”Ni får inte missa Vanuatu. Det är något helt annat än allt
ni upplevt hittills.” Tyvärr så är vi inne i ett tidsschema igen där vi räknar
baklänges. För att vara i Sydafrika i slutet av november så måste vi vara på
Mauritius slutet av oktober och då får vi inte gå från Cocos Keeling senare än…
osv. Men, vi ville inte missa Vanuatu, så från Vuda Point på ön Viti Levu, Fiji
satte vi segel och gick till ön Tanna i Vanuatu. Vanuatu består av ett 80-tal
öar som befolkades för mer än 4000 år sedan och då av ett helt annat folkslag
än polynesierna som invandrat till Fiji, franska Polynesien och Nya Zealand. De
kom från Melanesien och liknar inte de andra folken i södra Stilla Havet.
Seglingen ifrån Fiji till Vanuatu mätte 474 NM som vi avverkade på knappt 4
dygn. Vi hade vår fiskelina i vattnet hela tiden men hade inte tillstymmelse
till napp. Vi begriper inte vad det är för fel?! Miss My seglade samma sträcka
och de fick inte heller någon fisk men, de hade 6(!) fiskar på kroken som slet
sig. Jag vet inte vilket som är mest frustrerande, att inte se en fiskstjärt
ens eller att ha dem på kroken utan att få upp dem?
Det har tidigare varit svårt att finna någon bra segelbeskrivning över Vanuatu.
Det finns en, skriven 1995 och den är förstås bättre än ingenting, men den
beskriver de vikar och hamnar som författarna varit i, resten saknas. Vi hade
fått en massa filer ifrån Patrick och Amanda på Egret. Göran hade tittat igenom
dem som hastigast men konstaterat att det mesta var jättegammalt. Strax innan
vi nådde fram till Tanna så fick vi ett mail ifrån Patrick där han bland annat
skrev att ”Om ni använder Tusker så är inseglingskoordinaten till Port
Resolution fel, den ska vara… ” Vadå Tusker? Göran satt och funderade på sin
nattvakt och vid femtiden på morgonen gick han ner, satte på datorn och började
leta i filerna från Egret. Där hittade han ett jättefint och nytt
navigationsprogram över Vanuatu. Det har sponsrats av Tusker Brewing Ltd och
det innehåller massor av information och både kartor, sjökort och
satellitbilder över öarna. Med hjälp av detta (och Patricks information om
koordinaterna) så hittade vi in mellan reven till Port Resolution. Det är en
spännande utveckling! När vi skulle ge oss iväg så fick vi tips om var man
kunde gå och få papperskort kopierade i olika hamnar och det är inte så många
år sedan långseglarna i första hand papperskopierade varandras information.
Idag så byter vi ständigt information med varandra genom att kopiera datafiler.
”Ta med ett USB-minne, så kan du få…” är en vanlig replik långseglare emellan. ”Har
du länken till den här informationen på internet?” Vi håller ständigt kontakt
med varandra via kortvågsradion. Det finns nät där vi en gång om dygnet går in
och rapporterar vår position och får höra de andra rapportera sin. Vi skickar
mail till varandra, också via kortvågsradion eller via satellittelefonen, för
dem som har det, men saknar kortvågsradio. Trots detta, så vet alla, att när
man är där ute – då får man förlita sig till sig själv och sin egen besättning.
Väl i Port Resolution så skulle vi klarera in i det nya landet. På Tanna ligger
inklareringen på andra sidan ön, i Lenakel, men vi hade hört att man kunde ta
taxi över ön och göra inklareringen. Vi ropade upp Port Resolutions Yacht Club
och en vänlig man talade om att vi skulle kunna åka och klarera in dagen efter.
Först sa han 6.30 som avgångstid men sedan ändrade han sig till åtta-halv nio
eftersom de skulle se en vm-match i fotboll först.
Göran, Olof på Miss My och Gerhard och Michelle ifrån den franska båten Tara
satte sig på lastbilsflaket och åkte på en två timmar, mycket skumpig färd över
stock och sten till andra sidan.

Vägen till Lenakel

Bitvis bestod vägen bara av två hjulspår och
den gick tvärs över ön och över bergen. När de kom till tulltjänstemannen så
spände han ögonen i den lokala guiden ”Du vet att detta inte är tillåtet
längre! Sedan suckade han och sa till seglarna ”Ni är de sista båtarna vi
kommer att klarera in på det här sättet, nästa som kommer hit skickar jag
tillbaka med oförrättat ärende.” Vi hade tyckt att det var smått otroligt, tänk
er att en båt från främmande land kommer till Karlskrona och så sätter sig
kaptenen på bussen till Kalmar för att klarera in. Och ingen tjänsteman, vare
sig från hälsomyndigheten, tullen eller immigrationsmyndigheten besöker båten.
På många ställen får du inte ens gå i land utan att myndigheterna inspekterat
båt och besättning först. Här åkte vi ”på tur” i två timmar innan vi kom till
myndigheterna. Men, nu skulle det bli ändring! Invånarna i byn Port Resolution
hade försökt förhandla med myndigheterna om att få en person stationerad där
som kunde sköta om myndighetsuppdraget men fått kalla handen. För byn så
betyder det mycket att få besök av ett antal seglare varje år. De spenderar
lite pengar på grönsaker och frukt, de kanske tar en tur till Lenakel och de
flesta besöker vulkanen Mount Yasur. Allt ger små, men viktiga inkomster för
byn. Göran var nere och tittade i hamnen utanför Lenakel. Den var oskyddad och
såg inte ut att vara något alternativ till Port Resolution.
Lenakels “hamn”

Hädanefter så finns
tre alternativ, gå till ön Anatom som ligger söder om Tanna och där du kan göra
en halv inklarering, vilken ger dig möjlighet att fortsätta till Tanna och
därefter till Port Vila, där du gör den riktiga inklareringen och sedan
fortsätta (om du vill besöka fler öar inom Vanuatu). Det andra alternativet
blir att gå till Lenakels oskyddade hamn, klarera in, segla tillbaka runt ön
till Port Resolution för att besöka vulkanen och sedan gå till Port Vila för
riktig inklarering, eller som sista alternativ, gå direkt till Port Vila och
strunta i vulkanen.
Vi tog en tur in till byn. Det här är första stället som vi varit på där
invånarna faktiskt bor i hyddor! När vi kom upp i byn så var det full
aktivitet. De unga männen tränade för en turnering i fotboll. Om vi förstod det
rätt så finns det en serie här, precis som hemma i Sverige. Några hade
fotbollsskor, några spelade barfota, alla lika entusiastiskt!

Flickorna spelade
och tränade volleyboll. I skolan fanns
byns enda tv och det var där alla samlades för att titta på VM i fotboll.
Yachtklubben hade internet, Olof hade mailat till dem och fått svar. Annars var
det nog i skolan man hade uppkoppling. Det fanns gott om mobiltelefoner, men
det hade aldrig funnits någon fast telefoni. Det steget i utvecklingen hoppar
man över. Solceller gav viss elektricitet och när vi kom ner till stranden på
andra sidan så upptäckte vi till vår stora förvåning att där fanns en dusch,
där du kunde duscha av dig i sötvatten efter att ha badat i det salta
havsvattnet.

Vit sandstrand, på andra sidan var stranden svart, lika härlig sand, men svart
Maten lagades över öppen eld,
så det var en härlig blandning av uråldriga seder och modern teknik. Alla nickade och hälsade glatt. Vi kom fram
till en hydda med skylten ”Serah´s Restaurang & Café”. Serah kunde erbjuda
både lunch och middag bara vi talade om att vi skulle komma några timmar i
förväg. Vi pratade lite mer med Serah som berättade att de var ca 400 i Port
Resolution och att skolan bara var för de minsta, de äldre barnen gick i en
annan by och det kom också mindre barn ifrån byarna runt omkring för att gå i
skolan här.
Skolbarnen

Vi rekommenderar alla, som har vägarna hitåt, att besöka Mount Yasur. Det är
den mest tillgängliga vulkanen i världen. Barnen på Miss My, som passat på att
läsa om vulkaner på geografilektionerna, konstaterade att den till och med var
omnämnd i deras lärobok. För att komma dit så var vi tvungna att äntra
lastbilsflaket igen. Vis av erfarenheten från dagen innan så föste Göran in mig
på passagerarsätet. Det var för skumpigt för min klena kroppskonstitution att
skumpa på flaket, tyckte han. Vi var besättningarna från Anniara, Miss My och
Tara. Det tog oss nästan en timme att komma upp till randen av vulkanen. Jag
försökte prata lite med byns chaufför men han talade mycket lite engelska och
verkade inte förstå mycket av vad jag frågade honom om. Däremot talade han
franska, men det gör inte jag… Vanuatu har varit både franskt och engelskt och
det verkar som att fransmännen är de som lyckats ha mest inflytande på
befolkningen. Deras språk, bislama, lär vara en blandning av engelska och
franska och något annat.
Sista biten upp till kratern fick vi gå. Det gick brant uppför och vi var lite
andfådda när vi nådde toppen.

Det gick brant uppför.

Guiden pekade och vi såg att ungefär 100 meter
bort så rök det. Just den här dagen så var vulkanens aktivitet på nivå ett,
vilket innebär att den höll sig lugn. Veckan innan hade den varit på nivå två
och sprutat upp mindre lavastenar alldeles bakom det ställe där vi nu uppehöll
oss. Vid nivå tre börjar man överväga evakuering av byarna runt omkring. Det
senaste, riktiga utbrottet var 1997. Det var fortfarande ljust och även om
ingen sa något så kändes det i luften att folk var lite besvikna. ”Om du kupar
händerna så här”, Kristina visade Lovisa vad hon menade, ” så kan du se att det
flyger glödande lava i luften”. Jovisst,
om man ansträngde sig så kunde man se lite glöd som flög omkring. Men, mörkret
föll snabbt. Vi flyttade oss lite nedåt till höger längs kanten och plötsligt
hördes ett dovt muller från underjorden.
Nu spydde hon ut ett enormt rökmoln, vi kände den sträva lukten av
svavel. Sedan, allt eftersom mörkret föll så visade hon upp sig, Mount Yasur.
Nu kunde vi se hur det glödde rött nedanför oss och rätt som det var sprutade
ett regn av glödande lava upp i luften! Länge stod vi på kanten och beundrade
och förundrades över de magiska aktiviteterna.

När mörkret föll så kunde vi se lavan glöda

Plötsligt sprutade lava upp i luften

Nästa dag var det midsommarafton i gSverige. Vi firade genom att äta Janssons
frestelse (inte riktigt lika gott som i Svlerige, ansjovisen saknar den rätta
kryddningen) och biff och potatisgratäng. Eftersom vi bjudit in fransmännen
också kände Kristina ett stort tryck att åstadkomma en tre-rätters,
(fransmännen verkar alltid äta minst tre rätter), så hon hade gjort underbart
goda minipizzor och Michelle bidrog med kex med en fiskröra på, gjord av
Mahi-mahi som var himmelskt god och dessutom med desserten, en fransk
chokladkaka med syltad ingefära. Inte så
traditionellt midsommaraktigt. Det känns faktiskt inte så viktigt, att fira
midsommar här. Det var mer en ursäkt för att få umgås i glada vänners lag
(precis som om vi behöver någon ursäkt för det!