”Nej, vi kan tyvärr inte hitta något fel på MDI-boxen”
elektrikern såg beklagande på Göran. Så oerhört frustrerande! De hade kommit
från New Marine & Auto Electric Services och mätt spänning hit och dit och
sedan tagit med sig MDI-boxen för att mäta den med ett specialinstrument bara
för att konstatera att de inte hittade något fel. Elektrikern skruvade tillbaka
den och Göran provade att starta motorn på det ”riktiga” sättet. Den sparkade
igång utan några som helst problem! Elektrikern blev riktigt bekymrad och ville
ta loss den och ta med och kolla igenom den en gång till. ”Fel som bara uppstår
ibland är det värsta som finns” förklarade han. Det skulle ta någon dag och vi
bestämde oss för att ta bussen till Fijis huvudstad Suva under tiden.
Taxichauffören Khan, som tog oss till flygplatsen utanför Nadi varifrån vi
skulle ta bussen, berättade för oss om det förestående presidentvalet.
President Bhahamarani(?) förväntas bli omvald med god marginal. Enligt Khan så
är han den förste politiker som verkligen jobbar för folket och inte för att
tillskansa sig själv fördelar. Det viktigaste, tyckte Khan, är att han
avskaffat skolavgifterna, så nu har alla råd att låta sina barn gå i skolan,
inte bara de första sex åren utan även de efterföljande fem som motsvarar vårt
högstadie/gymnasium. Vidare har han infört att man kan få låna pengar, liknande
vårt studielån, för att studera på universitetet. ”Utbildning är viktigt”
tyckte Khan, ”själv var jag jätteduktig i skolan men mina föräldrar var fattiga
och hade inte råd att låta mig gå i skolan. Mina döttrar får bättre chanser än
vad jag hade”.
Vi hoppade på bussen för en fem timmar lång färd runt Viti Levu. På bussen
träffade vi en annan intressant person, Chris W Moore, en oceanograf som
arbetade med tsunamikatastrofer. Han skulle på konferens i Suva, det var ett
samarbete främst med Australien (själv var han amerikan från Seattle). Man kan
aldrig förhindra tsunamier men man har rätt bra kontroll på när de sker och
hans och andras arbete gick främst ut på att försöka nå ut ”the last mile” för
att förvarna människor. ”Vi har bra och avancerade varningssystem. Problemet är
att nå ut till sista länken i kedjan och det är de människor som verkligen
berörs”. Vi funderade lite över Niuatopotapo i Tonga som hade en tsunami 2009
och att det måste vara en delikat uppgift att försöka hitta ett varningssystem
som når ut till alla och under alla förhållanden. Hela södra Stilla Havets
övärld består av vulkanöar och det finns många områden med mer eller mindre
aktiva vulkaner både över och under vattenytan. Och det finns många samhällen
med bristfälliga kommunikationer med omvärlden.
Chris, oceanografen och jag sträcker på benen i Sigatoka

Väl framme i Suva så hade vi lite svårt att tro att detta är en stad med nästan
175 000 invånare. Nu var det söndag och inte så mycket folk på gatorna men
det fanns inte många hus med mer än 6 våningar och de flesta hade inte mer tre.
Vi tog in på City Private Hotel och blev vänligen upplysta om att vi blivit
uppgraderade, från ett 40 dollars rum till ett sextio dollars. Det var tur, för
nu fick vi fläkt på rummet och egen toalett och dusch, visserligen bara med
kallvatten, men ändå. Det var oerhört enkelt, man kan inte förvänta sig så
mycket för 140 svenska kronor, men det var rent och det är det viktigaste!
City Private Hotel

Ett av våra ärenden i Suva var att besöka den australiska ambassaden för att på
ort och ställe ta reda på vad som gäller om man vill ha VISA mer än tre
månader. Men, när vi tog en kaffepaus på söndagseftermiddagen och Göran lånade
dagens tidning så kunde han läsa att, på grund av officiell helgdag i
Australien så höll ambassaden stängt på måndagen. Förbaskat! Varför skulle vi lyckas välja just
den här måndagen? Och vad var det för helgdag i Australien som vi inte har i
Sverige?
Måndagen inleddes med frukost på McDonalds, det enda ställe som var öppet före
klockan nio på morgonen. Sedan skulle vi besöka Papua Nya Guineas ambassad, för
det var vårt ärende nummer två. Vi frågade efter vägen på McDonalds och efter
några minuter så kom en kille ut med en utskrift ifrån internet, där adressen
fanns. Ambassaden skulle ligga precis bredvid Tanoa Plaza Hotel. Ett hotell som
kanske var lite mer luxuöst än vårt… Fördelen var också att vi kunde fråga om
vägen till hotellet när vi kom ut på gatan och få en bra vägbeskrivning dit. Vi
fann snart rätt adress men en portvakt skakade beklagande på huvudet
”Ambassaden har flyttat” sa han, ”vet ni var Fiji Airways ligger?” Vi hade
faktiskt gått förbi det och kunde därför snabbt lokalisera oss tillbaka, nästan
till utgångspunkten utanför McDonalds. Det satt en portvakt här också och hon
sa att hon skulle fråga om de tog emot. Hon försvann upp för en trappa men kom
snabbt tillbaka och skakade på huvudet. ”Tyvärr, det är stängt. Helgdag,
drottningens födelsedag, ni vet” sa hon.
Så båda ambassaderna var stängda på grund av Drottning Elisabeth II:s
födelsedag! Australien kunde vi väl tänka oss, men Papua Nya Guinea? Och varför
hade inte Fiji helgdag, de har ju också band till Storbritannien? Det var i
alla fall tur för oss, nu hade vi hela dagen på oss innan bussen skulle gå att
utforska Suva.
Vi började på grönsaksmarknaden där det var stånd efter stånd med grönsaker.
Mandariner var upplagda i små torn med fem mandariner i varje och de kostade en
dollar. Där fanns hela berg med meloner och ananas. Ljuvligt vackra, ljust
lilafärgade, späda auberginer och kål, morötter, bönor, ingefära, färsk chili
och mycket, mycket mer. Det var fullt med folk och bra omsättning på varorna.
Män körde in sina varor i skottkärror och när de fullgjort sin uppgift så
använde de skottkärran att vila i och ta ett snack med grannen i skottkärran
bredvid. På övervåningen såldes kryddor och kavarötter. Enorma mängder med
kava! Folk måste dricka jättemycket! Khan, taxichauffören sa att fijianerna
inte dricker så mycket sprit, själv var han muslim och nyttjade inte alkohol
eller kava, däremot dricker de kava. ”Och då blir de trötta och vill inte
arbeta” tyckte han.


Affärerna drivs till större delen av indier. Man, (det måste väl ha varit
drottning Elisabeths anfäder, dvs engelsmännen?) importerade indier som
arbetskraft i sockerrörsfälten, vilket har resulterat i nästan hälften av
befolkningen är indier. Nu för tiden har sockertillverkningen inte lika stor
betydelse. Nu är det turismen som är Fijis största och viktigaste inkomstkälla
och indierna står bakom mycket av affärerna. När vi frågade efter vägen till
NPG:s ambassad så blev vi först ivägsläpade till en affär med kläder enbart
Made in Fiji. Vi skulle få bra priser på skjortor och t-shirts och det var
viktigt att vi köpte Fiji-tillverkat, tyckte mannen som uppenbarligen inte var
av indiskt ursprung.
Vi gick på flera hantverksmarknader och där såldes hantverk av både fijianer
och indier. Vi hamnade i ett stånd med trähantverk och mannen visade oss
halvmeter-stora masker i karvat trä. När jag förklarade att vi bodde på en båt
och inte hade plats (vi skulle ju inte köpa något) så plockade han fram en
mindre mask med tillhörande träknivar. ”Fyrtio dollar” sa han och när jag såg
tveksam ut, så prutade han med sig själv, ”Tjugo? Mitt sista pris är femton och
då får du en snäcka också” Tja, vad gör man? Det slutade förstås med att vi
gick ut därifrån med en trämask som vi absolut inte behövde, men som numera
pryder ena skottet i salongen i Anniara.
Vårt nedprutade fynd från Suva

Vi var rätt trötta och nöjda med vår dag (även utan ambassadbesök) när vi satte
oss på bussen för att återvända. Fem timmar och två filmer senare, för det var
en modern buss, steg vi av i Lautoka. Där väntade Khan med sin taxi och
ytterligare en halvtimme senare var vi hemma på Anniara igen.
Elektrikern hittade inget fel på MDI-boxen. Möjligen mår den illa av
vibrationerna från motorn, så nu har Göran, den ständige mekanikern och
fixaren, flyttat den, från motorn till skottet bredvid. Dessutom har han
förberett så att han både kan starta motorn och få generatorn att ladda om
MDI-boxen slutar att fungera igen. Tack för tips från Sverige!