Det var som att vakna en augustimorgon uppe i Kärrsvik.
Vattnet låg blankt som en spegel, solen hade precis nått över skogskanten, det
var alldeles tyst och daggen blötte ner vårt däck. Escape River visade sig
ifrån sin bästa sida. Vi åt frukost i sittbrunnen och höll hela tiden utkik
efter krokodiler – det skulle ju vara kul att få se en. Men krokodilerna lyste
med sin frånvaro, det var bara att lätta ankar och ge sig av igen. Vi följde
det spår vi lagt i plottern på vägen in och höll god fart ut med Miss My troget
följande i kölvattnet. Vi skulle försöka komma i rätt tid för att passera
Albany Passage, ett smalt sund där strömmen kan sätta upp till 7 knop. När vi
nådde utloppet på floden så hade vinden fri passage och den stilla morgonen var
ett minne blott. Anniara brottades en
stund med vågorna som sköljde in och vi tittade hela tiden på djupmätaren. Det
fanns några små grundflak med djup på mindre än två meter och dem ville vi till
varje pris undvika. Snart hade vi passerat och kunde sätta segel och kurs mot
Albany Passage.
Vi gjorde 5½ knop och nådde passagen lagom till slackvatten (= ingen ström).
Kusten upp kallas ibland för den röda kusten, med det holländska ordet för röd
och vi förstod varför när vi passerade. Kustlinjen lyste i solskenet i vackra
toner av karmosin och terrakotta.
Kusten lyste röd

Vi seglade in i det 3 NM långa sundet och
konstaterade till vår förvåning att det låg ett hus på högra stranden och en
rastplats med bord på den vänstra, där det stod en bil och husvagn. De höll på
att sätta en båt i vattnet ifrån en trailer. Förutom pärlodlingarna i Escape
River så var det de första tecknen på civilisation på mycket länge. Nu märkte
vi att det var lite ström trots allt, det blåste mindre men vi gjorde bättre
fart.
Mot Albany Passage

Plötsligt blev vi uppropade av Miss My som låg en NM bakom oss ”En
krokodil, vi ser en krokodil!” Den var nära tre meter lång och låg och solade
på en sandstrand, fick vi veta. Det var ju förbaskat att vi missade den!
Därefter höll vi noggrann utkik, men utan att se någon. Snart hade vi passerat
passagen och väl ute så fick vinden fatt i oss igen.
Miss My i passagen

Det var byigt och nu
gjorde vi god fart trots att vi hade revat både storsegel och genua, strömmen
var stark här. ”10,3 knop!” Det är definitivt hastighetsrekord för vår båt och
vi gjorde stadigt över nio knop när vi passerade Cape York, som är Australiens
nordöstra spets.
Cape York

På ett kick var vi nere vid inseglingen till Seisia, målet för
dagen. Miss My hade passerat oss och
stånkade i förväg in på inseglingen. Det såg ut att gå mer på tvären än rätt
fram när Olof jobbade för att hålla upp henne mot enslinjen som vi skulle följa
för att komma rätt emellan sandbankarna. Vi tog in seglen och följde efter,
lika mycket på tvären emot strömmen som Miss My. Det var med viss lättnad som
vi till slut kunde svänga nittio grader runt en grön pinne och gå in på
ankringsplatsen utanför Seisia. Här ligger ett litet samhälle med ca 500
invånare, nästan uteslutande aboriginer. Det finns en kaj där ett lastfartyg lägger
till två gånger i veckan för att förse invånarna i Seisia och fyra andra små
samhällen, sammanlagt ca 2 500 invånare, med förnödenheter. Här finns
också en campingplats, stället är populärt hos folk som gillar att åka
fyrhjulsdrivet utan att det nödvändigtvis finns någon väg att åka på.
Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi kommit på plats på ankringen och vi
firade att vi passerat Cape York med ett glas vin i sittbrunnen.
Dagen efter tog vi jollen in till land och såg oss omkring. Dorthe, som kom
från Sydafrika och vars föräldrar härstammade ifrån Tyskland, lånade ut sin
internetanknytning till oss så vi kunde kolla våra mail och gav oss lite
information, bland annat att vi kunde passa på att gå på bröllop, om vi ville.
Det ville vi och därför befann vi oss på stranden i god tid före klockan 15.30,
då ceremonin skulle äga rum.
Det var en vacker plats att gifta sig på. Under ett träd ovanför strandkanten
hade man byggt upp en liten podium av trä. I trädet hängde rosa och svarta
ballonger och röda hjärtan. Runt om var plaststolar uppställda där släkt och
vänner kunde ta plats. Allteftersom så samlades mer och mer folk. Det kom några
bilar och ett antal unga män klädda i svarta byxor och chockrosa skjortor klev
ur. De var i sällskap med en ung man som förutom skjorta och byxor också var
klädd i en vit väst. De ställde sig bredvid podiet och väntade.

Prästen anlände
och sedan väntade alla. En rad med bilar körde upp och ur den första hoppade
fyra små brudnäbbar klädda i rosa klänningar ut. Ur nästa kom det fyra små
brudnäbbar till, pojkar med svarta byxor och rosa skjortor. Sedan kom fler
bilar och ur varje klev en brudtärna. Till slut kom bruden. Allvarlig och med
ett spänt uttryck i ansiktet klev hon ur bilen tillsammans med sin far. Vit
brudklänning med ett litet släp och en rosa rosett och med slöja.
Det var lite svårt att hålla ihop smånäbbarna

Den minsta brudnäbben

Det som
skiljde ifrån ett europeiskt bröllop var att vare sig bruden eller hennes
tärnor bar skor, alla var barfota. Praktiskt i den lösa sanden men lite ovant
för oss. Brudgummen (som var killen i den vita västen) och hans marskalkar hade
å andra sidan ordentliga kraftiga skor på sig.
När alla väl kommit på plats så gick ceremonin rätt fort.
Lite spända miner

Ett tag såg
det ut som om bruden skulle svimma och hon slängde sig om halsen på sin man (av
pur lättnad?) när ceremonin väl var över. Innan de gick ”ut” hälsades alla
välkomna att fira med brudparet på kvällen. Fem män ställde upp sig i bastkjol
och dansade och sjöng en traditionell dans. Synd att vi inte fick reda på vad
den handlade om, en lyckönskan till brudparet kanske?
Dans för brudparet