Anniara

Till vår förvåning såg vi att Sikkim, en spansk Bavaria 37
Cr (en likadan båt som Anniara med andra ord) låg i Marigot Bay när vi kom dit.
De skulle ju ha avseglat från Martinique med kurs på Azorerna för två veckor
sedan? Inake och Pol, den ”fasta” besättningen på Sikkim berättade att deras
roder inte gått att styra med när de kommit ca 200 nm på väg mot Azorerna. När
de svängde med ratten hängde inte rodret med. Som tur var så var vädret lugnt
och de kunde dyka i för att närmare undersöka rodret. Bara för att konstatera
att roderaxeln och rodret inte samarbetade längre. Killarna tog då ett tjockt
rep, hoppade i vattnet och virade det flera varv omkring rodret och band fast
ordentligt. Sedan drog de upp ändarna på repen till winscharna på rufftaket och
på så sätt kunde de vrida på rodret och styra Sikkim. Sedan var det bara att ge
sig tillbaka till S:t Martin som var närmast. Nu hade de reparerat rodret och
var färdiga att försöka ta sig till Azorerna igen. I korthet så hade deras
roder gått att ”rickla på” och därför hade de försökt att dra det i tron att
det var lagren som var dåliga. Varje gång de drog axeln uppåt så spändes de
”gafflar” som går ut från axeln och ligger inplastade i rodret. Till slut
spändes de så att de gick av, inte alla på en gång utan en efter en, tills alla
gått och rodret inte satt fast i axeln längre. Den som är mer intresserad av
vad som hände och hur de lagade rodret kan gå in på deras hemsida www.sikkimroundtheworld.com,
eller www.facebook.com/sikkimroundtheworld
även om det är skrivet på spanska så är
bilderna internationella och mycket informativa.
Sikkim i Lautoka, Fiji

När vi ändå pratade med dem så nämnde vi att vi nog skulle gå till Anguilla,
för där låg Voyager. Jan som är kapten ombord är mycket lätt och har varit uppe
i vår mast tidigare och nu behövde vi hjälp igen. ”Men det kan vi ordna”, tyckte spanjorerna
och följde med till Anniara.
Några dagar tidigare hade Göran lutat sig bakåt när vi satt i sittbrunnen för
att titta upp i masten. Sedan sa han: ”Ser du någon antenn?” Jag lutade mig
bakåt och tittade upp jag med. Det enda jag såg var en kabel som hängde och
slängde. Göran hissade upp mig och jag
kunde bara konstatera att själva antennen försvunnit och en del av fästet
verkade hänga fast i kabeln. Jag tog några foton också så att vi skulle kunna
se vilken sorts antenn vi skulle köpa.
Pol är nästan lika liten och lätt som Jan och nu spände han på sig båtsmansstolen
och mer eller mindre klängde upp i masten som en liten apa. Inake som winschade
behövde inte anstränga sig över hövan.
Upp till toppen bar det och så kunde Pol sätta dit en ny vhf-antenn
istället för den som mystiskt nog försvunnit.
När han hade arbetat färdigt och kommit ner igen så hade han med sig
ytterskalet till kontakten, halva skruvgängan hade gått av. Utmattning på grund
av vindvibrationer? Tidigare har vårt vindmätningsinstrument gått sönder. Där
hade solen förstört höljet av plast så att vatten kommit in och förstört
elektroniken. Klimatet sliter hårt på
tekniken! Vi var glada att Sikkimgänget hjälpte oss. Dels är det svårjobbat
däruppe och dels är jag tyngre att hissa upp. Nu behövde dessutom inte Göran
arbeta vid winschen. ”Sådant arbete lämpar sig bättre för ungdomar”, förklarade
Inake som blev lite förälskad i våra långa lewmar-winschar med enhandsgrepp –
sådana saknas på Sikkim.

Nu börjar det bli dags att blicka hemåt! Vi är på S:t
Martin, den franska delen av ön S:t Martin/Sint Marten som delas mellan
holländare och fransmän. Detta blir eventuellt vårt sista stopp innan Azorerna.
Vi ska proviantera och fylla på vatten och diesel och sedan är vi färdiga för
nästa tripp över Atlanten. Vi kanske gör
ett snabbstopp på Anguilla, det beror på vädret. Blir det ett bra väderfönster
inom de närmaste dagarna så går vi direkt. Det tar 3-4 veckor över beroende på
hur långt norrut vi behöver gå innan vi får mer gynnsamma vindar mot Azorerna.
Vi vill nog stanna någon vecka eller två på Azorerna och sedan blir det Biscaya
och Engelska kanalen. Sedan känns det
som om vi nästan är hemma. Vi räknar med att vara tillbaka i Sverige i början
av september.
Även om det är lite sorgligt att behöva lämna det fria liv vi levt under tre år
så känns det också oerhört spännande och inspirerande att komma hem. Fast, vi
har förstås inget hem och inga arbeten så vi står inför stora utmaningar och är
öppna för alla möjligheter! Vi planerar att bo i Anniara till att börja med och
var vi placerar henne beror förstås på vilka möjligheter som kommer upp. Vi har i alla fall bestämt att vi måste sluta
där vi startade så vi kommer att gå till vår gamla hemmahamn, Ernemar i
Oskarshamn till att börja med.
Vi tycker att vi har lärt oss väldigt mycket under de här tre åren, vår resa
har varit som en ständigt pågående geografi- och engelskalektion. En hel del
historia har vi också fått med på köpet. Men främst har vi tillägnat oss ökad
respekt och förståelse för andra människors kultur och leverne. Vi tänker med sorg och förfäran på
människorna som vi mötte på ön Tanna i Vanuatu och som drabbades hårt av en
cyklon alldeles nyligen. Lite
tillfredsställande var det då när vi fick höra att en av de svenska seglare vi
mött tidigare och som är läkare har varit där och arbetat efter katastrofen. Bra gjort, Ellinor!
Skolbarn i Port Resolution, Vanuatu

Husen i byn finns inte kvar längre, inte heller kunde man skörda årets skörd

En annan följd av vår resa är ju att vi missat en hel del vardagshändelser i
Sverige, vem som vann Idol 2014 och hur det gick för de våra i VM på skidor? På
Mauritius blev vi dock till en viss del uppdaterade om det svenska
kungahuset(!), eftersom en av våra engelska vänner tog till sin uppgift att
uppdatera oss genom att överlåta sina engelska skvallertidningar till oss efter
att hon läst dem själv. Man kan konstatera att även om långseglare har flera
saker gemensamt så kan de också ha helt olika intressen…
Vi ser fram emot att komma tillbaka till Sverige och möta er alla igen! En sak
fasar vi för – att behöva bära skor…

Att vara tillbaka i Karibien ger en igenkännandets glädje.
Det var underbart roligt att lägga till vid en boj i Portsmouth, Dominica, och
känna igen de lokala båtarna som bistår med frukt, fisk och bröd. Vi tog dingen
in till land och gick upp på Purple Turtle och beställde en kubuli (Dominicas
eget ölmärke).
Kubuli!

Tyvärr hade ”vår” restaurang, Sea View Restaurant med den lilla
tanten som sålde risluncher i olika former stängt. Kanske har hon blivit för
gammal och inte orkar driva stället längre?

Förra gången vi var i Portsmouth så missade vi söndagens barbeque. Varje söndag
anordnar PAYS, den lokala organisationen av servicebåtar, en grillfest. Grillad
fisk och/eller kyckling, en stor kagge med rompunch (rom och fruktjuice, mest
rom) och karibisk musik på högsta volym. Kort sagt: ett vinnande koncept. När
sedan en av arrangörerna står på näsan över staketet (utan att skada sig) så är
succén given. Dansen pågår långt fram på natten.
Dagen därpå hämtar vi Mikael, en kompis till Göran på flygplatsen. Trots att vi
åkt här tidigare kan vi inte låta bli att förundras över den rika grönskan.
Dominica är Karibiens regnskog med ett vattendrag för varje dag på året och det
regnar en skvätt uppe i bergen nästan varje dag. Det tar vår chaufför, Robert,
nästan en timme att köra de två milen till flyget, vägen vindlar i ständiga
serpentiner när vi tar oss över bergen till andra sidan av ön, där det finns en
strandremsa, tillräckligt lång för att fungera som landningsbana. ”Island time
is slow time” så vi får vänta en halvtimme efter utsatt tid innan planet
landar.
Vi kan inte helt frångå våra upptäckarprinciper så vi blandar kända platser med
okända. Sedan vi kom tillbaka till Karibien så har vi avverkat Trinidad och
Grenada där vi inte varit förut och återsett Tobago Cays, Bequia, S:t Vincent
och Dominica.
Nu är vi på Guadeloupe där vi inte varit tidigare. Vi började med Iles des
Saintes, en liten ö-grupp som tillhör Guadeloupe. En före detta fiskeby som
utvecklats till en liten turistfälla utan att för den skull förlora sin charm.

Vi mötte Anders och Katrin på den svenska båten Ellinor och de bjöd in oss på
Ti Punsch. Det är en limeskiva och socker som man ska bearbeta med sin sked i
glaset så att sockret smälter i fruktsaften. Därefter fylles glaset till
hälften med rom och så dricker man. Gott, men lite starkare och syrligare än
Rom punsch. Vi fick också smaka den caramboule (stjärnfrukt) som växer på ön.
De har ingen likhet med de ljusgröna, lite sura frukter som vi kan köpa i
fruktdisken på ICA. De här var härligt corallröda till färgen och söta och
saftigt goda att äta. Från Iles des Saintes seglade vi till huvudön Guadeloupe.
Efter några nätter på olika, men lika rullande ankarplatser så har vi ankrat i Deshaies.
Här ligger vi lugnt och stilla om nätterna, vilket är en stor fördel.

Deshaies har en fin botanisk trädgård. Vi kämpade oss upp för backarna till
fots i den 35-gradiga värmen och kunde konstatera att 1,5 km är lååångt när det
går uppför hela tiden. Det gick åt en liter vatten på vägen och vi konsumerade
genast en liter till när vi kom fram. Tur att det fanns drickaautomater att
tillgå vid entrén till parken! Vilken
blomsterprakt det är i tropiska länder! Och en liten del av det som finns som
prunkande växter här för en (jämförelsevis) tynande tillvaro som krukväxter i
den kalla nord. Men här kom de verkligen till sin rätt och runt dem surrade små
kolibrier och andra småfåglar.

Sune och Pia hade med sig fyra kapockdynor ifrån Sverige. Det har visat sig
nästan omöjligt att få tag på lösa dynor/kuddar att ha i sittbrunnen. Utländska
båtar har oftast dynor som är specialsydda till just deras båt och täcker hela
sittdurken. Våra dynor (standard, finns i alla båttillbehörsaffärer i Sverige),
har stadigt decimerats till antalet under vår resa och nu hade läget blivit prekärt
– endast två urblekta, lite trasiga dynor återstod. Pia hade diskuterat dynor
med affärens personal och då fått reda på att kapock är en växtfiber från ett
tropiskt träd. Extra roligt blev det förstås för oss när vi upptäckte just
detta träd i den botaniska trädgården. Ett högt träd med höga rotsidor och
fröskidor fulla med bomullsliknande fibrer – kapock.
Höga rotsidor

kapockfiber

När vi kom in till biluthyraren och ville hyra bil så bara skakade han på
huvudet – inte förrän på fredag och nu var det måndag. Efter mycket dividerande
på en stapplig engelska (biluthyraren) och en ännu stappligare franska (Gudrun)
så fick vi reda på att nästa biluthyrare fanns 6 km bort, i nästa by. Det
kändes lite surt eftersom vi bespetsat oss på en tur runt Guadeloupe. Men, vi
löste det genom att nästa dag ta bussen till Fort Royal. Det är alltid
spännande att åka buss och för det mesta kommer vi dit vi vill och ämnade oss
från början. Damerna på Herz tyckte att det var jättespännande att vi var
seglare och erbjöd sig att skjutsa oss tillbaka till Deshaies när vi skulle
lämna tillbaka bilen påföljande dag.
Utmärkt service!
Göran körde och tyckte till en början att det var lite ovant – Guadeloupe har
högertrafik. Ön ser ut som en fjäril och vi utgick ifrån övre västra hörnet på
den vänstra vingen. Längs kusten tog vi oss ner till mitten och virrade förstås
bort oss i alla trafikdelare utanför Point-de-Pitre, huvudstaden, och tog
kustvägen längs södra sidan på den högra vingen. Det började bli lunchdags och
plötsligt upptäckte vi ett ”hål i väggen” invid vägen. Glatt blågult, med
luckor istället för fönster så såg det väldigt spännande ut.
Restaurang “La Capoise”

Vi tog ett av tre
dukade bord med plaststolar i olika färger och servitrisen erbjöd ”poisson ou
boeuf?” Vi bestämde oss för fisk. Vad som skulle serveras till fick tills
vidare bli en hemlighet, så långt räckte inte våra språkkunskaper. När vi satt oss och beställt så fick vi
tillfälle att studera stället närmare. Bakre väggen, som var fint målad bestod
liksom taket av korrugerad plåt och golvet var cement. De övriga väggarna,
också fint målade, bestod av träskivor spikade på en stomme av reglar.
Framsidan hade luckor som öppnats ut mot gatan och släppte in lite luft och
ljus i den halvskumma lokalen. Längst fram fanns en bardisk med fem barstolar
och borden var dukade med udda glas.
Överallt hände olika glittriga girlanger och julprydnader i regnbågens
alla färger. Tomma ballonger vittnade om att en riktig fest firats här för inte
alltför länge sedan. Kanske kunde man hyra stället vid födelsedagar eller
bröllop? Det stod öl i kylen men av någon anledning fick vi inte köpa någon
utan fick nöja oss med Cola och iskallt vatten. När maten sedan kom in så var
det en riktig höjdare! Varsin grillad fisk på 3-400 gram med lätt rödaktiga
fjäll. Den liknande en snapper men var mindre. Till den serverades ris och
färska grönsaker, lite chili och en salt sås, som passade alldeles utmärkt till
fisken och riset. Servitrisen skrattade
åt mig när jag försökte uttala namnet ”Vivaneau”. När vi ätit och proppat i oss
så kom kaffet in – utan att vi beställt! Fransmännen vet vad vi behöver…
Mätta och nöjda fortsatte vi vår färd och hamnade så småningom längst upp på
den norra toppen. Klipporna där påminde om Dover och utsikten var svindlande.
Vita klippor

Göran letade efter en cache men kunde konstatera att en stor ödla vaktade på sin skatt under stenen och lät den vara, det finns flera på ön.
En ödla vaktade skatten

Den högra ”vingen” är mest platt och här odlas till största delen sockerrör.
Det är tydligen skördetid nu och på vägarna fick vi trängas med traktorer och
lastbilar fullastade med sockerrör. Hela ön ser rätt välmående ut även om jag
tror på en framtid som målare här. Många hus är riktigt färggranna och nymålade
men alltför många ligger efter med målningen. Kanske något att satsa på? Vissa
delar av husen tror jag dock att jag hoppar över, många hus är byggda i
sluttningar där det stupar brant ner på baksidan.
Längs södra kusten samlas turisterna och byarna förvandlas till turistfällor
med tillhörande souvenirer och krimskrams. På vänstra vingens västra sida reser
sig bergen. Vi tog en vindlande väg över dem tillbaka till Deshaies och hann
precis se solen gå ner i havet när vi kom tillbaka till Anniara.

Så länge som
jag har känt Gudrun har hon haft en devis som säger; ”Man ska öva sig på svåra
saker.” Övningen den här resan gick ut på att skaffa sig sjöben.

Jag skulle
åkt till Karibien vintern 2013, men det blev istället Tahiti ett halvår senare.
I höstas dök erbjudandet åter upp och det blev utökat att gälla två personer.
Den här gången var det helt enkelt oemotståndligt!

Den 2/4
lämnade vi ett Jönköping i snöglopp med ryggan fylld av kläder för en helt
annan årstid.

De ljusa
sommarkläderna och den vinterbleka hyn gjorde oss väl synliga på Trinidads
flygplats där Gudrun och Göran mötte upp oss. Vi har nog aldrig känt oss så vita
som bland alla dessa färgsprakande människor.
Två vitingar på Trinidads flygplats

Första
utmaningen blev en dygnssegling från Chaguaramas på Trinidad upp till Prickly
Bay på Grenada. Inför detta kändes inte våra sjöben speciellt välutvecklade,
men hör och häpna, det gick riktigt bra! Vi kunde t o m lägga oss och sova.
Detta trots att båda har lite anlag för åksjuka. Väl framme i Prickly Bay tog
vi det första doppet. 32 fantastiska grader i vattnet!!

Vi gjorde
ytterligare ett stopp på Grenada, Dragon Bay. Där snorklade vi ända in till
stranden och mötte av en händelse ett amerikanskt par som berättade att det
fanns statyer på havsbotten i nästa vik. Det var vi ju tvungna att titta på. Två
ringar av människor som höll varandra i hand, en kvinna på knä i bedjande
position, en sjöjungfru och några
statyer som låg utslängda lite här och var på botten. Det sista såg nästa lite
makabert ut. Om ni är nyfikna kan ni söka på grenada underwater sculpture. Detaljrikedomen
var stor och det gav verkligen snorklingen en helt annan dimension. Vi träffade
också på en stor Barracuda som glodde ilsket på oss.

Nästa etapp
gick till Carriacou och Tyrell Bay. Vi konstaterade att det alltid blåser i
Karibien så sjöbenen fick sig en rejäl omgång. I den här lilla byn fanns det
säkert 10 ställen där det var fritt wifi. Invånarna här har verkligen förstått
vad långseglarna söker när de kliver upp på land.

Sand i
dingen, sand i sittbrunnen, sand i ruffen. Inget av detta är speciellt populärt
hos Gudrun och Göran. Sanden sliter på allt och tränger in överallt! Efter
besöket på Sandy Island var dock alla överens om att det var värt besväret.
Fantastisk snorkling med en enorm artrikedom av fiskar och en underbart vacker
liten ö. Definitivt en av resans höjdpunkter!
Isch! Så mycket sand!

Ett av de
finaste stoppen på hela resan var förstås Tobago Cays. Ett marint naturreservat
som endast kan nås med båt. Underbara rev med turkosgrönt vatten. Inte nog med
det, här hade Gudrun och Göran korsat sin egen rutt och gjort ett varv runt
jorden. Så häftigt att få vara med och dela det ögonblicket. Vilken prestation!
Jag säger det igen, de är mina idoler. ”Det är bara att bestämma sig” säger
Göran, men så mycket förberedelse det ligger bakom ett sånt här projekt. Både
kunskapsmässigt och fysiskt, för att inte tala om mod!

Tobago Cays

På Tobago
Cays snorklade vi med sköldpaddor och stora rockor samt givetvis massor av
fiskar i olika former och färger. Vi var långt från civilisationens stim och
ljus. Ett ljummet (32 grader) kvällsdopp under en fantastisk stjärnhimmel gav
en underbar frihetskänsla. Öarna är obebodda av människor, men vi fick glädjen
att se andra invånare som t.ex Iguaner och små kolibrier.

En typisk Tobago Cays-invånare

”Island time is slow time.” Ett uttryck som stämde väl överens
med många av dom öarna vi besökte. Människorna satt eller gick i ett lugnt
tempo. Ingen stress, lite rop och en skön stämning. På Union Island i Cliffton
hade man en förkärlek för att inte säga dyrkan av Bob Marley. Kopior av honom fanns
överallt. Sån skön stämning, reaggie, rastafari, Jamaica, färgerna rött, gult
och grönt överallt.Undantaget från det här var Kingstown på Saint Vincent. Där
hade i princip alla bil (ca 25.000 inv) med tillhörande gaspedal och tuta. Dock
var de snabba med att hjälpa till. Kanske för att Sune och jag var de enda
ljushyade människorna i hela stan den här dagen. De verkade dessutom kunna läsa
våra tankar och pekade ut vägen mot Botanical Garden utan att vi frågade eller
hade kartan framme.

Så när vi
summerar vårt träningspass av sjöbenen ombord på Anniara märker vi att det är
en hel del vi lärt oss. Vi vet numera var durken är, var skarndäcket är, att
man inte håller i vindrodret när man lämnar dingen, att man tar sin ankardram i
sittbrunnen när det är klart skepp, att man sover i ruffen mm mm. Vi inser
också hur lite plats som finns på en båt och hur lätt det är att vara i vägen när
man inte vet vart man ska ta vägen. Men Göran och Gudruns tålamod med oss landkrabbor
var stort så det gick bra trots allt. Det är imponerande att se vilket samspelt
par de är och hur väl samarbetet fungerar. Rollerna är glasklara.

Under 14
dagar har vi seglat 178 sjömil i 41 timmar och det har varit en helt fantastisk
upplevelse.

Gastarna Pia
och Sune

Nu är vi jorden-runt-seglare! Den 11:e april korsade vi vårt
spår utanför Tobago Cays och har därmed fullbordat ett varv runt
jordklotet. Färden har tagit oss till
många intressanta platser och många intressanta och trevliga möten med olika
människor både lokala och andra seglare. Vi har tillryggalagt cirka 34 700
nm i både storm och solsken men mest det senare. Vi har varit flitiga med kameran och tittar
ofta på fotona från olika tillfällen för att låta oss påminnas om allt vi varit
med om. Nedan följer några utdrag ur
gamla bloggar:

120616. Det var med stor spänning
vi inledde dagen idag och inte ens regnet som stod som spön i backen kunde ta
bort den känslan! Fram på förmiddagen blev det i allafall uppehåll, till stor
glädje för Elisabeth som fick äran att bli upphissad i masten och dra
vantskruvar och sätta dit de förargligt glömda flagglinorna. Hur ska man annars
kunna besöka främmande länder? Om man inte har någon lina att hissa
artighetsflaggan i? Och vem ska annars bli upphissad? Om inte hon som väger
minst?

In i det sista höll vi på att
stuva ner cyklar, förtöjningslinor och skumtomtar. Görans bror och svägerska,
Stig och Siv, kom med en hel kartong(!) av den varan, till stor glädje för oss
som är lite beroende av sådana saker.
Det kändes så bra med alla som kom och vinkade av oss! Fast jag fick
koncentrera mig hårt på att bära av Anniara åt rätt håll när vi lossade
förtöjningarna och inte titta för mycket på er – för då hade jag börjat gråta.
När vi väl kommit ut och vinkade för fullt då kunde en liten tår falla för det
såg ni inte…
Det blåste just ingenting och de senaste dagarnas anspänning har tagit ut sin
rätt, vi gick som Kicki kommenterade “runt hörnet” ner i något som
kallas för Enegatan (jodå, en gata på sjön) och där har vi lagt till vid
Solberganäset. Vi har stuvat undan och plockat i ordning det sista, vi har ätit
lunch och vilat lite. Nu är det kväll, vi ska äta lite halloumi och njuta av en
väl kyld flaska champagne.

Skål alla vänner!

Och på bryggan står bara hans väl
utslitna skor kvar…

120808. Över Biscaya:
”Vi hade inte haft någon kontakt, vare sig med Balance eller den andra svenska
båten, Bird of Passage, som låg i Crosshaven och också skulle gå över Biscaya
vid samma tidpunkt. Nu upptäckte vi till vår glädje att Balance låg ca 7 sjömil
bakom oss. Vi skulle få sällskap resten av vägen! Den utlovade svaga vinden
ökade nu stadigt. Vi revade två gånger under natten och hade till slut bara två
näsdukar ute som segel, ändå gick det i sju knop! Göran höll i och seglade
större delen av natten och noterade 17,5 m/s, det gungade rätt bra och allt som
normalt brukar ligga still var i rörelse, t ex hade hela matförrådet flyttat
sig! En stor svårighet är också alla fiskebåtar som ligger och trålar när man
närmar sig en kust. Göran hade fullt sjå att försöka kryssa emellan dem. AIS:en
pep hela tiden ut sina varningar. Två fiskebåtar var antagligen på väg ut och
Göran tyckte han var smart som kunde gå mitt emellan dem. Då fick han se ett
roterande gult ljus – en ubåt var på väg upp i ytläge! Snabbt fick vi falla av
och gå runt ubåten. (Senare erfarenheter gör att vi anser för
troligt att det var en fiskebåt med roterande ljus och inte någon u-båt . ffanm)

Ute på Biscaya visade termometern
en badtemperatur på 22,1 grader. När jag ville bada så påpekade Göran att det
var mycket lastfartyg omkring så det föreföll olämpligt. Dock tog han igen det
under natten, sjöarna slog över både Anniara och Göran och eftersom han inte
stängt jackan ordentligt så blev det som att bada med kläderna på. Dock var det
inte tillräckligt mycket vatten för att flytvästen skulle lösa ut. Det ordnade
Göran själv, när han skulle reva så fastnade utlösaren till flytvästen och
tjoff så satt han fast som i ett skruvstäd i den uppblåsta flytvästen! Vi har
aldrig provat men det förefaller inte lätt att simma i en sån där…
Efter 584 sjömil eller 98 timmar nådde vi äntligen La Coruna. Balance och vi
kom in samtidigt och ligger nu bredvid varandra i marinan. Med en gång när vi
lagt till så firade vi överfarten med champagne och laxsnittar – sedan sov vi
några timmar, ikväll blir det restaurang, livet är inte bara skönt det är faktiskt
j-t skönt! ”

La Coruna

130111. Atlanten:
”Det mörknar redan vid 18-tiden lokal tid och vi skulle se ljusen från Antigua
hela natten. Först som ett svagt ljus vid horisonten och senare mer och mer
tydligt, för att i gryningen, också kunna se öns landmassa resa sig ur havet.
Dagen före hade vi minskat segel, bara för att upptäcka att det gick nästan
lika fort i alla fall, till slut hade vi bara en liten trekant av genuan ute
och lyckades på så sätt minska farten till 4,5 knop. Vi ville inte komma fram
när det fortfarande var mörkt. Samtidigt
som solen gick upp i öster, lade vi om rodret och styrde in mot English
Harbour. Här i Karibien är det omvänt mot Sverige, röda prickar på
styrbordssidan och gröna om babord då man stävar in i hamn. Det kändes lite pirrigt – äntligen framme
efter knappt 22 dygn ombord!”

Vågorna gick höga på Atlanten

130329 Panamakanalen:
Vi slussade fredag-lördag med Jayess och redan på onsdagen kom John, Rose och
Roque tillbaka för att hjälpa oss med Anniara. Det kändes lugnt och tryggt för
nu visste vi ungefär vad vi kunde förvänta oss och Roque var en riktig klippa.
Trots sina ynka 22 år så har han redan arbetat extra som linehandlers i fem år
och han var duktig, hade koll på hela båten (inte bara sin egen lina) och tog
hand om linor och däck när vi använt dem färdigt.
Vi fick två lotsar ombord, en ansvarig och en trainee. De berättade att kanalbolaget har 9000
anställda och att det står 1000 i kö för att få anställning. Traineen som också
jobbar som bogserbåtskapten hade fått vänta elva år efter adekvat utbildning för
att få anställning på kanalbolaget. Nu
utbildar man för fullt för 2015 ska nya, större slussar stå färdiga (arbetet
pågick för fullt) och då kommer man att fördubbla kapaciteten och då behövs
förstås också fler lotsar.
Vi blev ihopbundna med en stor katamaran och vi slussade sedan upp bakom ett
fraktfartyg och en bogserbåt, en ”tug”.
Katamaranen skötte linorna på sin sida plus linan i fören på vår sida,
så vi hade bara en lina att hålla reda på och den skötte Roque. Det gick smidigt och vi kunde snart lägga oss
vid den stora bojen för natten. Jag hade förberett middagen med
kryddpepparbräserade järpar och erkänner att jag var lite nervös för om den
typiska kryddpepparsmaken skulle tilltala vår tillfälliga besättning. Först
”tvingade” vi dem att provsmaka varsin bit inlagd sill med tillhörande nubbe.
(Jag hittade en burk med Abbas Skärgårdssill i köpcentret i Colon och den åkte
förstås ner i varukorgen.) De gillade i alla fall järparna – en halv potatis
var allt som återstod när vi ätit färdigt. Det var mer tveksamt med nubben,
sillen föreföll ok.
Klockan sex morgonen därpå var det dags igen, två nya lotsar anlände, en
ansvarig och en trainee, men precis som dagen innan så var det lotsen på katamaranen som hade
befälet när vi gick genom slussarna. Det är alltid lotsen på den största båten
som för befäl, de andra bara åker med.
Lotsarna berättade att slussarna som nu är 100 år gamla bara varit stängda för
trafik en gång. Det var vid ett så häftigt regnande så att man fick öppna
slussportarna för att inte allt skulle översvämmas och släppa ut så mycket
vatten som det bara var möjligt. Det
vatten som man släppte ut skulle ha räckt för att försörja både Panama City och
Colon med färskvatten i 200 år, enligt lotsarna.
Det var en häftig känsla när portarna ut till Stilla Havet öppnades för att
släppa ut Anniara och när de stängdes bakom oss. Nu befinner vi oss på
västsidan om Nord- och Sydamerika. Karibien kändes stort men detta är större!
Slussportarna öppnar sig mot Stilla Havet

130426. Ekvatorn:
13.04.23 kl 06.21.22 korsade vi ekvatorn! Solen hade precis gått upp och
morgonen var lite småkylig. Vi firade med bubbelvatten och offrade en skvätt
till Neptun. Någon tjära och några fjädrar fanns som tur var inte att tillgå
ombord.
Nästa morgon var klockan ungefär lika mycket när vi siktade den första ön i
Galapagosarkipelagen, Isla Santa Fé.
Snart dök Isla Santa Cruz upp på styrbordssidan och några timmar senare ankrade
vi i Academy Bay efter nästan exakt 14 dygn till sjöss. Överresan har varit den
jobbigaste hittills. Galapagos ligger sydväst om Panama och gissa vilken
riktning vinden har tagit – hela tiden! Pinkryss hela vägen i ömsom stiltje och
ömsom kulingbyar i ösregn. Men mest stiltje. När det sedan är pinkryss när det
väl blåser så får man lätt en känsla av att man inte kommer någonstans. De tre sista
dagarna var dock både riktning och styrka på vinden helt ok och en känsla av
lättnad – vi är snart framme, spred sig på Anniara.

Jättesköldpadda på Galapagos

130621. Ett år sedan avresa:
Vi firade bröllopsdag och ”Ett år sedan vi lämnade Sverige” genom att gå på
Fars-dags-fest. Den anordnades av
kommunen här i Taihoe och lockade både seglare och locals. Vi kom dit strax
före sju och blev bordsplacerade helt nära scenen. Det var lite jobbigt med volymen till att
börja med men det övervägdes senare av barnens/ungdomarnas uppvisningar. Först
fick alla män en pinne med ett pappershjärta på ”Bonne fete, Papa”. Hon som
delade ut dem tittade lite extra på Görans hästsvans men bestämde sig sedan för
att han nog var en pappa, han också. Dansuppvisningarna började tämligen
omgående, först med lite mindre barn och med den charm som bara sådana kan
uppvisa. Sedan tog ungdomarna vid och gav en kraftfull föreställning med
bankande trummor. Det var ett slags växelsång där de unga kvinnorna sjöng och
dansade och sedan tog de unga männen vid med en häftig dans till trummorna. Så
blev allt stilla och vi trodde det var slut – då började kvinnornas höga sång
igen och sedan föll männen in med dans igen och intensiteten stegrades och
stegrades. Det var mäktigt.
Under tiden som uppvisningen pågick så började matserveringen. Det var gående
bord med mycket spännande rätter, rå tonfisk i två olika tappningar, ris,
grönsaksblandningar, kyckling i en kryddstark sås och svamp. Vi åt av allt. Det fanns vin och öl för dem
som så önskade. Sedan blev det dans och
festen fortsatte långt in på natten.
Dansuppvisning

Rose från Kalifornien, som jag berättade lite om i förra bloggen, har ett litet
museum. Vi tittade in där och passade på
att ta till oss lite kunskaper om Marquesasöarna och marqueserna. Forskarna
anser det vara klart att öarna från början befolkats av människor ifrån
kinesiska fastlandet. 1200 år f k nådde
de Samoa och Fiji och omkring 200 år f k befolkade de Te Henua Enana, idag känt
som Marquesasöarna.

131030. Nya Zealand:
Vuda Point ligger innanför ett stort rev och det var väldigt lugnt och fint
till dess vi kom utanför revet – då reste sig sjön! Vi skulle hålla 188 grader
för att gå direkt på målet men vinden tvingade oss upp mot 220 grader och vågor
slog hela tiden in över däck på Anniara. Med hårt revade segel gjorde vi ändå
över sex knop och PellOlle vindroder styrde galant mot sjöarna. För babords
halsar stävade vi mot Nya Zeeland. För varje våg som slog över så rann en
rännil med saltvatten ner i soffan på styrbords sida av salongen. Den lilla
läckan vid en av de fasta skylighterna (svengelska) hade plötsligt blivit en
lite större läcka. Även under durkarna
slog en del vatten och vi kom överens om att både täta läckan i taket och att
försöka ta reda på var det läckte in på styrbords sida (vid någon mantågsstötta?)
och täta det, skulle bli högsta prioritet när vi kom fram till Opua. Till dess
fick vi sova på babords sida och köra länspumpen då och då.
Tyvärr hade uthalet till den inre focken kommit i kläm under skylighten i
förpiken vilket gjorde att vi hade ett litet läckage även där, rätt ner i vår
ordinarie koj. Fy f-n, vad blött det kan bli, överallt!
Efter två dygn vred vinden så att det blev lite roligare att segla och efter
fyra så tog den helt slut. Vi kom ihåg vad Bruce på Margarita sagt till oss ”Remember
you are on a schedule! When
the wind is out you need to start the engine, move on!” Detta för att
undvika att en ny front skulle slå emot oss innan vi hann fram till Opua. Så vi
drog igång motorn och började handstyra i tretimmarspass, eftersom vi inte
lyckats få någon reservdel till vår autopilot under resan över Stilla Havet. I
fyrtio timmar bytte vi av varandra var tredje timme. Inte förrän nu har jag
begripit vilken stor betydelse det har haft att vi delat in dygnet i
tretimmarspass men med varsitt sextimmars sovpass. Att försöka få tillräcklig
vila under tre timmar kändes omöjligt. När jag äntligen kommit till ro från min
värkande kropp, efter att ha suttit i kylan och styrt i tre timmar, så var det
snart dags att gå på igen. Jag var oändligt tacksam när vinden ökade efter två
nätter och vi kunde hissa segel och engagera Pellolle för styrningen igen.
På morgonen, nästan åtta dygn efter start från Fiji, gick vi in mot Opuas
Marina. Göran styrde och jag försökte städa upp lite inne i Anniara. Vi visste
ju att både tull, immigration och hälsovårdsmyndig-heter skulle komma ombord så
fort vi lagt till.
Det gick väldigt smidigt, tulltjänstemannen skötte om alla papper och sedan kom
hälsovårdsmyndigheterna. De förklarade att om de fick ta vad de ville ha, så
skulle vi få ”grönt kort” sedan. Ja, vad skulle vi säga? Vi förklarade att vi
inte hade för avsikt att ta in något som vi inte fick så de fick gärna gå
igenom livsmedel osv. Det mesta av grönsaker o annat hade vi slängt överbord
tidigare och på vägen in åt vi åtta ägg, en stor gurka och lite crabfish till
frukost, annars hade de tagit detta. Nu var det i stort sett bara en lök, lite
smör och sopor för dem att ta hand om. Sedan kunde vi hala den gula flaggan och
känna oss välkomna till Nya Zeeland!

Soluppgång på södra halvklotet

140515. Oväder på väg till Fiji:
Göran hade passet 18.00-21.00. Nu hade regnskurarna ersatts med mer ihållande
regn och med ojämna mellanrum bröt en våg så olyckligt bakom Anniara så att
sittbrunnen fylldes med vatten. Som tur är så har vi öppet i aktern, vattnet
rinner ut lika fort som det kommer in. Göran var som en dränkt katt när det var
min tur att ”ta törn”.
Sjön var som ett inferno, det fräste och brusade omkring mig, jag var nästan
glad att det var mörkt så jag inte kunde se storleken på vågorna. Regnet
trummade mot min rygg och vinden ven runt öronen. Jag satt fastspänd med en
säkerhetslina åt varje håll och med ett stadigt tag om pullpiten med
högerhanden och den vänstra på ratten.
Vi länsade undan med enda målet att hålla Anniaras akter mot vågorna.
Tack och lov för att vi fått till en ny vindmätare i Opua, de är oumbärliga när
man ska hålla rätt vindvinkel. Pell-Olle, vindrodret, styrde högt över
förväntan i de branta vågorna och jag försökte hjälpa till, så snart vi
riskerade att gå för mycket mot vinden så högg jag tag i rodret och styrde
tillbaka. Trots detta tog vågorna då och då tag i Anniara, slängde henne som en
vante nerför en våg och tryckte ner henne på sidan. Tappert reste hon sig varje
gång och vi kunde räta upp henne, Pell-Olle och jag.
Tre timmar går fort (när man har roligt, haha) och jag tyckte att vinden
minskade något under den sista timmen mellan 23 och 24. Ibland var den faktiskt nere under 14 m/s och
den gick inte upp i mer än 20 någon gång. Kanske ovädret var på väg att ge sig?

Vi hade vaktombyte vid midnatt och det var Görans tur att spänna fast sig och
utsätta sig för elementen igen. När jag stängt till och var färdiga för att gå
och lägga mig så signalerade han med sin pannlampa. Jag öppnade nedgångsluckan
för att höra vad han ville. ”Jag älskar dig” sa han och en våg av värme och tillförsikt
strömmade igenom mig ”Jag älskar dig också”. Tillsammans skulle vi klara av
detta oväder!
Jag vaknade av ett fruktansvärt brak och av att jag låg, snarare på ryggstödet
än madrassen i soffan med sjökoj.
Anniara hade hamnat tvärs sjön igen och knäade för några ögonblick
allvarligt ner med babords reling under vattnet. Sedan rätade hon sig igen. Jag
kravlade mig ur min koj och klev försiktigt över diverse saker som låg
kringspridda på durken. En blick upp genom nedgångsluckan försäkrade mig om att
Göran satt där han skulle, hans siluett avspeglade sig i ljuset av
akterlanternan – bra! Jag tände och började se mig omkring. Det största oljudet
hade nog kommit från den odiskade disk som legat i diskhon och som hoppat upp
och istället låg och skramlade på hyllan bakom spisen. Jag vände mig om och
tittade på navigationsbordet, tomt! Var någonstans var datorn? På durken låg
diverse grejor, skor och några verktyg som legat på andra sidan, under
navigationsbordet, men datorn? Mellan spisen och grytskåpet finns ett litet
utrymme på ca 10 cm, detta för att spisen som är upphängd ska kunna svänga när
det gungar. Som ett flygande tefat hade datorn surfat iväg i luften och landat
i detta smala utrymme! Där hittade jag även en liten kamera, en hårddisk och
gps:en som Göran använder när han cachar, plus diverse annat smått och
gott. Allt detta hade legat i ”säkert”
förvar på en hylla ovanför navigationsbordet. Nu la jag datorn i navigationsbordet och resten av
grejorna pulade jag in i ett av skåpen.
”Det var en jäkla stor våg” Göran såg lugn och trygg (men våt) ut när jag
öppnade luckan för att höra hur det gått för honom. ”Hela sittbrunnen blev full
med vatten. Jag kör så länge jag orkar så får du ta över sedan”. Jag nickade
bara och gick ner för att försöka sova en liten stund igen.
Göran höll ut hela sitt långa nattpass fram till klockan sex och sedan fick jag
ta över. Det blåste fortfarande stadigt mellan 16-18 m/s och när det gick ner
till 14 kändes det riktigt bekvämt. Havet kokade och efter ett tag förstod jag
att det faktiskt hade övergått till att blåsa sådär 15 m/s och sedan kom det en
squall var femtonde minut då regnet vräkte ner och vinden ökade till sådär 20
m/s. Sedan minskade det igen, för att öka igen och så höll det på, hela
förmiddagen.
Alla oväder tar slut, så även detta. Frampå eftermiddagen kunde vi se att
molntäcket började lätta och att vinden avtog och fram emot kvällen var det
riktigt behaglig segling igen. Anniara var fylld med våta, saltvattenindränkta
kläder som vi skulle få ta hand om när vi kom fram till Fiji, men ovädret var
över och det kändes skönt!
Två dygn senare var vi bara några distansminuter ifrån inloppet till Savu Savu
när vi möttes av tre valar. Det var precis som om de ville hälsa oss välkomna
till Fiji. Livet är fantastiskt!

140803. Cape York:
Det var som att vakna en augustimorgon uppe i Kärrsvik. Vattnet låg blankt som
en spegel, solen hade precis nått över skogskanten, det var alldeles tyst och
daggen blötte ner vårt däck. Escape River visade sig ifrån sin bästa sida. Vi
åt frukost i sittbrunnen och höll hela tiden utkik efter krokodiler – det
skulle ju vara kul att få se en. Men krokodilerna lyste med sin frånvaro, det
var bara att lätta ankar och ge sig av igen. Vi följde det spår vi lagt i
plottern på vägen in och höll god fart ut med Miss My troget följande i
kölvattnet. Vi skulle försöka komma i rätt tid för att passera Albany Passage,
ett smalt sund där strömmen kan sätta upp till 7 knop. När vi nådde utloppet på
floden så hade vinden fri passage och den stilla morgonen var ett minne
blott. Anniara brottades en stund med
vågorna som sköljde in och vi tittade hela tiden på djupmätaren. Det fanns
några små grundflak med djup på mindre än två meter och dem ville vi till varje
pris undvika. Snart hade vi passerat och kunde sätta segel och kurs mot Albany
Passage.
Albany Passage

Vi gjorde 5½ knop och nådde passagen lagom till slackvatten (= ingen ström).
Kusten upp kallas ibland för den röda kusten, med det holländska ordet för röd
och vi förstod varför när vi passerade. Kustlinjen lyste i solskenet i vackra
toner av karmosin och terrakotta. Vi seglade in i det 3 NM långa sundet och
konstaterade till vår förvåning att det låg ett hus på högra stranden och en
rastplats med bord på den vänstra, där det stod en bil och husvagn. De höll på
att sätta en båt i vattnet ifrån en trailer. Förutom pärlodlingarna i Escape
River så var det de första tecknen på civilisation på mycket länge. Nu märkte
vi att det var lite ström trots allt, det blåste mindre men vi gjorde bättre
fart. Plötsligt blev vi uppropade av Miss My som låg en NM bakom oss ”En
krokodil, vi ser en krokodil!” Den var nära tre meter lång och låg och solade
på en sandstrand, fick vi veta. Det var ju förbaskat att vi missade den!
Därefter höll vi noggrann utkik, men utan att se någon. Snart hade vi passerat
passagen och väl ute så fick vinden fatt i oss igen. Det var byigt och nu
gjorde vi god fart trots att vi hade revat både storsegel och genua, strömmen
var stark här. ”10,3 knop!” Det är definitivt hastighetsrekord för vår båt och
vi gjorde stadigt över nio knop när vi passerade Cape York, som är Australiens
nordöstra spets. På ett kick var vi nere vid inseglingen till Seisia, målet för
dagen. Miss My hade passerat oss och
stånkade i förväg in på inseglingen. Det såg ut att gå mer på tvären än rätt
fram när Olof jobbade för att hålla upp henne mot enslinjen som vi skulle följa
för att komma rätt emellan sandbankarna. Vi tog in seglen och följde efter,
lika mycket på tvären emot strömmen som Miss My. Det var med viss lättnad som
vi till slut kunde svänga nittio grader runt en grön pinne och gå in på
ankringsplatsen utanför Seisia. Här ligger ett litet samhälle med ca 500
invånare, nästan uteslutande invandrade indonesier. Här finns en kaj där ett
lastfartyg lägger till två gånger i veckan för att förse invånarna i Seisia och
fyra andra små samhällen, sammanlagt ca 2 500 invånare, med förnödenheter.
Här finns också en campingplats, stället är populärt hos folk som gillar att
åka fyrhjulsdrivet utan att det nödvändigtvis finns någon väg att åka på.
Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi kommit på plats på ankringen och vi
firade att vi passerat Cape York med ett glas vin i sittbrunnen.

141014. Det tredje världshavet:
Nu är vi mitt i det tredje världshavet, Indiska Oceanen. Det är den minsta av
oceanerna och upptar ca 20% av havens yta eller 74,9 miljoner(!) km2. Inte
konstigt att vi inte ser så många fartyg på vår väg, havet är stort! Efter 16
dygn och 2029 NM har vi nu kommit till Rodrigues, en liten ö som tillhör
Mauritius.
Mauritius

Det verkar som om det blir jobbigare och jobbigare ju längre
västerut vi kommer i Indiska Oceanen. Först en seg (men bekväm) segling från
Darwin till Christmas Island och sedan en rätt skön segling med god vind till
Cocos Keeling. Seglingen hit var dock rätt jobbig, god vind men höga sjöar,
ofta från olika håll, samtidigt. Vi är rätt vana vid att få in lite sjö i
sittbrunnen, den är inte så djup eller skyddad, men nu klagade våra båtkompisar
över att även de blivit ordentligt översköljda. Ju närmare vi kom Rodrigues desto
mer squallar fick vi också över oss. Då växer molnen snabbt upp på himlen och
ger häftiga regnskurar med ännu häftigare vindbyar, ofta med styrkor upp emot
20 m/s. Då gäller det att reva snabbt! Efter en kvart är det över, då släpper
vi ut seglen och efter någon timme kan det komma en ny squall och då revar vi…
Mest frekventa var dessa squallar tidigt på morgonen. Vi har en teori om att
det beror på att luften är som mest nerkyld då(?).

141108. Till Sydafrika:
Oj oj oj, nu är det länge sedan ni hörde något från Anniara. Det är inte så att
vi har sjunkit eller seglat vilse men, vi har haft några tuffa dygn på vår väg
mot Sydafrika. När man seglar den här sträckan så är inte frågan om man ska
möta något oväder utan när. Vi hade noga studerat väderleksrapporterna men
sträckan är lite för lång (det tar oss 12-14 dagar att ta oss från Mauritius
till Richard´s Bay i Sydafrika), för att man ska kunna få en säker prognos hela
vägen. Vi hade också försökt att höra oss för med seglare som gått den här
sträckan innan och försökte hitta en bra taktik. Planen var att vi skulle möta
hårdare vindar efter några dagars färd och inte i slutet av resan. Vattnen
utanför Madagaskars sydspets och utanför Sydafrikaas kust är ökända för sina
monstervågor. När hård sydvästlig vind möter Agulhasströmmen så reser sig
havet, något alla till varje pris vill undvika. Öster om Madagaskar gick vi in
i ett vädersystem med hård kuling. Det är lågtrycken runt Antarktis som med
jämna mellanrum trycker upp högtryck till de här breddgraderna. Högtrycken på
södra halvklotet går motsols och när man kommer in västerifrån så möter man
först sydvästlig vind som sedan sakta backar mot sydost till ost och sedan
fortsätter mot nord. När vi mötte högtrycket så låg vindstyrkan runt 15-17 m/s
och vågorna växte snabbt till 3-4 m. Det kanske inte låter så mycket men vi kan
lova att det är gigantiska berg av vatten som slår emot en, inte trevligt alls.
Vi fann snart att vi inte kunde gå emot utan vände Anniara in mot Madagaskar
och länsade med. Det var 200 NM in till land och vinden skulle hinna backa
långt innan vi kom dit. Det gjorde den också, på vår plotter kan man se spåret
efter hur vi seglade den natten, allt eftersom vinden backade så följde vi
efter med Anniara, grad för grad, tills vi hade gjort en stor halvcirkel och
nästan var tillbaka på ursprunglig kurs igen. Sedan höll vinden i sig i 2½ dygn
till. Oerhört tröttande och blött. Vågorna sköljde över oss och den som hade
vakten fick sitta på helspänn, beredd att hjälpa autopiloten om någon våg helt skulle
knuffa oss ur kurs. Vi har kontakt med ett amatörradionät som en gång om dagen
hjälper seglare med väderleksutsikter för det kommande dygnet. När vi närmade
oss slutet på ovädret så konstaterade Paul, som skötte deras utsändning att nu
skulle vi snart få stiltje istället, ”och lite vila och det kan ni behöva”,
tyckte han.
Fantastiska Sydafrika!

150213. Sydatlanten:
V Nu befinner vi oss mitt ute på Sydatlanten. Vi har Brasiliens kust 1000 Nm
västerut och Afrikas kust 1925 Nm österut. Kap Verde ligger 1640 Nm norrut. Det
är 2535 Nm sedan vi lämnade Sydafrika och vi befinner oss precis mitt emellan
Fernando De Noronha som är vårt nästa mål och S:t Helena som vi lämnade för 9
dagar eller 870 Nm sedan. 870 distans på 9 dagar! Det blåser alltså inte
särskilt mycket på det här benet…

150327. Upptagning i Chaguaramas:
Efter 17 händelselösa dagar med svaga till måttliga vindar nådde vi så
Chaguaramas i Trinidad. Här skulle vi äntligen kunna ta upp Anniara och
bottenmåla och polera. Det kändes lite som en ordinär vårrustning. Speciellt
som vi kunnat läsa på OSS´s hemsida att vårrustningen är i full gång hemma i
Sverige. Skillnaden är förstås att här har vi ”härliga” 35 grader varmt med 80
% luftfuktighet. Vi svettas så det rinner – utan att anstränga oss
överhuvudtaget. Vi har varit på land en vecka och varje morgon har vi gått upp
med solen för att jobba några timmar (alltid i skuggan) och sedan har vi inte
kunnat göra något, hettan har varit alltför påfrestande, och inte förrän vid
solnedgången har vi arbetat några timmar igen.
Arbete för långseglare

150412: Jorden Runt:
Nu är vi jorden-runt-seglare! Den 11:e april korsade vi vårt spår utanför
Tobago Cays och har därmed fullbordat ett varv runt jordklotet. Färden har tagit oss till många intressanta
platser och många intressanta och trevliga möten med olika människor både
lokala och andra seglare. Vi har tillryggalagt cirka 34 700 nm i både
storm och solsken men mest det senare.
Vi har varit flitiga med kameran och tittar ofta på fotona från olika
tillfällen för att låta oss påminnas om allt vi varit med om. Vi känner oss stolta över oss själva och vår
trogna Anniara som tagit oss hela vägen.

Skål för oss!!!

Efter väl förrättat arbete med Anniara så tyckte vi att vi
skulle se lite av Trinidad. Vi tog en av de lokala bussarna in till Port of
Spain, huvudstaden. Där gick vi omkring i folkvimlet några timmar men det
tröttade snabbt ut oss och vi beslutade oss för att återvända till Chaguaramas
igen. När vi kom fram till busstorget så ropade en av chaufförerna på oss
”Chaguaramas here.” Det är lustigt hur lätt de ser att vi är yachties… Roligast
var nog i Richard´s Bay i Sydafrika när vi varit och handlat på stormarknaden
och hejdade en taxi. ”Tuzigazi Marina?”
frågade chauffören. ”Hur visste du det?” kontrade Göran. Då tittade
taxichauffören på oss – uppifrån och ner. ”Det syns”, konstaterade han.
I söndags åkte vi på utflykt tillsammans med Chris och Lorraine från den
engelska båten Gryphon II. Först tog chauffören Martin oss till ett stånd med
”doubles”, en dubbel ”pannkaka” med kryddig kikärtsröra i mitten, typisk för
Trinidad. Gott men lite kladdigt. Man måste nog träna för att tillgodogöra sig
tekniken att skopa upp röran med den ena pannkakan medan man håller den andra.
Vårt första försök var väl – sådär.
Färden gick sedan upp i bergen, Trinidad har toppar som når nästan 1000 meter
eller 3000 fot. Ön ligger bara 16 km
från det sydamerikanska fastlandet och här är mest regnskog och fuktigt
djungelklimat. På vägen upp passerade vi en odling med Christofenes, en inhemsk
grönsak som man kan äta både kokt och rå.

Christophene

Den växer som vinrankor och av någon
anledning så låg den här odlingen på den branta sluttningen ner från berget. Vi
begriper inte hur man kan komma på idén att försöka odla något där det är så
brant, än mindre hur de bär sig åt för att plantera, sköta om och skörda,
odlaren måste vara nära släkt med bergsgeten.
Bäst passande för bergsgetter

Vi fortsatte upp till en höjd av 1200 fot där vi besökte Asa Wright Nature
Center. Det är en gammal kakao- och kaffeplantage som gjorts om till
naturcenter. Från det gamla husets veranda kan man studera kolibrier som kommer
fram till upphängda fågelbord för att suga honung.
De slår ofattbara 60 slag i sekunden med vingarna

Eller så kan man ta en
guidad tur ut i trädgården/skogen och titta på stora fjärilar, blommor och
fåglar. Guiden lyfte på några sittplankor på en bänk, han ville se om vi kunde
se några skorpioner(!) som tur var så såg vi bara en liten ödla, som härmar
skorpionen och vinklar sin svans uppåt för att se farlig ut, den kallas också
för ”skorpionödla”.
Den lilla skorpionödlan

Bland blomsterprakten var det en som särskilt utmärkte sig.
Enligt indisk tradition så kan du, om din älskade gått ifrån dig, gå ut i
skogen leta reda på den här blomman kallad Hot lips. Den måste vara väl
utslagen och om du kysser den, så kommer din älskade att vara tillbaka nästa
morgon. Guiden var lite osäker på om man måste vara indier för att det ska
fungera?

Hot lips

Några roliga fåglar såg vi också, en liten rackare som dansar fram och
tillbaka på en gren för att imponera på honorna, den gör moonwalk till och med
bättre än Michael Jackson! En annan städade framför ”sin” buske. Den som städar
bäst vinner och får para sig.
Blck and white mannakin, städar bäst i skogen

Efter lunchen som intogs i det gamla plantagehuset så åkte vi till The Caroni
Swamp. Där tog vi en tur med en flodbåt rätt in i mangroveträsket. Vi såg en
stor iguano uppe i ett träd och två skrikugglor i ett annat.

Skrikugglor
Små fladdermöss
satt och vilade på en trädstam och en trädboa slingrade sig runt några grenar
som hängde ut över vattnet.
Trädboa, blir sådär 2 meter lång

När det började skymma så såg vi ”The Scarlet
Ibis”, Trinidads nationalsymbol, den röda ibisen, flyga in för natten. De
övernattar på en liten ö av mangrove inne i träsket, kolonin består av
15-20 000 individer så det var mäktigt att se dem komma flygande.

Scarlet Ibis

Efter 17 händelselösa dagar med svaga till måttliga vindar
nådde vi så Chaguaramas i Trinidad. Här skulle vi äntligen kunna ta upp Anniara
och bottenmåla och polera. Det kändes lite som en ordinär vårrustning.
Speciellt som vi kunnat läsa på OSS´s hemsida att vårrustningen är i full gång
hemma i Sverige. Skillnaden är förstås att här har vi ”härliga” 35 grader varmt
med 80 % luftfuktighet. Vi svettas så det rinner – utan att anstränga oss
överhuvudtaget. Vi har varit på land en vecka och varje morgon har vi gått upp
med solen för att jobba några timmar (alltid i skuggan) och sedan har vi inte
kunnat göra något, hettan har varit alltför påfrestande, och inte förrän vid
solnedgången har vi arbetat några timmar igen. Vi har full förståelse för att arbetstakten
inte är så hög i dessa varma länder, det är helt enkelt omöjligt med ett högt
arbetstempo i hettan.
På vägen till Chaguaramas passerade vi ekvatorn för andra gången – nu norrut

I Chaguaramas finns ett antal marinor och vi valde att ta
upp Anniara i Coral Cove. Vi är imponerade av en del saker som de gör där,
bland annat så har de alltid en dykare som kollar att slingen ligger rätt innan
de lyfter. Till skillnad mot hemma eller mot Opua, Nya Zealand, där tyska
Voyager fick betala dyra lärpengar när deras propelleraxel kröktes vid lyftet
och de fick flyga in en ny från Tyskland. När vi bottenmålat Anniara så kom en
av killarna förbi. ”När ska vi flytta?” undrade han. Göran blev lite förvirrad,
han ville inte flytta, vi stod bra där vi stod. ”Ja, stöttorna, alltså”
förklarade killen. Det visade sig att de alltid hjälper till att flytta
stöttorna så att man kan måla hela båten,
fin service tycker vi!
På väg upp ur det blöta efter 1,5 år i tropiska vatten

Beväxningen var massiv

Sedan har vi kunnat konstatera att lika lite som hemma
så kan katterna läsa. Trots att det står en stor skylt vid poolen att ”No pets
allowed” så är just poolområdet en favoritplats för marinans åtta(!) katter.
Och för Göran – free wifi.

Vi har aldrig tidigare ankrat på en plats där det rullade
så! Trots att det inte blåst särskilt mycket så rullade mäktiga dyningar in
över ankringsplatsen utanför Fernando de Noronha och de bröt sedan våldsamt mot
strandens klippblock. För varje våg flyttade sig samtliga båtar 30-40 meter åt
sidan för att sedan glida tillbaka igen. Till vänster om oss låg lokala fiske-
och turbåtar förtöjda vid bojar och på vår högra sida fanns stranden. 100 meter
bakom oss låg den enda segelbåt som förutom oss själva hittat hit. Framför oss
reste sig en hög och kraftig pir där småbåtar gick i en stadig ström in och ut.
Ankaret hade huggit direkt men låg på ett djup om 15 meter. I djupaste laget
när man bara har 40 meter kätting så jag stannade kvar på Anniara när vi hade
pumpat upp jollen och Göran gav sig ensam iväg för att klarera in i Brasilien.
Jag såg honom ge sig iväg och sedan försvann han i de höga vågorna för att dyka
upp på nästa vågkam längre bort. Jag följde honom med blicken ända tills han
försvann bakom stenpiren.

Några timmar senare var han tillbaka och kunde konstatera
att det varit enkelt att klarera in även om det tog tid. Han hade gått till
kontoret vid pirens ände och fyllt i några papper och tjänstemannen hade sedan
kört honom till immigrationskontoret där han fått fylla i ännu mer papper och
sedan hade han fått lova att komma tillbaka klockan tio nästa dag för att
träffa hamnkaptenen, som var ledig idag, söndag. Det var heller inte riktigt så
dyrt som vi läst på nätet, det kostade “bara” 66 US$ för båten/dag
och 20 US$ per/person och dag. Vi kunde betala en annan dag eftersom de ville
ha betalt i lokal valuta och den var vi tvungna att ta ut i öns enda bankomat
som låg vid flygplatsen. Inne vid hamnen
låg några affärer, två restauranger och en liten kur med turistinformation.
Förutom den yngre tjänstemannen på hamnkontoret talade ingen engelska, inte ens
kvinnan på turist-informationen. Göran hade plockat till sig några broschyrer
så att vi kunde läsa om vad ön hade att erbjuda.

Vi stannade på Anniara resten av söndagen. Egentligen var
vi angelägna om att utnyttja de få dagar vi tänkte stanna på ön så mycket som
möjligt men vi ville också vara säkra på att ankaret satt ordentligt innan vi
lämnade henne några längre stunder.

På måndagen tog vi oss in till Porto och vårt möte med
hamnkaptenen. Vi var i god tid och blev bjudna på varsin liten plastmugg med
brasilianskt kaffe. Starkt och sött! Hamnkaptenen kom precis klockan tio och
stämplade våra papper, sedan var alla formaliteter undanröjda och vi kunde ägna
tiden åt att utforska Fernando de Noronha.

Vi tog en taxi till flygplatsen för att hämta ut pengar i
den enda bankomaten. Inget av våra fyra kort fungerade! Vi försökte få
taxichauffören att förstå och frågade om det inte fanns något bankkontor, Göran
hade varit förutseende och tagit med de US-dollar som vi haft i vårt
säkerhetsskåp ända sedan Panama. Chauffören tog oss med till “Projeta de
Tamar”, ett ställe mitt på ön där de höll på ett projekt omkring
havssköldpaddorna. Vi gick in i en affär som såg ut som en riktig turistfälla
och frågade om det fanns något bankkontor i närheten. Ingen talade engelska och
det tog en stund innan de förstod att vi ville ha ut pengar.
“Aeroporto” var det enda svar vi fick. Och på flygplatsen hade vi ju
redan varit. Under tiden hade taxichauffören pratat med någon utanför och han
uppmanade oss nu att följa med. Färden gick till Vila dos Remedios och vi
stannade utanför postkontoret där det också fanns en bank. “Nej tyvärr, vi
kunde inte få ut några pengar på kortet” och “Nej tyvärr, de växlade inte in
dollar.” Vi såg villrådigt på varandra, vad skulle vi nu göra? En dam med
asiatiskt utseende kom till vår undsättning, det fanns en affär längre ner,
Atlantis Divers och de växlade pengar. Vilken tur! Vi skyndade oss att tacka
och skyndade sedan ut till taxichauffören som körde oss nerför torget trots att
de bara var 50 meter längre ner. Vi gick in på Atlantis och bad att få växla till
oss 2000 reis. Det fick vi inte, för så mycket kontanter hade de inte, men 1200
kunde vi få. Om vi kom tillbaka nästa
dag kunde vi få mer, förklarade en vänlig tjej, som var den första vi mötte som
inte bara talade engelska utan som också gjorde det bra. Vi betalade
taxichauffören och gav oss iväg till fots för att utforska Vila dos Remedios.
Överallt körde små beachbuggies omkring och stället präglades av turister, de
flesta från brasilianska fastlandet. Vi började bli hungriga och såg oss om
efter en restaurang, priserna var höga, men vi fann en som såg ut att ha lite
lo!

kal prägel och det
brukar båda gott, så där slog vi oss ner och beställde lunch. Fisk med ris och
grönsaker. Mätta och belåtna kunde vi sedan börja leta efter något ställe med
wifi. Som alltid när vi nått en hamn behövde vi uppdatera oss och uträtta lite
ärenden på nätet. Atlantis Divers hade haft ett fritt nät men det var långsamt,
vi sökte något bättre. Byn var från början en militär befästning och runt
torget fanns spår av logementsbyggnaderna kvar, sedan låg den egentliga
bebyggelsen längs med de två vägar som strålade samman inne vid torget.
Överallt fanns små affärer och restauranger. Efter en stunds letande hittade vi
en liten souvenirshop som också erbjöd wifi till en kostnad om 15 reis (knappt
40 kronor) för två timmars surfande. Det var lika långsamt som det andra nätet!
Besviket konstaterade vi att vi varken skulle kunna lägga ut bilder eller
bloggar via det nätet.

Senare på eftermiddagen liftade vi tillbaka till Porto.
Det var hamnkaptenen som hade vänligheten att plocka upp oss, han skulle ändå
samma väg som oss.

De två följande dagarna hyrde vi en liten gul
beachbuggie. Det var väldigt noga med att man skulle använda säkerhetsbältet.
Annars skulle polisen ta oss! I övrigt var det lite si och så med bilen.
Blinkersen fungerade inte, (men man kan ju räcka ut handen) vare sig
hastighetsmätare eller bränslemätare fungerade och fläktremmen protesterade
högljutt på de lägre växlarna men annars fungerade den fint.

Vi hade höga förväntningar på Noronha, vi hade läst att
man jämförde ögruppen med Galapagos och två tredjedelar av den ö som var bebodd
var ju också nationalpark. Vi betalade 150 reis var för att få besöka de delar
av ön som tillhörde nationalparken och vi blev grymt besvikna. Kanske vi är
mätta på upplevelser efter två och ett halvt år med idel nya platser och nya
människor? Passet in till
national-parken gällde för tio dagar och kanske om vi hade varit mer
intresserade av att bada, för det finns ett antal mycket fina sandstränder. De
gjorde mycket reklam för snorklingen vid Baio du Sueste men vattnet var
grumligt med dålig sikt och djurlivet begränsat. Vi gick några vandringsleder
och visst var det fina utsiktspunkter men “Brasiliens Mallorca”
stämde bättre in än “Brasiliens Galapagos”. Att allt var dyrt och att det var så svårt
att få tag på inhemsk valuta förstärkte de negativa intrycken. Efter fyra dagar
lämnade vi ön och satte kurs mot Trinidad. Nu är det dags att ko!

rsa ekvatorn och
återvända till norra halvklotet igen!