Anniara

Vi lämnade Seisia på måndagen för att ta oss över Gulf of
Carpentaria och vidare till Darwin. En resa på lite drygt 740 sjömil. Göran
räknade med att vi skulle vara framme på söndagen och satte ETA (estimated time
of arrival) till klockan två på eftermiddagen. Vi hade lagom med vind i början,
men någon natt var lite extra jobbig. Vi har kommit upp till tionde-elfte
breddgraden nu och vädret bjuder på squallar. Tunga moln drar ihop sig och
sedan regnar och blåser det i en kvart – upp till 20 m/s. Vi skyndar oss att
reva och ibland är det ett riktigt slit i blåsten. Sedan blir allt normalt igen
i någon timme, vi släpper ut seglen igen och sedan så kommer nästa squall. På
dagen hinner du se att squallen kommer och kan reva i tid men på natten så kan
man bli rejält överraskad och får jobba desto mer.
Vi har hört om sjöpolisen som flyger längs kusten och ropar upp alla båtar de
passerar. Nu hade vi gått längs hela kusten från Cairns upp till Cape York utan
att se ett enda flygplan. Besvikelsen var stor ombord! Här lovar de att man ska
bli påpassad av myndigheterna, men vad händer? Ingenting. Så när det äntligen
kommer ett lågsniffande plan över oss så rusar Göran ner i salongen för att
sätta på VHF:en. Och mycket riktigt:
”The sailing vessel with estimated position of…please tell us the boat name,
your last port of call, next port of call and your port of registration” Göran
räknar snabbt upp allt och blir ombedd att bokstavera både båtnamnet och port
of registration, vilket löjligt nog är Nässjö, där det inte ens finns en hamn,
men där vi bodde när båten registrerades. Det känns lite onödigt, vi har AIS så
de kan gå in och se alla uppgifter på Marine Traffic, men det hör tydligen till
att man ska bli uppropad. Proceduren upprepas tre dagar i rad men den tredje
dagen nöjer de sig med att fråga efter båtnamnet och säger att de har alla
uppgifter de behöver. Därefter ser vi dem inte mer.

När vi hade ca 100 sjömil kvar så kom vi till det första av flera sund som man
ska passera på väg in till Darwin. Vi hade lyckats väl och kom precis som
planerat 4½ timme före högvatten i Darwin. På så sätt så skulle vi ha flyt med
antingen slackvatten eller medström ända in till Darwin. Då vred vinden mot
sydväst, vilket gav oss en kryssbog och minskade till beskedliga 4 m/s. Vi
fortsatte att segla i någon timme utan att ta oss alltför långt innan vi gav
upp och startade motorn. Vi brukar köra på 1800 varv och det brukar ge en
hastighet runt 5 knop. Nu hade det redan blivit lite motström så vi gjorde bara
4. Men vi körde på som vanligt med 1800 varv. Det var ett stort misstag! Vi
hörde senare att man var tvungen att hålla 7 knop hela vägen för att ha
medström hela tiden. Vi fick istället kraftig motström. Under Görans nattpass
så höll vi en snittfart på 1,5 knop! Tittade du på kölvattnet så såg vi ut att
göra god fart men tittade du på öarna som låg runtomkring så såg du att vi
knappt flyttade oss framåt. Det var segt! Ingen vind och motor timme efter
timme utan att komma någonstans. Framåt morgonen blev det lite bättre och fram
på förmiddagen kunde vi faktiskt sätta segel och få riktigt god fart, inte bara
genom vattnet utan även över grund. Nu kunde vi se Darwins stadssilhuett på
avstånd. Staden är ungefär lika stor som Cairns (eller som Linköping) men inte
alls lika charmig. Här dominerar nybyggena eftersom en stor del av staden blev
förstörd av cyklonen Tracy under 70-talet och sedan har byggts upp igen. Det ser
nästan ut som Panama City, men inte alls lika stort. Vid Görans ETA, klockan två gick vi in förbi Miss My (som gått ett dygn
före oss) i Fannie Bay och la ankaret. Vi räknade noga på tidvattnet för att
vara säkra på att ha vatten under kölen hela dygnet. Här är skillnaden mellan
hög- och lågvatten upp till 7 meter.
Både Voyager och Miss My hälsade oss
välkomna och ville att vi skulle träffas på Yachtklubben på kvällen. Vi fick
skjuts med Miss My, annars hade vi nog tackat nej, det kändes inte så lockande
att genast sätta igång och pumpa upp jollen det första när man kommit fram. På
klubben planerade vi sedan för en campingutflykt på några dagar som vi kommer
att ge oss ut på. Stämningen var hög och klockan hade hunnit bli elva innan vi
skulle åka tillbaka. Det hade varit högvatten när vi kom in med jollen men nu
var det lågvatten. Som tur är så kan man låna vagnar att dra jollen på ut till
vattnet. För vattnet fanns inte där det varit förut. Det var nu åtskilliga
hundra meter ut. Vi gick och gick och gick med jollen på vagnen och när vi väl
kom fram till vattnet så fick vi fortsätta att gå en bra stund till, innan
vattnet nådde oss till knäna så att jollen flöt och Olof kunde sänka ner och
starta motorn. Sedan skulle vagnen tillbaka… Nästa gång vi skulle i land så
passade vi högvattnet bättre.

Det var som att vakna en augustimorgon uppe i Kärrsvik.
Vattnet låg blankt som en spegel, solen hade precis nått över skogskanten, det
var alldeles tyst och daggen blötte ner vårt däck. Escape River visade sig
ifrån sin bästa sida. Vi åt frukost i sittbrunnen och höll hela tiden utkik
efter krokodiler – det skulle ju vara kul att få se en. Men krokodilerna lyste
med sin frånvaro, det var bara att lätta ankar och ge sig av igen. Vi följde
det spår vi lagt i plottern på vägen in och höll god fart ut med Miss My troget
följande i kölvattnet. Vi skulle försöka komma i rätt tid för att passera
Albany Passage, ett smalt sund där strömmen kan sätta upp till 7 knop. När vi
nådde utloppet på floden så hade vinden fri passage och den stilla morgonen var
ett minne blott. Anniara brottades en
stund med vågorna som sköljde in och vi tittade hela tiden på djupmätaren. Det
fanns några små grundflak med djup på mindre än två meter och dem ville vi till
varje pris undvika. Snart hade vi passerat och kunde sätta segel och kurs mot
Albany Passage.
Vi gjorde 5½ knop och nådde passagen lagom till slackvatten (= ingen ström).
Kusten upp kallas ibland för den röda kusten, med det holländska ordet för röd
och vi förstod varför när vi passerade. Kustlinjen lyste i solskenet i vackra
toner av karmosin och terrakotta.
Kusten lyste röd

Vi seglade in i det 3 NM långa sundet och
konstaterade till vår förvåning att det låg ett hus på högra stranden och en
rastplats med bord på den vänstra, där det stod en bil och husvagn. De höll på
att sätta en båt i vattnet ifrån en trailer. Förutom pärlodlingarna i Escape
River så var det de första tecknen på civilisation på mycket länge. Nu märkte
vi att det var lite ström trots allt, det blåste mindre men vi gjorde bättre
fart.
Mot Albany Passage

Plötsligt blev vi uppropade av Miss My som låg en NM bakom oss ”En
krokodil, vi ser en krokodil!” Den var nära tre meter lång och låg och solade
på en sandstrand, fick vi veta. Det var ju förbaskat att vi missade den!
Därefter höll vi noggrann utkik, men utan att se någon. Snart hade vi passerat
passagen och väl ute så fick vinden fatt i oss igen.
Miss My i passagen

Det var byigt och nu
gjorde vi god fart trots att vi hade revat både storsegel och genua, strömmen
var stark här. ”10,3 knop!” Det är definitivt hastighetsrekord för vår båt och
vi gjorde stadigt över nio knop när vi passerade Cape York, som är Australiens
nordöstra spets.
Cape York

På ett kick var vi nere vid inseglingen till Seisia, målet för
dagen. Miss My hade passerat oss och
stånkade i förväg in på inseglingen. Det såg ut att gå mer på tvären än rätt
fram när Olof jobbade för att hålla upp henne mot enslinjen som vi skulle följa
för att komma rätt emellan sandbankarna. Vi tog in seglen och följde efter,
lika mycket på tvären emot strömmen som Miss My. Det var med viss lättnad som
vi till slut kunde svänga nittio grader runt en grön pinne och gå in på
ankringsplatsen utanför Seisia. Här ligger ett litet samhälle med ca 500
invånare, nästan uteslutande aboriginer. Det finns en kaj där ett lastfartyg lägger
till två gånger i veckan för att förse invånarna i Seisia och fyra andra små
samhällen, sammanlagt ca 2 500 invånare, med förnödenheter. Här finns
också en campingplats, stället är populärt hos folk som gillar att åka
fyrhjulsdrivet utan att det nödvändigtvis finns någon väg att åka på.
Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi kommit på plats på ankringen och vi
firade att vi passerat Cape York med ett glas vin i sittbrunnen.
Dagen efter tog vi jollen in till land och såg oss omkring. Dorthe, som kom
från Sydafrika och vars föräldrar härstammade ifrån Tyskland, lånade ut sin
internetanknytning till oss så vi kunde kolla våra mail och gav oss lite
information, bland annat att vi kunde passa på att gå på bröllop, om vi ville.
Det ville vi och därför befann vi oss på stranden i god tid före klockan 15.30,
då ceremonin skulle äga rum.
Det var en vacker plats att gifta sig på. Under ett träd ovanför strandkanten
hade man byggt upp en liten podium av trä. I trädet hängde rosa och svarta
ballonger och röda hjärtan. Runt om var plaststolar uppställda där släkt och
vänner kunde ta plats. Allteftersom så samlades mer och mer folk. Det kom några
bilar och ett antal unga män klädda i svarta byxor och chockrosa skjortor klev
ur. De var i sällskap med en ung man som förutom skjorta och byxor också var
klädd i en vit väst. De ställde sig bredvid podiet och väntade.

Prästen anlände
och sedan väntade alla. En rad med bilar körde upp och ur den första hoppade
fyra små brudnäbbar klädda i rosa klänningar ut. Ur nästa kom det fyra små
brudnäbbar till, pojkar med svarta byxor och rosa skjortor. Sedan kom fler
bilar och ur varje klev en brudtärna. Till slut kom bruden. Allvarlig och med
ett spänt uttryck i ansiktet klev hon ur bilen tillsammans med sin far. Vit
brudklänning med ett litet släp och en rosa rosett och med slöja.
Det var lite svårt att hålla ihop smånäbbarna

Den minsta brudnäbben

Det som
skiljde ifrån ett europeiskt bröllop var att vare sig bruden eller hennes
tärnor bar skor, alla var barfota. Praktiskt i den lösa sanden men lite ovant
för oss. Brudgummen (som var killen i den vita västen) och hans marskalkar hade
å andra sidan ordentliga kraftiga skor på sig.
När alla väl kommit på plats så gick ceremonin rätt fort.
Lite spända miner

Ett tag såg
det ut som om bruden skulle svimma och hon slängde sig om halsen på sin man (av
pur lättnad?) när ceremonin väl var över. Innan de gick ”ut” hälsades alla
välkomna att fira med brudparet på kvällen. Fem män ställde upp sig i bastkjol
och dansade och sjöng en traditionell dans. Synd att vi inte fick reda på vad
den handlade om, en lyckönskan till brudparet kanske?
Dans för brudparet

Idag är det fjorton dagar sedan vi lämnade Cairns och vi tar
oss så sakteliga upp längs kusten. Det är så ödsligt, så ödsligt! Ingen
bebyggelse överhuvudtaget och vi ligger ensamma på ankringsplatserna. Vi
besökte Lizard Island som den sista utposten innan total ödemark tog vid. Där
mötte vi aussies från ett tiotal båtar som låg i viken. De kände alla varandra
(mer eller mindre) och hade seglat längs kusten i mer än tio år, de flesta av
dem. De tog sig sakta upp till Torres Strait under 5 månader och sedan, när
vindarna vänder inför orkansäsongen, så seglade de hem på fjorton dar. Vi såg inte mycket av dem på dagarna, när vi
låg vid Lizard Island. Men varje dag vid fyra – halv fem så tog de sina jollar
in till stranden, samlades vid ett bord där och satt och pratade och umgicks
tills solen gick ner, ungefär vid klockan sex. Då tog alla sina dingar tillbaka
till sina båtar och så såg man dem inte förrän vid fyratiden nästa dag. Vi blev
förstås inbjudna till deras dagliga ”sundowners” och de var fantastiskt
lättsamma och trevliga att prata med. En dam, Lynn, var som ett levande
uppslagsverk och kunde berätta mycket roliga detaljer från kusten, både från nu
och då. En dag så klättrade vi hela vägen upp till
toppen på ”Cooks Lookout”, 357 meters stigning. Cook seglade hit med en av
Endeavours skeppsbåtar för att klättra upp på toppen och försöka finna en väg
ut från revet. Första dagen var det soldis, så han såg ingenting utan fick ta
sig ner i den täta terrängen igen och övernatta på stranden. Dagen efter var
han mer lyckosam och kunde uppifrån toppen se en framkomlig väg genom revet.
Ditåt ska vi!

Det var en fantastisk utsikt och något helt annat att se revet uppifrån. När
man seglar så ser man en beige rand, kanske en liten sandremsa och ibland en
riktig ö med träd på. Uppifrån så såg vi hur reven bredde ut sig runt omkring
oss och vi kunde följa raden av rev långt bort mot den vita horisonten.
Utsikt ifrån Cooks look-out

Det måste ha varit rätt öde när Cook seglade här också, även om han stötte på
en del aboriginer längre söderut. De var inte alls så gästvänliga som
polynesierna och maorierna han mött tidigare. Han hade haft stor nytta av
Tupaia, schamanen från den Tahitiska ön Raiatea, som följt honom på resan från
Tahiti och som fungerat som tolk. Hittills hade han kunnat göra sig förstådd
men nu mötte de ett helt annat folk med ett helt annat språk. Oftast möttes de
av ett regn av stenar och aboriginerna hotade dem med sina spjut (försedda med
spetsar av stingrockans spjut). Vid några tillfällen sköt Cook och hans män
emot dem, då de kände sig särskilt hotade, men Cook ville till varje pris
upprätta vänskapliga relationer, en förutsättning för att de skulle kunna gå i
land och förse sig med det vatten och den frukt de så innerligt behövde.
Cook hade studerat vad andra skrivit i ämnet och han var säker på att grönsaker
och frukt hindrade utbrott av skörbjugg. Därför hade han låtit ta ombord stora
mängder med surkål och, som den framsynte ledare han var, så lyckades han få
sina officerare att föregå med gott exempel så de åt surkål till middagen varje
dag. Det minskade kanske manskapets skepticism mot den ovanliga dieten men för
säkerhets skull så lovade han också att alla som inte snällt åt sina grönsaker
varje dag skulle få smaka på den fruktade niosvansade katten. Cook trodde mer
på uppmuntran än på hot men han tvekade inte att använda katten när det så
behövdes. När han upptäckte att några i manskapet brände rom(!) ombord på
Endeavour så kom katten fram. De skyldiga skulle hudflängas och när han fann
att mannen som skulle utdela straffet försökte lindra genom att inte slå så
hårt, (han kanske själv hade fått ta del av spriten) så fick han stå åt sidan
tills männen fått sitt straff, för att sedan själv få ta emot lika många rapp
för att han inte utdelat straffet på rätt sätt.
Cook lyckades i sitt uppsåt att rädda sina män ifrån skörbjuggen. Men, på vägen
till Batavia så drabbades de av en annan farsot och inte mindre än 23 av hans
män dog av den och många fler blev sjuka men överlevde. Bland de som dog fanns
den enhänte kocken John Thompson och Sydney Parkinson, en ung man som ägnat
större delen av sin tid åt att rita av och på så sätt dokumentera alla djur och
växter som vetenskapsmännen upptäckt under färden (det var dåligt med kameror
på den tiden). Han var också en av de första (den förste?) att avporträttera
aboriginer. I Parkinsons kvarlåtenskap fanns många teckningar som han ritat
utanför sitt uppdrag för Banks, den ledande vetenskapsmannen ombord. Cook
tyckte att dessa teckningar skulle föras hem till hans familj men Banks menade
att de var hans. Han hade anställt mannen, alltså var allt han ritat ombord
Banks egendom. Cook tog illa vid sig av detta men kunde inget göra. Att föra
saken till domstol skulle familjen inte ha något för, Banks var idel ädel adel
och hade den lagliga, om än inte den moraliska, rätten på sin sida. (Källa: G.
Lay ”The secret life of James Cook”)
Efter Lizard har vi tagit flera rätt långa ben upp i ödemarken. Idag har vi
ankrat uppe i en flod, Escape River, och nu hoppas vi få se några krokodiler. I
morgon fortsätter vi, igenom Albany Passage och sedan kommer vi att runda
Australiens nordöstra hörn, Cape York. Det blir spännande för strömmen sätter
upp till fem knop på sina ställen. Det kommer att gå fort…

Cairns var en mycket trevlig stad och vi njöt av gatulivet. På en av de
större gatorna hittade vi ett fik med en svensk flagga utanför. Där
kunde vi handla ansjovis, Kalles kaviar och Dajm. Servitrisen var från
Kungsör och till kaffet kunde man beställa riktiga kanelbullar. En
riktig liten guldgruva!
För att se lite av omgivningarna så hyrde vi bil en dag och åkte runt i
omgivningarna. Vi var på två muséer som beskrev nybyggarlivet under
1800-talet och början av 1900-talet. Det kan inte ha varit lätt att vara
skolfröken på den tiden. Hon fick inte vara gift, inte ens ha sällskap
och inte vara ute efter klockan åtta på kvällen.
Vi besökte ett destilleri där de tillverkade en likör, gin och whisky
och två olika sorters rom. Jag provsmakade likören som kallades för
Sexy-Cat och som baserade sig på marsh-mallows. Den var rosa och smakade
väldigt artificiellt, inget jag skulle välja att köpa och dricka. Göran
smuttade lite på whiskyn (han var chaufför för dagen) och den var
faktiskt god, en single malt som inte var så rökig. Vi frågade om det
växer enbär i Australien och fick svaret att de importerades från
Italien(?) för att smaksätta ginet.
På vägen tillbaka såg vi en överkörd känguru. Annars har vi vare sig
stött på koalor, kängurur, ormar, stora spindlar eller krokodiler ännu
(även om det ska finnas gott om “crocs” i floden där vi låg ankrade).
Vi låg två dagar i marinan och sedan lade vi oss på ankare utanför. Det
var väldigt blött varje gång vi skulle in till kajen med jollen så efter
en vecka drog vi upp ankaret och drog vidare upp längs kusten.
Enligt australiensarna är detta en av de mest ödsliga kuststräckorna i
hela världen. Kusten består av berg och utanför sträcker sig Stora
Barriärrevet med en och annan liten ö som man ankra vid. Första dagen
seglade vi till Low Islets. Två öar med rev utanför och emellan. Till
East Islet gick det turbåtar med turister. Vi passade på att snorkla när
de var ombord och åt lunch. Reven här är fantastiska! Levande korall
och många olika sorters fisk. Jag simmade på kanten och hamnade i ett
stim med säkert 500 fiskar. Sedan simmade jag med en havssköldpadda. Den
simmade helt lugnt och jag kunde följa efter på en halvmeters avstånd i
mer än tio minuter. Den var så vacker, samtidigt som den var rätt ful.
Natten som var låg vi vid Hope Island. James Cook seglade här för 244 år
sedan. På kvällen den tionde juni, precis i skymningen, siktades ett
rev ifrån masttoppen. För att undvika att gå på det, beordrade löjtnant
Cook, att de skulle sätta kurs mot nordost och fortsätta att segla under
natten. Tidigare hade man bara seglat under dagtid. Med en man i fören
som hela tiden lodade djupet seglade man på. Plötsligt blev det grundare
men så ökade djupet igen. Men, sedan ungefär klockan elva på kvällen –
PANG! Så rände Endeavour rakt upp på ett rev. Hon stod fortfarande
upprätt men hårt på. Seglen halades snabbt och Cook befallde att allt
som kunde undvaras plus lite till skulle slängas överbord. Kanonerna och
kanonkulorna gick först. Sedan allt trävirke och därefter
vattentunnorna, allt för att lätta henne ifrån revet. Hon tog in mycket
vatten och alla sattes i arbete för att pumpa, alla utom den enhänte
kocken som istället brassade käk för allt vad han var värd, det gick åt
för att samla n
ya krafter till det hårt arbetande manskapet. På morgonen gjordes ett
försök att dra henne av revet men det misslyckades och först vid nästa
högvatten fick de henne flott. Tidigare hade en reparation gjorts av
kölen och när Cook fick se förstärkningen av stockar flyta upp till ytan
förstod han att hans skepp var illa däran. Hon hotade att sjunka men en
av sjömännen, midshipman Monkhouse, dristade sig till att fråga
kaptenen om han fick föreslå en sak? Det fick han och han sa då att han
tidigare varit ombord på ett skepp som sprungit läck och att de då tagit
ett gammalt segel och dragit ner detta runt skrovet och på så sätt
hindrat vattnet från att rusa in i hålet. Cook beordrade honom genast
att arrangera ett segel på detta vis och när detta var gjort kunde man
konstatera att pumparna kunde hålla jämna steg med vattnet som kom in
och att man skulle kunna hålla Endeavour flytande. Haltande seglades hon
sedan in till en flod som senare döptes efter skeppet självt. I dag
ligger här ett
litet samhälle som heter Cooktown. Där låg man i 48 dagar och reparerade
innan man kunde fortsätta färden. Vid den här tiden var det en
kapplöpning emellan engelsmän och fransmän om vilka som skulle ta makten
över den nya kontinenten och hade Endeavour gått under, där på revet,
så hade antagligen australiensarna talat franska idag och, eftersom
fransmännen knappast släppt några kolonier ifrån sig, så hade Australien
varit en fransk koloni.

Vi lyckades! Redan andra dagen till sjöss löpte linan på vår
gamla fiskerulle ut. ”Napp, napp!” skrek jag till Göran som låg och sov i godan
ro efter nattens vakt. ”Skynda dig, det är en jättestor fisk!” Jag hade dragit
på mig mina seglarhandskar och drog i min ände av linan för allt vad jag var
värd. Fisken i andra änden gjorde detsamma. Göran kom upp och med förenade
krafter lyckades vi få fisken intill båtsidan. Det var en stor guldmakrill,
eller Mahi-mahi, som de kallar den här. Den glänser i guld och blått i vattnet,
men färgen bleknar snabbt när den dött. Vi lät den släpa efter båten
ytterligare tio minuter för att vara säkra på att den var ordentligt uttröttad
innan vi försökte oss på konststycket att få den ombord. Den mätte nästan 150
cm från stjärten till huvudet! Vi hade inte fått tag på någon riktigt billig
sprit, annars är det bästa sättet att ta död på en fisk snabbt, att hälla sprit
innanför gälarna. De dör med en gång. Göran trodde sig om att kunna ha ihjäl de
vi eventuellt skulle fånga ändå, men när han såg storleken på vår fångst så
gick han ner efter den flaska whisky han unnat sig att köpa innan vi lämnade
Fiji och hällde beslutsamt två supar ”bakom öronen” på Mahi-mahin.
Vi släpade fisken efter båten för att trötta ut den

Åh, vad gott det skulle bli! Mahi-mahin är en av de bästa matfiskarna och den
här var ju verkligen pinfärsk! Vi släpade upp den på sittdurken och la vår
stora skärbräda någonstans mitt under den. Sedan hade jag ett styvt jobb att
skära ut fiskfilé för fyra dagars konsumtion. Vi har ingen frys så vi kan
tyvärr inte ta hand om mer. Rejäla portioner skulle det i alla fall bli! Jag
kokade också något kilo enligt Taras recept för att äta på kex och knäckebröd.
Det blev rätt slabbigt i sittbrunnen…

Efter tre dygns segling väntade ett dygn med stiltje, enligt
väderleksrapporten. Eftersom vi närmade oss Huon Reef, en del av en
nationalpark som tillhör Nya Caledonien beslutade vi oss för att gå in där. Det
var inte riktigt enligt reglerna, vi hade ansökt om tillstånd, men gjort det
för sent, så vi hade inte hunnit få något positivt svar. Det var ett stort rev
och vi seglade i flera timmar längs kanten innan vi nådde öppningen där vi kunde
slippa igenom. Vi följde anvisningarna från en annan båt som besökt revet och
efter ytterligare en halvtimme och några distans in så kunde vi lägga ut
ankaret framför en liten remsa vit sand. Vi ankrade ungefär mitt framför ön men
enligt båda våra digitala sjökortssystem så låg vi utanför den norra änden.
Sjökorten var med andra ord inte särskilt pålitliga här…
Göran var lite skum på vårt undervant på babords sida. Han fotograferade med
det långa objektivet och visade mig. Jag tyckte också att det såg konstigt ut,
så det var bara att klättra upp i masten. Mycket riktigt – nu hade en av
kardelerna gått i undervanten på babords sida! Vi blev lite irriterade på oss
själva. När vi bytt andra sidan i Port Vila, så hade vi diskuterat om vi skulle
köpa ett nytt undervant där, men beslutat att vänta till Cairns, eftersom vi
trodde att det skulle ta lång tid att få det till Vanuatu, det skulle
antagligen fraktas från Australien. Nu stod vi här ute i ingenstans med ett
skadat undervant och med mer än 1000 sjömil till vår nästa destination. Efter
lite diskuterande och funderande tog vi ett av backstagen som är gjort av
dyneema och knopade fast det över nedre spridaren, drog ner det till
däcksfästet där vi fäst en shackel och en skottalja. Linan från den drog vi
sedan bakåt till en av winscharna och på så sätt kunde vi spänna dyneeman och få
ett ”extra” vant.
Nu hoppades vi bara på medvind till Australien, knopen runt masten gjorde att
vi inte kunde använda storseglet.
Först skulle vi förstås se lite av det rev vi ankrat i. Vi hade redan
konstaterat att fåglarna var lika intresserade av oss som vi av dem. Speciellt
de sulor som kallas Booby. De cirklade kring Anniara och provade att sätta sig
i masttoppen. Vi tog jollen in till stranden och drog upp den på den kritvita
sanden.
Kritvit sand

Överallt satt det fåglar. Mest Brown Noodies, som är en gråbrun tärna
med en ljust grå fläck på huvudet och Brown Booby, de bruna sulorna. Några
Masked Booby såg vi också, de är vita med en svart ring runt ansiktet och
svarta streck på vingarna. Fåglarna var totalt orädda, hit kommer inte många
människor, så de såg ingen anledning att vara rädda för oss. Vi strosade
omkring på stranden och gick sedan upp på mitten av ön. Där växte en
marktäckande växt och överallt i den låg ägg och ungar.
Överallt låg ägg

Brown Noodies lägger
bara ett ägg men redena låg med mindre än en halvmeters avstånd från varandra.
Ungarna var väl kamouflerade i det gröna så vi fick akta oss noga var vi satte
ner fötterna.
Ungarna täcktes nästan av växtligheten

Även några Boobies hade lagt ägg men de verkade föredra att lägga
dem i sanden. Hit kommer också havssköldpaddor och lägger ägg men vi såg inga när
vi var där. Det var en fantastisk dag, solen sken från en molnfri himmel,
endast en svag bris svalkade oss, fåglarna cirklade över våra huvuden och allt
kändes väldigt rofyllt. Vi försökte att bortse ifrån den odör av guano som
kittlade våra luktorgan, den hörde trots allt till här. Det som inte hörde
till, men som vi såg alldeles för mycket av, var spår efter den moderna
människan i form av ilandflutna plast- och glasflaskor. Ett lysrör låg också på
stranden. Det är för sorgligt!
Masked Booby

Fåglarna cirklade över huvudet på oss

Dagen efter satte vi åter kurs mot Australien. Vinden hade vänt under natten
och ökat så det var bara att sätta genuan, så fort vi lättat ankar. Vi fick en
fin segling hela vägen. När vi ätit upp fisken så slängde vi i draget igen och
efter en halv dag fick vi napp igen. Den här gången en ful barracuda på sådär
5-6 kg. Den är mer fast i köttet och smakade nästan som biff när man stekt den.
Vi har hört mycket om den australiska tullen. Och om vad man får och inte får
ta in i landet. Visst var de noggranna. Vår båt blev genomgången från för till
akter både av manskap och av knarkhund. De hittade förstås inget av intresse.
Sedan kom Biosecurity ombord och det är de som bestämmer vilken mat som måste
omhändertas och kastas. De letar också efter spår av olika insekter, som myror
och mygg. Därför gick den tjänstemannen också igenom Anniara från för till
akter. Det första han hittade var de målade äggskalen från i påskas, då barnen
på Miss My hade målat äggskal och hängt upp hos oss eftersom vi hade
påskmiddagen här ombord. Jag hade sparat dem i ett skåp och givetvis så hittade
mannen från Biosecurity dem. Vi fick förklara och genast så åkte de i soppåsen.
Tillsammans med några äggkartonger och de fyra paket med bacon som fanns kvar
eftersom vi ätit så mycket fisk. Frukt och grönsaker hade vi inga, annars hade
de också åkt i soporna. Han måste ha
sett våra snäckskal, för de låg helt öppet i en skål, men dem brydde han sig
inte om. Annars har vi hört att de ska beslagtas, de också. Alla tjänstemännen var trevliga men korrekta
och vi tyckte att procedurerna var ok. När de lämnat Anniara kunde vi så
äntligen stiga i land på fast mark – nu var vi i Australien!

”Titta”, sa jag till Göran när vi var på väg in till land
ifrån vår boj utanför Port Vila, Vanuatus huvudstad, ”det ser ut precis som
Jayess!? Båten jag pekade på var av samma äldre modell som John och Rosies båt
Jayess och den hade samma hemmagjorda biminitak med två pinnar som de hade. Det
var dem! Glädjen blev stor när vi såg Rose stå och vinka i sittbrunnen. Det är
paret som vi hade sällskap med genom Panamakanalen och som vi tillbringat många
kvällar tillsammans med, spelat spel och kort och där diskussionerna ibland
blivit mer än högljudda om än alltid hjärtliga. Vi utforskade också Santa Cruz
på Galapagos tillsammans. Vi hade inte sett dem sedan Tahiti och det sista vi
hörde var att det råkat ut för en förskräcklig olycka då hela deras rigg rasade
utanför Amerikanska Samoa på väg mot Tonga. Rose bjöd oss att komma ombord, John hade tyvärr åkt till England dagen
innan för att fira sin mors 90-årsdag. ”He is gonna be real diasappointed when
he finds out you are here, and that you will be gone when he comes back”
förklarade Rose. Vi var också lite besvikna, det hade varit kul att
träffa John igen. Rose berättade alla detaljer om hur de suttit under däck och
ätit lunch, autopiloten styrde, allt var lugnt. John skulle just gå upp när
förstaget brast och genuan kom farande framför ansiktet på honom. Hade han gått
upp en halv minut tidigare så hade han antagligen svepts med. ”And, then I
don´t know what I should have done!” sa Rose. Efter förstaget och genuan så
föll resten, masten med storseglet uppe, bommen, hela den stående riggen. I
fallet drog den med sig solpanelerna och vindsnurran. De hade ett styvt jobb
att göra sig av med allt. I hög sjö så är det inte att tänka på att försöka
bärga något, bara se till att göra sig av med det som ligger och slår in i
skrovet innan det faktiskt slår sönder(!) det. Vi hade varit på en
”föreläsning” i Opua, hos Spares and rigging, där de demonstrerat hur svårt det
är att med en stor avbitare kapa riggen. Det är nästan omöjligt och efter den
demonstrationen gick vi direkt till en verktygsbutik och köpte en bättre
bågfil, vår jättestora avbitare är inget att förlita sig till. John slet länge
innan han lyckades lämpa allt överbord bara för att upptäcka att en
strömförande kabel satt eld på båten! ”And then, it was a bloody fire!” som
Rose uttryckte det. Eld ombord är mardrömmarnas mardröm! De fick snabbt fram
brandsläckaren som först inte fungerade eftersom de behövde vinkla den för att
nå in i det trånga utrymme där rökutvecklingen var och brandsläckaren bara
fungerade stående upprätt. När allt äntligen var lämpat överbord och elden var
släckt så låg de där och rullade i sjön utan att kunna meddela sig med någon,
radion slutade ju fungera när antennen i masten följde med överbord och
satellittelefon har de inte. De vågade inte starta motorn om något från riggen
fastnat i propellern. Istället la de ut sitt sjöankare, en stor säck som håller
upp fören mot vågorna och gör att rullningen blir mindre, och låg och drev
sakta med strömmen mot Western Samoa. Först efter sex dagar blåste det så lite
och sjön hade lagt sig så mycket så att John vågade sig på en okulär besiktning
av propellern. Den hade klarat sig och de kunde ta sig med motor in till Apia
på Samoa. ”I have been swearing about that sea anchor, thinking it takes a lot
of storing space”, sa Rose, ”but now I just love it! It´s the best thing we have!”
Jayess III med nya segel och ny rigg

Efter att ha hört Roses skräckhistoria så åkte vi ut till Anniara och
dagen efter gjorde vi en rigginspektion. Vi hade ändå tänkt göra det men nu
kändes det om möjligt ännu mer angeläget. Tidigt på morgonen, innan trafiken i
hamnen kommit igång så hissade Göran upp mig längst upp i masten. Sedan firade
han sakta ner mig medan jag kollade alla infästningar och stag. Det gick bra
ända tills vi kom till undervanten. På den på styrbords sida så hade en av
kardelerna gått av. Det kanske inte verkar så farligt, wiren består av 19
kardeler (trådar), men börjar de gå av så fortsätter de. Vi hade fått ett
undervant tillverkat i Opua, så det var bara att plocka fram det och ge sig upp
i masten en andra gång. Vi var mycket nöjda när vi kunde summera förmiddagens
jobb och konstatera att, så vitt vi kunde se, så var Anniara ”Fit for fight”
igen och vi slapp göra denna manöver till havs.
Vårt vant med den trasiga kardelen i förgrunden

Port Vila är mycket annorlunda mot Port Resolution på Tanna. Vi kom från en ö,
där det visserligen fanns en mycket liten ekonomi som byggde på turism, men där
de levde i hyddor och hade urholkade stockar som kanoter, till en riktig
turistfälla.
Hyddor och

utriggarkanoter av stockar kontra

lyxhus

Hit kommer lyxkryssare och hamnen där de lägger till kantades av en
riktig tingel-tangel marknad av värsta västerländskt snitt. Hotellen radar upp sig och ovanför marinan
ligger luxuösa villor. Staden är inte speciellt stor, den har ca 45 000
invånare och hälften av dem verkar leva på att frakta turister i sina minibussar.
De far i en aldrig sinande ström huvudgatan fram.
Tingeltangelmarknad för lyxkryssarens passagerare

Stormarknaden är starkt
franskinfluerad och du kan hitta allt i matväg som du kan önska dig. Till
hutlösa priser! Då är det bättre på den lokala grönsaksmarknaden, som
visserligen inte erbjuder grönsaker från jordens alla hörn, men som har ett
fantastiskt utbud av lokala grönsaker och frukt. För första gången sedan
Spanien kunde jag köpa färsk dill! Och på vägen över till Australien kommer vi
att frossa i pamplemossier. Den stora gula frukten som liknar grapefrukt men är
sötare.
Nu följer ett recept för er som har tänkt att själva göra en längre segling
över varmare vatten. Vi fick det ifrån Michelle och Gerard på den franska båten
Tara.

Brado de poisson

½ kg Mahi- mahi eller tonfisk
½ dl olivolja
saft från en citron
3-4 klyftor pressad vitlök
peppar, ev muskotnöt eller piripiri
2 tsk mjöl utrett i lite mjölk

Eftersom man ibland får större fiskar än man kan äta upp(!)
och om man inte har någon frys så kan man tillreda en del av fisken på detta
vis.
Koka fisken i saltvatten 5-10 minuter. Ta upp den och finfördela den. Fräs
vitlöken försiktigt i olivoljan, lägg i fisken och häll på citronen, krydda.
Låt puttra under omrörning ca 10 minuter. Red av med mjölblandningen. Låt
kallna och lägg sedan i glasburk och förvara i kylskåp/kylbox. Kan med fördel
ätas på kex eller smörgås. Hållbart upp till tre veckor i kylen. Fantastiskt
gott! Om man lyckas fånga någon fisk, förstås…

”Ni får inte missa Vanuatu. Det är något helt annat än allt
ni upplevt hittills.” Tyvärr så är vi inne i ett tidsschema igen där vi räknar
baklänges. För att vara i Sydafrika i slutet av november så måste vi vara på
Mauritius slutet av oktober och då får vi inte gå från Cocos Keeling senare än…
osv. Men, vi ville inte missa Vanuatu, så från Vuda Point på ön Viti Levu, Fiji
satte vi segel och gick till ön Tanna i Vanuatu. Vanuatu består av ett 80-tal
öar som befolkades för mer än 4000 år sedan och då av ett helt annat folkslag
än polynesierna som invandrat till Fiji, franska Polynesien och Nya Zealand. De
kom från Melanesien och liknar inte de andra folken i södra Stilla Havet.
Seglingen ifrån Fiji till Vanuatu mätte 474 NM som vi avverkade på knappt 4
dygn. Vi hade vår fiskelina i vattnet hela tiden men hade inte tillstymmelse
till napp. Vi begriper inte vad det är för fel?! Miss My seglade samma sträcka
och de fick inte heller någon fisk men, de hade 6(!) fiskar på kroken som slet
sig. Jag vet inte vilket som är mest frustrerande, att inte se en fiskstjärt
ens eller att ha dem på kroken utan att få upp dem?
Det har tidigare varit svårt att finna någon bra segelbeskrivning över Vanuatu.
Det finns en, skriven 1995 och den är förstås bättre än ingenting, men den
beskriver de vikar och hamnar som författarna varit i, resten saknas. Vi hade
fått en massa filer ifrån Patrick och Amanda på Egret. Göran hade tittat igenom
dem som hastigast men konstaterat att det mesta var jättegammalt. Strax innan
vi nådde fram till Tanna så fick vi ett mail ifrån Patrick där han bland annat
skrev att ”Om ni använder Tusker så är inseglingskoordinaten till Port
Resolution fel, den ska vara… ” Vadå Tusker? Göran satt och funderade på sin
nattvakt och vid femtiden på morgonen gick han ner, satte på datorn och började
leta i filerna från Egret. Där hittade han ett jättefint och nytt
navigationsprogram över Vanuatu. Det har sponsrats av Tusker Brewing Ltd och
det innehåller massor av information och både kartor, sjökort och
satellitbilder över öarna. Med hjälp av detta (och Patricks information om
koordinaterna) så hittade vi in mellan reven till Port Resolution. Det är en
spännande utveckling! När vi skulle ge oss iväg så fick vi tips om var man
kunde gå och få papperskort kopierade i olika hamnar och det är inte så många
år sedan långseglarna i första hand papperskopierade varandras information.
Idag så byter vi ständigt information med varandra genom att kopiera datafiler.
”Ta med ett USB-minne, så kan du få…” är en vanlig replik långseglare emellan. ”Har
du länken till den här informationen på internet?” Vi håller ständigt kontakt
med varandra via kortvågsradion. Det finns nät där vi en gång om dygnet går in
och rapporterar vår position och får höra de andra rapportera sin. Vi skickar
mail till varandra, också via kortvågsradion eller via satellittelefonen, för
dem som har det, men saknar kortvågsradio. Trots detta, så vet alla, att när
man är där ute – då får man förlita sig till sig själv och sin egen besättning.
Väl i Port Resolution så skulle vi klarera in i det nya landet. På Tanna ligger
inklareringen på andra sidan ön, i Lenakel, men vi hade hört att man kunde ta
taxi över ön och göra inklareringen. Vi ropade upp Port Resolutions Yacht Club
och en vänlig man talade om att vi skulle kunna åka och klarera in dagen efter.
Först sa han 6.30 som avgångstid men sedan ändrade han sig till åtta-halv nio
eftersom de skulle se en vm-match i fotboll först.
Göran, Olof på Miss My och Gerhard och Michelle ifrån den franska båten Tara
satte sig på lastbilsflaket och åkte på en två timmar, mycket skumpig färd över
stock och sten till andra sidan.

Vägen till Lenakel

Bitvis bestod vägen bara av två hjulspår och
den gick tvärs över ön och över bergen. När de kom till tulltjänstemannen så
spände han ögonen i den lokala guiden ”Du vet att detta inte är tillåtet
längre! Sedan suckade han och sa till seglarna ”Ni är de sista båtarna vi
kommer att klarera in på det här sättet, nästa som kommer hit skickar jag
tillbaka med oförrättat ärende.” Vi hade tyckt att det var smått otroligt, tänk
er att en båt från främmande land kommer till Karlskrona och så sätter sig
kaptenen på bussen till Kalmar för att klarera in. Och ingen tjänsteman, vare
sig från hälsomyndigheten, tullen eller immigrationsmyndigheten besöker båten.
På många ställen får du inte ens gå i land utan att myndigheterna inspekterat
båt och besättning först. Här åkte vi ”på tur” i två timmar innan vi kom till
myndigheterna. Men, nu skulle det bli ändring! Invånarna i byn Port Resolution
hade försökt förhandla med myndigheterna om att få en person stationerad där
som kunde sköta om myndighetsuppdraget men fått kalla handen. För byn så
betyder det mycket att få besök av ett antal seglare varje år. De spenderar
lite pengar på grönsaker och frukt, de kanske tar en tur till Lenakel och de
flesta besöker vulkanen Mount Yasur. Allt ger små, men viktiga inkomster för
byn. Göran var nere och tittade i hamnen utanför Lenakel. Den var oskyddad och
såg inte ut att vara något alternativ till Port Resolution.
Lenakels “hamn”

Hädanefter så finns
tre alternativ, gå till ön Anatom som ligger söder om Tanna och där du kan göra
en halv inklarering, vilken ger dig möjlighet att fortsätta till Tanna och
därefter till Port Vila, där du gör den riktiga inklareringen och sedan
fortsätta (om du vill besöka fler öar inom Vanuatu). Det andra alternativet
blir att gå till Lenakels oskyddade hamn, klarera in, segla tillbaka runt ön
till Port Resolution för att besöka vulkanen och sedan gå till Port Vila för
riktig inklarering, eller som sista alternativ, gå direkt till Port Vila och
strunta i vulkanen.
Vi tog en tur in till byn. Det här är första stället som vi varit på där
invånarna faktiskt bor i hyddor! När vi kom upp i byn så var det full
aktivitet. De unga männen tränade för en turnering i fotboll. Om vi förstod det
rätt så finns det en serie här, precis som hemma i Sverige. Några hade
fotbollsskor, några spelade barfota, alla lika entusiastiskt!

Flickorna spelade
och tränade volleyboll. I skolan fanns
byns enda tv och det var där alla samlades för att titta på VM i fotboll.
Yachtklubben hade internet, Olof hade mailat till dem och fått svar. Annars var
det nog i skolan man hade uppkoppling. Det fanns gott om mobiltelefoner, men
det hade aldrig funnits någon fast telefoni. Det steget i utvecklingen hoppar
man över. Solceller gav viss elektricitet och när vi kom ner till stranden på
andra sidan så upptäckte vi till vår stora förvåning att där fanns en dusch,
där du kunde duscha av dig i sötvatten efter att ha badat i det salta
havsvattnet.

Vit sandstrand, på andra sidan var stranden svart, lika härlig sand, men svart
Maten lagades över öppen eld,
så det var en härlig blandning av uråldriga seder och modern teknik. Alla nickade och hälsade glatt. Vi kom fram
till en hydda med skylten ”Serah´s Restaurang & Café”. Serah kunde erbjuda
både lunch och middag bara vi talade om att vi skulle komma några timmar i
förväg. Vi pratade lite mer med Serah som berättade att de var ca 400 i Port
Resolution och att skolan bara var för de minsta, de äldre barnen gick i en
annan by och det kom också mindre barn ifrån byarna runt omkring för att gå i
skolan här.
Skolbarnen

Vi rekommenderar alla, som har vägarna hitåt, att besöka Mount Yasur. Det är
den mest tillgängliga vulkanen i världen. Barnen på Miss My, som passat på att
läsa om vulkaner på geografilektionerna, konstaterade att den till och med var
omnämnd i deras lärobok. För att komma dit så var vi tvungna att äntra
lastbilsflaket igen. Vis av erfarenheten från dagen innan så föste Göran in mig
på passagerarsätet. Det var för skumpigt för min klena kroppskonstitution att
skumpa på flaket, tyckte han. Vi var besättningarna från Anniara, Miss My och
Tara. Det tog oss nästan en timme att komma upp till randen av vulkanen. Jag
försökte prata lite med byns chaufför men han talade mycket lite engelska och
verkade inte förstå mycket av vad jag frågade honom om. Däremot talade han
franska, men det gör inte jag… Vanuatu har varit både franskt och engelskt och
det verkar som att fransmännen är de som lyckats ha mest inflytande på
befolkningen. Deras språk, bislama, lär vara en blandning av engelska och
franska och något annat.
Sista biten upp till kratern fick vi gå. Det gick brant uppför och vi var lite
andfådda när vi nådde toppen.

Det gick brant uppför.

Guiden pekade och vi såg att ungefär 100 meter
bort så rök det. Just den här dagen så var vulkanens aktivitet på nivå ett,
vilket innebär att den höll sig lugn. Veckan innan hade den varit på nivå två
och sprutat upp mindre lavastenar alldeles bakom det ställe där vi nu uppehöll
oss. Vid nivå tre börjar man överväga evakuering av byarna runt omkring. Det
senaste, riktiga utbrottet var 1997. Det var fortfarande ljust och även om
ingen sa något så kändes det i luften att folk var lite besvikna. ”Om du kupar
händerna så här”, Kristina visade Lovisa vad hon menade, ” så kan du se att det
flyger glödande lava i luften”. Jovisst,
om man ansträngde sig så kunde man se lite glöd som flög omkring. Men, mörkret
föll snabbt. Vi flyttade oss lite nedåt till höger längs kanten och plötsligt
hördes ett dovt muller från underjorden.
Nu spydde hon ut ett enormt rökmoln, vi kände den sträva lukten av
svavel. Sedan, allt eftersom mörkret föll så visade hon upp sig, Mount Yasur.
Nu kunde vi se hur det glödde rött nedanför oss och rätt som det var sprutade
ett regn av glödande lava upp i luften! Länge stod vi på kanten och beundrade
och förundrades över de magiska aktiviteterna.

När mörkret föll så kunde vi se lavan glöda

Plötsligt sprutade lava upp i luften

Nästa dag var det midsommarafton i gSverige. Vi firade genom att äta Janssons
frestelse (inte riktigt lika gott som i Svlerige, ansjovisen saknar den rätta
kryddningen) och biff och potatisgratäng. Eftersom vi bjudit in fransmännen
också kände Kristina ett stort tryck att åstadkomma en tre-rätters,
(fransmännen verkar alltid äta minst tre rätter), så hon hade gjort underbart
goda minipizzor och Michelle bidrog med kex med en fiskröra på, gjord av
Mahi-mahi som var himmelskt god och dessutom med desserten, en fransk
chokladkaka med syltad ingefära. Inte så
traditionellt midsommaraktigt. Det känns faktiskt inte så viktigt, att fira
midsommar här. Det var mer en ursäkt för att få umgås i glada vänners lag
(precis som om vi behöver någon ursäkt för det!

”Nej, vi kan tyvärr inte hitta något fel på MDI-boxen”
elektrikern såg beklagande på Göran. Så oerhört frustrerande! De hade kommit
från New Marine & Auto Electric Services och mätt spänning hit och dit och
sedan tagit med sig MDI-boxen för att mäta den med ett specialinstrument bara
för att konstatera att de inte hittade något fel. Elektrikern skruvade tillbaka
den och Göran provade att starta motorn på det ”riktiga” sättet. Den sparkade
igång utan några som helst problem! Elektrikern blev riktigt bekymrad och ville
ta loss den och ta med och kolla igenom den en gång till. ”Fel som bara uppstår
ibland är det värsta som finns” förklarade han. Det skulle ta någon dag och vi
bestämde oss för att ta bussen till Fijis huvudstad Suva under tiden.
Taxichauffören Khan, som tog oss till flygplatsen utanför Nadi varifrån vi
skulle ta bussen, berättade för oss om det förestående presidentvalet.
President Bhahamarani(?) förväntas bli omvald med god marginal. Enligt Khan så
är han den förste politiker som verkligen jobbar för folket och inte för att
tillskansa sig själv fördelar. Det viktigaste, tyckte Khan, är att han
avskaffat skolavgifterna, så nu har alla råd att låta sina barn gå i skolan,
inte bara de första sex åren utan även de efterföljande fem som motsvarar vårt
högstadie/gymnasium. Vidare har han infört att man kan få låna pengar, liknande
vårt studielån, för att studera på universitetet. ”Utbildning är viktigt”
tyckte Khan, ”själv var jag jätteduktig i skolan men mina föräldrar var fattiga
och hade inte råd att låta mig gå i skolan. Mina döttrar får bättre chanser än
vad jag hade”.
Vi hoppade på bussen för en fem timmar lång färd runt Viti Levu. På bussen
träffade vi en annan intressant person, Chris W Moore, en oceanograf som
arbetade med tsunamikatastrofer. Han skulle på konferens i Suva, det var ett
samarbete främst med Australien (själv var han amerikan från Seattle). Man kan
aldrig förhindra tsunamier men man har rätt bra kontroll på när de sker och
hans och andras arbete gick främst ut på att försöka nå ut ”the last mile” för
att förvarna människor. ”Vi har bra och avancerade varningssystem. Problemet är
att nå ut till sista länken i kedjan och det är de människor som verkligen
berörs”. Vi funderade lite över Niuatopotapo i Tonga som hade en tsunami 2009
och att det måste vara en delikat uppgift att försöka hitta ett varningssystem
som når ut till alla och under alla förhållanden. Hela södra Stilla Havets
övärld består av vulkanöar och det finns många områden med mer eller mindre
aktiva vulkaner både över och under vattenytan. Och det finns många samhällen
med bristfälliga kommunikationer med omvärlden.
Chris, oceanografen och jag sträcker på benen i Sigatoka

Väl framme i Suva så hade vi lite svårt att tro att detta är en stad med nästan
175 000 invånare. Nu var det söndag och inte så mycket folk på gatorna men
det fanns inte många hus med mer än 6 våningar och de flesta hade inte mer tre.
Vi tog in på City Private Hotel och blev vänligen upplysta om att vi blivit
uppgraderade, från ett 40 dollars rum till ett sextio dollars. Det var tur, för
nu fick vi fläkt på rummet och egen toalett och dusch, visserligen bara med
kallvatten, men ändå. Det var oerhört enkelt, man kan inte förvänta sig så
mycket för 140 svenska kronor, men det var rent och det är det viktigaste!
City Private Hotel

Ett av våra ärenden i Suva var att besöka den australiska ambassaden för att på
ort och ställe ta reda på vad som gäller om man vill ha VISA mer än tre
månader. Men, när vi tog en kaffepaus på söndagseftermiddagen och Göran lånade
dagens tidning så kunde han läsa att, på grund av officiell helgdag i
Australien så höll ambassaden stängt på måndagen. Förbaskat! Varför skulle vi lyckas välja just
den här måndagen? Och vad var det för helgdag i Australien som vi inte har i
Sverige?
Måndagen inleddes med frukost på McDonalds, det enda ställe som var öppet före
klockan nio på morgonen. Sedan skulle vi besöka Papua Nya Guineas ambassad, för
det var vårt ärende nummer två. Vi frågade efter vägen på McDonalds och efter
några minuter så kom en kille ut med en utskrift ifrån internet, där adressen
fanns. Ambassaden skulle ligga precis bredvid Tanoa Plaza Hotel. Ett hotell som
kanske var lite mer luxuöst än vårt… Fördelen var också att vi kunde fråga om
vägen till hotellet när vi kom ut på gatan och få en bra vägbeskrivning dit. Vi
fann snart rätt adress men en portvakt skakade beklagande på huvudet
”Ambassaden har flyttat” sa han, ”vet ni var Fiji Airways ligger?” Vi hade
faktiskt gått förbi det och kunde därför snabbt lokalisera oss tillbaka, nästan
till utgångspunkten utanför McDonalds. Det satt en portvakt här också och hon
sa att hon skulle fråga om de tog emot. Hon försvann upp för en trappa men kom
snabbt tillbaka och skakade på huvudet. ”Tyvärr, det är stängt. Helgdag,
drottningens födelsedag, ni vet” sa hon.
Så båda ambassaderna var stängda på grund av Drottning Elisabeth II:s
födelsedag! Australien kunde vi väl tänka oss, men Papua Nya Guinea? Och varför
hade inte Fiji helgdag, de har ju också band till Storbritannien? Det var i
alla fall tur för oss, nu hade vi hela dagen på oss innan bussen skulle gå att
utforska Suva.
Vi började på grönsaksmarknaden där det var stånd efter stånd med grönsaker.
Mandariner var upplagda i små torn med fem mandariner i varje och de kostade en
dollar. Där fanns hela berg med meloner och ananas. Ljuvligt vackra, ljust
lilafärgade, späda auberginer och kål, morötter, bönor, ingefära, färsk chili
och mycket, mycket mer. Det var fullt med folk och bra omsättning på varorna.
Män körde in sina varor i skottkärror och när de fullgjort sin uppgift så
använde de skottkärran att vila i och ta ett snack med grannen i skottkärran
bredvid. På övervåningen såldes kryddor och kavarötter. Enorma mängder med
kava! Folk måste dricka jättemycket! Khan, taxichauffören sa att fijianerna
inte dricker så mycket sprit, själv var han muslim och nyttjade inte alkohol
eller kava, däremot dricker de kava. ”Och då blir de trötta och vill inte
arbeta” tyckte han.

Affärerna drivs till större delen av indier. Man, (det måste väl ha varit
drottning Elisabeths anfäder, dvs engelsmännen?) importerade indier som
arbetskraft i sockerrörsfälten, vilket har resulterat i nästan hälften av
befolkningen är indier. Nu för tiden har sockertillverkningen inte lika stor
betydelse. Nu är det turismen som är Fijis största och viktigaste inkomstkälla
och indierna står bakom mycket av affärerna. När vi frågade efter vägen till
NPG:s ambassad så blev vi först ivägsläpade till en affär med kläder enbart
Made in Fiji. Vi skulle få bra priser på skjortor och t-shirts och det var
viktigt att vi köpte Fiji-tillverkat, tyckte mannen som uppenbarligen inte var
av indiskt ursprung.
Vi gick på flera hantverksmarknader och där såldes hantverk av både fijianer
och indier. Vi hamnade i ett stånd med trähantverk och mannen visade oss
halvmeter-stora masker i karvat trä. När jag förklarade att vi bodde på en båt
och inte hade plats (vi skulle ju inte köpa något) så plockade han fram en
mindre mask med tillhörande träknivar. ”Fyrtio dollar” sa han och när jag såg
tveksam ut, så prutade han med sig själv, ”Tjugo? Mitt sista pris är femton och
då får du en snäcka också” Tja, vad gör man? Det slutade förstås med att vi
gick ut därifrån med en trämask som vi absolut inte behövde, men som numera
pryder ena skottet i salongen i Anniara.
Vårt nedprutade fynd från Suva

Vi var rätt trötta och nöjda med vår dag (även utan ambassadbesök) när vi satte
oss på bussen för att återvända. Fem timmar och två filmer senare, för det var
en modern buss, steg vi av i Lautoka. Där väntade Khan med sin taxi och
ytterligare en halvtimme senare var vi hemma på Anniara igen.
Elektrikern hittade inget fel på MDI-boxen. Möjligen mår den illa av
vibrationerna från motorn, så nu har Göran, den ständige mekanikern och
fixaren, flyttat den, från motorn till skottet bredvid. Dessutom har han
förberett så att han både kan starta motorn och få generatorn att ladda om
MDI-boxen slutar att fungera igen. Tack för tips från Sverige!