Anniara

Jag var orolig när Anniara skulle i vattnet igen. Hon var
hur fin som helst, nymålad och polerad, det var inte problemet. Marinan
garanterade inte plats för dem som låg på land när de kom i vattnet igen och de
senaste dagarna hade det bara vällt in båtar i den lilla grytan. Det var helt
enkelt smockfullt! Även på ankomstbojen i mitten låg tre båtar förtöjda och ute
i kanalen på väg in låg båtar i dubbla rader. Fransyskan i den gröna båten
strax nedanför oss kom och berättade att deras franska vänner på andra sidan
skulle gå samma eftermiddag som Anniara skulle sjösättas. Men, deras båt var
förstås mycket liten och smal, vi kunde nog inte ta hennes plats… Vi pratade
med Moe som ansvarar för sjösättning och fördelning av båtplatser och han sa
att vi nog fick lägga oss utanpå någon annan i kanalen in. Göran smet iväg och
snackade med Lady Leahs kapten som godkände att vi la oss utanpå dem bara vi
fendrade av ordentligt, själva hade de använt alla sina fendrar mot den otäcka
cementkajen. Fem minuter innan vår sjösättning gick den franska båten! Snabbt
snack med Moe igen och han försäkrade oss att vi kunde klämma oss in och att vi
skulle få den platsen. Skönt med tanke på att vi vare sig hunnit tanka vatten
eller proviantera när Anniara låg på land. Sjösättningen gick som en dans och
sedan stävade vi över grytan mot glipan emellan två båtar. Efter lite dragande
och puttande var vi inne emellan de andra två. Vi hade ingen brygga att gå
iland på, vi låg på en plats som ”inte fanns” men vi fick gärna använda oss av
Antipodeans däck. Vi skulle ju inte stanna så länge, bara så vi hann
proviantera och fylla på vatten, sedan skulle vi upptäcka Fijis övärld.
Vad härligt det är med färska grönsaker! Vi handlade i livsmedelsaffären och
sedan gick vi till den lokala marknaden och handlade grönsaker o frukt. Kött
hittade jag i slakteributiken, det fanns nästan inget i livsmedelsaffären.
Nöjda åkte vi tillbaka till Vuda Point och Anniara.
Jag snackade lite med Susan på Antipodean och sa att vi ville se lite av öarna.
”Ja”, sa hon, ”men det är väldigt oskyddat och ni vet väl att det ligger en
cyklonvarning över detta område till helgen? Vi kommer inte att flytta oss ur
fläcken förrän det är över!” Jaha, lätt att förstå varför så många båtar ville
in i marinan. Bäst att ligga kvar, även om vi var rätt trötta på omgivningen.
12 timmar senare hade cyklonvarningen nedgraderats, den skulle ta en annan bana
än över Fiji. Nu var det istället ett riktigt bra läge att gå till Nya Zeeland!
Vi diskuterade lite fram och tillbaka med våra Nya Zeeländska grannar som
förklarade att de skulle ha gått, om de bara inte väntat på besättning som de
lovat skulle få följa med. De gillade
inte att det varnats för cyklon så tidigt på säsongen. Vi bestämde oss därför
för att styra kosan mot Opua på Nya Zeeland. Vi skulle få det lite tufft de två
första dagarna men sedan skulle det bli fint.
Farväl till Fiji och Vuda Point

Vuda Point ligger innanför ett stort rev och det var väldigt lugnt och fint
till dess vi kom utanför revet – då reste sig sjön! Vi skulle hålla 188 grader
för att gå direkt på målet men vinden tvingade oss upp mot 220 grader och vågor
slog hela tiden in över däck på Anniara. Med hårt revade segel gjorde vi ändå över
sex knop och PellOlle vindroder styrde galant mot sjöarna. För babords halsar
stävade vi mot Nya Zeeland. För varje våg som slog över så rann en rännil med
saltvatten ner i soffan på styrbords sida av salongen. Den lilla läckan vid en
av de fasta skylighterna (svengelska) hade plötsligt blivit en lite större
läcka. Även under durkarna slog en del
vatten och vi kom överens om att både täta läckan i taket och att försöka ta
reda på var det läckte in på styrbords sida (vid någon mantågsstötta?) och täta
det, skulle bli högsta prioritet när vi kom fram till Opua. Till dess fick vi
sova på babords sida och köra länspumpen då och då.
Tyvärr hade uthalet till den inre focken kommit i kläm under skylighten i
förpiken vilket gjorde att vi hade ett litet läckage även där, rätt ner i vår
ordinarie koj. Fy f-n, vad blött det kan bli, överallt!
Efter två dygn vred vinden så att det blev lite roligare att segla och efter
fyra så tog den helt slut. Vi kom ihåg vad Bruce på Margarita sagt till oss ”Remember
you are on a schedule! When
the wind is out you need to start the engine, move on!” Detta för att
undvika att en ny front skulle slå emot oss innan vi hann fram till Opua. Så vi
drog igång motorn och började handstyra i tretimmarspass, eftersom vi inte
lyckats få någon reservdel till vår autopilot under resan över Stilla Havet.
Vindstilla i soluppgången

I
fyrtio timmar bytte vi av varandra var tredje timme. Inte förrän nu har jag
begripit vilken stor betydelse det har haft att vi delat in dygnet i tretimmarspass
men med varsitt sextimmars sovpass. Att försöka få tillräcklig vila under tre
timmar kändes omöjligt. När jag äntligen kommit till ro från min värkande
kropp, efter att ha suttit i kylan och styrt i tre timmar, så var det snart
dags att gå på igen. Jag var oändligt tacksam när vinden ökade efter två nätter
och vi kunde hissa segel och engagera Pellolle för styrningen igen.
Portugisisk örlogsman, manet som fäller upp ett segel och färdas med vinden

På morgonen, nästan åtta dygn efter start från Fiji, gick vi in mot Opuas
Marina. Göran styrde och jag försökte städa upp lite inne i Anniara. Vi visste
ju att både tull, immigration och hälsovårdsmyndig-heter skulle komma ombord så
fort vi lagt till.
Det gick väldigt smidigt, tulltjänstemannen skötte om alla papper och sedan kom
hälsovårdsmyndigheterna. De förklarade att om de fick ta vad de ville ha, så
skulle vi få ”grönt kort” sedan. Ja, vad skulle vi säga? Vi förklarade att vi
inte hade för avsikt att ta in något som vi inte fick så de fick gärna gå
igenom livsmedel osv. Det mesta av grönsaker o annat hade vi slängt överbord
tidigare och på vägen in åt vi åtta ägg, en stor gurka och lite crabfish till
frukost, annars hade de tagit detta. Nu var det i stort sett bara en lök, lite
smör och sopor för dem att ta hand om. Sedan kunde vi hala den gula flaggan och
känna oss välkomna till Nya Zeeland!
Vi unnar oss en månad inne i marinan, bara att kliva ner från båten till
bryggan. Nu vill vi nog leva lite landkrabbeliv ett tag.
Vi seglade ungefär 1100 NM från Fiji till Opua. Det motsvarar ungefär Sveriges
hela längd, från norr till söder. Vi har känt det på vägen, vi har gått från
tropisk värme till vårsol. Från över 30
grader i vattnet till knappt 15. Första natten föreslog jag att vi skulle ta
fram våra täcken men fick till svar att det behövdes minsann inte. Och lite lat
som jag är så lät jag bli, jag tog bara med mig en av fleecefiltarna i sängen.
På morgonen när vi vaknade var det fjorton(!) grader i båten och durken var
iskall. Han som påstått att inget täcke behövdes hade flera gånger under natten
försökt röva min filt, dock utan att lyckas, jag höll hårt i den!
Vi upptäckte att vi måste reparera värmaren. Den hade vi inte använt sedan
Irland(?) och nu fanns intet liv. Göran mätte och kom fram till att det måste
vara något med kablarna. Frågan var bara, vilken kabel är det? Det vi själva
satt dit har Göran rätt bra koll på men det som var installerat innan…
”Ryck lite i den här kabeln” bad han och visade på en kabel i toalettskåpet, ”så
ska jag försöka se vilken det är på andra sidan”. Jag drog lite för att sträcka
kabeln, och lite till, och lite till och så kom en meter kabel ut, alldeles
grön i änden. Troligtvis en dålig skarvning, där det sedan ärgat och lossnat.
Det blev ny kabeldragning och sedan var problemet löst.
Utanför Opua

Vi kom hit en fredag och på lördagen var det fullt liv i marinan. Det kändes
lika förväntansfullt som det brukar göra i Sverige när äntligen det fina
försommarvädret uppenbarar sig och alla vill ut med sina båtar. I vinden blåste
det kallt men i lä i solen blev det genast jättevarmt. Vi, som varit så länge
på varmare breddgrader tycker förstås att det är lite kallt, medan kiwisarna
går i shorts och kortärmat. Utanför marinakontoret finns sådant som jag inte
ens visste att jag saknat: Krasse och ringblommor och på kvällen sjunger
koltrasten för oss. Måsar saknas på de tropiska breddgraderna men här är de
igen, liksom tärnor och skarv. Ett pilfinkspar bygger bo i bommen på grannbåten
och en gräsand har redan visat upp sina ungar för oss. Nya Zeeland verkar vara
en plats där man kan trivas.