Anniara

Det var precis som om de kände på sig att det var för sista gången som de fick
mat från Anniara. Den lilla andhonan som ätit ur handen hela sommaren och hennes
nyvunna kompisar, två präktiga anddrakar som hon börjat sällskapa med de senaste
veckorna hängde runt båten hela dagen. Högljutt snattrande påkallade de
uppmärksamhet så fort någon visade sig i sittbrunnen. Vi hade fullt upp med de
sista detaljerna inför avresan, vi hade varit och klarerat ut och lyft upp
jollen på däck. Nu skulle den sköljas av och torka i solen för att sedan bindas
fast på däck. Skivorna som utgör durk skulle längst ner i “helveteshålet”, det
stora stuvutrymme där vi förvarar det mesta, cyklar, dieseldunkar, snorklar,
drivankare, fiskeredskap med mera, med mera. Regelbundet blev vi avbrutna i vårt
arbete av tunga regnskurar men till slut var allt klart, 45 minuter innan vi
lovat tullen att vi skulle ge oss iväg (de är noga med sådant). För sista gången
lösgjorde vi bojen från våra linor och satte kurs ut ur hamnen i Opua. Vi vände
oss om och vinkade “Hej då Opua! Hej då, Nya Zealand! Hej då, ankorna!”
De
första dygnen bjöd på omväxlande segling i mycket svaga vindar och motorgång i
ingen vind alls. Vi hade koll på väderrapporten och visste att det skulle bli
så, men det är ändå trist när man inte kan segla. Första morgonen till sjöss så
loggade Göran in på SSB-radion för att delta i det Cruiser´s net som
administreras i första hand av den brittiska båten Maunie med god hjälp av andra
frivilliga seglare. Vid överfarter så fungerar någon båt som netcontroller varje
morgon och förhör sig om alla båtars position och att allt är väl ombord. Det är
egentligen en falsk trygghet, även om vi nu var ca 30 båtar på väg åt samma håll
så var vi snart så utspridda att ingen hade kunnat nå fram och hjälpa någon
annan i tid om det hänt något. Men, det är väldigt trevligt att höra av de andra
och så har vi förmånen att ha J-J, en man som själv seglar båten Ocean Echo och
som är väldigt duktig på att tyda gribfiler och väderleksrapporter. På den här
resan har han stått för en uppdatering av vädret på morgonen och en på kvällen
via SSB-radion.
Motorn störde sändningen på SSB-radion så jag fick order om
att stänga av och driva en stund. Det var en fin morgon med bara några små moln
på himlen och snart kom en stor fågel och círklade runt Anniara. Han slog sig
ner i vattnet och jag tänkte: “Men, är det inte en albatross?” Jag har aldrig
sett någon och hade inte förväntat mig att få se någon heller, nu när vi aldrig
kom iväg till Sydön på Nya Zealand. Jag rusade förstås ner efter kameran och
fågeln lät sig snällt fotograferas. Efter jämförelser med fågelboken så tror jag
inte att det var någon albatross, utan en mollymawk (undrar vad de heter på
svenska?). Stora, men inte riktigt så stora som albatrosserna. Kul, med lite
synintryck på resan!
På eftermiddagen den elfte avbröts vår monotona segling
i svaga vindar av en ordentlig squall. I ett huj ökade vinden till 17 m/s och
regnet öste ner, jag rusade upp för att hjälpa Göran och lagom tills vi revat
färdigt så avtog vinden igen. Och vi var genomblöta…
Squallen förde med sig
betydligt bättre vind så vi kunde släppa ut seglen igen och med god fart
fortsätta vår färd. Det gick några dagar med omväxlande segling, omväxlande
motorgång. När vi kommit halvvägs så hade vi kört motor i 60 timmar, alldeles
för mycket diesel hade gått åt för sparsamma (snåla) långseglare med ett fast
grepp om plånboken!
På kvällen den fjortonde kunde vi sätta segel efter att
ha kört motor hela dagen. När jag hade kopplat ur autopiloten så gick det inte
att styra! Hjälp, vad har hänt!? Det gick att svänga ratten åt styrbord men det
gick jättetrögt åt babord. Vi tog ner seglen som vi just satt upp och lät
Anniara driva i den lätta vinden medan vi försökte komma underfund med vad som
var fel. Stig Helmer, vår autopilot är vårt ständiga sorgebarn. Först gick den
sönder utanför Irland, sedan på väg till Fatu Hiva i Franska Polynesien. Och nu
verkade det vara något fel – igen! Stig Helmer fungerade som han skulle när vi
använde honom, men motorn fortsatte att följa med, även sedan vi brutit all
kontakt, när vi försökte svänga åt vänster. Frågan var nu om vi skulle köra med
autopiloten – och bara den, inte styra manuellt och inte använda vindrodret?
Eller om vi skulle försöka ta bort kedjan och inte använda autopiloten alls?

Vi tog med mycket möda och stort besvär bort kedjan som kopplar autopiloten
till styrningen. Så var vi utan autopilot igen, måtte det bara fortsätta att
blåsa så vi kunde segla och använda vindrodret! Att sitta timme efter timme och
handstyra när man kör med motorn är rätt jobbigt och mycket tråkigt. Man kan
inte ens gå ifrån för att gå på toaletten eller koka en kopp te.
Vi hissade
på och kunde segla fram till morgonen, sedan blev det motor och handstyrning
igen…
Annars var det en fin morgon. Havet låg inte blank som en spegel, det
gör det sällan, men sjön hävde i makliga dyningar och solen gick upp och värmde
bort molnen vid horisonten. Två fregattfåglar gjorde oss sällskap en stund,
deras spetsiga vingar och kluvna stjärtar avtecknade sig skarpt mot den ljusa
himlen när de kretsade kring Anniara.
Klockan två på natten till den
sjuttonde började det blåsa ordentligt. Hela dagen efter hade vi styv kuling.
Den makliga dyningen ersattes med höga fräsande vågor som vräkte in bakom aktern
på Anniara. Solen försvann och ersattes med korta men intensiva regnskurar då
det också tog i att blåsa – upp till 23 m/s i byarna.
Göran hade passet
18.00-21.00. Nu hade regnskurarna ersatts med mer ihållande regn och med ojämna
mellanrum bröt en våg så olyckligt bakom Anniara så att sittbrunnen fylldes med
vatten. Som tur är så har vi öppet i aktern, vattnet rinner ut lika fort som det
kommer in. Göran var som en dränkt katt när det var min tur att “ta törn”.

Sjön var som ett inferno, det fräste och brusade omkring mig, jag var nästan
glad att det var mörkt så jag inte kunde se storleken på vågorna. Regnet
trummade mot min rygg och vinden ven runt öronen. Jag satt fastspänd med en
säkerhetslina åt varje håll och med ett stadigt tag om pullpiten med högerhanden
och den vänstra på ratten. Vi länsade undan med enda målet att hålla Anniaras
akter mot vågorna. Tack och lov för att vi fått till en ny vindmätare i Opua, de
är oumbärliga när man ska hålla rätt vindvinkel. Pell-Olle, vindrodret, styrde
högt över förväntan i de branta vågorna och jag försökte hjälpa till, så snart
vi riskerade att gå för mycket mot vinden så högg jag tag i rodret och styrde
tillbaka. Trots detta tog vågorna då och då tag i Anniara, slängde henne som en
vante nerför en våg och tryckte ner henne på sidan. Tappert reste hon sig varje
gång och vi kunde räta upp henne, Pell-Olle och jag.
Tre timmar går fort (när
man har roligt, haha) och jag tyckte att vinden minskade något under den sista
timmen mellan 23 och 24. Ibland var den faktiskt nere under 14 m/s och den gick
inte upp i mer än 20 någon gång. Kanske ovädret var på väg att ge sig?
Vi
hade vaktombyte vid midnatt och det var Görans tur att spänna fast sig och
utsätta sig för elementen igen. När jag stängt till och var färdiga för att gå
och lägga mig så signalerade han med sin pannlampa. Jag öppnade nedgångsluckan
för att höra vad han ville. “Jag älskar dig” sa han och en våg av värme och
tillförsikt strömmade igenom mig “Jag älskar dig också”. Tillsammans skulle vi
klara av detta oväder!
Jag vaknade av ett fruktansvärt brak och av att jag
låg, snarare på ryggstödet än madrassen i soffan med sjökoj. Anniara hade
hamnat tvärs sjön igen och knäade för några ögonblick allvarligt ner med babords
reling under vattnet. Sedan rätade hon sig igen. Jag kravlade mig ur min koj och
klev försiktigt över diverse saker som låg kringspridda på durken. En blick upp
genom nedgångsluckan försäkrade mig om att Göran satt där han skulle, hans
siluett avspeglade sig i ljuset av akterlanternan – bra! Jag tände och började
se mig omkring. Det största oljudet hade nog kommit från den odiskade disk som
legat i diskhon och som hoppat upp och istället låg och skramlade på hyllan
bakom spisen. Jag vände mig om och tittade på navigationsbordet, tomt! Var
någonstans var datorn? På durken låg diverse grejor, skor och några verktyg som
legat på andra sidan, under navigationsbordet, men datorn? Mellan spisen och
grytskåpet finns ett litet utrymme på ca 10 cm, detta för att spisen som är
upphängd ska kunna svänga när det gungar. Som ett flygande tefat hade datorn
surfat iväg i luften och landat i detta smala utrymme! Där hittade jag även en
liten kamera, en hårddisk och gps:en som Göran använder när han cachar, plus
diverse annat smått och gott. Allt detta hade legat i “säkert” förvar på en
hylla ovanför navigationsbordet. Nu la jag datorn i navigationsbordet och resten
av grejorna pulade jag in i ett av skåpen.
“Det var en jäkla stor våg” Göran
såg lugn och trygg (men våt) ut när jag öppnade luckan för att höra hur det gått
för honom. “Hela sittbrunnen blev full med vatten. Jag kör så länge jag orkar så
får du ta över sedan”. Jag nickade bara och gick ner för att försöka sova en
liten stund igen.
Göran höll ut hela sitt långa nattpass fram till klockan
sex och sedan fick jag ta över. Det blåste fortfarande stadigt mellan 16-18 m/s
och när det gick ner till 14 kändes det riktigt bekvämt. Havet kokade och efter
ett tag förstod jag att det faktiskt hade övergått till att blåsa sådär 15 m/s
och sedan kom det en squall var femtonde minut då regnet vräkte ner och vinden
ökade till sådär 20 m/s. Sedan minskade det igen, för att öka igen och så höll
det på, hela förmiddagen.
Alla oväder tar slut, så även detta. Frampå
eftermiddagen kunde vi se att molntäcket började lätta och att vinden avtog och
fram emot kvällen var det riktigt behaglig segling igen. Anniara var fylld med
våta, saltvattenindränkta kläder som vi skulle få ta hand om när vi kom fram
till Fiji, men ovädret var över och det kändes skönt!
Två dygn senare var vi
bara några distansminuter ifrån inloppet till Savu Savu när vi möttes av tre
valar. Det var precis som om de ville hälsa oss välkomna till Fiji. Livet är
fantastiskt!

Det var onsdag eftermiddag och vi tog en sväng med jollen förbi vågbrytaren där
Miss My ligger förtöjd. Ärendet var det vanliga “När tror ni att ni kommer
iväg?” Själva var vi nu helt inriktade på fredagen. Visserligen förelåg viss
risk för motsjö under första dygnet men vi ville iväg. Nu skulle vi in till
tvättstugan som ligger intill The Marina Shop och där man kan koppla upp sig på
deras utmärkta Wifi utan att störa dem i deras arbete (de har ju trots allt lite
annat att göra än att serva långseglare). Emil, äldsta barnet på Miss My,
passade på att lifta med oss in till kajen, vågbrytaren saknar landförbindelse
så även om det inte är mer än 50 meter in till närmaste ponton så måste de också
åka jolle när de ska in till land. Vi åkte dock lite längre in för att förtöja
jollen på därför avsedd plats. Halvvägs in sackade varvtalet på motorn för att
sedan dö bort helt. Vi fick paddla in sista biten för den vägrade envist att
starta igen. Emil tackade för sig och vi lånade en tändstiftsnyckel av Heidi
och Joe på Huck. Kanske tändstiftet sotat igen? Knappast, det såg hur fint ut
som helst. Göran knackade lite på det och satte sedan tillbaka det, utan riktiga
verktyg kunde han inte göra mer och motorn vägrade fortfarande att samarbeta. Vi
lämnade motorn åt sitt öde och gick iväg för att uträtta våra ärenden.
Det
slutade med att vi fick ro tillbaka till Anniara. Olof tog oss på släp ut till
vågbrytaren men förklarade sedan att han måste ringa – det var något om någon
termostat som måste beställas innan stängningsdags. Vi förstod hans dilemma och
bad honom bara lossa tampen, vi kunde väl ro, det var inte så långt. Fast,
gummijollar är inte så lämpliga som roddbåtar. Vi kämpade tappert på och rodde
båda två. Årorna är för korta för att ge riktig skjuts i vattnet och inte blev
det bättre av att vi tagit bort sittbrädan som alltid är i vägen när man ska
lasta jollen men som är utmärkt bra att ha när man ska ro. Vi hade motvind och
motström och var ordentligt svettiga när vi äntligen kunde förtöja invid
Anniaras akter. Göran tog genast itu med att skruva isär motorn. Kanske det
bara var något enkelt fel? Det var det inte, troligtvis är det en stötstång till
en ventil som gått sönder. Oerhört irriterande, på många sätt:
Motorn är inte
speciellt gammal och har inte gått speciellt många timmar. Vi köpte den
2009.
Vi hade den inlämnad för en ordentlig genomgång när vi var på
Tahiti.
Hade felet uppstått för en månad sedan så hade vi haft tid på oss att
felsöka, beställa reservdelar och fixa den, dvs Göran hade nog kunnat reparera
den. Undertecknad står för de käcka tillropen vid sådana tillfällen.
Nu
bestämde vi oss för att höra oss för på VHF:en om någon hade en begagnad
utombordare till salu. Varje morgon, klockan fem över åtta är det Cruiser´s net
på kanal 77. Då får man en aktuell väderleksrapport och kan köpa/sälja saker,
höra sig för om/erbjuda skjuts, besättning och mycket annat. På torsdagsmorgonen
var det som vanligt Kyra, från den kanadensiska båten Nyon som var
netcontroller. Hon upprepade vår begäran om att få köpa en begagnad motor och
uppmanade dem som visste om någon att höra av sig till Anniara efter nätet.
Seglarna är inte så disciplinerade så det blev genast några som hörde av sig.
Seaquester visste att Colin på Ithaka hade en till salu, hör av er till honom.
Wayne, på Solstice, informerade om att det finns en Yamahaåterförsäljare i
“commercial estate” i Opua och han trodde att de också säljer begagnade motorer.
Vi fick lite fler tips och när Kyra avslutat Cruiser´s net så ropade vi upp
Colin på Ithaka. Vi fick dock inget svar utan satte oss i jollen för att ro in
till land. Idag gick det bättre, vattnet låg blankt som en spegel och strömmen
var med oss – inte emot.
När vi förtöjt ropade vi upp Colin igen på vår
bärbara vhf. Vi fick inget svar men Seaquester gick in och talade om att Colin
åkt till Paihia, han skulle nog vara tillbaka om en timme. De hade informerat
honom om att vi var intresserade av hans motor, han hade tydligen inte själv
lyssnat på nätet på morgonen. Då vi visste att den motor som Colin hade till
salu var rätt stor och vi var ute efter en liten så bestämde vi oss för att gå
till Yamaha och se vad de hade att erbjuda medan vi väntade på att Colin skulle
komma tillbaka från Paihia. Vi tog den gamla järnvägen som gjorts om till gång-
och cykelväg och traskade iväg. Det var inte så långt och snart stod vi inne hos
Yamahaåterförsäljaren. Tyvärr hade de inga begagnade motorer på lager men en ny
två-hästars Yamaha för endast 840 dollar, ca 4800 kr. Sedan behöver vi, som
utlänningar, inte betala moms på reservdelar och tillbehör till våra båtar.
Därför skulle vi komma undan med drygt 4000 kr och då få en helt ny motor. Det
var då vi kom på att vi glömt vårt formulär för undantag av moms i båten. Utan
det papperet skulle vi få betala hela summan. Det var bara att traska tillbaka
längs med järnvägsbanken igen. Den går genom ett mangroveträsk och jag
betraktade de tjocka gröna bladen och tänkte att snart har vi lämnat det här
landet med sin fantastiska natur och sina lika fantastiska människor bakom oss.

Vi fick äntligen tag på Colin, men som vi trott så var hans motor för stor,
8,9 hästar och 26(!) kg tung. Inget för oss! Vi gick in på ett annat företag,
Seapower, för att se om de hade något. De hade visserligen ett par begagnade
motorer som var något större än den tvåhästars vi tittat på men Seapowers ägare
ville ha nästan lika mycket för dem som vi skulle få ge för den nya motorn, då
blev det ett sämre alternativ.
Emil och Lovisa på Miss My förbarmade sig och
gav oss skjuts ut till Anniara för att hämta vårt momspapper. Sedan var det en
smal sak att gå tillbaka till Yamaha för inköp av ny motor. Vi fick den
fulltankad och klar sedan vi förklarat hur enormt långt det var ut till vår boj.
Och så fick vi skjuts ner till hamnen så vi slapp gå med motorn tillbaka.
Det
är nästan en nostalgitripp. Motorn är av enklast tänkbara konstruktion,
tvåtaktare med två hästar, inget friläge, när motorn startar så kör man också
framåt. Precis som den första jollemotorn vi hade (även om den var en Suzuki)
och som dog en natt i Skottland 2008, när jollen (och motorn) vändes upp och ner
i den hårda vinden och släpades efter båten i detta, för en motor, onaturliga
läge, vilket senare resulterade i skrotning av densamma.
Hela torsdagen gick
åt till att skaffa en ny motor. Men det gjorde inget, vi var klara – klara för
segling till Fiji!

Det råder uppbrottstämning i Opua! ”Kanske det inte blir så
mycket av lågtrycket som kommer in i slutet av veckan” ”Det blir mycket
motorgång” ” Vi vill iväg nu” Var man än går så stöter man på små grupper med
seglare som alla diskuterar samma sak – segla iväg eller inte? Det är höst på Nya
Zealand och det konstiga med höstvädret här är att det antingen blåser småspik
i lågtryck som bildats utanför Australien och sedan färdats ner hit eller så
blåser det ingenting alls. Och då menar jag – ingenting. Fullständig stiltje.
Stiltje i Opua

Med
full tank och fulla dieseldunkar så har Anniara en kapacitet för ca 4 dygns
motorgång och med en resa på 9-10 dygn framför oss så måste det blåsa så vi kan
segla större delen av den tiden.
Det finns i huvudsak två källor som samlar in data för tolkning av vädret, en i
Kanada och en i USA. Sedan finns ett antal olika företag som tolkar och
simulerar data i olika modeller för att förutspå vädret. Just nu är de fem sex
vanligaste väderstationerna inte
överens. Det i sin tur innebär, enligt de lokala experterna här, att det råder
kaos där ute. Ett lågtryck som inte ens syns på vissa väderkartor kan i värsta
fall växa till sig till en av säsongens sista cykloner. Sådant väder vill alla
undvika, även om det innebär att vi måste sitta här och trycka någon vecka
till.
Seglarmusikerna som haft en jamsession på yachtklubben varje söndag hade sin
absolut sista samling för musik och sång förra söndagen. Bara för att annonsera
ytterligare en den här söndagen – kanske blir det en nästa söndag med…
The Marina Shop drivs av Bill och är ett företag som förmedlar båtar och säljer
försäkringar. De är det mest serviceinriktade företag vi någonsin stött på. De
håller i seglarnätet som har utsändningar på vhf:en varje morgon. De håller i
förmedlingen av personer som vill följa med båtar som besättning och båtar som
behöver besättning. De tillhandahåller gratis wifi och kopiering av papper och
datafiler. När vi hade problem med Vodafone tog Laura luren och skällde ut dem
efter noter, vilket resulterade i att vi fick det vi behövde men knappast hade
rett ut själva. De tar emot post och paket som ska till seglarna. De lånar ut
firmabilen till seglare som behöver åka ärenden och ska de själva iväg längre,
till Whangarei eller Auckland så finns det alltid plats i bilen för en till.
Fantastiska människor! Bill är netcontroller på onsdagarna och har en lågmäld
speciell sorts humor. När en seglare annonserade att han hade två flytvästar
passande 6-8 år gamla barn så svarade Bill genast: ”I have some children
fitting in to two lifejackets 6-8 years, somebody who whants them?”
I onsdags tackade Bill oss seglare(!) för att vi hade livat upp deras tillvaro
under de senaste sex månaderna och önskade oss god fortsättning på resan.
Tyvärr får han nog dras med oss åtminstone en onsdag till…

Vad vi kommer att minnas från Nya Zealand:

Maorierna och deras historia

Européernas historia berättad i bilder…

och i folklustspel

Bay of Islands

Bay of Islands

Tidvatten

Våtmarker med fåglar

Sail Rock, en 138 meter hög klippa mitt i havet

Flax flowers, maorierna använder bladen att fläta saker av istället för palmblad

Enorma ormbunkar och enorma träd

Kiwisarna, som älskar att fiska – i alla väder

Heta källor

Fantastiska vyer

Strandpromenaden ut till Cape kidnapper

Kolonin av Havssulor på Cape kidnapper

Cape Reinga, på norra spetsen av Nordön

Ninety miles beach

Otorohanga, där vi firade nyår med fem andra personer och puben stängde klockan 23.00

Världens längsta ortsnamn, men någon stad eller by fanns det inte, Bara ett övergivet gammalt hus och fyra bikupor

Mangapohue Bridge. En naturlig bor över en grotta

Vattenfallen

Cikadorna som ibland fyllde luften med sitt surrande så intensivt att det gjorde ont i öronen

Brown teal, en utrotningshotad fågel som bara finns på NZ

Stingrockor, speciellt minns vi den som “hotade” oss med sitt spjut när vi kom för nära

Skarvar, av maorierna ansedda som modiga och mäktiga fåglar

Järnvägskonserten på perrongen i Kawakawa

Akrobater i masten

Nya zealändarnas speciella humor

Alla roliga stunder i glada vänners lag

Vill ni se bilderna i fullskärmsläge? Gå in i bildbiblioteket “Minnen från Nya Zealnd”

Väderfönster

Det är alltid min fru Gudrun som bloggar med några ytterst
få undantag. Nu skall jag, Göran skriva några rader och eftersom jag inte är på
långa vägar så bra på att förmedla upplevelser så får jag skriva om båten och
vår väntan på väderfönster.
Vi har nu varit på Nya Zeeland i 6 månader och väntar på ett bra väderfönster
för att gå upp till Fiji. Här börjar det bli vinter, hm, nåja medeltemperaturen
är 15+ på vintern, men vi längtar till värmen uppe i Stilla Havet.
Orkansäsongen i Stilla Havet är officiellt slut den 30:e april, synd att inte
vädret har fattat det och ger oss bra vindar efter 1:e maj. Nu verkar det dock
som om det skall bli ett fönster runt den 7-8 Maj. Vi är ganska många båtar som
har samlats i Opua för att vänta ut rätt fönster och när den dagen kommer så
får myndigheterna en bråd dag med att klarera ut alla.
Vi panerar att gå till Savusavu på Fiji och har startat pappersexercisen, både
att klarera ut på NZ samt för att klarera in på Fiji. Det är en sträcka på ca
1200 Nm och vi beräknar 9-10 dagar. Om vi startar på onsdag, nästa vecka, så
kommer vi att anlända på en lördag-söndag och det är inte bra, dels kostar det
extra på helgerna och Fiji är väldigt religiöst (och vill helst inte arbeta på
vilodagen). Skulle det bli så att vi riskerar att komma fram på en
Lördag-Söndag så kommer vi att ankra på ett rev mitt ute i ingenstans revets
namn är Minerva Reef,.
Under väntan på väderfönstret så har vi gått igenom och servat hela båten. Vi
skall ju, om planerna håller, segla ca 10.000 Nm på 6 månader för att vara
framme i Sydafrika i november. Vi har bl a låtit en professionell riggare göra
en rigginspektion. Här är det inte vanligt att, som hemma, rigga själv utan man
låter firmor göra det och till exempel har amerikanska försäkringsbolag som
krav att riggfirmor sköter om riggen för att man ska få försäkra båten. Vi ser
det dock som en styrka att kunna hantera riggen själva. När några kardeler gick
på mellanvanten när vi var på Marquesasöarna så satte vi en bit dynema-lina som
stöd. Vi seglade 780 Nm med denna provisoriska lösning till Tahiti där vi
beställde nya mellanvant och bytte själva. När vi nu lät testa riggen så
befanns den av riggaren vara i perfekt kondition och var rätt ansatt. Han
hittade dock en hakplåt i rostfritt som hade en mycket liten spricka och vi kan
i efterhand knappt fatta att riggaren upptäckte sprickan. Han tog ett foto av
skadan och vi tittade på bilden kraftigt uppförstorad i datorn och beslutade i
samråd med riggfirman att byta hakplåten. Det hade förmodligen aldrig hänt
något med sprickan men man sover bättre om nätterna när man vet att allt är i
god kondition.
Foto på sprickan som riggaren upptäckte
Vi har även gjort service på motorn. Impellerpumpen är renoverad, vi har ställt
in ventilerna och imorgon skall vi rengöra värmeväxlaren. För att rengöra
värmeväxlaren så behöver den skruvas isär och för att få den garanterat tät så
byter man 4 o-ringar vilket vi har beställt och köpt. Dessa 4 o-ringar kostar
ca 400 kr – snacka om reservdelspriser! Givetvis har vi även bytt olja och
samtliga filter.
Det tråkigaste jobbet, att putsa båten, har vi sysslat med de senaste dagarna
när vädret har tillåtet det och imorgon skall vi slutföra putsandet av
överbyggnaden.
Anniara har ju solceller och en del antenner monterade på en targabåge, vilken
är fastskruvad i däck. Hela konstruktionen är rostfri och även skruvarna skulle
vara rostfria. Skruvarna är inköpta på en av de större båtfirmorna i Sverige
och när vi bytte dem för några dagar sedan var skallarna så upprostade att det
inte gick att hålla emot med en blocknyckel utan vi fick hålla emot med en
polygrip. Rostfritt är inte alltid rostfritt…
Bild på nästan rostfri skruv
Alla långseglare som vi pratat med är förvånade över hur mycket båten kostar i
underhåll. Den är vår i särklass största post i budgeten. Dock har vi i
jämförelse med många andra mindre underhållskostnader, mest förmodligen på
grund av att vår båt är relativt ny och inte har anfrätts av tidens tand.

En kakariki (papegoja), en wallabie (liten känguru), en weka
(fågel som inte kan flyga) och en bofink. Om en av fyra ska bort, vilken väljer
ni? Bofinken förstås. Men, sanningen är den, att när vi besökte ön Kawau och
tog en promenad till guvernör Grey´s Mansion House så såg vi, först 2 papegojor
och strax därefter satt en bofink på stigen framför oss. Därefter såg vi en stor fjäril och när vi
fortsatte stigen fram dök två wallabies upp 50 meter framför oss. Jag fumlade
med kameran, givetvis hade vi inte kameran med teleobjektiv med oss och
bilderna blev inte alls bra – typiskt!
Sedan hade vi sällskap med några weka, till skillnad mot kiwifåglarna så
är de dagaktiva så man kan se dem utan att smyga ut om natten. Tidigare har jag
bara lyckats fånga en halv weka (bakdelen) på bild men nu fick jag åtminstone
med hela fågeln. Fortfarande på avstånd och med fel objektiv…
Det är faktiskt en wallabie,även om den är långt bort…

Wekan är lite närmare…

Guvernör Grey köpte hela ön Kawau 1862. Han byggde sitt Mansion House och lät
plantera in påfåglar från Indien, kinesiska fasaner, kapgäss, svanar och
kalkoner. Han lät också importera
kängurur, wallabies, apor, emuer och zebror bland annat. Zebrorna dukade under
för kölden och en typ av hjortar (fullow deer) överlevde ett tag. Aporna
anpassade sig men blev så otrevliga att man fann för gott att utrota dem. Ett
fåtal papegojor finns kvar och så wallabierna och pungråttorna (Opossum). De
två senare har påverkat hela faunan på ön genom att de äter av den ursprungliga
undervegetationen och därmed ger större utrymme för den inplanterade och för dessa
djur icke välsmakande pinjen. Det finns
fyra arter av wallabier på ön och när ”Parma Wallaby” var nära att utrotas i
sitt ursprungsland Australien, så startades ett projekt där man exporterade
Parma tillbaka dit.
Mansion House

Enligt maorilegenden så upptäcktes Kawau av anfadern Toi-te-huataki under hans
utforskande av södra Stilla Havet. Han namngav ön efter skarven
”Te-Kawau-Tu-Maro”, ”The motionless shag”. Skarven är en viktig symbol för mod
och ledarskap i den maoriska mytologin. Det finns spår efter tidiga bosättningar
här men ön övergavs som permanent bosättning 1825 efter inre stridigheter.
Skarven som ön fått sitt namn efter

Guvernör Grey var Nya Zealands mäktigaste och mest kontroversiella politiker på
1800-talet. Han var en man full av motsatser, som upptäktsresande och soldat en
handlingens man samtidigt en vetenskapsman och filosof som ägnade mycket tid åt
begrundan. Med sitt kontroversiella ledarskap kom han ofta i konflikt med både
maorier och kolonisatörer men hans administrativa förmåga ifrågasattes aldrig.
Han köpte Kawau för att att ha ett ställe att fly undan den politiska pressen
och för att kunna odla sina egna intressen. Han hade en boksamling med över
8000 böcker och var själv en betydande författare. Han forskade och skrev om
den maoriska kulturen, bland annat ”Myths and legends of Maori”. Han var också
amatörbotanist och en viktig del i hans import av olika växter och djur var
rent entreprenöriell. Han ville utveckla produkter som ekonomiskt skulle gynna
hans adopterade land. Kawau med sitt tempererade klimat och isolerade läge (omgivet
av hav) var idealistiskt för hans olika försök.
Vi är dock rätt så övertygade om att bofinken inte ingick i hans experiment –
den har kommit hit på annat vis.
Efter vårt besök vid Mansion House tog vi den av pinjebarr mjuka stigen
tillbaka till viken med vår båt. Vi såg papegojorna igen och under den långa
bryggan simmade en stingrocka. Vi upplevde ön som väldigt fridfull.
Stingrocka

Vet ni förresten att kiwin, med sin till synes långa näbb (ca 20 cm) i själva
verket har fågelvärldens kortaste? Näbbens längd mäts från ”näshålorna” och ut
till spetsen. Kiwin, som luktar sig till sitt byte, (maskar och annat gott i
underjorden) har sina näshålor placerade längst ut på näbbspetsen – och därmed
den kortaste näbben av alla. Det var
allt från ”avdelningen för onödigt vetande” för denna gång.

Vi är ute och seglar igen! Vi tog en ”semester” innan det är
dags för en sista översyn och sedan ska vi äntligen fortsätta på riktigt. Vi
har seglat nerför kusten och besökt The Great Barrier Island, en av nya
zealändarnas egna favoritöar (förutom deras ytterskärgård som är Tonga, Fiji
och Vanuatu). Vi hyrde en bil och for runt. Det var snabbt gjort för ön är
liten, bara 35 km lång och 15 bred. Vi for på alla vägar som fanns och
beundrade utsiktsplatser och letade cacher. När dagen var slut bestämde vi oss
för middag på den irländska puben ”The Cullach”, mest beroende på att det
fortfarande var lågvatten och vi skulle bli tvungna att släpa jollen över
sanden flera hundra meter om vi gav oss iväg till Anniara istället för att
njuta av middag och Guiness. På puben träffade vi Orla, en tvättäkta irländare
som gift sig med en kiwi och flyttat lite fram och tillbaka mellan de två länderna.
Vi hade läst någonstans om att Great Barrier Island helt saknar offentlig
strömförsörjning och när vi frågade Orla så kunde hon bekräfta det. ”Varje hus
har sin egen lösning” sa hon, ”och alla tycker att deras lösning är bäst”. Själva hade de stora solfångare på taket till
sitt hus och ett dieseldrivet elverk som de använde som reserv. På vintern fick
de köra aggregatet någon gång i veckan, annars räckte solcellerna till. Dock
klarade inte systemet vare sig strykjärn eller hårfön. ”Det är roligt när man
får besök” sa Orla, ”för när vi säger att de inte kan använda hårfön, så tror
de att de kan använda den lite grann, några minuter bara. Men, det blir förstås
katastrof eftersom systemet inte tål att belastas så mycket”. Jag åt pasta med skaldjur till middag, Nya
Zealand har fantastiska musslor och räkor. Du får fiska själv också, men bara
begränsade mängder per dag och person.
Dagen efter fortsatte vi vår segling först mot Coromandel och sedan till
Waiheke Island. Vi hörde Brett från Bella Vita tala på vhf:en och ropade upp
dem för att höra om de var i närheten? Jovisst, var de det. Vi ändrade vår
destination och gick in och la oss i samma vik som de. Det blev ett glatt
återseende, vi hade inte träffats på flera månader. Mersoleil, med Robbi och
Beth, var gamla bekanta från Seattle till dem som också låg i Man of war Bay.
Vi hade inte träffat på dem tidigare. De hade planerat middag tillsammans och
nu kom vi och störde deras planer. Det visade sig dock att även de hade fått
ett vhf-meddelande om bekanta som skulle komma in i viken senare, så det
passade ganska bra. Deras bekanta
(som inte kände Brett och Stacey), visade sig vara våra bekanta, nämligen Brian och Missy, från Alegria. Seglarvärlden
är bra liten. Ett beslut togs om att samtliga skulle delta i musselfiske dagen
därpå och så skulle vi äta musselmiddag tillsammans.
Fiska och fiska, musslor plockar man. Dessutom så plockade vi dem i
musselodlingen som fanns på jolleavstånd ifrån viken där vi låg ankrade. Nej,
vi tjuvfiskade inte. En del musselodlare tillåter att fritidsfolk plockar av de
musslor som växer på de förtöjningsrep och flöten som omgärdar deras odlingar.
Vi hade läst något om det i vår seglarguide men inte vågat lita riktigt på vad
det stod där. Men, Beth visste besked, det var bara att plocka ifrån
förtöjningsredskapen. Vi var tre jollar som gav oss iväg ifrån fyra båtar. Väl
framme så la vi oss längs med förtöjningarna och vred loss stora sjok med
musslor ifrån dem.
Brett o Stacey i musselodlingen

De var inte så stora, enligt Beth hade de varit betydligt
större året innan. Hon trodde dock att de hade föryngrat hela beståndet. Året
före hade hon hittat små, små krabbor i samtliga musslor. ”Oss gör det ju inget”
sa hon, ”men det är nog inte riktigt gångbart för professionell försäljning”.
Vi har ju sett stora musselodlingar i Spanien och där odlades musslorna på rep.
Här var de insvepta i långa tuber av finmaskigt nät så Beths teori verkar
trolig.
Vi plockade flera hinkar och återvände sedan till båtarna.

Där började det
riktiga arbetet för nu skulle alla musslor skrubbas rena. Det var ett drygt
arbete och sysselsatte fem personer i någon timme.
Tre glada musselskrubbare

Sedan gjorde vi ett snabbt
klädbyte och åkte in till stranden för vinprovning. Precis ovanför där vi
landade med våra jollar ligger ett litet hus där vingården ”Man of war” har sin
provning och försäljning. Vi provade två vita viner och två röda och så ett
mousserande. Det kostade inget att smaka, men för skams skull så kostade vi på
oss varsitt glas med bubbel, där varje glas kostade mer än vi brukar betala för
en hel flaska med vin. Att köpa några flaskor låg tyvärr helt utanför vår
budget, även om vinet var gott.
Gott vin, eller?

Vi skyndade oss sedan tillbaka. Först fick vi dra jollarna över sanden,
tidvattnet hade passat på att dra sig tillbaka sådär 50 meter under tiden som
vi provade vin. Jag hade lovat att baka bröd till middagen, så det var lite
bråttom. Snabbt slängde jag ihop degen till stekpannebröd, som sedan fick jäsa
i en halvtimme och så stekte jag 14 kakor i stekpannan. Elva tog jag med mig
och tre fick bli kvar till morgondagens frukost.
Mersoleil och Bella Vita hade nu förtöjt ihop på Bella Vitas ankare och vi tog
jollen över för en rolig kväll. När vi kom dit så var Brett och Robbi fullt
sysselsatta med att dra ut ”skägget” från musslorna. Skägget är de trådar som
musslorna använder för att fästa sig vid en klippa eller (som i det här fallet)
ett rep. Det brukliga sättet är att använda kniv men killarna hade kommit på
att om man istället överfaller den intet ont anande musslan och snabbt hugger
tag och drar ut skägget med fingrarna så hinner den inte sluta sig så hårt och
då går det lättare. Det tog dem i alla fall mer än en timme innan de överfallit
samtliga musslor och dragit ut skägget på dem. Beth kokade musslor och en
kryddstark curry. Tillsammans med ris, sallad och mitt bröd så blev det en
högst delikat middag. Inte blev det sedan sämre av att Missy, som förklarade
sig själv som ”chokoholic” hade bakat en helt underbart kladdig chokladkaka i
amerikansk stil som avnjöts till dessert.
Vi var elva i sällskapet som gjorde oss en glad kväll, två från Bella Vita, två
från Anniara, två från Mersoleil och två från Alegria. Sedan hade Missy på
Alegria besök av tre mycket färgstarka väninnor, till vardags boende på Nya
Zealand. Från början hade det nog bara varit meningen att en, eller möjligen
två skulle besöka dem. När det sedan blev tre så frågade Missy lite oroligt
Brian om det var ok att tre kom på besök? ”Two or eleven, what´s the difference?”
blev det kolugna svaret från Brian.

De olika väderstationerna var överens – nu skulle det bli
oväder! Även om Nya Zealand ligger utanför södra Stilla Havets orkanområde så
kan landet nås av ordentliga oväder, oftast en cyklon som tar en sydligare bana
än vad som är vanligt. När den kommer ner hit så har den oftast gått ner från
cyklon till storm. I början av veckan förutspåddes orkanvindar och att centrum
skulle passera över Northland. Senare började det variera mellan olika
väderstationer, ett tecken på att vädersituationen var svår att tyda och att
det var svårt att förutsäga åt vilket håll lågtrycket skulle ta vägen.
Fortfarande 700 NM bort så gjorde några graders skillnad i riktning stor
skillnad i hur ovädret skulle träffa Nya Zealand. Man var dock överens om att
cyklonen skulle tappa i styrka och att det ”bara” skulle blåsa storm när den
kom hit. Många valde att ta in sina båtar på de lediga platser som fanns i
marinan men vi stannade kvar på vår boj. Vi nöjde oss med att packa ner allt
löst ovan däck, ta ner vårt tak till sittbrunnstältet som vi i använder
istället för bimini och tog ner våra försegel. Vi plockade upp jollemotorn och
satte extra tampar i fören till bojen. Sedan var det bara att vänta. En dag
kvar och fortfarande(!) var windguru och metservice inte riktigt överens – hade
vi tur så skulle det värsta ovädret träffa mer västerut (enligt metservice) och
hade vi otur så skulle det gå rakt över oss.
Lågtrycket, med full styrka på väg mot Nya Zealand

Vi väntade hela fredagen på att det skulle
börja blåsa, men inte förrän framåt kvällen drog det igång och efter det kom
regnbyarna. Det drog i ordentligt! När vi skulle laga mat så fick vi ta fram de
gummidukar som vi använder som halkskydd för att inte porslinet ska åka iväg
när det rullar när vi seglar. Nu rullade det även vid bojen! Det blev en orolig
natt. Jag fann för gott att sova i salongen. I förpiken rullade det för mycket
och dessutom ligger man hela tiden med huvudet lägre än fötterna – mycket obehagligt!
Vid två-tiden på natten blåste det som värst, en av våra båtgrannar uppmätte
över 30 m/s i byarna och en annan hade det mycket tvivelaktiga nöjet att få se
en virvelvind dra förbi, bara några meter från hans båt. På morgonen blåste det fortfarande nästan lika
hårt och det fortsatte sedan hela dagen medan regnet öste ner. Vi kunde bara
avvakta och använda tiden till att läsa. På håll såg vi ett försegel som drogs
ut av vinden och bara en kort stund senare återstod bara trasor. Båtens ägare
befann sig någon annanstans och de får förstås en otrevlig överraskning när de
kommer tillbaka.
Söndertrasat segel

Efteråt kunde vi konstatera att lågtrycket hade vikt av mot
väster men vi fick ändå en ordentlig känning av det. Någon båt hade draggat men
besättningen hade lyckats ankra om och några segel hade blåst sönder – annars klarade
vi oss rätt bra, vi blue water-seglare som ligger i Opua.
Vi har skaffat oss några kompisar här i Opua. De är fyra stycken och kommer
nästan varje dag och vill ha frukost. Först snattrar de lite grann och är det
då ingen som hör dem så upplåter de genast sina röster lite högre – de vill ha
mat. Två är speciellt tama och äter ur handen.
Andungarna äter ur min hand

En dag när vi åt frukost nere i
salongen (det börjar bli lite för kallt om morgnarna för att sitta ute) så fick
vi se ett litet andhuvud sticka upp ovanför tröskeln till nergången. ”Kommer ni
inte snart?” Vi fick bråttom ut att mata dem. Nu har vi fått sätta stopp för
deras framfart. De skitar ner så förskräckligt och det är anddun överallt.
Göran är dessutom övertygad om att det annars kommer att sluta med att vi har
dem i salongen. Så nu har vi satt för så att de bara kommer upp på badbryggan.
En dag hade de samlat ihop ett helt gäng, det var inte mindre än 9 änder och 8
måsar som kom och ville ha mat. Men, då tyckte Göran att det fick vara nog. ”Nu
matar vi dem inte mera!” Och det var precis som om de förstod, för nu kommer de
ensamma igen.

I år hade min dotter och jag födelsedag samtidigt! ”Vadå?”
undrar kanske någon, ”antingen fyller man väl år på samma dag eller så gör man
inte?!” Ja, men om vi i vanliga fall fyller dagarna efter varandra och så råkar
vi befinna oss på varsin sida om klotet. Med 12 timmars tidsskillnad. Då får
vi faktiskt tolv gemensamma timmar. Då fyller vi år samtidigt, fast på olika
datum, beroende på var vi befinner oss. Så jag ringde och gratulerade
Elisabeth på hennes födelsedag, den 2:a mars (klockan nio på kvällen) i Sverige
och hon kunde samtidigt gratulera mig, på min födelsedag, den 3:e mars (klockan
nio på morgonen) på Nya Zeeland. Det lär vi aldrig mer få uppleva…
Födelsedagsbarnen – förra året

I veckan fick vi också ett vykort ifrån Sverige. Med fina vitsippor på
framsidan och med uppgift om att lärkan siktats på Öland och att den första
tranan kommit till Hornborgasjön. Det var så roligt! Tack så mycket, Bertil och
Britt! Ni har alla en fin tid framför er nu, kanske den bästa tiden på året! Det
är väl snart dags att gräva fram båten ur snödrivan och börja tänka på
vårrustning?
Här går det så sakteliga mot ”höst”. Här finns mängder med ”importerade” växter,
som nybyggare och andra fört med sig, bland annat från England. Tidigt fick jag
lära mig att man ser vilka lövträd som är ursprungliga och vilka som har kommit
hit med sjömän och andra. De som är importerade fäller sina blad och de
inhemska gör det inte. Under de senaste dagarna har vi varit på en liten
campingtur norrut och då kunde vi konstatera att en del aspar börjat gulna.
Aspar, ekar, tallar, de är alla importerade. Vi har till och med sett björkar
här.
Vår campingtur var höjden av lyx! Vi lånade ett tält av den andra svenska
familjen som är här, familjen Svennungsson på Miss My II. Det tältet har ett
litet förtält och läcker inte(!) när det regnar. Sedan lånade vi varsin
campingstol också – det kunde inte bli mycket bättre!
Höjden av lyx – Trangia-kök

Färden gick upp till norra spetsen på Nya Zealand, Cape Reinga. Hit kom Abel
Tasman redan 1643, dock utan att gå i land.
Enligt legenden, så kom en av de första maorierna, Kupe hit. Han gav platsen
namnet Te Reringa Wairua. Han sa också att när en maori dör på Nya Zealand så ska
själen ta sig hit upp, för att sedan härifrån lämna nya Zealand och bege sig
till deras ursprungliga hemland Haiwiki, någonstans ute i Stilla Havet.
Utsikt från Cape Reinga. Här tar själarna avstamp för fortsatt resa till Hawaiki

Nedanför fyren så kan man se hur Tasmanska Havet och Stilla Havet möts. Det är
det manliga havet, Te Moana Tapokopoko a Tawhaki som möter det kvinnliga, Te
Tai o Whitireia. Strömvirvlarna där haven möts är som en dans – en dans som
representerar hur det manliga och kvinnliga förenas och skapar liv. Vackert!

Där manligt och kvinnligt möts, där liv blir till