Idag är det fjorton dagar sedan vi lämnade Cairns och vi tar
oss så sakteliga upp längs kusten. Det är så ödsligt, så ödsligt! Ingen
bebyggelse överhuvudtaget och vi ligger ensamma på ankringsplatserna. Vi
besökte Lizard Island som den sista utposten innan total ödemark tog vid. Där
mötte vi aussies från ett tiotal båtar som låg i viken. De kände alla varandra
(mer eller mindre) och hade seglat längs kusten i mer än tio år, de flesta av
dem. De tog sig sakta upp till Torres Strait under 5 månader och sedan, när
vindarna vänder inför orkansäsongen, så seglade de hem på fjorton dar. Vi såg inte mycket av dem på dagarna, när vi
låg vid Lizard Island. Men varje dag vid fyra – halv fem så tog de sina jollar
in till stranden, samlades vid ett bord där och satt och pratade och umgicks
tills solen gick ner, ungefär vid klockan sex. Då tog alla sina dingar tillbaka
till sina båtar och så såg man dem inte förrän vid fyratiden nästa dag. Vi blev
förstås inbjudna till deras dagliga ”sundowners” och de var fantastiskt
lättsamma och trevliga att prata med. En dam, Lynn, var som ett levande
uppslagsverk och kunde berätta mycket roliga detaljer från kusten, både från nu
och då. En dag så klättrade vi hela vägen upp till
toppen på ”Cooks Lookout”, 357 meters stigning. Cook seglade hit med en av
Endeavours skeppsbåtar för att klättra upp på toppen och försöka finna en väg
ut från revet. Första dagen var det soldis, så han såg ingenting utan fick ta
sig ner i den täta terrängen igen och övernatta på stranden. Dagen efter var
han mer lyckosam och kunde uppifrån toppen se en framkomlig väg genom revet.
Ditåt ska vi!

Det var en fantastisk utsikt och något helt annat att se revet uppifrån. När
man seglar så ser man en beige rand, kanske en liten sandremsa och ibland en
riktig ö med träd på. Uppifrån så såg vi hur reven bredde ut sig runt omkring
oss och vi kunde följa raden av rev långt bort mot den vita horisonten.
Utsikt ifrån Cooks look-out

Det måste ha varit rätt öde när Cook seglade här också, även om han stötte på
en del aboriginer längre söderut. De var inte alls så gästvänliga som
polynesierna och maorierna han mött tidigare. Han hade haft stor nytta av
Tupaia, schamanen från den Tahitiska ön Raiatea, som följt honom på resan från
Tahiti och som fungerat som tolk. Hittills hade han kunnat göra sig förstådd
men nu mötte de ett helt annat folk med ett helt annat språk. Oftast möttes de
av ett regn av stenar och aboriginerna hotade dem med sina spjut (försedda med
spetsar av stingrockans spjut). Vid några tillfällen sköt Cook och hans män
emot dem, då de kände sig särskilt hotade, men Cook ville till varje pris
upprätta vänskapliga relationer, en förutsättning för att de skulle kunna gå i
land och förse sig med det vatten och den frukt de så innerligt behövde.
Cook hade studerat vad andra skrivit i ämnet och han var säker på att grönsaker
och frukt hindrade utbrott av skörbjugg. Därför hade han låtit ta ombord stora
mängder med surkål och, som den framsynte ledare han var, så lyckades han få
sina officerare att föregå med gott exempel så de åt surkål till middagen varje
dag. Det minskade kanske manskapets skepticism mot den ovanliga dieten men för
säkerhets skull så lovade han också att alla som inte snällt åt sina grönsaker
varje dag skulle få smaka på den fruktade niosvansade katten. Cook trodde mer
på uppmuntran än på hot men han tvekade inte att använda katten när det så
behövdes. När han upptäckte att några i manskapet brände rom(!) ombord på
Endeavour så kom katten fram. De skyldiga skulle hudflängas och när han fann
att mannen som skulle utdela straffet försökte lindra genom att inte slå så
hårt, (han kanske själv hade fått ta del av spriten) så fick han stå åt sidan
tills männen fått sitt straff, för att sedan själv få ta emot lika många rapp
för att han inte utdelat straffet på rätt sätt.
Cook lyckades i sitt uppsåt att rädda sina män ifrån skörbjuggen. Men, på vägen
till Batavia så drabbades de av en annan farsot och inte mindre än 23 av hans
män dog av den och många fler blev sjuka men överlevde. Bland de som dog fanns
den enhänte kocken John Thompson och Sydney Parkinson, en ung man som ägnat
större delen av sin tid åt att rita av och på så sätt dokumentera alla djur och
växter som vetenskapsmännen upptäckt under färden (det var dåligt med kameror
på den tiden). Han var också en av de första (den förste?) att avporträttera
aboriginer. I Parkinsons kvarlåtenskap fanns många teckningar som han ritat
utanför sitt uppdrag för Banks, den ledande vetenskapsmannen ombord. Cook
tyckte att dessa teckningar skulle föras hem till hans familj men Banks menade
att de var hans. Han hade anställt mannen, alltså var allt han ritat ombord
Banks egendom. Cook tog illa vid sig av detta men kunde inget göra. Att föra
saken till domstol skulle familjen inte ha något för, Banks var idel ädel adel
och hade den lagliga, om än inte den moraliska, rätten på sin sida. (Källa: G.
Lay ”The secret life of James Cook”)
Efter Lizard har vi tagit flera rätt långa ben upp i ödemarken. Idag har vi
ankrat uppe i en flod, Escape River, och nu hoppas vi få se några krokodiler. I
morgon fortsätter vi, igenom Albany Passage och sedan kommer vi att runda
Australiens nordöstra hörn, Cape York. Det blir spännande för strömmen sätter
upp till fem knop på sina ställen. Det kommer att gå fort…