Vi är ute och seglar igen! Vi tog en ”semester” innan det är
dags för en sista översyn och sedan ska vi äntligen fortsätta på riktigt. Vi
har seglat nerför kusten och besökt The Great Barrier Island, en av nya
zealändarnas egna favoritöar (förutom deras ytterskärgård som är Tonga, Fiji
och Vanuatu). Vi hyrde en bil och for runt. Det var snabbt gjort för ön är
liten, bara 35 km lång och 15 bred. Vi for på alla vägar som fanns och
beundrade utsiktsplatser och letade cacher. När dagen var slut bestämde vi oss
för middag på den irländska puben ”The Cullach”, mest beroende på att det
fortfarande var lågvatten och vi skulle bli tvungna att släpa jollen över
sanden flera hundra meter om vi gav oss iväg till Anniara istället för att
njuta av middag och Guiness. På puben träffade vi Orla, en tvättäkta irländare
som gift sig med en kiwi och flyttat lite fram och tillbaka mellan de två länderna.
Vi hade läst någonstans om att Great Barrier Island helt saknar offentlig
strömförsörjning och när vi frågade Orla så kunde hon bekräfta det. ”Varje hus
har sin egen lösning” sa hon, ”och alla tycker att deras lösning är bäst”. Själva hade de stora solfångare på taket till
sitt hus och ett dieseldrivet elverk som de använde som reserv. På vintern fick
de köra aggregatet någon gång i veckan, annars räckte solcellerna till. Dock
klarade inte systemet vare sig strykjärn eller hårfön. ”Det är roligt när man
får besök” sa Orla, ”för när vi säger att de inte kan använda hårfön, så tror
de att de kan använda den lite grann, några minuter bara. Men, det blir förstås
katastrof eftersom systemet inte tål att belastas så mycket”. Jag åt pasta med skaldjur till middag, Nya
Zealand har fantastiska musslor och räkor. Du får fiska själv också, men bara
begränsade mängder per dag och person.
Dagen efter fortsatte vi vår segling först mot Coromandel och sedan till
Waiheke Island. Vi hörde Brett från Bella Vita tala på vhf:en och ropade upp
dem för att höra om de var i närheten? Jovisst, var de det. Vi ändrade vår
destination och gick in och la oss i samma vik som de. Det blev ett glatt
återseende, vi hade inte träffats på flera månader. Mersoleil, med Robbi och
Beth, var gamla bekanta från Seattle till dem som också låg i Man of war Bay.
Vi hade inte träffat på dem tidigare. De hade planerat middag tillsammans och
nu kom vi och störde deras planer. Det visade sig dock att även de hade fått
ett vhf-meddelande om bekanta som skulle komma in i viken senare, så det
passade ganska bra. Deras bekanta
(som inte kände Brett och Stacey), visade sig vara våra bekanta, nämligen Brian och Missy, från Alegria. Seglarvärlden
är bra liten. Ett beslut togs om att samtliga skulle delta i musselfiske dagen
därpå och så skulle vi äta musselmiddag tillsammans.
Fiska och fiska, musslor plockar man. Dessutom så plockade vi dem i
musselodlingen som fanns på jolleavstånd ifrån viken där vi låg ankrade. Nej,
vi tjuvfiskade inte. En del musselodlare tillåter att fritidsfolk plockar av de
musslor som växer på de förtöjningsrep och flöten som omgärdar deras odlingar.
Vi hade läst något om det i vår seglarguide men inte vågat lita riktigt på vad
det stod där. Men, Beth visste besked, det var bara att plocka ifrån
förtöjningsredskapen. Vi var tre jollar som gav oss iväg ifrån fyra båtar. Väl
framme så la vi oss längs med förtöjningarna och vred loss stora sjok med
musslor ifrån dem.
Brett o Stacey i musselodlingen

De var inte så stora, enligt Beth hade de varit betydligt
större året innan. Hon trodde dock att de hade föryngrat hela beståndet. Året
före hade hon hittat små, små krabbor i samtliga musslor. ”Oss gör det ju inget”
sa hon, ”men det är nog inte riktigt gångbart för professionell försäljning”.
Vi har ju sett stora musselodlingar i Spanien och där odlades musslorna på rep.
Här var de insvepta i långa tuber av finmaskigt nät så Beths teori verkar
trolig.
Vi plockade flera hinkar och återvände sedan till båtarna.

Där började det
riktiga arbetet för nu skulle alla musslor skrubbas rena. Det var ett drygt
arbete och sysselsatte fem personer i någon timme.
Tre glada musselskrubbare

Sedan gjorde vi ett snabbt
klädbyte och åkte in till stranden för vinprovning. Precis ovanför där vi
landade med våra jollar ligger ett litet hus där vingården ”Man of war” har sin
provning och försäljning. Vi provade två vita viner och två röda och så ett
mousserande. Det kostade inget att smaka, men för skams skull så kostade vi på
oss varsitt glas med bubbel, där varje glas kostade mer än vi brukar betala för
en hel flaska med vin. Att köpa några flaskor låg tyvärr helt utanför vår
budget, även om vinet var gott.
Gott vin, eller?

Vi skyndade oss sedan tillbaka. Först fick vi dra jollarna över sanden,
tidvattnet hade passat på att dra sig tillbaka sådär 50 meter under tiden som
vi provade vin. Jag hade lovat att baka bröd till middagen, så det var lite
bråttom. Snabbt slängde jag ihop degen till stekpannebröd, som sedan fick jäsa
i en halvtimme och så stekte jag 14 kakor i stekpannan. Elva tog jag med mig
och tre fick bli kvar till morgondagens frukost.
Mersoleil och Bella Vita hade nu förtöjt ihop på Bella Vitas ankare och vi tog
jollen över för en rolig kväll. När vi kom dit så var Brett och Robbi fullt
sysselsatta med att dra ut ”skägget” från musslorna. Skägget är de trådar som
musslorna använder för att fästa sig vid en klippa eller (som i det här fallet)
ett rep. Det brukliga sättet är att använda kniv men killarna hade kommit på
att om man istället överfaller den intet ont anande musslan och snabbt hugger
tag och drar ut skägget med fingrarna så hinner den inte sluta sig så hårt och
då går det lättare. Det tog dem i alla fall mer än en timme innan de överfallit
samtliga musslor och dragit ut skägget på dem. Beth kokade musslor och en
kryddstark curry. Tillsammans med ris, sallad och mitt bröd så blev det en
högst delikat middag. Inte blev det sedan sämre av att Missy, som förklarade
sig själv som ”chokoholic” hade bakat en helt underbart kladdig chokladkaka i
amerikansk stil som avnjöts till dessert.
Vi var elva i sällskapet som gjorde oss en glad kväll, två från Bella Vita, två
från Anniara, två från Mersoleil och två från Alegria. Sedan hade Missy på
Alegria besök av tre mycket färgstarka väninnor, till vardags boende på Nya
Zealand. Från början hade det nog bara varit meningen att en, eller möjligen
två skulle besöka dem. När det sedan blev tre så frågade Missy lite oroligt
Brian om det var ok att tre kom på besök? ”Two or eleven, what´s the difference?”
blev det kolugna svaret från Brian.