Anniara

Att Robert Loius Stevensson är författaren till
Skattkammarön, det vet väl varenda barnunge men att han också har skrivit Dr
Jekyll and Mr Hide? Eller att han led av en lungsjukdom som ändade hans liv när
han bara var 44 år gammal? Han var dessutom både advokat och ingenjör, förutom
författare. Det och mycket mer fick vi veta när vi besökte hans hem utanför
Apia på Upolu. Han tillbringade sina sista fyra år där och ligger begravd uppe
på en kulle ovanför hans hem.
Robert Louis på en målning som ska visa två sidor av honom, dr Jekyll och Mr Hide

På terassen till höger om huset står en magnifik staty i trä och den
symboliserar slutet på kannibalismen på Samoa. Där fanns en kung som hette
Malietoa. Varje dag serverades kokta unga män på hans bord och de hämtades från
alla delar av Samoa. Det kallades för The Chief’s Day. De dödades på en flat
mjuk sten och sedan bands armar och ben upp så att det såg ut som om de satt
där – levande. I den ställningen blev de sedan stekta. Det fanns gott om folk
runt omkring som hjälpte och skyddade kungen, antagligen ett bra sätt att undgå
att själv bli offer. De tog också del av festandet även om kungen alltid
förbehöll sig rätten att äta upp hjärtat. En dag när Malietoa blivit äldre så
kom två unga män ifrån Fafine på Savaii. De hade rest hela natten för att komma
fram till kungen på morgonen. De unga männen visste vad som väntade dem och de
satte sig på stranden och kved och förbannade sitt öde. Kungens son
Polualeuligana, som tillbringat natten på en udde i närheten hörde dem. Han frågade vilka de var och varför de
klagade så? De förklarade och Polualeuligana blev starkt berörd av deras öde.
”Här”, sa han, ”ta det här palmbladet och klä in mig som jag vore en fisk som
skulle stekas.” De gjorde så och tog sedan med kungasonen till kungen. När
kungen såg den stora fisken så blev han väldigt nöjd och sa åt sina män att
genast tillreda den. Men männen såg att det var Polualeuligana och drog av
honom palmbladen. Kungen blev helt förskräckt och undrade hur sonen kunde göra
så mot honom. Det slutade med att kungen lovade att sluta äta människokött och
med det försvann kannibalismen på Samoaöarna.
Kungasonen insvept i palmblad

Det kändes skönt att veta att inga kannibaler skulle lura ute i buskarna, nu
när vi hyrt bil och skulle utforska ön. Faktum är att vi har skrivit förut om
hur vänliga polynesierna är, både på Marquesas och Sällskapsöarna men här
framstår de, om möjligt, som ännu vänligare.
Första dagen avverkade vi östra sidan av ön. När vi korsat Upolu och kommit ner
till södra sidan så ville vi en tur längs stranden, men vägen dit var inte
färdig, enligt en vänlig man som vi pratade med. Däremot kunde vi ta en
promenad genom regnskogen, ca 700 meter till ett stort träd. Självklart kunde
vi inte motstå att gå på en knappt röjd stig i 90 % luftfuktighet och 30
graders värme och med bara flip-flops på fötterna för att se ett träd… Det var
ett gigantiskt träd med ett gigantiskt rotsystem.
Stora rötter

På östra sidan ligger de flesta av turistattraktionerna och vi besökte snällt
Togitogiga Waterfall (fast man kunde bara se det på avstånd) och ett lite
mindre vattenfall i nationalparken Ole Pupu Pu’e. Här finns de flesta av Samoas
550 växter representerade och ca 30 % av dem är endemiska, dvs de finns bara på
de Samoanska öarna.
Vattenfallet

Vi började fundera på lunch. Hela vägen vi åkt hittills hade kantats av hus och
öppna gästhus, Fale, men vi hade inte sett en enda restaurang. Vi kom till To
Sua där det finns djupa bassänger med naturlig förbindelse med oceanen utanför.
Vi bestämde oss för att bada i den djupaste bassängen där man först går en
brant stig och sedan klättrar ner för en tolv meter hög stege ner i det svala
vattnet. Till vår stora glädje fann vi en liten restaurang med Fish’n chips för
endast 10 tala (30 kr) och lät oss väl smaka innan det var dags att klänga
nerför stegen. Vattnet var underbart skönt och vi undersökte hålet som man kan
simma igenom och komma ut till saltvattnet. Tyvärr var inte tidvattnet rätt
annars hade vi både snorkel och simfötter med oss. Vi tillbringade nästan hela
eftermiddagen vid To Sua och åkte sedan på sightseeing från bilen runt den
nordöstra sidan av ön.
Här badade vi

Vi hade träffat Brett och Stacey första gången för tre dagar sedan och nu hade
vi tillbringat en hel dag tillsammans med dem. Göran körde och Brett hängde ut
genom fönstret i baksätet och fotograferade. Ibland satt han till och med
utanför bilen. Det hade varit hur lättsamt som helst och lätt att komma överens
om var vi skulle stanna och vad vi skulle se. Det kändes därför helt naturligt
att säga ja när de förklarade att de gärna följde med även nästkommande dag, vi
hade hyrt bilen för två dagar.
Vi åkte i flera timmar och bara njöt av att titta på människorna, djuren och
naturen som vi passerade. Att ta paus för att gå på toaletten är lite
besvärligt när vägen kantas av hus och det inte finns någon McDonalds där man
kan slinka in på toaletten utan att någon ser. Vi hittade en liten resort
(hotell med bungalows) där vi stannade och gick in på restaurangen. Stacey
pratade en lång stund med ägarinnan om vad det skulle kosta om vi ville bo där
en natt, hur länge i förväg man måste boka – och om vi bara ville komma och äta
middag, vad hade de då att erbjuda? Det var en lång procedur för att komma åt
en toalett…
Kartan är kanske inte den allra bästa och när vi åkt en lång stund på en
grusväg som slingrade sig i serpentiner nerför berget så började vi undra om vi
missat någon avfart och skulle behöva vända för det här kunde väl ändå inte
vara huvudvägen? Längst ner gick vägen igenom ett vattendrag och Göran körde
genom 20 cm högt vatten. Men snart kunde vi se på skyltarna att vi var på rätt
väg så det var bara att fortsätta. Vi gick in i en affär för att köpa något att
dricka och kom ut med varsin tallrik med curry, affären hade färdiglagad mat
till salu. Vi satt på trappan utanför och åt och när vi var färdiga kom en
vänlig man och tog hand om våra sopor. En glass fick avsluta måltiden.
Äta bör man…

Vid en liten by som heter Lefaga ligger Return to Paradise Beach. Det är alltså
här man spelade in filmen Return to Paradise (om ni har sett den?). Vi åkte ner
där för att se om vi kunde bada. Inne i byn träffade vi 5-6 ungar som spelade
boll och när vi pratade med dem så kom snart en dam ut och började prata med
oss. Hon presenterade sig som Shirley och sa att hon bodde där i byn och att hon
jobbade med undervisning av barnen. Vi blev inbjudna till en liten pratstund
och det tackade vi förstås inte nej till, vi vill gärna få ta del av ”det
riktiga livet” på de platser vi befinner oss. Vi tog av oss skorna och fick gå
in på deras altan utanför huset. Shirley förklarade att deras Fale inte är
riktig färdigbyggd ännu, den gamla förstördes av vågorna vid förra årets orkan,
deras hus ligger helt nära strandkanten. En Fale är ett helt öppet hus med tak
som hålls uppe av pelare.
Typisk Fale

I Lefaga har man ett jämnt antal pelare på kortsidan
eftersom pelarna symboliserar byäldste och i Lefaga har man två byäldste som är
jämbördiga och då kan man inte ha en pelare i mitten (som är förmer än de som
står runtomkring). Vi blev presenterade för en av dem, det var Shirleys mormor,
en helt förtjusande dam på 89 år som satt med oss och berättade om byn och
familjen. Shirley, hennes man, mormor
och en handikappad brorson bodde i huset. Sedan fanns Shirleys mamma och pappa,
hennes tioåriga dotter och hennes syster med en knappt ettårig dotter i en
lägenhet i Apia. Fadern var en högt uppsatt tjänsteman på
Utbildningsministeriet och systern verkade också arbeta med utbildning. De
hade, förutom huset i Lefaga och lägenheten i Apia, ett hus uppe i bergen som
de flyttade till under orkansäsongen.
Vi blev serverade kokosvatten direkt ur kokosnöten av två allvarliga ungdomar
som skyndsamt drog sig tillbaka så fort de serverat. Här är det de äldsta som
talar först! De yngre får ta hand om sina småsyskon och dessutom serva de vuxna.
Stacey hade en uppgift i en bok som talar om att (trots all vänlighet och
kärleksfullhet) självmordsfrekvensen ibland barn är bland den högsta i världen
ibland samoanska barn, de får axla för stort ansvar och får utföra för mycket
arbete när de är små, en del av dem orkar helt enkelt inte…Hemskt och väldigt
avlägset från våra curlingföräldrar!
När vi skulle gå så tackade Shirley för att vi kommit och hälsat på och att hon
hade fått ta vår tid(!) Hon bjöd dessutom in oss till middag tillsammans med
hennes familj nästkommande dag som var en söndag. ”Ni behöver inte gå till
kyrkan, be det kan man göra hemma” sa hon, ”men om ni kommer klockan ett så får
mina föräldrar träffa er”. Vi förklarade
att vi bara hyrt bilen den dagen men att vi skulle höra med biluthyraren om vi
kunde få ha bilen en dag till. ”Vi hoppas på det” sa vi. ”Vi ber för er, så
behöver ni inte hoppas, då blir det så” förklarade Shirley bestämt och så blev
det naturligtvis också.
Nästa dag åkte vi med lite fjärilar i magen till en alldeles speciell middag.
Stacey var lite orolig för att vi skulle behöva äta först och att vårt värdfolk
skulle äta sedan. ”Vad förväntas då, ska vi sitta kvar och titta på när de äter
eller ska vi åka hem?” funderade Stacey. Allt ordnade sig till det bästa, när vi
kom så blev vi presenterade för dem alla och snart kom det fram både mat och
dryck. Vi blev förstås bjudna att ta för oss först av dolmar lika dem vi ätit
på kulturcentret, tarot, bröd, fisk, corned beef med sallad och tomatsallad,
men sedan tog hela familjen för sig och vi lät oss alla väl smaka. Drycken var
förstås kokosvatten direkt ur kokosnöten. Under tiden som vi åt så fortsatte
vårt intressanta samtal från gårdagen och vi fick bland annat veta att gamla
mormor medverkat i filmen. Det var intressant att notera att hon, till skillnad
mot gårdagen, idag var nästan helt tyst. Vi såg inte heller till Shirleys man,
han var upptagen med att laga mat. Idag var det Shirleys mamma och pappa som
stod för tyngden i samtalet. De berättade om den resort som ska öppna i
november och som ligger i slutet av byvägen. Ägarna till anläggningen har
försökt att få arrendera all mark på den sidan men den här familjen ville inte
släppa ifrån sig sin mark till ett arrende på 60 år(inga andra än samoaner får
äga mark) som skulle göra att de inte fick tillgång till strand och fiske. Vi
tyckte oss förstå att det fanns ett visst tryck ifrån andra i byn som gått med
på detta men kunde inte annat än sympatisera med den här familjen som ville
behålla sina egna anor och traditioner. Det berättar en del om hur komplicerat det
är – utveckling behövs, men till vilket pris?
Shirleys pappa berättade också med stolthet om alla ungdomar som åker (främst)
till Nya Zeeland och studerar för att sedan komma tillbaka och göra nytta i
sitt hemland.
Alla tillsammans

Några trevliga timmar förflöt och vi fick bli vänner med Shirleys syster, Super
Roani på Facebook. När vi kom hem hade hon redan lagt ut en bild på oss och dem
tillsammans. De hoppades alla att vi skulle komma och besöka dem igen nästa
gång vi kommer till Western Samoa och det lovade vi att göra.
Endast för er som läser vår blogg! Göran i lavalava!