Anniara

Suwarrow! Namnet låter inte som övriga i Polynesien med flera vokaler staplade ovanpå varandra. När vi tittar närmare på historien så visar det sig, mycket riktigt, att namnet inte alls är polynesiskt (eller franskt, eller engelskt) utan korallrevet med sin stora lagun och sina små öar har namn efter den ryska båt, Suvarov, vars besättning “upptäckte” ön 1814. Stavningen har sedan ändrats för att passa till uttalet. Suwarrow är en av Cook Islands 15 öar och nationalpark. Sex månader om året får seglare besöka ön och då finns nationalparksvakter stationerade här. För närvarande är de två stycken, Harry som är boss och Charlie som anordnar allt praktiskt och guidar. Vi är den åttionde båten som besöker ön i år och när vi kom in och ankrade bakom Anchors Island så var vi sammanlagt tio båtar i viken. Charlie kom ombord och sprutade pliktskyldigast med lite insektsmedel och sedan fick vi ta dingen in till land med våra skeppspapper, för nu var det dags för pappersexercis! Suwarrow är ingen officiell angöringshamn men du gör ändå någon slags inklarering här. Vi fyllde i papper och fyllde i papper – tulldeklaration, hälsodeklaration, besättningslista mm mm. Harry förmanade oss också om att vara rädda om nationalparken och gav oss ett papper med föreskrifter att läsa igenom. Det ville han dock ha tillbaka, han hade bara ett exemplar! Vi löste problemet genom att fotografera hans papper för senare genomläsning och med det lät han sig nöja.
Det är långt till allt ifrån Suwarrow

Dagen efter gick vi på upptäktsfärd runt ön och Göran passade på att ta den enda cache som finns på Cook Islands. Det var lågvatten och vi kunde vandra runt hela ön och beundrade olika fossil av koraller längs vägen. Ute på norra udden växer en buske som är förvillande lik Ölandstok, lågväxande med gula blommor, det känns som att växtbetingelser är lite lika, kalkmark och oändligt blåsande. Lite varmare här dock.
Lite likt Öland

På väg tillbaka så mötte vi Dinah och Bruce ifrån den nya zeeländska båten Margarita och de förklarade att de skulle fråga om vi kunde få ha en barbecue och en potluck på kvällen? En av reglerna för nationalparken är att inga livsmedel får föras i land. Men till det räknas inte när man ska ha barbecue (om man bjuder in tillsyningsmännen) så visst fick vi ha fest! Det tog en bra stund innan vi begrep att potluck är detsamma som knytkalas, men det gick bra ändå. Dinah berättade att på Nya Zeeland så heter det “Ladie’s Plate” på grund av att damerna går först med tallrikarna med mat och sedan kommer herrarna efter med flaskorna. En kvinna som inte kände till begreppet hade en gång tagit med sig sin finaste tallrik – tom.
Alla yachties började samlas vid tretiden, det blir mörkt vid sex så en barbecue börjar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset. Alla hade tagit med något – från pastagratäng till popcorn. Det blev en salig blandning och alla blev mätta och belåtna.

Barbecue

När solen gått ned så underhöll barnen från Sirius med en sång om Gull-lock och de tre björnarna och sedan sjöng Harry och Charlie en traditionell sång ifrån Cook Islands.

Charlie anordnar utflykter till de andra öarna. Det är inte tillåtet att ge sig i väg på egen hand utan man måste följa med honom i hans aluminiumbåt. Vi oroade oss en del för priset, 10 dollar per man var inget bekymmer men, sedan ville han ha 5 liter bensin per person också och ombord på Anniara fanns för närvarande 7 liter bensin totalt. Dessa behövde vi ha till vår jollemotor. Vi åkte in och förklarade problemet för honom och han sa som det var – utan bensin, ingen utflykt. Dan, som hade tänkt åka på utflykt nästkommande dag förbarmade sig och sa att han kunde bidra med bensinen i utbyte mot att vi tog med lunch till honom också. En utmärkt deal för oss!
Charlie skulle hämta oss vid klockan åtta morgonen därpå och när han dök upp punktligt klockan nio(!) så började vi få våra misstankar bekräftade, trots vad alla guideböcker och Görans GPS som ställer om sig automatiskt sa, så var vi en timme fel. Vi hade väntat länge på att de andra seglarna skulle dyka upp vid tre dagen före men trott att det mer berodde på att tiden inte är så viktig, när ingen dök upp till barbecuen förrän en timme senare. Nu visste vi! Vi var sex personer som skulle på utflykt, vi, Dan, Jerry från Destartes och James och Magdalena från den australiensiska katamaranen Encantada. Jag tjuvkikade på Jerrys klocka och fick bekräftat vad vi redan visste, vi var en timme för tidiga.
Charlie tog fram en presenning när vi skulle åka och beordrade oss att dra den runt oss. Lagunen är stor och ordentliga vågor slog upp vatten kring fören vilket skulle blött ner oss ordentligt utan presenning. Vi kurade och kikade emellanåt upp för att försöka se vart vi var på väg. Efter en kvart-20 minuter så saktade Charlie farten och snart fick vi kliva ur, för att vadande ta oss iland på Gull Island, den ö som härbärgerar mest fåglar i lagunen. Det är häckningstid och vi kunde gå helt nära de bon där de antingen låg ägg eller små fågelungar av Fregattfågel, Boobies och vad vi tror är Sooty Terns (någon slags tärnor är det i alla fall). Visst flög fåglar upp omkring oss i stora moln men på marken visade de ingen större rädsla. Det märktes tydligt att de inte ser människan som en fiende, vilket kändes oerhört fascinerande. Dagen innan hade vi dessutom sett en Booby som lugnt satt sig i Encantadas dinge och låtit sig klappas av James. Den som var mest orolig var Encantada
skatt – Boobies (havssulor) är rätt stora fåglar…
Många fåglar var det…

Stora…

Och små…

Efter Gull Island förde Charlie oss till Seven Islands, där vi gick i land på den största ön. Det såg ut som en framsida på en resebroschyr till Paradiset, kritvit strand, turkost hav och gröna, vajande palmer.
Resebroschyrsvackert

Charlie tog oss med upp bland palmerna där han fångade tre stora kokoskrabbor till kvällens barbecue. Han sa åt oss att akta oss noga, deras klor är tillräckligt starka för att knipsa av ett finger och de släpper inte taget! Vi lade märke till att även de mindre krabbor som bor i olika snäckskal lät sig väl smaka av de kokosnötter som låg utspridda på stranden. Kokoskrabborna klättrar lätt upp i palmerna och vi såg flera stycken, klättrande, i samma träd. Som besökare är du förbjuden att fånga krabbor, därför kändes kvällens stundande barbecue extra lyxig.
Klättrande krabba

Efter lunchen var det dags att snorkla på revet. Vi snorklade sakta längs med revet och det var fascinerande att se de stora torn av koraller (sk korallhuvuden) som sträckte sig upp mot ytan, en del säkert tio-femton meter höga på havsbotten. Själva revet stupade helt brant ner omkring tio meter. Återigen saknade vi den där undervattenskameran, det är svårt att beskriva hur det ser ut… För första gången såg vi ett i högsta grad levande rev. Korallerna lyste i gult, grönt, rosa, blått, ja alla regnbågens färger! Det fanns inte så mycket fisk men det räckte faktiskt att ha korallerna att titta på.
Nöjda med förmiddagens upplevelser återvände vi till Anniara för en stunds vila innan Suwarrow bjöd in till barbecue på kokoskrabba. Lika avslappnat och trevligt som kvällen före och grillad krabba var en riktig delikatess!
Mums!

Vår visit här sammanfaller med fullmånen då lågvattnet är som lägst (och högvattnet som högst)och det gör att vi kan gå ut på revet intill Anchor’s Island när det är lågvatten. Inte heller det är riktigt tillåtet men ber man om lov och inte går för nära nästa ö som är förbunden med revet så går det bra. En dag tog vi en promenad där och gick försiktigt omkring uppe på korallerna och beundrade alla färger och formationer på nytt. Vi såg några ålar som blivit instängda av tidvattnet och något som jag tror heter Sea-snugs, som stora tjocka sniglar med små armar som skopar in sand i sin mun, äter upp de bakterier som finns i sanden och renar den, ut i andra änden kommer sedan långa strimlor av renad sand.
Sea-Snug

Vi hade lagom kommit tillbaka till Anniara när vi fick se att Charlie och en av grabbarna från en australiensisk båt åkte omkring och visade upp en fisk på 4-5 kg som de fångat. Först skulle vi ta ett dopp i vår stora, turkosblåa swimmingpool och sedan var det dags för ny barbecue! Livet är fantastiskt!
Detta stycke oexploaterad natur är något av det bästa vi upplevt hittills på resan. De besökare som kommer hit är seglare (ca 150 båtar/år). Det finns inga kryssningsbåtar som kan ta sig innanför revet, inga hotell. Här finns ingen el och inget internet. Gemenskapen mellan seglarna är otvungen och hjärtlig. Några kommer och andra avseglar. I morgon 21/8 räknar vi med att segla mot Western Samoa, det kommer att ta 5 dagar och där kan vi komplettera med bilder. See You!