde oss för att bada i den djupaste bassängen där man först går en
brant stig och sedan klättrar ner för en tolv meter hög stege ner i det svala
vattnet. Till vår stora glädje fann vi en liten restaurang med Fish’n chips för
endast 10 tala (30 kr) och lät oss väl smaka innan det var dags att klänga
nerför stegen. Vattnet var underbart skönt och vi undersökte hålet som man kan
simma igenom och komma ut till saltvattnet. Tyvärr var inte tidvattnet rätt
annars hade vi både snorkel och simfötter med oss. Vi tillbringade nästan hela
eftermiddagen vid To Sua och åkte sedan på sightseeing från bilen runt den
nordöstra sidan av ön.
Här badade vi

Vi hade träffat Brett och Stacey första gången för tre dagar sedan och nu hade
vi tillbringat en hel dag tillsammans med dem. Göran körde och Brett hängde ut
genom fönstret i baksätet och fotograferade. Ibland satt han till och med
utanför bilen. Det hade varit hur lättsamt som helst och lätt att komma överens
om var vi skulle stanna och vad vi skulle se. Det kändes därför helt naturligt
att säga ja när de förklarade att de gärna följde med även nästkommande dag, vi
hade hyrt bilen för två dagar.
Vi åkte i flera timmar och bara njöt av att titta på människorna, djuren och
naturen som vi passerade. Att ta paus för att gå på toaletten är lite
besvärligt när vägen kantas av hus och det inte finns någon McDonalds där man
kan slinka in på toaletten utan att någon ser. Vi hittade en liten resort
(hotell med bungalows) där vi stannade och gick in på restaurangen. Stacey
pratade en lång stund med ägarinnan om vad det skulle kosta om vi ville bo där
en natt, hur länge i förväg man måste boka – och om vi bara ville komma och äta
middag, vad hade de då att erbjuda? Det var en lång procedur för att komma åt
en toalett…
Kartan är kanske inte den allra bästa och när vi åkt en lång stund på en
grusväg som slingrade sig i serpentiner nerför berget så började vi undra om vi
missat någon avfart och skulle behöva vända för det här kunde väl ändå inte
vara huvudvägen? Längst ner gick vägen igenom ett vattendrag och Göran körde
genom 20 cm högt vatten. Men snart kunde vi se på skyltarna att vi var på rätt
väg så det var bara att fortsätta. Vi gick in i en affär för att köpa något att
dricka och kom ut med varsin tallrik med curry, affären hade färdiglagad mat
till salu. Vi satt på trappan utanför och åt och när vi var färdiga kom en
vänlig man och tog hand om våra sopor. En glass fick avsluta måltiden.
Äta bör man…

Vid en liten by som heter Lefaga ligger Return to Paradise Beach. Det är alltså
här man spelade in filmen Return to Paradise (om ni har sett den?). Vi åkte ner
där för att se om vi kunde bada. Inne i byn träffade vi 5-6 ungar som spelade
boll och när vi pratade med dem så kom snart en dam ut och började prata med
oss. Hon presenterade sig som Shirley och sa att hon bodde där i byn och att hon
jobbade med undervisning av barnen. Vi blev inbjudna till en liten pratstund
och det tackade vi förstås inte nej till, vi vill gärna få ta del av ”det
riktiga livet” på de platser vi befinner oss. Vi tog av oss skorna och fick gå
in på deras altan utanför huset. Shirley förklarade att deras Fale inte är
riktig färdigbyggd ännu, den gamla förstördes av vågorna vid förra årets orkan,
deras hus ligger helt nära strandkanten. En Fale är ett helt öppet hus med tak
som hålls uppe av pelare.
Typisk Fale

I Lefaga har man ett jämnt antal pelare på kortsidan
eftersom pelarna symboliserar byäldste och i Lefaga har man två byäldste som är
jämbördiga och då kan man inte ha en pelare i mitten (som är förmer än de som
står runtomkring). Vi blev presenterade för en av dem, det var Shirleys mormor,
en helt förtjusande dam på 89 år som satt med oss och berättade om byn och
familjen. Shirley, hennes man, mormor
och en handikappad brorson bodde i huset. Sedan fanns Shirleys mamma och pappa,
hennes tioåriga dotter och hennes syster med en knappt ettårig dotter i en
lägenhet i Apia. Fadern var en högt uppsatt tjänsteman på
Utbildningsministeriet och systern verkade också arbeta med utbildning. De
hade, förutom huset i Lefaga och lägenheten i Apia, ett hus uppe i bergen som
de flyttade till under orkansäsongen.
Vi blev serverade kokosvatten direkt ur kokosnöten av två allvarliga ungdomar
som skyndsamt drog sig tillbaka så fort de serverat. Här är det de äldsta som
talar först! De yngre får ta hand om sina småsyskon och dessutom serva de vuxna.
Stacey hade en uppgift i en bok som talar om att (trots all vänlighet och
kärleksfullhet) självmordsfrekvensen ibland barn är bland den högsta i världen
ibland samoanska barn, de får axla för stort ansvar och får utföra för mycket
arbete när de är små, en del av dem orkar helt enkelt inte…Hemskt och väldigt
avlägset från våra curlingföräldrar!
När vi skulle gå så tackade Shirley för att vi kommit och hälsat på och att hon
hade fått ta vår tid(!) Hon bjöd dessutom in oss till middag tillsammans med
hennes familj nästkommande dag som var en söndag. ”Ni behöver inte gå till
kyrkan, be det kan man göra hemma” sa hon, ”men om ni kommer klockan ett så får
mina föräldrar träffa er”. Vi förklarade
att vi bara hyrt bilen den dagen men att vi skulle höra med biluthyraren om vi
kunde få ha bilen en dag till. ”Vi hoppas på det” sa vi. ”Vi ber för er, så
behöver ni inte hoppas, då blir det så” förklarade Shirley bestämt och så blev
det naturligtvis också.
Nästa dag åkte vi med lite fjärilar i magen till en alldeles speciell middag.
Stacey var lite orolig för att vi skulle behöva äta först och att vårt värdfolk
skulle äta sedan. ”Vad förväntas då, ska vi sitta kvar och titta på när de äter
eller ska vi åka hem?” funderade Stacey. Allt ordnade sig till det bästa, när vi
kom så blev vi presenterade för dem alla och snart kom det fram både mat och
dryck. Vi blev förstås bjudna att ta för oss först av dolmar lika dem vi ätit
på kulturcentret, tarot, bröd, fisk, corned beef med sallad och tomatsallad,
men sedan tog hela familjen för sig och vi lät oss alla väl smaka. Drycken var
förstås kokosvatten direkt ur kokosnöten. Under tiden som vi åt så fortsatte
vårt intressanta samtal från gårdagen och vi fick bland annat veta att gamla
mormor medverkat i filmen. Det var intressant att notera att hon, till skillnad
mot gårdagen, idag var nästan helt tyst. Vi såg inte heller till Shirleys man,
han var upptagen med att laga mat. Idag var det Shirleys mamma och pappa som
stod för tyngden i samtalet. De berättade om den resort som ska öppna i
november och som ligger i slutet av byvägen. Ägarna till anläggningen har
försökt att få arrendera all mark på den sidan men den här familjen ville inte
släppa ifrån sig sin mark till ett arrende på 60 år(inga andra än samoaner får
äga mark) som skulle göra att de inte fick tillgång till strand och fiske. Vi
tyckte oss förstå att det fanns ett visst tryck ifrån andra i byn som gått med
på detta men kunde inte annat än sympatisera med den här familjen som ville
behålla sina egna anor och traditioner. Det berättar en del om hur komplicerat det
är – utveckling behövs, men till vilket pris?
Shirleys pappa berättade också med stolthet om alla ungdomar som åker (främst)
till Nya Zeeland och studerar för att sedan komma tillbaka och göra nytta i
sitt hemland.
Alla tillsammans

Några trevliga timmar förflöt och vi fick bli vänner med Shirleys syster, Super
Roani på Facebook. När vi kom hem hade hon redan lagt ut en bild på oss och dem
tillsammans. De hoppades alla att vi skulle komma och besöka dem igen nästa
gång vi kommer till Western Samoa och det lovade vi att göra.
Endast för er som läser vår blogg! Göran i lavalava!

Marinan var bara halvfull när vi kom till hamnen i Apia på
Western Samoa. När vi gled in innanför vågbrytaren förstod vi varför, hela den
yttre sektionen var raserad och pontonerna hängde på trekvart. Förra årets
stora orkan hade förstört den och mycket annat på Western Samoa. Vi fick en
oskadad plats på den yttre bryggan men kunde snart flytta in till den inre. Det
var mycket bättre eftersom den yttre saknar både vatten och el efter orkanen.
Vi har hamnat i en lyxtillvaro – tillgång till både vatten och el och det är
bara att kliva ner på bryggan när man ska iland. Så lyxigt har vi inte haft det
sedan i slutet av mars då vi låg i Shelter Bay Marina i Panama.
Efter att ha haft besök av fyra myndigheter och därefter förklarats friska och
deklarerat vårt innehav av sprit och elektroniska prylar var det dags att
uppleva Western Samoa. Vi promenerade till centrum och blev intensivt
uppvaktade av två olika män som ville sälja lavalava, det traditionella tygstycke
som både män och kvinnor bär som kjol här, till oss. De förklarade att pengarna
skulle gå till deras kindergarten. Eftersom jag intensivt ogillar den typen av
säljargument ”köp så gör du en god gärning” så ville jag först inte köpa någon
men när en av dem kom tillbaka och erbjöd oss sin sista för halva priset så
köpte vi den.
Vi besökte ett kulturcentrum som är uppbyggt bakom turistinformationen. Där kan
man varje dag ta del av samoanska traditioner. Många av dessa har varit på väg
att försvinna eftersom samoanerna har tagit djupt intryck av de kristna
missionärer som kommit hit och släppt en hel del av sin egen kultur. I elfte
timmen har man börjat återuppliva gamla traditioner och hantverk som annars
hotade att försvinna.
Kokospalmen är något av det viktigaste som finns på öarna i Stilla Havet. Man
äter innanmätet och dricker kokosvattnet, man utvinner kokosmjölk och använder
ytterhöljet på nöten till bränsle och bladen till att fläta korgar och täcka
tak mm mm. Vi blev förevisade hur man gör en skål av palmblad och fick själva
försöka oss på att fläta en krans att ha på huvudet. Resultatet var väl –
sådär. Guiden berättade att här är det mannen som lagar mat. Han påstod att det
berodde på att det är ett så hårt jobb att laga den. Först ska man klättra upp
i palmerna och hämta ner nötter, sedan ska man knäcka dem och sedan ska
innanmätet rivas osv.
Först ska man klättra upp efter kokosnötterna

Sedan ska man riva innanmätet

Han demonstrerade hur man gör en ”kåldolme” av tarotblad
och fyller med kokosmjölk, sedan lägger man andra blad utanpå och efter det så
kokas allt på en stenbädd. Stenarna, där man eldar måste komma ifrån en flod,
annars spricker de när man eldar. På stenbädden lades allt som skulle lagas,
dolmar, fisk, tarot och bananer och sedan täcktes allt med palmblad.
Maten tillagas på en stenbädd och allt sveps in i palmblad

Under tiden som maten lagades gick vi och tittade på när kvinnorna gjorde tapa.
Traditionella tygstycken där den största är så stor att man kan använda den som
lavalava. En av kvinnorna demonstrerade hur hon skar barken och innanbarken av
en smal trädstam.

Det var från ett mullbärsträd och guiden berättade hur noga
det var att knipsa bort grenar så snart de växte ut så att man fick en så slät
stam som möjligt. Kvinnan skalade skickligt hela stammen som var avsågad till
ca 1,5 meters längd och fick fram ett stycke med ca 8 centimeters bredd. Med
hjälp av ett skarpt snäckskal och vatten bearbetade hon materialet för att
sedan driva ut vattnet med hjälp av ett snäckskal med en mjukare kant. Därefter tog hon fram en träklubba med två
räfflade sidor och två släta. De räfflade, förklarade guiden, var för tapan, de
släta för kvinnans man, om han var dum.
Materialet bearbetas med snäckskal och vatten

Bearbetning med träklubba

Det såg ut att vara ett utomordentligt tungt arbete att bearbeta materialet som
blev bredare och bredare allteftersom kvinnan slog på det. Till slut vecklade
hon ut det och det som från början varit ett band om 1,5 x 0,08 m var nu ett
stycke på 2 x 0,4 meter. Det lades ut på golvet för att torka och (precis som i
våra matlagningsprogram på tv)så tog man
fram ett färdigtorkat. Detta lades på en träplatta med utskuret mönster och
beströks med lervatten. Detta upprepades flera gånger för att etsa in mönstret.
Själva tapan fick läggas på i åtminstone två lager för där det funnits en kvist
var det också hål i materialet. När
tapan klistrats ihop med hjälp av lervattnet och torkats i solskenet så
återstod det konstnärliga arbetet att fylla i mönstret, traditionellt görs
detta med växtfärger och med hjälp av ett stort(4-5 cm) fröskal som har en skarp
spets. Samma fröskal används till halsband, då de är vackert röda.
Materialet måste torka

Och sedan läggas ut på en utsirad platta
Resultatet

Vi köpte en tapa med mönster av en sköldpadda och fortsatte sedan till en grupp
med män. De satt i en ring med en man liggande i mitten. Här pågick tatuering
på traditionellt vis! Det innebär att mönstret slås in i huden med en hammare
som slås på stålpiggar. Mycket smärtsamt och därför satt männen runt omkring och
höll och fläktade mannen som blev tatuerad. Under tiden som tatueringen pågick
fick vi inte ta några bilder och inte heller stå bakom tatueraren och kika över
hans rygg – det skulle störa konstnärsutövandet. Göran har funderat på att
skaffa sig en tatuering när han är här, men efter att ha beskådat detta så
verkar det inte så intressant längre…

Tatueringsverktyg
Traditionell samoansk tatuering

Den sista gruppen vi besökte var män som gjorde olika arbeten i trä. Att skära
mönster till tapa är förstås en del av det hela men de täljde också stora runda
skålar med rundade ben. Någon i publiken frågade hur lång tid det tar att tälja
en sådan skål? På Samoa, fick hon veta, är det inte så noga med tiden, det får
ta den tid det tar, kanske två dagar?

Vår guide med en träskål

Nu var det dags att återvända till maten och medan vi åt så bjöds vi på
underhållning med musik, sång och dans. ”Dolmarna” var fantastiskt smakrika och
goda, fisken likaså medan både taroten och bananerna var tämligen torra och
smaklösa. Vi fick maten serverad i varsin korg som flätats tidigare på dagen
och blev bjudna på kokosvatten direkt ur kokosnöten därtill. Sången och dansen påminner om det vi sett på
Marquesasöarna men vi kan konstatera att även här har kristendomen gjort
intrång. Medan kvinnorna på Marquesas dansade i bastkjol och BH-överdel så
dansar kvinnorna här i långa klänningar som täcker axlar och barm.

Vi träffade Stacey och Brett ifrån båten Bella Vita när vi var på
kulturcentret. Tillsammans med dem bestämde vi oss för att hyra en bil i två
dagar och utforska resten av Upolu, ön som vi är på. Två dagar som sedan blev
tre – men det får ni höra om nästa gång!

Suwarrow! Namnet låter inte som övriga i Polynesien med flera vokaler staplade ovanpå varandra. När vi tittar närmare på historien så visar det sig, mycket riktigt, att namnet inte alls är polynesiskt (eller franskt, eller engelskt) utan korallrevet med sin stora lagun och sina små öar har namn efter den ryska båt, Suvarov, vars besättning “upptäckte” ön 1814. Stavningen har sedan ändrats för att passa till uttalet. Suwarrow är en av Cook Islands 15 öar och nationalpark. Sex månader om året får seglare besöka ön och då finns nationalparksvakter stationerade här. För närvarande är de två stycken, Harry som är boss och Charlie som anordnar allt praktiskt och guidar. Vi är den åttionde båten som besöker ön i år och när vi kom in och ankrade bakom Anchors Island så var vi sammanlagt tio båtar i viken. Charlie kom ombord och sprutade pliktskyldigast med lite insektsmedel och sedan fick vi ta dingen in till land med våra skeppspapper, för nu var det dags för pappersexercis! Suwarrow är ingen officiell angöringshamn men du gör ändå någon slags inklarering här. Vi fyllde i papper och fyllde i papper – tulldeklaration, hälsodeklaration, besättningslista mm mm. Harry förmanade oss också om att vara rädda om nationalparken och gav oss ett papper med föreskrifter att läsa igenom. Det ville han dock ha tillbaka, han hade bara ett exemplar! Vi löste problemet genom att fotografera hans papper för senare genomläsning och med det lät han sig nöja.
Det är långt till allt ifrån Suwarrow

Dagen efter gick vi på upptäktsfärd runt ön och Göran passade på att ta den enda cache som finns på Cook Islands. Det var lågvatten och vi kunde vandra runt hela ön och beundrade olika fossil av koraller längs vägen. Ute på norra udden växer en buske som är förvillande lik Ölandstok, lågväxande med gula blommor, det känns som att växtbetingelser är lite lika, kalkmark och oändligt blåsande. Lite varmare här dock.
Lite likt Öland

På väg tillbaka så mötte vi Dinah och Bruce ifrån den nya zeeländska båten Margarita och de förklarade att de skulle fråga om vi kunde få ha en barbecue och en potluck på kvällen? En av reglerna för nationalparken är att inga livsmedel får föras i land. Men till det räknas inte när man ska ha barbecue (om man bjuder in tillsyningsmännen) så visst fick vi ha fest! Det tog en bra stund innan vi begrep att potluck är detsamma som knytkalas, men det gick bra ändå. Dinah berättade att på Nya Zeeland så heter det “Ladie’s Plate” på grund av att damerna går först med tallrikarna med mat och sedan kommer herrarna efter med flaskorna. En kvinna som inte kände till begreppet hade en gång tagit med sig sin finaste tallrik – tom.
Alla yachties började samlas vid tretiden, det blir mörkt vid sex så en barbecue börjar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset. Alla hade tagit med något – från pastagratäng till popcorn. Det blev en salig blandning och alla blev mätta och belåtna.

Barbecue

När solen gått ned så underhöll barnen från Sirius med en sång om Gull-lock och de tre björnarna och sedan sjöng Harry och Charlie en traditionell sång ifrån Cook Islands.

Charlie anordnar utflykter till de andra öarna. Det är inte tillåtet att ge sig i väg på egen hand utan man måste följa med honom i hans aluminiumbåt. Vi oroade oss en del för priset, 10 dollar per man var inget bekymmer men, sedan ville han ha 5 liter bensin per person också och ombord på Anniara fanns för närvarande 7 liter bensin totalt. Dessa behövde vi ha till vår jollemotor. Vi åkte in och förklarade problemet för honom och han sa som det var – utan bensin, ingen utflykt. Dan, som hade tänkt åka på utflykt nästkommande dag förbarmade sig och sa att han kunde bidra med bensinen i utbyte mot att vi tog med lunch till honom också. En utmärkt deal för oss!
Charlie skulle hämta oss vid klockan åtta morgonen därpå och när han dök upp punktligt klockan nio(!) så började vi få våra misstankar bekräftade, trots vad alla guideböcker och Görans GPS som ställer om sig automatiskt sa, så var vi en timme fel. Vi hade väntat länge på att de andra seglarna skulle dyka upp vid tre dagen före men trott att det mer berodde på att tiden inte är så viktig, när ingen dök upp till barbecuen förrän en timme senare. Nu visste vi! Vi var sex personer som skulle på utflykt, vi, Dan, Jerry från Destartes och James och Magdalena från den australiensiska katamaranen Encantada. Jag tjuvkikade på Jerrys klocka och fick bekräftat vad vi redan visste, vi var en timme för tidiga.
Charlie tog fram en presenning när vi skulle åka och beordrade oss att dra den runt oss. Lagunen är stor och ordentliga vågor slog upp vatten kring fören vilket skulle blött ner oss ordentligt utan presenning. Vi kurade och kikade emellanåt upp för att försöka se vart vi var på väg. Efter en kvart-20 minuter så saktade Charlie farten och snart fick vi kliva ur, för att vadande ta oss iland på Gull Island, den ö som härbärgerar mest fåglar i lagunen. Det är häckningstid och vi kunde gå helt nära de bon där de antingen låg ägg eller små fågelungar av Fregattfågel, Boobies och vad vi tror är Sooty Terns (någon slags tärnor är det i alla fall). Visst flög fåglar upp omkring oss i stora moln men på marken visade de ingen större rädsla. Det märktes tydligt att de inte ser människan som en fiende, vilket kändes oerhört fascinerande. Dagen innan hade vi dessutom sett en Booby som lugnt satt sig i Encantadas dinge och låtit sig klappas av James. Den som var mest orolig var Encantada
skatt – Boobies (havssulor) är rätt stora fåglar…
Många fåglar var det…

Stora…

Och små…

Efter Gull Island förde Charlie oss till Seven Islands, där vi gick i land på den största ön. Det såg ut som en framsida på en resebroschyr till Paradiset, kritvit strand, turkost hav och gröna, vajande palmer.
Resebroschyrsvackert

Charlie tog oss med upp bland palmerna där han fångade tre stora kokoskrabbor till kvällens barbecue. Han sa åt oss att akta oss noga, deras klor är tillräckligt starka för att knipsa av ett finger och de släpper inte taget! Vi lade märke till att även de mindre krabbor som bor i olika snäckskal lät sig väl smaka av de kokosnötter som låg utspridda på stranden. Kokoskrabborna klättrar lätt upp i palmerna och vi såg flera stycken, klättrande, i samma träd. Som besökare är du förbjuden att fånga krabbor, därför kändes kvällens stundande barbecue extra lyxig.
Klättrande krabba

Efter lunchen var det dags att snorkla på revet. Vi snorklade sakta längs med revet och det var fascinerande att se de stora torn av koraller (sk korallhuvuden) som sträckte sig upp mot ytan, en del säkert tio-femton meter höga på havsbotten. Själva revet stupade helt brant ner omkring tio meter. Återigen saknade vi den där undervattenskameran, det är svårt att beskriva hur det ser ut… För första gången såg vi ett i högsta grad levande rev. Korallerna lyste i gult, grönt, rosa, blått, ja alla regnbågens färger! Det fanns inte så mycket fisk men det räckte faktiskt att ha korallerna att titta på.
Nöjda med förmiddagens upplevelser återvände vi till Anniara för en stunds vila innan Suwarrow bjöd in till barbecue på kokoskrabba. Lika avslappnat och trevligt som kvällen före och grillad krabba var en riktig delikatess!
Mums!

Vår visit här sammanfaller med fullmånen då lågvattnet är som lägst (och högvattnet som högst)och det gör att vi kan gå ut på revet intill Anchor’s Island när det är lågvatten. Inte heller det är riktigt tillåtet men ber man om lov och inte går för nära nästa ö som är förbunden med revet så går det bra. En dag tog vi en promenad där och gick försiktigt omkring uppe på korallerna och beundrade alla färger och formationer på nytt. Vi såg några ålar som blivit instängda av tidvattnet och något som jag tror heter Sea-snugs, som stora tjocka sniglar med små armar som skopar in sand i sin mun, äter upp de bakterier som finns i sanden och renar den, ut i andra änden kommer sedan långa strimlor av renad sand.
Sea-Snug

Vi hade lagom kommit tillbaka till Anniara när vi fick se att Charlie och en av grabbarna från en australiensisk båt åkte omkring och visade upp en fisk på 4-5 kg som de fångat. Först skulle vi ta ett dopp i vår stora, turkosblåa swimmingpool och sedan var det dags för ny barbecue! Livet är fantastiskt!
Detta stycke oexploaterad natur är något av det bästa vi upplevt hittills på resan. De besökare som kommer hit är seglare (ca 150 båtar/år). Det finns inga kryssningsbåtar som kan ta sig innanför revet, inga hotell. Här finns ingen el och inget internet. Gemenskapen mellan seglarna är otvungen och hjärtlig. Några kommer och andra avseglar. I morgon 21/8 räknar vi med att segla mot Western Samoa, det kommer att ta 5 dagar och där kan vi komplettera med bilder. See You!