I början av säsongen ankrade vi upp utanför Tallskär för att äta lunch och inte komma hem för tidigt på söndagens eftermiddag. Vi hade förmånen att observera en fiskgjusehona som låg på ägg i sitt bo i väntan på att hennes partner skulle dyka upp och mata alternativt avlösa henne(?).

Rätt som det var dök Baloas jolle, med Åke och Lena, upp. De hade också ankrat, men lite längre in, utom synhåll för oss. De bjöd med oss på en jolletur för att hälsa våren och seglingssäsongen välkommen, och för att gå i Tallskärs labyrint och därmed skapa lycka och välgång under den kommande seglingssäsongen.

Vi klev iland på Tallskär och vandrade i labyrinten under fokuserad tystnad.

Nu är det höst, på höglandet har den första snön fallit och halka på vägen till jobbet är mer regel än undantag. Båtarna, Anniara, Baloa med flera står tryggt på land och har iklätts vinterpyjamas i form av rörställning och presenningar nedtyngda av vattendunkar. Motorerna är vinterkonserverade och genomkörda med glykolblandning.

Men ännu har vi inte tackat havsguden för en säker och lyckosam säsong. Idag, den 14/11 ska det bli av. SMHI har lovat att ett tunt stråk av klart väder ska dra förbi ostkusten på dagen på lördagen, först framåt kvällen ska det börja regna. I Nässjö är det fuktigt och dimmigt. Det blir inte bättre för att vi närmar oss kusten. Vid tolvtiden sammanstrålar vi med Åke och Lena vid bron ut till Dragskär och fukten hänger tungt i luften. Men, vad gör väl det? Vi pumpar upp deras jolle och efter en kopp kaffe med Lenas hembakta bullar, ikläder vi oss vinterkläder och sedan bär det av!

Skärgården ser helt annorlunda ut. Vattnet är klart, men mörkt. Det är alldeles tyst. Två hägrar lyfter när vi kommer för nära deras kobbe. Vi letar oss försiktigt ut emellan stenarna och vassen, vattenståndet är nästan en halvmeter under normalvattenståndet. Vid en passage mellan två stenar får vi en hastig bottenkänning och Åke skyndar sig att dra upp motorn. Snart har vi kommit ut till Tallskär och vi lägger till intill några stenar. Där är inte fullt så halt som att kliva direkt upp på klippan. Vi tar oss i land och går försiktigt på den (snor)hala klippan upp till labyrinten. Tyst och fokuserat genomför vi ceremonien att tacka havsguden för den gångna säsongen. Jag ställer frågan om vad havsguden kallas hos oss? Neptun, Poseidon eller? Till slut kommer vi överens om att “Kung Abborre” inte är så dumt. Vi går tillbaka till våra ryggsäckar, äter mackor med en variant av gubbröra, skålar för Kung Abborre och offrar för säkerhets skull halva supen till havsguden.

En dag i november, när regnet sakta börjat strila ned, när vi har en ryggsäck med choklad och mackor med stekta ägg och vi just har skålat med havsguden kan jämföras med vilken dag som helst, under seglingssäsongen. Vem har sagt att säsogen tar slut bara för att Anniara och Baloa står på land? Inte vi i allafall…