Anniara

4:e november kl 12.18

Jag hänger upp de sista förtöjningstamparna och klämmer in 4
fendrar i stuven, de andra två får hänga på mantåget i aktern. Vi har precis
lämnat marinan i Cascais och ska sätta kurs mot Lanzarote på Kanarieöarna. Det känns lite pirrigt, angenämt och mindre
angenämt, allt på en gång. Pirrigt för
att vi ska göra vår längsta översegling hittills och för att vi, även om
Kanarieöarna tillhör Spanien, lämnar Europa och på avstånd följer Afrikas kust
för att ta oss till målet. Angenämt för att vi tar en etapp till på vår resa,
mindre angenämt för att meteorologerna lovat en massa regn på vägen, i ett i
övrigt bra väderfönster. Det måste vara bra, så många seglare kan inte tytt
väderleksrapporten fel. Under hela förmiddagen har båtar i en strid ström
lämnat marinan med kurs mot samma mål – Kanarieöarna.

4:e november kl 16.45

Regnet lyser med sin frånvaro och det tackar vi för. Det är
motigt att blöta ner sjökläderna redan under första passet när man vet att man
har minst 5 dygns oavbruten segling framför sig. Vi har kommit ut till den korridor där
handelsfartygen passerar i syd-nordlig riktning på sin väg utanför Portugals
kust på väg från Gibraltar till norra Europa. Förutom 4 handelsfartyg ser jag
sex segelbåtar, däribland 3 katamaraner som ska transportseglas till Antigua
för att sedan användas i charter-verksamhet där. De har precis kommit ikapp oss och kommer
snart att försvinna i fjärran, de seglar några knop snabbare än vi. Några
delfiner dyker upp och simmar och hoppar omkring Anniara men försvinner snart
även de. Snart kommer mörkret och vi börjar så smått förbereda oss för natten,
plockar fram flytoverallerna och kokar te och kaffe.

4 november kl 22.52

”Göran, du måste komma upp ett tag” Jag har vakten mellan
21.00 och midnatt så egentligen ska jag inte störa Göran, men jag har ett
handelsfartyg vid sidan om mig som jag inte blir klok på. Det är kolmörkt ute och vi studerar plottern
och Aisen för att försöka förstå hur handelsfartyget tänker gå. De går ungefär dubbelt så fort som oss och
kommer snett bakifrån på styrbordssidan på kollisionskurs med Anniara. Kanske
de har räknat ut att de ska kunna gå framför med minsta möjliga marginal? Eller
ser de oss inte? Eller struntar de i oss och tycker att vi ska väja? Normalt
försöker vi hålla oss undan för handelsfartygen men nu har de smugit upp bakom
och skulle enkelt kunnat ändra kursen bara några grader och på så sätt passerat
bakom oss. Osäkra på vad vi ska göra ligger vi kvar på vår kurs och avvaktar.
Till slut är de så nära att jag inte vågar ligga kvar längre. Normalt ska man
väja åt styrbord men det är därifrån det andra fartyget kommer. Jag styr upp
Anniara mot vinden så att farten stannar av och så ligger jag där så länge jag
kan medan det andra fartyget envetet stävar på på sin kurs. Två gånger gör jag
om manövern tills jag ser deras akterlanterna framför mig och på så sätt vet
att de passerat. Vi andas ut och Göran
kan gå ner och lägga sig igen. Ibland känner vi oss väldigt små…

5 november kl 15.15

Havet är blygrått, speglande de tunga moln som ligger över
oss. Någonstans långt till vänster ligger Gibraltar men runt omkring oss är
bara hav, hav, hav. Det blåser 10-12 m/s
och Anniara gör god fart med endast genuan hissad. Vi har kopplat in vindrodret
som styr en slingrig väg genom vattnet, där vågorna knuffar oss hit och dit.
Det är obekvämt och nattsömnen har varit allt annat än god. Det tar ett par
dygn att anpassa sig till en miljö som ständigt rör sig.

Ett enormt
containerfartyg passerar bakom oss. Det är på 955 fot (över 300 meter långt)
med ett djupgående på 12 meter. Det kan jag utläsa av uppgifterna på AIS:en.
Den kommer från Medelhavet någonstans och ska till New York. ”Hälsa Amerika” säger jag och vinkar, fast det
är alldeles för långt bort för att någon ska se mig.

6 november kl 7.15

Här är det över 4000 meter djupt! På sjökortet står det
4316. När jag simmade mer frekvent så simmade jag tusen meter på lite mer än en
halvtimme. Så om man kunde simma, inte dyka, utan simma bröstsim ner till
botten så skulle det ta över två timmar. Det är ändå svårt att begripa. Precis
som det är svårt att veta riktigt hur långt ut man är. Rent abstrakt vet vi ju
det, allt står att läsa i plottern men att med sitt sinne ta in och förstå att
vi just nu befinner oss utanför Nordafrikas
kust? Och att det tar två dagar att ta sig in dit, om man skulle vilja? Jag
slänger en äppelskrott över bord och funderar på hur lång tid det skulle ta för
den att sjunka till botten om det bara inte vore så att äppelskrottar flyter?

6 november kl 23.45

Samtidigt som jag känner stora, kalla regndroppar i ansiktet
så drar en varm vind genom mina fingrar som jag håller bakom ryggen. Det måste
vara en vind ifrån öknen, ifrån Västsahara!

7 november kl 10.50

”Borde du inte ta av dig den där pyjamasen?” Frågan anspelar
på flytoverallen som jag har haft på mig sedan jag tog över vakten vid kl 6.00
på morgonen. Jo, jag har bara varit lite för lat, suttit i solen, lyssnat på en
deckare av Björn Hellberg i I-poden och låtit vindrodret jobba. Nu går jag ner
och byter till lite lättare kläder. Precis som när vi seglade över Biscaya så
märks det att vi är på väg mot varmare breddgrader.

8 november kl 02.35

”Vad gör du egentligen? Har du bytt sida på seglen?” Jag har
legat i salongen och sovit, där rör sig Anniara minst och ligger man i lä så
lutar båten in mot ryggstödet på soffan. Nu har jag flera gånger haft känslan
av att jag måste hålla i mig för att inte trilla ur kojen. Det visar sig att vi
radikalt ändrat kurs. Nu är vi på väg bort från Kanarieöarna men också på väg
bort ifrån ett mäktigt åskväder som blixtrar i öster. Istället för att segla
rakt in i ovädret så har min man ändrat kurs och seglar nu för fulla segel för
att undvika detta. I salongen ligger en massa kläder på den soffa jag inte
använt som sovplats. Halvsovande flyttar jag över allt och lägger mig på soffan
och drar upp täcket till näsan. En timme senare väcks jag och flyttar tillbaka
allt. Kursen är satt på Kanarieöarna igen.

8 november kl 15.05

Enligt AIS:en har vi ett lastfartyg på babords sida på väg i
samma riktning som oss och på styrbords sida möter vi ett annat. De är båda
över 20 NM bort och jag vet att vi inte kan se dem med blotta ögat. Ändå låter
jag blicken svepa över horisonten. Kanske man kan se något livstecken
någonstans? De senaste dygnen har vi knappast sett något liv alls. En och en
annan labb, några stormsvalor och så några båtar, men bara på GPS:en. Ute på
4000 meters djup så ser man inte heller några delfiner och (tack och lov) inte
några valar. Solen lyser och jag står i
bara t-shirten och styr. Friheten på det blåa havet känns oändlig.

8 november kl 23.10

Natten är svart och månen kommer inte att gå upp förrän vi
passerat midnatt. Stjärnorna lyser desto mer och det är ibland svårt att avgöra
om det är en båts positionsljus eller om det är en stjärna strax ovanför
horisonten. Långt framför oss är himlen lite ljusare och jag undrar om det är
människors ljus över sina boplatser, dvs gatlysena över samhällena på Lanzarote
som lyser upp natthimlen. Vi har knappt 30 NM kvar och kommer att få sakta ner
farten för att inte komma fram i mörker. Det passar bra att det sluta blåsa
nästan helt och att vi rör oss helt makligt framåt.

9 november kl 6.10

På styrbords sida har vi segelbåten Slowfox som
uppenbarligen har samma mål som oss. Jag skannar av horisonten och tycker mig
se ett ljussken akter om oss också. Efter en koll i kikaren kan jag konstatera
att där kommer en båt till. Jag ser ett endast ett grönt ljus och det innebär en
segelbåt på väg under segel.

9 november kl 12.00

Vi gick in i marinan vid Caleta de Sebo bara för att bli
bortmotade av en vakt som påstod att alla platser var fullbokade. Det var lite
svårt att tro på eftersom marinan bara var halvfull och Agnetuns dessutom
varnat oss för att det skulle bli så, men vi fann det omöjligt att bara gå in
och lägga till ändå, riktigt så fräcka är vi inte. Efter lite diskuterande så
fick vi tillstånd att ligga på nocken i 2-3 timmar ”Om vi behövde handla, eller
så”. Vi ropade upp Staffan o Kerstin och föreslog en öl i en av barerna. Det blev ett kärt återseende, vi har inte
träffat dem sedan slutet av augusti, då de seglade vidare medan vi stannade i
norra Spanien för att sedan åka hem till Sverige. De hade tagit sig hit via Porto
Santos och Madeira. Vi pratade lite och kom sedan överens om att ses dagen
därpå men nu var vi tvungna att gå till Playa Fransesca och lägga oss för
ankare där.

Det var ett tiotal segelbåtar i viken och vi ankrade upp en
bit in. Väl fast i sanden tog vi fram den allra sista champagneflaskan vi fått
i present vid avresan och knäckte den, innan vi la oss för att ta igen lite
förlorad sömn innan vi skulle vara redo för nya äventyr.