Anniara

I början av säsongen ankrade vi upp utanför Tallskär för att äta lunch och inte komma hem för tidigt på söndagens eftermiddag. Vi hade förmånen att observera en fiskgjusehona som låg på ägg i sitt bo i väntan på att hennes partner skulle dyka upp och mata alternativt avlösa henne(?).

Rätt som det var dök Baloas jolle, med Åke och Lena, upp. De hade också ankrat, men lite längre in, utom synhåll för oss. De bjöd med oss på en jolletur för att hälsa våren och seglingssäsongen välkommen, och för att gå i Tallskärs labyrint och därmed skapa lycka och välgång under den kommande seglingssäsongen.

Vi klev iland på Tallskär och vandrade i labyrinten under fokuserad tystnad.

Nu är det höst, på höglandet har den första snön fallit och halka på vägen till jobbet är mer regel än undantag. Båtarna, Anniara, Baloa med flera står tryggt på land och har iklätts vinterpyjamas i form av rörställning och presenningar nedtyngda av vattendunkar. Motorerna är vinterkonserverade och genomkörda med glykolblandning.

Men ännu har vi inte tackat havsguden för en säker och lyckosam säsong. Idag, den 14/11 ska det bli av. SMHI har lovat att ett tunt stråk av klart väder ska dra förbi ostkusten på dagen på lördagen, först framåt kvällen ska det börja regna. I Nässjö är det fuktigt och dimmigt. Det blir inte bättre för att vi närmar oss kusten. Vid tolvtiden sammanstrålar vi med Åke och Lena vid bron ut till Dragskär och fukten hänger tungt i luften. Men, vad gör väl det? Vi pumpar upp deras jolle och efter en kopp kaffe med Lenas hembakta bullar, ikläder vi oss vinterkläder och sedan bär det av!

Skärgården ser helt annorlunda ut. Vattnet är klart, men mörkt. Det är alldeles tyst. Två hägrar lyfter när vi kommer för nära deras kobbe. Vi letar oss försiktigt ut emellan stenarna och vassen, vattenståndet är nästan en halvmeter under normalvattenståndet. Vid en passage mellan två stenar får vi en hastig bottenkänning och Åke skyndar sig att dra upp motorn. Snart har vi kommit ut till Tallskär och vi lägger till intill några stenar. Där är inte fullt så halt som att kliva direkt upp på klippan. Vi tar oss i land och går försiktigt på den (snor)hala klippan upp till labyrinten. Tyst och fokuserat genomför vi ceremonien att tacka havsguden för den gångna säsongen. Jag ställer frågan om vad havsguden kallas hos oss? Neptun, Poseidon eller? Till slut kommer vi överens om att “Kung Abborre” inte är så dumt. Vi går tillbaka till våra ryggsäckar, äter mackor med en variant av gubbröra, skålar för Kung Abborre och offrar för säkerhets skull halva supen till havsguden.

En dag i november, när regnet sakta börjat strila ned, när vi har en ryggsäck med choklad och mackor med stekta ägg och vi just har skålat med havsguden kan jämföras med vilken dag som helst, under seglingssäsongen. Vem har sagt att säsogen tar slut bara för att Anniara och Baloa står på land? Inte vi i allafall…

Under dagens kryss från Byxelkrok till Ernemar slog loggen över 5000 Nm. Det motsvarar 926 landmil eller ungefär Sveriges längd från norr till söder 5 gånger. Sommaren 2007 seglade vi till Åland, förra sommaren till Skottland och i år kom vi som längst till Sundholmen norr om Furusund, med en del strandhugg i det yttersta havsbandet i Stockholms skärgård. Underbara resor alla tre och dessemellan har vi ägnat oss åt segling i den “nära skärgården”. Tänk om man kunde räkna ut hur stor del av de där 5000 som seglats mellan Kråkelund, Byxelkrok och Ernemar. Eftersom det “alltid” är kryss när man kommer ut ur skärgården och ska ut på öppet vatten vid Kråkelund (riktning söderut) så måste det vara en ansenlig del som seglats just i detta område. Och det är ju det som är det fina med segling – “visst är det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd”. Varje fredag är det lika skönt att komma ned till Anniara. Nu när augustimörkret har sänkt sig så är det svårt att hinna ut på fredagkvällen. Istället får vi ta något gott att äta, ett glas vin och kanske lite samvaro med någon av båtgrannarna. På lördagsmorgonen, efter sjörapporten, sätter vi segel och fram mot eftermiddagen lägger vi till, vid en ö eller i hamnen i Byxelkrok eller kanske Sandvik. Och på söndagen seglar vi hem igen! För en i seglingens mysterier oinvigd måste det te sig rätt tråkigt och enformigt, men det är långt därifrån! Idag t ex tävlade vi med tre-fyra olika ovädersmoln om bästa vägen. Vi vann och fick bara några droppar på oss.

Att hitta bästa vinden, bästa vägen, bästa tilläggningsplatsen och samtidigt segla bekvämt, det är målet. Vi revar hellre än sliter för att komma fortare framåt.

Ett antal förbättringar och modifieringar har vi också hunnit med under de här tre säsongerna (och 2009 är ju inte slut ännu…). Just nu håller vi på att montera en vattentank i fören för att förbättra balansen i Anniara. Vår båtgranne undrade om vi köpt en byggsats? Tja,svaret är väl att man måste segla och bo ett tag för att veta vad som passar var och vad man behöver. Att det sedan verkar stört omöjligt att få upp en krok till fotogenlampan, som vi flyttade med från Lizla är en helt annan historia…

Det är ibland svårt att värna om miljön. Vi vill till exempel helst inte släppa vårt toalettavfall i havet. Samtidigt hör det inte till vår uppfattning om en lyckad segelsemester om vi ska tvingas uppsöka gästhamn varannan dag för att tömma septitanken. Två dygns lagring är ungefär den kapacitet vår tank håller och då är vi ändå oftast bara två personer ombord. Det är bara att erkänna – vår ambition håller inte utan vi tömmer toan i vattnet, så långt ut som möjligt men ändå… Vi tycker oss ha förstått att det ändå gäller att göra allt som är möjligt, vi slänger till exempel inte något i vattnet längre, inte ens potatisskal och morotsskal, vilket vi gjorde tidigare med tanken att det inte skadade och i allafall snabbt skulle brytas ned. Nu har vi klart för oss att det gäller att minimera allt som kan bidra till övergödningen av Östersjön.

När vi kommer till en naturhamn så är det lätt att se att många andra har samma uppfattning när det gäller naturbehoven, dvs de har gått i land och uträttat sina behov, det syns på den mängd toapapper som ligger slängt överallt, USCH! Alla är ju inte hundägare men dessa har på senare år fått lära sig att man ska plocka upp efter sin hund. Det fungerar rätt bra och det finns utmärkta, kraftiga svartfärgade påsar för ändamålet. Samma typ av påse (eller en vanlig plastpåse) kan du ta med dig och slänga ditt toapapper i. Sedan tar du med påsen ombord och lägger bland övriga sopor eller i sopmajan som eventuellt finns utställd i naturhamnen.

Jag tycker att kommunernas turistansvariga ska stå och dela ut påsar gratis tills folk har lärt sig hur de ska göra, eller så ska man kunna hämta på turistbyråerna. Nej, skämt åsido men visst är det märkligt att vi människor ska behöva skräpa ned så förskräckligt! Det förtar onekligen en del av upplevelsen när man kommer ut i vår, för övrigt, så vackra skärgård.

Det finns förstås en del konstiga hundägare också… I Ernemar där Anniara har sin hemmahamn finns ett hundbad ute vid piren som omger hamnen. Där finns också ett trevligt promenadstråk och många hundar rastas där. På sommarhalvåret är en container för båtfolkets sopor och lite längre bort en större soptunna uppställda. Då är allt frid och fröjd men på vinterhalvåret så ligger det högvis med påsar som hundägarna slängt där containern respektive soptunnan brukar stå uppställda och bland buskarna längs stigen. Det finns ingen soptunna på plats alltså slänger de påsen där den brukar stå. En fascinerande brist på egenansvar! Dessutom så är de väl i så fall bättre att låta hundbajset ligga kvar, det bryts ned rätt snabbt ute i det fria, istället för att tillföra skräp i form av plastpåsar som det tar åtskilliga år för naturen att bryta ned…

Ibland bjuds vi på upplevelser vi inte kunnat drömma om!

I början av sommaren fick jag ett email ifrån Lisa Sandström, där hon gästvänligt bjöd in oss till familjens lantställe, om vi råkade ha segelvägarna förbi. Det ligger i närheten av Furusund och eftersom vi gått dit för att skaffa bränslefilter för filterbyte så slog jag en signal och frågade om det passade – och visst var vi välkomna!

Det blåste närmare 10 m/s in mot deras brygga så vi blev erbjudna att ligga på spets på en annan brygga på ön mittemot. Lisa och henns man Lasse kom och hämtade oss.

Vi äter lunch först och så åker vi tillbaka hit sedan, förklarade Lisa.

Det visade sig att vi fått förtöja vid Lilla Svansen som står i förbindelse med Stora Svansen via en spång över ett smalt sund. Och på Stora Svansen hade Calle Schewen sin egen sommarö.

Öarna ägs idag av Pelarorden, en orden som grundades 1892 och där Anders Zorn, Albert Engström med flera var med och så Calle själv förstås. Man vinnlägger sig om att bevara det ursprungliga och därför kunde vi, förevisade av en av dagens ordensmedlemmar, både ta oss en titt på stugan och på bersån där Calle satt på en bänk. Även bänkarna finns kvar i original, över 100 år gamla!

Vi passade förstås på att ta oss en vals på ängen, ackompanjerade av Lisa, sjungandes Calle Schewens vals. Det berättas att Evert Taube, när han skulle inträda i Pelarorden, fick som inträdesprov att dikta en visa och då såg han Carl sitta i bersån och så kom Calle Schewens vals till.

Lasse berättade om ordens arbete för att underhålla stället och när vi var där så stod till och med en liten hässja hö på ängen.

Det var med en stark känsla av vördnad och tacksamhet över det stycke kulturhistoria som vi fått uppleva som vi återvände till Sundholmen och Lasses och Lisas eget sommarställe. Där tillbringade vi sedan kvällen under mycket trevliga och uppsluppna former.

Tack Lisa och Lasse! Minnet av den här dagen kommer att fortleva som en av semesterns absoluta höjdpunkter!

Den här semestern har vi inget riktigt utstakat mål utan vi har för avsikt att segla dit vindarna bär. Den första veckan har de burit norrut – med kulingfart! Ändå har vi inte kommit så långt. På tre ställen har vi legat två nätter i rad pga den kraftiga vinden. Men det förstås, vi har haft medvind hela tiden så seglingen har varit mycket bekväm, vi har mest gått för genuan i 5-6 knop utan att anstränga oss alltför mycket. Natten som var och natten före den låg vi i en hästskoformad vik med perfekt lä tillsammans med några andra segelbåtar. Det är oundvikligt att klumpa ihop sig med andra därtill är de riktigt säkra ankringsplatserna alltför få. När vi gick förbi “kejsaren” ett sjömärke som markerar norra änden av S:t Anna skärgård, så skålade vi i brännvin med kejsaren som sig bör för att tacka för att vi även denna gång passerat denna grunda, stenbemängda skärgård utan att känna på botten en enda gång. Sedan gick vi över ett guppigt Bråviken och landade därefter in i en av Oxelösunds gästhamnar. Det blåste ända in i hamnen, men tilläggningen gick utan problem.

Sedan blev det fest! Först dusch, vilket är en fest i sig när man haft Östersjön som badkar i en vecka och så blev det smörstekt abborre på restaurangen i hamnen. Så gott!

Fem Öre huvud är ett mycket naturskönt område som numera också är naturreservat. Det hindrar förstås inte cacharna och nu i kväll har Göran varit och tagit den cach som låg här alldeles intill.

Förhoppningsvis är tyskarna som har lagt sin båt så att de blockerar oss morgontidiga, för vi vill komma iväg innan det blåser upp för mycket i morgon bitti.

Vart vi ska? Dit vindarna bär…

Göran har skaffat sig en ny hobby – geocashing. Det är ett slags orientering. Du går in på nätet, hämtar koordinater och sedan går du ut i naturen (eller i staden) och letar rätt på stället för koordinaterna. Där ligger en liten plastburk eller låda med en pappersremsa i. På den skriver du din signatur och sedan går du hem och in på nätet och registrerar att du “tagit en cash”. Töntigt, eller hur? Lite mindre töntigt blir det om man vet att det finns “cashar” utspridda över hela klotet. När vi var i Sacramento, Californien t ex, så tog Göran två cashar där. Görans arbetskamrat Anders är cashfanatiker – han tar 30-40 stycken, per helg!

Göran bor rätt mycket på hotell i veckorna och har svårt att få till någon regelbunden träning. Då kan det vara rätt bra att gå ut och leta cashar, under förutsättning att han inte kör med bilen ända fram till cashen eller badar med kläderna på i någon bäck…

Det är ok att leta cashar under vår segelsemester också, bara inte färdvägen styrs av var casharna ligger.

Vi började segelsemestern med att segla till Verkebäck och hälsa på min bror Björn och hans fru Ulla-Carin. Där finns en cash. Ja, inte hos dem, men 6 km med cykel och 1 km till fots därifrån, högt uppe på ett berg.

Eftersom det hade regnat hela dagen och vi legat stilla så kände även jag ett visst behov av att röra på mig så jag följde med. Vi cyklade, först på asfalt, sedan på en liten grusväg, därefter på en stig och sedan fick vi ställa cyklarna och börja gå eller snarare klättra uppför berget. När vi kom upp bjöd berget på en hänförande utsikt över Verkebäcksviken. Så då skulle vi bara hitta den där lilla plastlådan som vi kommit dit för. Vi letade och letade och letade. Till slut hittade Göran lådan upphängd i ett litet snöre inne i en ihålig trädstam. Han skrev sin signatur och så kunde vi påbörja nedfärden hem till Anniara. Vi banade oss fram på en väg där en skogsmaskin gått fram. Det var djupa spår så gummistövlarna kom väl till pass, även om jeansen var blöta långt upp på låren av buskar och snår som vi banat oss väg igenom. Jag stannade till och plockade en grabbnäve med smultron. Det fanns riktigt gott om dem och de påminde mig om de morgnar i min barndom då jag vaknade av doften av smultron. Pappa hade plockat smultron på ett strå och dinglade med det framför näsan på sin lilla flicka så att hon vaknade. Det knastrar lite när man äter och det finns inget godare. Göran fick en näve också men sedan fick vi fly för myggen upp på cyklarna. Det gick fort tillbaka till Anniara, det var nerför nästan hela tiden…

Enligt min käre make så bör varje hemsida av betydelse ha sin egen receptsamling, så ock vår. Därför sitter jag nu och lägger in recept. Mest sådana som vi själva använder när vi är ute med Anniara men också en del andra som vi kanske i första hand begagnar oss av i vårt kök hemma.

Mat har alltid varit en viktig beståndsdel i mitt liv. Både att äta men också att laga och umgås omkring. Görans matlagningskonst är av sådan art att jag allvarligt undrar hur han överlevde innan han träffade mig men, jag erkänner gärna att han kompenserar sin brist med att istället livligt uppskatta det som andra lagar till.

Många tror att vi lever på bullens pilsnerkorv och vita bönor i tomatsås (kalla direkt ur burken) när vi är ute på sjön. Ack, vad de bedrar sig! Med en modern kylbox, en gasolspis med ugn och en grill att ställa på klippan under ljumma sommarkvällar så lever vi lika gott som hemma, om inte godare! Sedan tillkommer den lilla omständigheten att man blir så himla hungrig när man seglar! Och då får det gärna var enkelt och gå fort men det ska fortfarande vara välsmakande och se läckert ut. Recepten som vi presenterar här är sådant som jag samlat på mig genom åren. En del är tagna ur tidningar eller kokböcker, en del har jag fått av goda vänner och en del har jag komponerat själv. Receptsidan är inte riktigt färdig, bland annat hoppas jag att Göran ska ordna en utskriftsknapp så att det går att skriva ut recepten. Sedan ska vi ha foto på alla rätter, det kommer att ta större delen av sommaren och kanske en bit in på hösten innan vi lagat oss igenom alltihop. Men redan nu kan du förstås gå in och låta dig inspireras av våra “snodda och fådda recept”

Vi har varit ute en helg tidigare, då besökte vi Vippholmarna, ett ställe som man inte kan gå till i semestertider, då är det nämligen fullt med andra båtar. När jag var liten och vi skulle ut och bada på en ö så letade vi alltid reda på en egen ö, alternativt lade oss på andra sidan ön om det redan var upptaget där vi hade tänkt lägga till. Nu för tiden så finns inga sådana begränsningar. Trots att hela skärgården är full med öar kan det vara svårt att hitta en säker natthamn, hittar du en kan du vara rätt säker på att få sällskap och för det mesta är det bara trevligt. Nu var det vi och två andra seglare.
Norra stranden på Stora Vippholmen bjöd på kala hällar som vi inte kan se i vanliga fall – vattnet var extremt lågt vid den här tidpunkten. Vi hoppade på stenar och klipphällar och njöt av den kyliga men friska vårvinden.

Nu är det Kristi himmelsfärdshelg och vi har lagt ut för 4 dagars minisemester. Förra helgen tillbringade vi iland med att montera nya vinschar för genuan, St 46 istället för St 40 som är original. Dessutom byggde vi om vår kökslåda och satte in en lampa över köksdelen. 37:an, som vi har, levereras av någon outgrundlig anledning med tre lampor i taket på styrbordssidan och två på babordssidan och dessutom med en kökslåda där en rejäl kniv inte går in på längden trots att utrymme finns för en betydligt djupare låda. Fler än vi har upptäckt att det relativt lätt går att installera en standardlåda från IKEA och dessutom låta den gamla lådan vara kvar, bakom samma front (se förbättringar). Göran är lätt fascinerad av dämparna som får lådan att, nästan med en suck, glida in de sista tre centimetrarna.
Den nya lampan över spisen utgör nästan samma lyft för kocken som de nya vinscharna gör för den som ska skota. De gamla vinscharna kommer vi att installera längre akterut för att kunna ha en vinsch för att ta in genuan och dessutom för att kunna skota gennakern som vi skaffade till förra säsongen.
Första dagens segling slutade ända uppe på Päronholmen och Spårö eftersom vi ville hitta en säker natthamn och ligga förtöjda iland då jollen låg kvar hemma. Det är fortfarande mycket lågt vatten vilket gjorde färden in bakom Spårö rätt spännande. Jag gick (i mitt tycke) exakt lika nära den lilla hällen på höger sida som jag brukar och som jag vågar (några enstaka meter ifrån) och då visade vår plotter att vi gick rätt över det förargliga 1,60 meter djupa grundet som ligger mitt i det smala sundet. Det borde dessutom vara max 1,40 nu… Vi klarade oss dock. Längre in visade djupmätaren att vi inte hade någon centimeter tillgodo under kölen men även här gick vi klara. Väl inne i gloet är det djupare och vi kunde ankra upp och förtöja mot den södra sidan av Päronholmen.
Vi låg kvar under fredagen, Göran monterade läslampor över dubbelkojen i förpiken och sedan klättrade vi upp till båken och beundrade utsikten. På en liten äng blommade fullt med gullvivor och vi såg en kopparorm som försökte gömma sig i blåbärsriset. Strax intill båten ligger en fiskmås på ägg, igår jagade hon iväg en häger som råkade komma för nära, på vägen hit såg vi en kungsörn (eller möjligen en havsörn) bofinken kvittrar och göken gal, med andra ord – det är seglingssäsong igen.