Nu är vi på Gran Canaria och just nu har vi sällskap av Åke
och Lena som flugit hit från Sverige för att hälsa på. Vi hämtade dem i Las
Palmas där vi fick ligga på svaj eftersom hamnen är full med segelbåtar som ska
delta i ARC – Atlantic Rally for Cruisers. Vi tittade på Las Palmas första
dagen och bunkrade lite, sedan satte vi segel och styrde kosan mot den södra
delen av ön. Vi hade två hamnar att välja på Tallarte, knappt 15 distans
söderut och Pasito Blanco på södra änden av ön.
Med ordentlig nordlig vind surfade vi fram i 6 knop för genuan och med
två segelsugna gastar ombord så var valet givet, vi fortsatte till Pasito
Blanco. Marinan ligger inte inne i ett samhälle, med restauranger osv på
strandpromenaden utan i ett bostadsområde av typen ”vi har ett hus i Spanien”
med vakter vid grinden och gubbar som sopar trottoaren på morgnarna, lugnt och
fint.

Tack vare Åkes initiativ så fick vi kontakt med några
britter som hade hyrt bil och vi fick adressuppgifter till uthyraren, som per
telefon lovade att leverera en bil nästkommande morgon som vi sedan skulle
disponera i två dagar.

Ingen av oss har egentligen haft någon klar bild av hur
Kanarieöarna är. Semesterparadis för dem som gillar att ligga på playan, ja,
men i övrigt? Vi seglade längs den östra kusten och ju längre söderut vi kom
desto mer solstolar på stränderna och ju högre växte sig hotellen.

Nu tog vi bilen och for för att utforska Gran Canaria. Vi
hade ju besökt Las Palmas, en typisk mellanstor stad i Europa med ca 300 000
invånare, dvs i paritet med Malmö. Kanarieöarna är vulkanöar med högsta toppen
på Teneriffa, Tejde ett berg med en höjd på 3782 meter. Vi siktade in oss på en
av Gran Canarias högsta toppar Roque Nublo ett berg på drygt 1750 meter med en
basalttopp om drygt 60 meter på toppen. Man tror att den var helig för
guancherna. Via smala serpentinvägar kantade av kaktusar och andra växter som
uppenbarligen inte behöver något vatten för att överleva, tog vi oss in mot
mitten på ön.

Från Pasito Blanco och upp i bergen var växtligheten minst sagt karg, mest kaktusar.

Uppe vid Roque Nublo var luften betydligt fuktigare…

Vi lunchade på en restaurang invid vägen innan vi tog bilen uppför
den sista branta backen och sedan fick kliva ur och vandra 1,2 km med en höjning
om ca 125 meter innan vi var framme vid klippan. Hela vägen hade vi en
vidunderlig utsikt men lagom tills vi kom fram så höljdes allt i dimmans
dunkel. När vi startade i Pasito Blanco på morgonen var det 26 grader varmt,
uppe på berget hade det sjunkit till strax över tio.

I början gick vi med raska steg.

Roque Nublo omhöljd av moln

En stor grotta fanns på vägen upp

Vi tog en annan väg nedför bergen. Den var klassad som en
regional väg och vi trodde därmed att den skulle vara rätt så stor och bred
men, sådana vägar finns inte i bergen. Smal, smal slingrade sig vägen mot Mogan
ner i serpentiner, på vissa ställen fick man stanna och släppa förbi mötande
trafik eftersom det inte gick att mötas överallt. Nere i dalarna emellan bergen
där det var något mera bördigt fanns små antydningar till byar och samhällen
ofta inte mer än ett tiotal hus på samma ställe.

Dramatisk utsikt!

Serpentinvägar, lägg märke till motorcyklisten längst ut på klippvägen

Vi fortsatte till Puerto Mogan, som seglare hamnar man förr
eller senare vid vattnet. Det var också en typisk turistfälla med butiker och
restauranger men ändå rätt mysig. Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom
därifrån och hela vägen tillbaka så kantades kusten av moderna hotellkomplex.
Åke hade någon uppgift på att ca 3 miljoner turister besöker öarna varje år.
Och det går det nog åt om alla hotellen och lägenheterna ska kunna fyllas.

Vi hade hyrt bilen i två dagar så nästa dag gav vi oss iväg
igen. Nu med kurs mot en utslocknad vulkan, Caldero de Bandama. Vi klättrade
ner i kratern, en jobbig promenad på ca 1200 meter med en nerförsbacke på ca
200 meter. Redan på 1500-talet var kratern bebodd av en holländare, van Damme
som odlade vin där. Nu bodde där en gubbe med sina två getter och han hade lite
odlingar han med, men mest för husbehov. Kratern reste sig över oss när vi stod
på botten och det var mäktigt att se sluttningarna som på sina ställen var helt
blanka och svarta av lavajord och på andra ställen skrovliga berg med tydliga
spår efter vulkanens eruptioner. Högt uppe svävade en rovfågel och vi kunde
höra hans skri eka över bergen.

Den svarta lavan ligger i lager inne i bergväggen

Ett enormt eucalyptusträd skuggade gårdsplanen nere i kratern

En gammal farbror och hans två getter är de enda som bor här nu. Troligtvis odlar gubben vad han behöver, apelsin- och fikonträd växte runt om.

Om det var jobbigt att klättra ner så var det förstås desto
jobbigare att klättra upp, vi fick stanna många gånger och hämta andan. Därför
kändes det väldigt bekvämt att kunna ta bilen upp till kraterns högsta topp.
Därifrån hade vi en vidunderlig utsikt, både ner i kratern där vi nyss varit
och också över hela Las Palmas och kuststräckan runt omkring. Det är grönare
och mer bördigt på norra delen av ön men nu är det förstås ”höst” här också. Vindruvorna
är skördade, de mesta blommorna har blommat över, endast bougainvillan envisas
med att blomma för fullt.

Utsikt från kraterns topp

Uppifrån kratern hade vi strålande utsikt över Las Palmas