Göran har skaffat sig en ny hobby – geocashing. Det är ett slags orientering. Du går in på nätet, hämtar koordinater och sedan går du ut i naturen (eller i staden) och letar rätt på stället för koordinaterna. Där ligger en liten plastburk eller låda med en pappersremsa i. På den skriver du din signatur och sedan går du hem och in på nätet och registrerar att du “tagit en cash”. Töntigt, eller hur? Lite mindre töntigt blir det om man vet att det finns “cashar” utspridda över hela klotet. När vi var i Sacramento, Californien t ex, så tog Göran två cashar där. Görans arbetskamrat Anders är cashfanatiker – han tar 30-40 stycken, per helg!
Göran bor rätt mycket på hotell i veckorna och har svårt att få till någon regelbunden träning. Då kan det vara rätt bra att gå ut och leta cashar, under förutsättning att han inte kör med bilen ända fram till cashen eller badar med kläderna på i någon bäck…
Det är ok att leta cashar under vår segelsemester också, bara inte färdvägen styrs av var casharna ligger.
Vi började segelsemestern med att segla till Verkebäck och hälsa på min bror Björn och hans fru Ulla-Carin. Där finns en cash. Ja, inte hos dem, men 6 km med cykel och 1 km till fots därifrån, högt uppe på ett berg.
Eftersom det hade regnat hela dagen och vi legat stilla så kände även jag ett visst behov av att röra på mig så jag följde med. Vi cyklade, först på asfalt, sedan på en liten grusväg, därefter på en stig och sedan fick vi ställa cyklarna och börja gå eller snarare klättra uppför berget. När vi kom upp bjöd berget på en hänförande utsikt över Verkebäcksviken. Så då skulle vi bara hitta den där lilla plastlådan som vi kommit dit för. Vi letade och letade och letade. Till slut hittade Göran lådan upphängd i ett litet snöre inne i en ihålig trädstam. Han skrev sin signatur och så kunde vi påbörja nedfärden hem till Anniara. Vi banade oss fram på en väg där en skogsmaskin gått fram. Det var djupa spår så gummistövlarna kom väl till pass, även om jeansen var blöta långt upp på låren av buskar och snår som vi banat oss väg igenom. Jag stannade till och plockade en grabbnäve med smultron. Det fanns riktigt gott om dem och de påminde mig om de morgnar i min barndom då jag vaknade av doften av smultron. Pappa hade plockat smultron på ett strå och dinglade med det framför näsan på sin lilla flicka så att hon vaknade. Det knastrar lite när man äter och det finns inget godare. Göran fick en näve också men sedan fick vi fly för myggen upp på cyklarna. Det gick fort tillbaka till Anniara, det var nerför nästan hela tiden…
