Anniara

Nu lämnar vi Europa! Nästa gång vi sätter fötterna på fast mark igen blir på Cap Verde om 7-8 dagar. Cap Verde, som är självständigt sedan 1975 (tidigare portugisisk koloni), har en geografisk tillhörighet till den afrikanska kontinenten och många invånare är ättlingar till slavar som hämtades ifrån Östafrika. Landet har dock ett ekonomiskt beroende av Europa och främst då Portugal och har ett specialavtal med EU. Allt enligt piloteboken.
Det kändes lite sorgligt att lämna Staffan och Kerstin på Balance. Vi har mer eller mindre följts åt sedan början av juli, då de kom och knackade på när vi låg på svaj i Oban. Nu kommer de att stanna på Kanarieöarna till nästa säsong och utforska öarna ordentligt. Och så länge de är kvar i Las Palmas så kan de bland annat förströ sig med bouleturneringar och utflykter anordnade av Skandinaviska föreningen. Så är det om man är svensk (pensionär) i Las Palmas!
Kjell och Lena dök ju upp som gubbarna i lådan här i Las Palmas och har hjälpt oss jättemycket. Sedan verkar Kjell ha ett sjätte sinne – hur kunde han veta att jag glömt vårt bryne hemma? De dök upp på Sailor´s en dag och hade ett nyinköpt med sig, det övertog vi blixtsnabbt, för två euro var det vårt! Man vet aldrig, de kanske står på kajen och hälsar oss välkomna när vi kommer till Trinidad?
Även Luc och Mieke på Kozmic Blues stannar ett tag men bara till början av januari. Sedan ska de också korsa Atlanten och vi har gott hopp om att träffa på dem igen någonstans i Karibien. De senaste gångerna vi träffat dem så har vi roat oss med att jämföra flamländskan med svenskan och det är otroligt mycket som är samma ord, bara stavat och uttalat lite olika. Popnittång heter till exempel popnageltang på flamländska. När vi inte hittar de engelska orden så försöker vi med svenska/flamländska och det fungerar förvånansvärt ofta.
Nu har det stora konservburksracet startat! Maten är dyr i Karibien så de flesta bunkrar så mycket som möjligt i Las Palmas. Så ock vi. Vi har sådär 105 konservburkar med olika mystiska innehåll, 8 flak öl, 10 paket cornflakes, 10 paket knäckebröd (Vasa, finns att köpa i närbutiken i hamnen) och 18 liter långtidsbehandlad mjölk med oss för att bara nämna en del av härligheterna. Under solpanelerna hänger två nät och där dinglar äpplen, bananer, tomater och lök, men inte i så stora mängder för vi räknar med att kunna fylla på det förrådet på Cap Verde

Vi har blivit intervjuade av Hanna, som håller på att skriva en doktorsavhandling om modern berättartradition, dvs bloggande. Hon har begränsat ämnet till bloggar som berättar om långseglingar till sjöss. När hon intervjuade oss så frågade hon bland annat om vad vi tror om varför ni läser vår blogg?

Vi kom fram till att det skulle vara väldigt intressant för henne att få veta det direkt ifrån er, kära läsare. Vi kan ju bara spekulera…

Ni som vill bdira till Hanna, hör av er till henne på mail. hanna.jansson@etnologi.su.se

Vi seglade tillbaka till Las Palmas på onsdagen, i lagom tid
så att Göran hann ta flyget hem till Sverige för ett sista läkarbesök innan vi
lämnar Europa till förmån för Karibien. Åke och Lena stannade en dag till men
sedan for även de och jag var ensam kvar på Anniara. Eftersom ARC (Atlantic
Rally for cruisers) inte skulle starta förrän på söndagen så låg Anniara (och
75 båtar till) på svaj i en vik utanför hamnen. Jag kunde ta jollen in och
förtöja den vid en särskild brygga avsedd för dem som inte får plats inne i hamnen.
Det var spännande och roligt att följa den febrila aktivitet som rådde bland
deltagarna. Det var mycket som skulle fixas och handlas in i det sista inför
överfarten till Karibien. 280 båtar var anmälda och 230 skulle komma till
start. Så snart de hade försvunnit ur
sikte så tänkte vi gå in och lägga till i hamnen. Jag hade blivit lovad lite
hjälp, både från Balance men också från Kjell och Lena, bekanta som vi träffade
på vår resa till Skottland och haft kontakt med sedan dess. De anlände med
samma plan som Åke och Lena och ska tillbringa nästan tre månader på Gran
Canaria.

Det började blåsa på lördagsmorgonen. Inte så hårt, men från
fel håll. Hela Atlanten vällde in i viken där vi låg. Det gungade så kraftigt
att Kerstin bestämde sig för en promenad i land – hon fick känning av sjösjuka
och då låg vi ändå ankrade! Anniara låg
mitt emellan den svenska båten Imagine och Silent Runner ifrån Canada. Ju mer
det blåste, desto närmare kom vi Silent Runner. Ibland kan man ligga nära men
det händer inte något mer och då kan det vara ok, för ingen vill ankra om i
hårt väder om man inte måste, men här kom jag närmare och närmare hela tiden. Till
slut var det bara några ynka meter emellan. Jag ropade upp Staffan på vhf:en så
han kom över och vi hjälptes åt att ankra om. Det var lite jobbigt i den hårda
vinden och vi var ibland väldigt nära Silent Runner. Besättningen där höll sig
dock väldigt lugna. Han startade motorn för att kunna komma undan om det
behövdes och hon höll några fendrar i beredskap. De behövde dock inte ingripa. Vi
la ankaret längre bort och körde sedan fast det för att inte dragga.

Sent på lördagskvällen fick jag sms från Balance som talade
om att de skjutit upp starten till tisdagen på grund av dåligt väder. Min
första tanke var: Och vi då? Ska vi behöva ligga här ute i skitvädret? Det
skulle vi…

När jag vaknade på söndagsmorgonen tog det i och blåsa och
rätt omgående så låg Anniara för nära Silent Runner – igen! Nu var goda råd
dyra, Kurt på Imagine ropade och undrade om han skulle komma över men det
skulle ta en bra stund, både Imagine och Balance hade sina jollar på däck. Jag
kan inte både köra båten och hala in ankaret, det ena kräver att man arbetar i
aktern det andra i fören, är man ensam får man springa som en skottspole emellan,
utan kontroll på någonting. George på Silent Runner uppfattade situationen och kom
i sin jolle. Efter några försök i de höga vågorna lyckades han komma ombord och
kunde köra Anniara sakta framåt medan jag matade in ankarkättingen. Kurt, som
under tiden fått sin jolle i sjön bistod så gott han kunde och lyckades få loss
den lina som man fäster i kättingen för att dämpa de ryck som uppstår vid ankring.
Sedan for George och jag omkring i viken i nästan en timme och letade en ny
ankarplats, det var trångt överallt. Till slut ankrade vi utanför, nästan vid
inloppet till nästa marina, som är privat, och egentligen lite för nära den
kommersiella hamnen där stora last- och passagerarfartyg passerar in och ut
under dygnets alla 24 timmar. Jag var dock rätt nöjd, jag låg bra där även om
jag skulle få gunga i svallet från de stora fartygen.

Även om man skjutit på starten för ARC till tisdagen så
startade ungefär tjugo båtar redan på söndagen. Det var de båtar som tävlar i
den så kallade racingklassen. Eftersom Kerstin och Staffan på Balance
egentligen reserverat plats ifrån söndagen den 25:e och en månad framåt så gav
Kerstin sig den på att de skulle in och ha en plats redan på
söndagseftermiddagen. De lättade ankare och jag följde med dem in ombord på
Balance. I hamninloppet möttes vi av en ilsken marinero som förklarade att
hamnen var full. ”Men, vi har reserverat plats” förklarade Kerstin. Marineron
bläddrade i sina papper men hittade ingen Balance där. ”Jo, men så är det i alla fall” sa Kerstin och
efter lite parlamenterande så fick vi gå in och lägga oss vid bränslepontonen. Sedan
gick vi upp till kontoret, till Kerstin sa de att hon fick komma tillbaka om en
timme men när jag förklarade hur angelägen jag var om att komma in eftersom det
lovades dåligt väder och jag var ensam ombord så fick jag kalla handen. Det
fanns ingen plats om jag inte reserverat någon. Jag blev lite förbannad, för vi
hade försökt reservera plats flera dagar tidigare men då fått svaret att det
inte gick att reservera. Nu skulle jag plötsligt stå med på den lista som de
tidigare påstått inte fanns för att kunna få plats. Inga böner hjälpte, trots
att det helt uppenbart fanns gott om lediga platser i hamnen!

Vid sjutiden kom Kjell och Lena, vi hade kommit överens om
att de skulle sova ombord på Anniara. Vi lånade Balances jolle och tog oss ut
till Anniara. Kerstin fortsatte sitt tjatande på kontoret och efter några
timmar till fick de äntligen en plats och kunde gå in och förtöja vid brygga L,
skönt!

Det blev den lugnaste natten på länge, kav lugnt! Det kändes
lite pinsamt men, som Kjell sa: ”Även om du bara hade behövt hjälp i en kvart,
så hade det varit en väldigt viktig kvart” och det kunde jag inte annat än
hålla med om. Sedan är det alltid roligt med sällskap och både Kjell och Lena
har mycket att berätta om sina erfarenheter från sin segling till Nya Zeeland 2008.

På tisdagen gick äntligen starten för den stora klassen i
ARC. Balance hade besök av fyra vänner från Bohus-Malmön och när starten gått
anslöt sig även Kjell o Lena till sällskapet. På kontoret ansåg man att andra
båtar fick gå in i marinan först under eftermiddagen. Eftersom klockan var
kvart över tolv ansåg vi att det var eftermiddag och bestämde oss för att ta in
Anniara i hamnen. Vi ropade upp
marineron på kanal 11 och han skulle möta upp i hamninloppet och anvisa plats.
Vi var välkomna! Staffan körde ut mig, Kjell och Kent, en av gästerna på
Balance. Det blåste och vi blev dyngsura av vatten som stänkte över jollen när
den var så tungt lastad. Lagom till vi kom ut så började det dessutom att
spöregna, men nu skulle vi in!

När vi skulle ta upp ankaret så satt det fast! Vi körde upp
och ner med spelet, och försökte att lirka på olika sätt. Omöjligt! Ankaret satt
som berg! Efter en lång stund så bestämde vi oss för att släppa ut hela kättingen
med en fender som flöte. Jag skulle bli tvungen att anlita dykare för att
plocka upp dem senare, det var enda lösningen. Jag ville ju in i hamn! Kjell
matade ut hela kättingen men när sista länken skulle löpa ut så fastnade den i
ankarspelet. Jag försökte hålla Anniara mot vinden, Kent sprang som en
skottspole fram och tillbaka med olika verktyg och Kjell kämpade med kättingen.
Till slut kunde de hjälpas åt och avlasta kättingen och på så sätt kunde de
lossa länken som fastnat. I med eländet och så gick vi in i hamnen. Oh, vad skönt det var att ligga med
förtöjning mot bryggan! Jag skyndade rätt snart iväg till hamnkontoret för att
be dem om hjälp att hitta en dykare. Ingen skulle kunna sno ankaret, för det
satt ju fast, men någon skulle kunna få för sig att sno fendern och i stressen
som var så kom jag inte på att jag kunde lägga en waypoint i plottern och på så
sätt veta var ankaret låg. När jag kom till hamnkontoret så hade det precis
stängt för siesta men jag forcerade mig in och förklarade att jag behövde en
dykare. Damen i receptionen kunde ge mig ett telefonnummer men trodde inte att
mannen på dykarfirman talade engelska. ”Då får du ringa” förklarade jag
bestämt. Hon suckade och såg väldigt besvärad men ringde i alla fall upp och de
lovade att komma på morgonen nästföljande dag. ”Vid vilken tid?” undrade jag,
men då ryckte hon bara på axlarna, ”I morgon.”

Vid halv nio dagen därpå kom två unga män som tog mig med ut
i en ribbåt så jag kunde visa var ankaret låg. Den ena dök ner och snart kom
ankaret upp med hjälp av en ballong. Kättingen var det mer jobb med, den låg
som ett nystan emellan två klippblock, men till slut fick han upp det också.
Sedan var det en smal sak för dem att gå in till en ledig plats på bryggan och
så la de både ankare och kätting nedanför Anniaras peke så att jag bara hade
att mata på kättingen på ankarspelet igen. Jag var klar strax efter tio och
sedan var det lagom att gå och möta Göran som kom med flyget. Ni kan gissa om
han var efterlängtad!!!

Nu är vi på Gran Canaria och just nu har vi sällskap av Åke
och Lena som flugit hit från Sverige för att hälsa på. Vi hämtade dem i Las
Palmas där vi fick ligga på svaj eftersom hamnen är full med segelbåtar som ska
delta i ARC – Atlantic Rally for Cruisers. Vi tittade på Las Palmas första
dagen och bunkrade lite, sedan satte vi segel och styrde kosan mot den södra
delen av ön. Vi hade två hamnar att välja på Tallarte, knappt 15 distans
söderut och Pasito Blanco på södra änden av ön.
Med ordentlig nordlig vind surfade vi fram i 6 knop för genuan och med
två segelsugna gastar ombord så var valet givet, vi fortsatte till Pasito
Blanco. Marinan ligger inte inne i ett samhälle, med restauranger osv på
strandpromenaden utan i ett bostadsområde av typen ”vi har ett hus i Spanien”
med vakter vid grinden och gubbar som sopar trottoaren på morgnarna, lugnt och
fint.

Tack vare Åkes initiativ så fick vi kontakt med några
britter som hade hyrt bil och vi fick adressuppgifter till uthyraren, som per
telefon lovade att leverera en bil nästkommande morgon som vi sedan skulle
disponera i två dagar.

Ingen av oss har egentligen haft någon klar bild av hur
Kanarieöarna är. Semesterparadis för dem som gillar att ligga på playan, ja,
men i övrigt? Vi seglade längs den östra kusten och ju längre söderut vi kom
desto mer solstolar på stränderna och ju högre växte sig hotellen.

Nu tog vi bilen och for för att utforska Gran Canaria. Vi
hade ju besökt Las Palmas, en typisk mellanstor stad i Europa med ca 300 000
invånare, dvs i paritet med Malmö. Kanarieöarna är vulkanöar med högsta toppen
på Teneriffa, Tejde ett berg med en höjd på 3782 meter. Vi siktade in oss på en
av Gran Canarias högsta toppar Roque Nublo ett berg på drygt 1750 meter med en
basalttopp om drygt 60 meter på toppen. Man tror att den var helig för
guancherna. Via smala serpentinvägar kantade av kaktusar och andra växter som
uppenbarligen inte behöver något vatten för att överleva, tog vi oss in mot
mitten på ön.

Från Pasito Blanco och upp i bergen var växtligheten minst sagt karg, mest kaktusar.

Uppe vid Roque Nublo var luften betydligt fuktigare…

Vi lunchade på en restaurang invid vägen innan vi tog bilen uppför
den sista branta backen och sedan fick kliva ur och vandra 1,2 km med en höjning
om ca 125 meter innan vi var framme vid klippan. Hela vägen hade vi en
vidunderlig utsikt men lagom tills vi kom fram så höljdes allt i dimmans
dunkel. När vi startade i Pasito Blanco på morgonen var det 26 grader varmt,
uppe på berget hade det sjunkit till strax över tio.

I början gick vi med raska steg.

Roque Nublo omhöljd av moln

En stor grotta fanns på vägen upp

Vi tog en annan väg nedför bergen. Den var klassad som en
regional väg och vi trodde därmed att den skulle vara rätt så stor och bred
men, sådana vägar finns inte i bergen. Smal, smal slingrade sig vägen mot Mogan
ner i serpentiner, på vissa ställen fick man stanna och släppa förbi mötande
trafik eftersom det inte gick att mötas överallt. Nere i dalarna emellan bergen
där det var något mera bördigt fanns små antydningar till byar och samhällen
ofta inte mer än ett tiotal hus på samma ställe.

Dramatisk utsikt!

Serpentinvägar, lägg märke till motorcyklisten längst ut på klippvägen

Vi fortsatte till Puerto Mogan, som seglare hamnar man förr
eller senare vid vattnet. Det var också en typisk turistfälla med butiker och
restauranger men ändå rätt mysig. Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom
därifrån och hela vägen tillbaka så kantades kusten av moderna hotellkomplex.
Åke hade någon uppgift på att ca 3 miljoner turister besöker öarna varje år.
Och det går det nog åt om alla hotellen och lägenheterna ska kunna fyllas.

Vi hade hyrt bilen i två dagar så nästa dag gav vi oss iväg
igen. Nu med kurs mot en utslocknad vulkan, Caldero de Bandama. Vi klättrade
ner i kratern, en jobbig promenad på ca 1200 meter med en nerförsbacke på ca
200 meter. Redan på 1500-talet var kratern bebodd av en holländare, van Damme
som odlade vin där. Nu bodde där en gubbe med sina två getter och han hade lite
odlingar han med, men mest för husbehov. Kratern reste sig över oss när vi stod
på botten och det var mäktigt att se sluttningarna som på sina ställen var helt
blanka och svarta av lavajord och på andra ställen skrovliga berg med tydliga
spår efter vulkanens eruptioner. Högt uppe svävade en rovfågel och vi kunde
höra hans skri eka över bergen.

Den svarta lavan ligger i lager inne i bergväggen

Ett enormt eucalyptusträd skuggade gårdsplanen nere i kratern

En gammal farbror och hans två getter är de enda som bor här nu. Troligtvis odlar gubben vad han behöver, apelsin- och fikonträd växte runt om.

Om det var jobbigt att klättra ner så var det förstås desto
jobbigare att klättra upp, vi fick stanna många gånger och hämta andan. Därför
kändes det väldigt bekvämt att kunna ta bilen upp till kraterns högsta topp.
Därifrån hade vi en vidunderlig utsikt, både ner i kratern där vi nyss varit
och också över hela Las Palmas och kuststräckan runt omkring. Det är grönare
och mer bördigt på norra delen av ön men nu är det förstås ”höst” här också. Vindruvorna
är skördade, de mesta blommorna har blommat över, endast bougainvillan envisas
med att blomma för fullt.

Utsikt från kraterns topp

Uppifrån kratern hade vi strålande utsikt över Las Palmas

4:e november kl 12.18

Jag hänger upp de sista förtöjningstamparna och klämmer in 4
fendrar i stuven, de andra två får hänga på mantåget i aktern. Vi har precis
lämnat marinan i Cascais och ska sätta kurs mot Lanzarote på Kanarieöarna. Det känns lite pirrigt, angenämt och mindre
angenämt, allt på en gång. Pirrigt för
att vi ska göra vår längsta översegling hittills och för att vi, även om
Kanarieöarna tillhör Spanien, lämnar Europa och på avstånd följer Afrikas kust
för att ta oss till målet. Angenämt för att vi tar en etapp till på vår resa,
mindre angenämt för att meteorologerna lovat en massa regn på vägen, i ett i
övrigt bra väderfönster. Det måste vara bra, så många seglare kan inte tytt
väderleksrapporten fel. Under hela förmiddagen har båtar i en strid ström
lämnat marinan med kurs mot samma mål – Kanarieöarna.

4:e november kl 16.45

Regnet lyser med sin frånvaro och det tackar vi för. Det är
motigt att blöta ner sjökläderna redan under första passet när man vet att man
har minst 5 dygns oavbruten segling framför sig. Vi har kommit ut till den korridor där
handelsfartygen passerar i syd-nordlig riktning på sin väg utanför Portugals
kust på väg från Gibraltar till norra Europa. Förutom 4 handelsfartyg ser jag
sex segelbåtar, däribland 3 katamaraner som ska transportseglas till Antigua
för att sedan användas i charter-verksamhet där. De har precis kommit ikapp oss och kommer
snart att försvinna i fjärran, de seglar några knop snabbare än vi. Några
delfiner dyker upp och simmar och hoppar omkring Anniara men försvinner snart
även de. Snart kommer mörkret och vi börjar så smått förbereda oss för natten,
plockar fram flytoverallerna och kokar te och kaffe.

4 november kl 22.52

”Göran, du måste komma upp ett tag” Jag har vakten mellan
21.00 och midnatt så egentligen ska jag inte störa Göran, men jag har ett
handelsfartyg vid sidan om mig som jag inte blir klok på. Det är kolmörkt ute och vi studerar plottern
och Aisen för att försöka förstå hur handelsfartyget tänker gå. De går ungefär dubbelt så fort som oss och
kommer snett bakifrån på styrbordssidan på kollisionskurs med Anniara. Kanske
de har räknat ut att de ska kunna gå framför med minsta möjliga marginal? Eller
ser de oss inte? Eller struntar de i oss och tycker att vi ska väja? Normalt
försöker vi hålla oss undan för handelsfartygen men nu har de smugit upp bakom
och skulle enkelt kunnat ändra kursen bara några grader och på så sätt passerat
bakom oss. Osäkra på vad vi ska göra ligger vi kvar på vår kurs och avvaktar.
Till slut är de så nära att jag inte vågar ligga kvar längre. Normalt ska man
väja åt styrbord men det är därifrån det andra fartyget kommer. Jag styr upp
Anniara mot vinden så att farten stannar av och så ligger jag där så länge jag
kan medan det andra fartyget envetet stävar på på sin kurs. Två gånger gör jag
om manövern tills jag ser deras akterlanterna framför mig och på så sätt vet
att de passerat. Vi andas ut och Göran
kan gå ner och lägga sig igen. Ibland känner vi oss väldigt små…

5 november kl 15.15

Havet är blygrått, speglande de tunga moln som ligger över
oss. Någonstans långt till vänster ligger Gibraltar men runt omkring oss är
bara hav, hav, hav. Det blåser 10-12 m/s
och Anniara gör god fart med endast genuan hissad. Vi har kopplat in vindrodret
som styr en slingrig väg genom vattnet, där vågorna knuffar oss hit och dit.
Det är obekvämt och nattsömnen har varit allt annat än god. Det tar ett par
dygn att anpassa sig till en miljö som ständigt rör sig.

Ett enormt
containerfartyg passerar bakom oss. Det är på 955 fot (över 300 meter långt)
med ett djupgående på 12 meter. Det kan jag utläsa av uppgifterna på AIS:en.
Den kommer från Medelhavet någonstans och ska till New York. ”Hälsa Amerika” säger jag och vinkar, fast det
är alldeles för långt bort för att någon ska se mig.

6 november kl 7.15

Här är det över 4000 meter djupt! På sjökortet står det
4316. När jag simmade mer frekvent så simmade jag tusen meter på lite mer än en
halvtimme. Så om man kunde simma, inte dyka, utan simma bröstsim ner till
botten så skulle det ta över två timmar. Det är ändå svårt att begripa. Precis
som det är svårt att veta riktigt hur långt ut man är. Rent abstrakt vet vi ju
det, allt står att läsa i plottern men att med sitt sinne ta in och förstå att
vi just nu befinner oss utanför Nordafrikas
kust? Och att det tar två dagar att ta sig in dit, om man skulle vilja? Jag
slänger en äppelskrott över bord och funderar på hur lång tid det skulle ta för
den att sjunka till botten om det bara inte vore så att äppelskrottar flyter?

6 november kl 23.45

Samtidigt som jag känner stora, kalla regndroppar i ansiktet
så drar en varm vind genom mina fingrar som jag håller bakom ryggen. Det måste
vara en vind ifrån öknen, ifrån Västsahara!

7 november kl 10.50

”Borde du inte ta av dig den där pyjamasen?” Frågan anspelar
på flytoverallen som jag har haft på mig sedan jag tog över vakten vid kl 6.00
på morgonen. Jo, jag har bara varit lite för lat, suttit i solen, lyssnat på en
deckare av Björn Hellberg i I-poden och låtit vindrodret jobba. Nu går jag ner
och byter till lite lättare kläder. Precis som när vi seglade över Biscaya så
märks det att vi är på väg mot varmare breddgrader.

8 november kl 02.35

”Vad gör du egentligen? Har du bytt sida på seglen?” Jag har
legat i salongen och sovit, där rör sig Anniara minst och ligger man i lä så
lutar båten in mot ryggstödet på soffan. Nu har jag flera gånger haft känslan
av att jag måste hålla i mig för att inte trilla ur kojen. Det visar sig att vi
radikalt ändrat kurs. Nu är vi på väg bort från Kanarieöarna men också på väg
bort ifrån ett mäktigt åskväder som blixtrar i öster. Istället för att segla
rakt in i ovädret så har min man ändrat kurs och seglar nu för fulla segel för
att undvika detta. I salongen ligger en massa kläder på den soffa jag inte
använt som sovplats. Halvsovande flyttar jag över allt och lägger mig på soffan
och drar upp täcket till näsan. En timme senare väcks jag och flyttar tillbaka
allt. Kursen är satt på Kanarieöarna igen.

8 november kl 15.05

Enligt AIS:en har vi ett lastfartyg på babords sida på väg i
samma riktning som oss och på styrbords sida möter vi ett annat. De är båda
över 20 NM bort och jag vet att vi inte kan se dem med blotta ögat. Ändå låter
jag blicken svepa över horisonten. Kanske man kan se något livstecken
någonstans? De senaste dygnen har vi knappast sett något liv alls. En och en
annan labb, några stormsvalor och så några båtar, men bara på GPS:en. Ute på
4000 meters djup så ser man inte heller några delfiner och (tack och lov) inte
några valar. Solen lyser och jag står i
bara t-shirten och styr. Friheten på det blåa havet känns oändlig.

8 november kl 23.10

Natten är svart och månen kommer inte att gå upp förrän vi
passerat midnatt. Stjärnorna lyser desto mer och det är ibland svårt att avgöra
om det är en båts positionsljus eller om det är en stjärna strax ovanför
horisonten. Långt framför oss är himlen lite ljusare och jag undrar om det är
människors ljus över sina boplatser, dvs gatlysena över samhällena på Lanzarote
som lyser upp natthimlen. Vi har knappt 30 NM kvar och kommer att få sakta ner
farten för att inte komma fram i mörker. Det passar bra att det sluta blåsa
nästan helt och att vi rör oss helt makligt framåt.

9 november kl 6.10

På styrbords sida har vi segelbåten Slowfox som
uppenbarligen har samma mål som oss. Jag skannar av horisonten och tycker mig
se ett ljussken akter om oss också. Efter en koll i kikaren kan jag konstatera
att där kommer en båt till. Jag ser ett endast ett grönt ljus och det innebär en
segelbåt på väg under segel.

9 november kl 12.00

Vi gick in i marinan vid Caleta de Sebo bara för att bli
bortmotade av en vakt som påstod att alla platser var fullbokade. Det var lite
svårt att tro på eftersom marinan bara var halvfull och Agnetuns dessutom
varnat oss för att det skulle bli så, men vi fann det omöjligt att bara gå in
och lägga till ändå, riktigt så fräcka är vi inte. Efter lite diskuterande så
fick vi tillstånd att ligga på nocken i 2-3 timmar ”Om vi behövde handla, eller
så”. Vi ropade upp Staffan o Kerstin och föreslog en öl i en av barerna. Det blev ett kärt återseende, vi har inte
träffat dem sedan slutet av augusti, då de seglade vidare medan vi stannade i
norra Spanien för att sedan åka hem till Sverige. De hade tagit sig hit via Porto
Santos och Madeira. Vi pratade lite och kom sedan överens om att ses dagen
därpå men nu var vi tvungna att gå till Playa Fransesca och lägga oss för
ankare där.

Det var ett tiotal segelbåtar i viken och vi ankrade upp en
bit in. Väl fast i sanden tog vi fram den allra sista champagneflaskan vi fått
i present vid avresan och knäckte den, innan vi la oss för att ta igen lite
förlorad sömn innan vi skulle vara redo för nya äventyr.

Nu är det dags att göra i ordning Anniara för en översegling
igen. Innan vi åkte hem till Sverige så plockade vi ner en massa, försegel,
skot, livlinor, gajer mm mm. En del hade vi användning av direkt när vi kom
tillbaka så det kom snabbt på plats igen, medan annat inte känts lika
nödvändigt eftersom vi bara seglat kortare sträckor.

Till Kanarieöarna, egentligen Lanzarote som ligger närmast,
är det en segling på fem kanske sex dygn. Vi har legat här i Cascais i över en
vecka och visst är det skönt när man inte behöver hålla i sig med ena handen
när man lagar mat och när kojen man ligger i inte lutar eller gungar.

Jag har lagat lite mat. Två olika sorters sås till spagetti,
kyckling med mango chutney och så har jag kokat 8 ägg som vi kan äta med lite
tonfisk eller makrill. Och så har vi några burkar ärtsoppa kvar. Enklast
möjliga om det skulle bli en orolig överfart.

Göran har lagt in olika waypoints i plottern som vi kan ha
som stöd i navigeringen. Han har gått igenom säkerhetsanordningarna och satt
tillbaka livlinor och gajer som vi inte behövt sedan Biscaya.

Vi ska bädda i akterkojen, där man sover bäst när det gungar
och där man snabbt kommer upp om vakten skulle påkalla hjälp och vi ska stuva
undan allt vi spritt omkring oss som böcker, glasögon och datorer. Alla luckor
och lådor ska stängas och låsas, spisen ska frigöras så att den kan gunga i
sina fästen och grythållarna ska skruvas fast så att inte grytorna kan åka
iväg.

Vi har fyllt på vatten och innan vi ger oss av i morgon ska
vi duscha och tvätta håret (det kan vara lite besvärligt ombord) och sedan ska
vi fylla upp dieseltanken, det går nog inte i så många liter, men vi vill ha
fullt då vi ger oss av.

Det känns spännande att segla rätt ut i Atlanten, att spänna
bågen igen.

Nu väntar vi på att Luc och Mieke kommer över, vi ska åt
samma håll men man vet ju inte när man ses igen – så för säkerhets skull tar vi
chansen att umgås en sista gång över ett glas vin, diskuterandes långseglarnas
många olika bestyr och problem. De pratar flamländska och det kan vi inget av,
men i Belgien talar man också franska, därför till nästa hamn – Au revoir!

På bryggan i Peniche träffade vi ett par från Flandern i
Belgien, Luc och Mieche. De är ute på sin andra långsegling. Den förra, för fem
år sedan, gick till Karibien, nu planerar de att gå hela varvet runt. Vi bjöd
in dem till en pratstund i sittbrunnen på Anniara och bjöd dem på Vinho Verde,
ett ungt vin, grönt till färgen som är karakteristiskt för Portugal. Kanske
hade vi köpt en för billig flaska, det påminde lite för mycket om den gamla
läskedrycken Champis, lätt kolsyrat, syrligt i smaken, dock inte lika sött som
Champis. Som alla långseglare så
diskuterade vi väderutsikterna. De hade, precis som vi, för avsikt att avsegla
tidigt dagen därpå för att ta sig ner till Cascais, 50 NM söderut och några
(land)mil utanför Lissabon. Väderleksrapporten
spådde nordlig vind 8-10 m/ så det borde bli en fin segling.

Vi seglade ut från hamnen nästan samtidigt men vi seglade,
vår vana trogen, ut ett par sjömil från kusten och kunde snart se Kozmic Blues
passera oss på insidan. Vinden höll i
sig hela dagen, vi gjorde god fart och kunde redan vid fyratiden på
eftermiddagen lägga till i Cascais marina. Då hade vi avverkat 49 distans och
seglat hela eftermiddagen med hjälp av vindrodret.

Cascais är en liten stad (33 000) invånare och hopväxt
med Estoril, en annan liten stad på vägen in till Lissabon. Här finns (förstås) ett fort. Varje kuststad
med självaktning måste ha ett eget försvarsfort. Här har man på ett intressant
sätt tagit tillvara de gamla försvarsmurarna och byggt moderna bostäder
sammanfogade med dem. Från marinan tar man strandpromenaden in till staden och
har då muren på ena sidan och fiskehamnen på den andra. På stranden hade en ung
kille i dreadlocks byggt ett stort sandslott, han fick några cent av turisterna
för att de fick fotografera hans konstverk.

Vi tog tåget in till Cais do Sodre, i centrum av Lissabon.
Det tog ungefär 35 minuter och färden gick till större delen längs kusten. Vi
kunde se Forte Bugio i inloppet av floden Tejo. Inloppet är väldigt brett,
uppskattningsvis 3 NM men den seglingsbara delen är betydligt smalare och den
lilla ön med sin fyr mitt på utgör ett viktigt varningsmärke för detta.

Den här delen av Portugal verkar rätt välbeställt. Husen
längs kustremsan in mot Lissabon är både stora och väl underhållna. Mest
frapperande är utsmyckningarna av mosaik. En del hus kan ha en hel sida täckt
av mosaik medan andra har riktiga konstverk med olika motiv utförda i mosaik
runt och emellan fönster och balkonger. I motivvalet märks Portugals stolta
marina historia men där finns förstås också många religiösa motiv.

Från Cais do Sodre kom vi direkt in i turistfällan. Vi
beundrade Praca Do Comércio, en triumfbåge uppförd för att fira
återuppbyggnaden av Lissabon efter den svåra jordbävningen 1755. På den enorma
porten finns flera prominenta personer från Portugals historia avbildade, bland
annat Vasco Da Gama.

Vi gick tvärs över torget, ner till vattnet där Göran
letade efter och fann en cache. Floden glittrade i solljuset och på andra
stranden reste sig den höga madonnastatyn, Lissabons mesta igenkänningsmärke.

Lusten att vara ”kulturella” hoppade plötsligt på oss när vi
fick se skylten till ”Museu do Cerveja” .
Ett ölmuseum? I Lissabon? Vi
betalade 7 € och fick varsin keramikmugg i handen och sedan vandrade vi runt
och läste på olika skyltar om ölets utveckling i Portugal. Man anser att det
druckits ölliknande drycker här sedan första århundradet efter Kristi födelse.
Vinet har dominerat större delen av tiden men under slutet av 1600-talet
exporterade Hansan så stora mängder öl att vinodlarna klagade hos kungen ” Not
only merchants but negroes and workers are drinking it”. Följden blev att all
import av öl förbjöds under hela 1700-talet! Först under mitten av 1800-talet
tog den inhemska produktionen fart (mycket med hjälp av tyska bryggare) och
egna märken som Bohemia och Sagres
utvecklades. Även på Madeira och på Azorerna startades inhemska
bryggerier med egna märken.

Till slut kom vi in i ett skumt rum där en man med kåpa
väntade på oss. Han hällde upp öl i våra keramikmuggar från ett gammalt träfat. Det var riktigt,
riktigt gott! Ett sött mustigt öl som inte liknande något av det vi druckit här
i Portugal. Tyvärr var det
specialproducerat för muséet och för restaurangen som låg intill, så det går
inte att köpa i affärerna.

Vi tog sedan en promenad på Rua Agusta, Lissabons ”shopping
street”. Man behöver inte handla, det
räcker med att gå omkring i folkvimlet. Fyra gånger blev vi erbjudna att köpa
marijuana , trots att det stod poliser i varje gathörn så såldes det mer eller mindre
öppet. Vi var givetvis inte ett dugg intresserade men funderade en del över
vilka detaljer i vårt utseende som fick säljarna att tro att vi ville köpa? På
kvällen träffade vi Luc och Mieche igen och när vi berättade att vi varit inne
i Lissabon så fick vi omedelbart frågan om hur många gånger vi blivit erbjudna
marijuana. Vi berättade och Luc konstaterade att ”Då är det precis likadant som
för fem år sedan då vi var där”. Vi
kände oss löjligt lättade över att det inte bara var vi som blivit erbjudna
utan att det tydligen är vanligt även om det i sig är fruktansvärt beklagligt.

Nu ligger vi i Cascais och väntar på ett väderfönster. Så
fort vädret blir någorlunda stabilt med vindar åt rätt håll så går vi direkt
till Lanzarote. Det finns en och annan båt här i marinan till, förutom belgarna
och vi, som jag misstänker kommer att göra detsamma…

Vi har fortsatt vår färd söderut. I Leixoes, som enligt den
engelska guideboken uttalas ”Layshonsh” fick vi stanna tre dagar. Vi kom dit på
fredagen och tänkte bara tanka och sedan gå igen på lördagen. Macken hade slut på diesel! Vi räknade och
räknade igen men nej, vi hade inte mycket diesel kvar och vindarna skulle
fortsätta vara sydliga… Dieselleveransen skulle ske på måndagsmorgonen omkring
klockan nio så vi bestämde oss för att stå redo vid den tidpunkten.

När vi nu låg stilla några dagar så passade jag på att testa
att baka bröd i vår miniugn. Det är som en sockerkaksform som man ställer
ovanpå spisen. Jag har en del mycket angenäma minnen från när jag var liten och
mamma bakade sockerkakor i en sådan form ovanpå fotogenköket i stugan men nu
skulle jag alltså baka bröd. Jag har
läst många långseglarböcker och en del verkar ägna större delen av sin tid på
längre överseglingar med att baka bröd.
Jag har fått ett recept från min dotter på kavring, det lät lockande som
omväxling till det ljusa bröd vi kan köpa här. Först tillredde jag degen med kaffe och
rågkross och sedan skulle den jäsa i tio timmar. På kvällen bredde jag ut degen
i formen och satte den på lågan. Den skulle bakas i 45 minuter. Jag förlorade mig snart i två böcker om
Karibien – det börjar närma sig nu. Efter trettiofem minuter tittade jag upp. Det
låg en bedräglig slöja av rök under taket i vår lilla kajuta. Brödet var helt svart och bränt i botten! Inte hade det jäst upp som det skulle heller…
Soppåsen nästa! Det kommer nog att dröja ett tag innan inspirationen för att
baka kommer att infinna sig igen.

Mycket misslyckat försök att baka

På söndagen tog vi bussen in till Porto. Vi lyckades ta rätt
buss och när vi var framme så var en äldre man vänlig nog att gestikulera lite
så att vi skulle förstå att bussen inte gick längre. Så vi klev av. Trots att
det var söndag så var det marknad och kommersen pågick för fullt på torget där
vi klivit av bussen. Vi gick en sväng
runt för att se om det var något vi skulle köpa. Det skulle vi inte. Alla sålde
samma sak – burfåglar! Hela torget var fyllt av burar, fågelmat och fåglar.
Allt från kanadagäss till höns till kanariefåglar och papegojor. Det måste vara väldigt populärt att hålla
burfåglar här(?) Visst har vi hört en och annan ifrån balkongerna när vi gått i
gränderna men i den omfattningen…!?

Vi hoppade på en rundtursbuss och fick en guidad tur runt
Porto. Den engelska guiderösten i våra hörlurar ackompanjerades hela tiden av
en portugisisk sångerska som sjöng smäktande kärlekssånger (åtminstone tror vi att
det handlade om hjärta och smärta) i bakgrunden. Det gjorde att vi missade en
hel del av själva guidningen men vi uppfattade i alla fall när det var dags att
hoppa av – vi hade kommit till portvinsdistriktet! Hela södra stranden av floden
Douro var fylld med Vinhus, Sandeman, Offey (som började med portvinet redan 1648),
Cockburn´s och Ramos m fl m fl. Vi strövade runt och insöp atmosfären.
Guideturen hade tagit det mesta av våra pengar, vi hade lite kontanter och jag
trodde att Göran hade bankkortet med sig, han trodde att jag hade mitt med mig,
så några inköp blev det inte. Vi tröstade oss med att det antagligen var dyrare
där än i affären, det är i alla fall vår erfarenhet från tidigare provningar, av
whisky bland annat. Men – lite snopet var det allt!

På måndagsmorgonen låg Anniara stand-by vid macken klockan
nio, nu skulle vi tanka diesel och sedan gå söderut, vi hade planerat att ta
oss till Nazaré en segling som skulle ta knappt ett dygn att genomföra. Dieselbilen kom punktligt och vi fick sedan
hjälp med att tanka av en vänlig marinero, en man som jobbade på yachtklubben
som också drev macken. När jag skulle
betala så försökte han förklara något men jag förstår ju inte portugisiska. Han
tog hjälp av en annan man på kontoret som förklarade att killen som tar betalt
inte började jobba förrän kl 10.00, kunde vi vänta till dess? Naturligtvis kunde vi det, tidvattnet var
visserligen på väg ut och vid lågvatten skulle vi stå på ordentligt men än
fanns det tillräckligt med vatten under kölen.

Vår plan var att ta oss 15-20 sjömil ut från kusten för att
vara säkra på att inte segla in i några nät eller andra fiskeredskap när det
var mörkt. Portugals kust är ökänd för sina dåligt utmärkta fiskeredskap och vi
ville verkligen inte få in något i propellern.
Det kan verkligen bli besvärligt att behöva dyka ner under vattnet och
försöka få loss eländet, dessutom visade mätaren för Atlantens vattentemperatur
på mindre än 15 grader, ingen badtemperatur precis!

Genom att gå en något mer sydlig kurs än vi tänkt så kunde
vi hissa segel och segla på ett ben i stort sett hela dagen. När vi nått vår
tänkta position utanför kusten så lade vi om kursen och gick nu rätt söderut.
Eftersom vi inte vill jobba med kryssen ännu drog vi igång järngenuan men snart
vred vinden och vi kunde sätta segel igen.

Det blev en helt underbar nattsegling! Vi hade tagit fram
överlevnadsoverallerna men natten var varm och vi behövde aldrig använda
dem. Atlantens dyningar, som rullar på
västerifrån oavsett vilken vind som
blåser mötte vågorna orsakade av vinden österifrån och till att börja med kändes det rätt
obekvämt när mörkret fallit och man inte längre kunde se att parera rörelserna
i sjön. Snart gick månen upp och då kunde vi segla flera timmar i ljuset ifrån
den som spred sig över vattnet. Jag hade
vakten före midnatt och bytte sedan av Göran vid kl 4.00 på morgonen. Det var
fortfarande mörkt men över himlavalvet välvde sig en fantastisk stjärnhimmel!
Jag la i autopiloten och satt sedan bara med nacken böjd bakåt och njöt.

Nazaré hälsade oss med en fantastisk soluppgång. Vid den här
tiden på året så går solen upp efter åtta och oftast är det molnigt och
fuktigt. Moln och fukt som försvinner när solen värmt luften några timmar. Men
den här dagen så var himlen helt klar och solen steg som ett enormt eldklot
över horisonten.

I hamnen hälsades vi välkomna av kapten Michael Hadley och
hans hustru Sally. Vi fick lite skäll för att vi inte svarade på komradion. ”Vi
har sett er på AIS:en och ropat upp er den senaste timmen men ni svarar ju inte”
Vi fann det meningslöst att förklara att vi hittills inte haft några
framgångar, vare sig i Spanien eller Portugal med att ropa upp gästhamnar, de
svarar aldrig.

Nazaré är en väldigt skyddad hamn och här får vi stanna
några dagar tills lågtrycken på Atlanten finner för gott att inte gå i vägen
för oss. Till vår glädje kom även Emma
Louise med våra bekanta britter från Viana Do Castelo, Steve och Sharon in i hamnen i förrgår och la
till framför oss på pontonen.

Idag har vi varit på Fresh food market. Vi skulle ha åkt
igår men då missade vi bussen på grund av att tidtabellen diffade på 10
minuter.” It´s Spanish time” förklarade Sally, men då borde bussen och inte vi
ha varit tio minuter sen…

Fresh food market är inrymt i en stor hall och där finns
stånd med det mesta i matväg. Vi köpte någon form av plattfisk som vi ska laga
till middag. Steve och Sharon var modigare, de köpte torkad, saltad fisk som de
ska prova för att se om det är ett alternativ till Steves eventuella brist på
fiskelycka när de ska korsa Atlanten. Man vet ju aldrig om man får något på
linan…

Sedan fyllde vi väskan med grönsaker av olika slag, ägg, ost,
bröd och fläsk. Det var riktigt roligt att strosa omkring och titta på alla
varor. Vi köpte lite här och lite där, allt utom ost och fisk var förvånansvärt
billigt. Sedan behövde vi bara komplettera med mjölk och vin från
livsmedelsbutiken. Nu behöver vi inte
svälta de närmaste fjorton dagarna!