Anniara

Marinan var bara halvfull när vi kom till hamnen i Apia på
Western Samoa. När vi gled in innanför vågbrytaren förstod vi varför, hela den
yttre sektionen var raserad och pontonerna hängde på trekvart. Förra årets
stora orkan hade förstört den och mycket annat på Western Samoa. Vi fick en
oskadad plats på den yttre bryggan men kunde snart flytta in till den inre. Det
var mycket bättre eftersom den yttre saknar både vatten och el efter orkanen.
Vi har hamnat i en lyxtillvaro – tillgång till både vatten och el och det är
bara att kliva ner på bryggan när man ska iland. Så lyxigt har vi inte haft det
sedan i slutet av mars då vi låg i Shelter Bay Marina i Panama.
Efter att ha haft besök av fyra myndigheter och därefter förklarats friska och
deklarerat vårt innehav av sprit och elektroniska prylar var det dags att
uppleva Western Samoa. Vi promenerade till centrum och blev intensivt
uppvaktade av två olika män som ville sälja lavalava, det traditionella tygstycke
som både män och kvinnor bär som kjol här, till oss. De förklarade att pengarna
skulle gå till deras kindergarten. Eftersom jag intensivt ogillar den typen av
säljargument ”köp så gör du en god gärning” så ville jag först inte köpa någon
men när en av dem kom tillbaka och erbjöd oss sin sista för halva priset så
köpte vi den.
Vi besökte ett kulturcentrum som är uppbyggt bakom turistinformationen. Där kan
man varje dag ta del av samoanska traditioner. Många av dessa har varit på väg
att försvinna eftersom samoanerna har tagit djupt intryck av de kristna
missionärer som kommit hit och släppt en hel del av sin egen kultur. I elfte
timmen har man börjat återuppliva gamla traditioner och hantverk som annars
hotade att försvinna.
Kokospalmen är något av det viktigaste som finns på öarna i Stilla Havet. Man
äter innanmätet och dricker kokosvattnet, man utvinner kokosmjölk och använder
ytterhöljet på nöten till bränsle och bladen till att fläta korgar och täcka
tak mm mm. Vi blev förevisade hur man gör en skål av palmblad och fick själva
försöka oss på att fläta en krans att ha på huvudet. Resultatet var väl –
sådär. Guiden berättade att här är det mannen som lagar mat. Han påstod att det
berodde på att det är ett så hårt jobb att laga den. Först ska man klättra upp
i palmerna och hämta ner nötter, sedan ska man knäcka dem och sedan ska
innanmätet rivas osv.
Först ska man klättra upp efter kokosnötterna

Sedan ska man riva innanmätet

Han demonstrerade hur man gör en ”kåldolme” av tarotblad
och fyller med kokosmjölk, sedan lägger man andra blad utanpå och efter det så
kokas allt på en stenbädd. Stenarna, där man eldar måste komma ifrån en flod,
annars spricker de när man eldar. På stenbädden lades allt som skulle lagas,
dolmar, fisk, tarot och bananer och sedan täcktes allt med palmblad.
Maten tillagas på en stenbädd och allt sveps in i palmblad

Under tiden som maten lagades gick vi och tittade på när kvinnorna gjorde tapa.
Traditionella tygstycken där den största är så stor att man kan använda den som
lavalava. En av kvinnorna demonstrerade hur hon skar barken och innanbarken av
en smal trädstam.

Det var från ett mullbärsträd och guiden berättade hur noga
det var att knipsa bort grenar så snart de växte ut så att man fick en så slät
stam som möjligt. Kvinnan skalade skickligt hela stammen som var avsågad till
ca 1,5 meters längd och fick fram ett stycke med ca 8 centimeters bredd. Med
hjälp av ett skarpt snäckskal och vatten bearbetade hon materialet för att
sedan driva ut vattnet med hjälp av ett snäckskal med en mjukare kant. Därefter tog hon fram en träklubba med två
räfflade sidor och två släta. De räfflade, förklarade guiden, var för tapan, de
släta för kvinnans man, om han var dum.
Materialet bearbetas med snäckskal och vatten

Bearbetning med träklubba

Det såg ut att vara ett utomordentligt tungt arbete att bearbeta materialet som
blev bredare och bredare allteftersom kvinnan slog på det. Till slut vecklade
hon ut det och det som från början varit ett band om 1,5 x 0,08 m var nu ett
stycke på 2 x 0,4 meter. Det lades ut på golvet för att torka och (precis som i
våra matlagningsprogram på tv)så tog man
fram ett färdigtorkat. Detta lades på en träplatta med utskuret mönster och
beströks med lervatten. Detta upprepades flera gånger för att etsa in mönstret.
Själva tapan fick läggas på i åtminstone två lager för där det funnits en kvist
var det också hål i materialet. När
tapan klistrats ihop med hjälp av lervattnet och torkats i solskenet så
återstod det konstnärliga arbetet att fylla i mönstret, traditionellt görs
detta med växtfärger och med hjälp av ett stort(4-5 cm) fröskal som har en skarp
spets. Samma fröskal används till halsband, då de är vackert röda.
Materialet måste torka

Och sedan läggas ut på en utsirad platta
Resultatet

Vi köpte en tapa med mönster av en sköldpadda och fortsatte sedan till en grupp
med män. De satt i en ring med en man liggande i mitten. Här pågick tatuering
på traditionellt vis! Det innebär att mönstret slås in i huden med en hammare
som slås på stålpiggar. Mycket smärtsamt och därför satt männen runt omkring och
höll och fläktade mannen som blev tatuerad. Under tiden som tatueringen pågick
fick vi inte ta några bilder och inte heller stå bakom tatueraren och kika över
hans rygg – det skulle störa konstnärsutövandet. Göran har funderat på att
skaffa sig en tatuering när han är här, men efter att ha beskådat detta så
verkar det inte så intressant längre…

Tatueringsverktyg
Traditionell samoansk tatuering

Den sista gruppen vi besökte var män som gjorde olika arbeten i trä. Att skära
mönster till tapa är förstås en del av det hela men de täljde också stora runda
skålar med rundade ben. Någon i publiken frågade hur lång tid det tar att tälja
en sådan skål? På Samoa, fick hon veta, är det inte så noga med tiden, det får
ta den tid det tar, kanske två dagar?

Vår guide med en träskål

Nu var det dags att återvända till maten och medan vi åt så bjöds vi på
underhållning med musik, sång och dans. ”Dolmarna” var fantastiskt smakrika och
goda, fisken likaså medan både taroten och bananerna var tämligen torra och
smaklösa. Vi fick maten serverad i varsin korg som flätats tidigare på dagen
och blev bjudna på kokosvatten direkt ur kokosnöten därtill. Sången och dansen påminner om det vi sett på
Marquesasöarna men vi kan konstatera att även här har kristendomen gjort
intrång. Medan kvinnorna på Marquesas dansade i bastkjol och BH-överdel så
dansar kvinnorna här i långa klänningar som täcker axlar och barm.

Vi träffade Stacey och Brett ifrån båten Bella Vita när vi var på
kulturcentret. Tillsammans med dem bestämde vi oss för att hyra en bil i två
dagar och utforska resten av Upolu, ön som vi är på. Två dagar som sedan blev
tre – men det får ni höra om nästa gång!