I år hade min dotter och jag födelsedag samtidigt! ”Vadå?”
undrar kanske någon, ”antingen fyller man väl år på samma dag eller så gör man
inte?!” Ja, men om vi i vanliga fall fyller dagarna efter varandra och så råkar
vi befinna oss på varsin sida om klotet. Med 12 timmars tidsskillnad. Då får
vi faktiskt tolv gemensamma timmar. Då fyller vi år samtidigt, fast på olika
datum, beroende på var vi befinner oss. Så jag ringde och gratulerade
Elisabeth på hennes födelsedag, den 2:a mars (klockan nio på kvällen) i Sverige
och hon kunde samtidigt gratulera mig, på min födelsedag, den 3:e mars (klockan
nio på morgonen) på Nya Zeeland. Det lär vi aldrig mer få uppleva…
Födelsedagsbarnen – förra året

I veckan fick vi också ett vykort ifrån Sverige. Med fina vitsippor på
framsidan och med uppgift om att lärkan siktats på Öland och att den första
tranan kommit till Hornborgasjön. Det var så roligt! Tack så mycket, Bertil och
Britt! Ni har alla en fin tid framför er nu, kanske den bästa tiden på året! Det
är väl snart dags att gräva fram båten ur snödrivan och börja tänka på
vårrustning?
Här går det så sakteliga mot ”höst”. Här finns mängder med ”importerade” växter,
som nybyggare och andra fört med sig, bland annat från England. Tidigt fick jag
lära mig att man ser vilka lövträd som är ursprungliga och vilka som har kommit
hit med sjömän och andra. De som är importerade fäller sina blad och de
inhemska gör det inte. Under de senaste dagarna har vi varit på en liten
campingtur norrut och då kunde vi konstatera att en del aspar börjat gulna.
Aspar, ekar, tallar, de är alla importerade. Vi har till och med sett björkar
här.
Vår campingtur var höjden av lyx! Vi lånade ett tält av den andra svenska
familjen som är här, familjen Svennungsson på Miss My II. Det tältet har ett
litet förtält och läcker inte(!) när det regnar. Sedan lånade vi varsin
campingstol också – det kunde inte bli mycket bättre!
Höjden av lyx – Trangia-kök

Färden gick upp till norra spetsen på Nya Zealand, Cape Reinga. Hit kom Abel
Tasman redan 1643, dock utan att gå i land.
Enligt legenden, så kom en av de första maorierna, Kupe hit. Han gav platsen
namnet Te Reringa Wairua. Han sa också att när en maori dör på Nya Zealand så ska
själen ta sig hit upp, för att sedan härifrån lämna nya Zealand och bege sig
till deras ursprungliga hemland Haiwiki, någonstans ute i Stilla Havet.
Utsikt från Cape Reinga. Här tar själarna avstamp för fortsatt resa till Hawaiki

Nedanför fyren så kan man se hur Tasmanska Havet och Stilla Havet möts. Det är
det manliga havet, Te Moana Tapokopoko a Tawhaki som möter det kvinnliga, Te
Tai o Whitireia. Strömvirvlarna där haven möts är som en dans – en dans som
representerar hur det manliga och kvinnliga förenas och skapar liv. Vackert!

Där manligt och kvinnligt möts, där liv blir till