Anniara

Nu är vi alltså i Panama, närmare bestämt Shelter Bay Marina. Seglingen hit var inte mycket att skriva hem om – läns, 8-12 m/s, vindrodret jobbade de första 7 dygnen, sedan fick autopiloten ta över. Vi fick riktig plattläns och då ville inte Pell-Olle vara med längre. Vi hade en squall, men Göran behövde ändå duscha så det var rätt ok.
Ju närmare vi kom Panama desto sämre blev vädret, solen försvann och molnen lade sig som ett tjockt täcke över oss samtidigt som vinden försvann. På AIS:en kunde vi se att det låg hundratals fartyg på redden och innanför vågbrytaren men i verkligheten tog det rätt lång tid innan vi såg något på grund av vädret. Sedan gällde det att försöka se vilka fartyg som rörde på sig och vilka som låg för ankare, vi ville inte komma i vägen för någon men skulle ta oss igenom horden med fartyg in innanför vågbrytaren och bort till marinan som ligger precis in till höger. Det gick bra och vi kunde snart ropa upp marinan och få en plats.

Det är första gången sedan Cap Verde som vi ligger vid en brygga och kan promenera i land istället för att pumpa upp jollen och åka i den in till land. Det känns väldigt lyxigt!
När vi hade förtöjt så försvann det molniga vädret som ett trollslag och istället blev det hett, hett. . Shelter Bay Marina är en före detta amerikansk marinbas och det finns fortfarande en del militärer här. Det är mycket skyddat och eftersom vi ligger längst in så når inte vinden oss. Även de som jobbar här tycker att det är hett, så det är inte bara vi gröngölingar som tycker att hettan är tryckande. Här är tropiskt på ett annat sätt än på de platser vi varit på tidigare i östra Karibien. Här är vi granne med den djungel som tog livet av nästan 20 000 människor när kanalen byggdes och på morgnarna hör vi aporna vråla därifrån. Tropiska fåglar kvittrar och en båtgranne är smått förtvivlad, några väldigt vackra gula fåglar envisas med att bygga bo på hans peke, han tar bort boet tre gånger om dagen men de fortsätter att försöka bygga där.

Vi hann inte mycket mer än förtöja förrän John kom. Han och hans fru Rose skulle snart igenom kanalen, ville vi följa med som linehandlers? När du går igenom Panamakanalen så måste du ha fyra personer ombord förutom kaptenen som tar hand om tamparna. Det är rätt vanligt att man skaffar sig erfarenhet genom att gå igenom med någon annan båt innan det är dags för en själv så vi tackade genast ja. De erbjöd sig dessutom att komma tillbaka när det blir vår tur och hjälpa oss igenom. Sedan kom Eric, en av agenterna, och efter att ha pratat med en del andra så bestämde vi oss för att anlita honom. Han lär inte vara billigast men mest pålitlig och det känns viktigt i detta sammanhang.

Det är mycket att stå i innan vi ska ge oss ut på Stilla Havet. Vi kommer att stanna någon vecka på andra sidan också för att proviantera men annars försöker vi få så mycket som möjligt gjort här. Göran har en att-göra-lista och vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Vi hade inspektion av Anniara idag och i morgon och på lördag går vi igenom kanalen med John och Rose. Vår egen genomfart är planerad till tisdag/onsdag (det kan ändras från kanalbolagets sida).

Anniara fullhängd med tvätt och med allt ifrån “helveteshålet” upplockat på däck

Igår tog vi bussen in till köpcentret. Marinan tillhandahåller gratis buss, du behöver bara anteckna dig på en lista för att få följa med. När vi stod och väntade på att bussen skulle gå tillbaka så kom vi i samspråk med Larry och Anne-Marie med båten Loafer`s Grace. Vi pratade om Visa och att vi behövde hitta ett ställe där vi kunde kopiera en del papper som behövdes för detta. ”Vi har en kopiator/skrivare ombord, ni är hjärtligt välkomna att komma och ta så många kopior ni behöver” sa de. Det märks att vi har lämnat hyrbåtarna med sina semesterseglare ombord bakom oss nu, här hjälps alla åt och alla pratar och diskuterar lösningar om allt möjligt.
När vi kom tillbaka från Colon så väntade oss en glad överraskning. Silent Runner hade förtöjt på platsen intill. George och Lorraine stack upp huvudena från sittbrunnen och hejade glatt. Vårt förra möte var på Las Palmas då de hade det tvivelaktiga nöjet att se Anniara dragga emot dem inte mindre än två gånger och då George fick komma ombord och hjälpa mig eftersom Göran befann sig i Sverige. De hade seglat till Antigua precis som vi men sedan varit hemma i fem veckor för att passa barnbarn. Nu hade de gått från amerikanska Jungfruöarna hit ner och ska efter tolv(!) år så sakteliga ta sig hem till Vancouver igen. Vi bjöd in dem på en drink senare, framåt kvällen, för nu behövde vi sätta igång med arbetet ombord. Vi tog ner förseglen för att inspektera dem och för att kunna göra service på furlexarna. När vi skulle tar ner genuan så hördes ett mycket ovälkommet ”ritsch”. Den sprack intill förliket, en ca 25 cm lång reva. Ok, vi har seglat 8500 NM med den men den är ändå ny, från 2012. Det här kändes för j-t! Larry råkade komma förbi när vi stod och begrundade eländet ”Jag har lite material som ni kan få, så att ni kan laga det” förklarade han, ”kom bara bort och hämta”. Det var ju bra men det skulle inte gå att laga för hand. Lorraine har en symaskin, det visste jag, så det var bara att fråga om jag kunde få låna den? Jo, det kunde jag, men är du bra på att sy? undrade Lorraine. Jag vet ju hur knepigt det är att sy i tjock segelduk så jag skakade på huvudet. Det slutade med att Lorraine, med bistånd av George och mig som höll i, jobbade i två timmar med att få dit den förstärkning av segelduk som vi fått från Larry och som nog kommer att hålla ett bra tag framöver. Tack Lorraine och George och Larry!

Vi har tagit ner den svenska flaggan och använder nu flöjeln till vindrodret som nationalitetsbeteckning. Den är käckt sprutmålad i svenska flaggans färger och även om färgen inte räckte för att täcka riktigt överallt (det blev lite grönt där den gula och den blå färgen blandades) så ser det, åtminstone på håll, ut som svenska flaggan. Under vår två månaders vistelse här i Karibien så har vi seglat kortare etapper och då inte brytt oss om att koppla in vindrodret men nu är vi på väg och då får Pell-Olle göra tjänst igen.
Vi har funderat mycket fram och tillbaka – ska vi stanna i Karibien eller ska vi fortsätta genom Panamakanalen? Vi skulle gärna stanna längre i Karibien, vi har inte sett en bråkdel av vad som erbjuds här men väntar vi till nästa år med att gå vidare så räcker sannolikt inte pengarna till hela resan. För, har du väl passerat Panama så är det västerut över Stilla Havet bort till Nya Zeeland eller Australien som gäller och då befinner du dig på andra sidan jordklotet från Sverige sett. Sedan ska du helst hem igen, på det ena eller andra sättet.
Och att snurra runt i Karibien under flera säsonger känns inte heller som något vi tänkt oss innan resan började. Men, det är lååååångt till Nya Zeeland! Så vi har funderat och funderat…och nu är vi på väg mot Panama!
Bara att gå igenom Panamakanalen blir ett stort äventyr. Där lär finnas kameror så att ni kan sitta hemma och titta på internet när vi går igenom olika slussar. Sedan väntar Galapagos och Söderhavet med alla sina öar. Vem kan motstå den chansen?
Men vi går händelserna lite i förväg, nu ska vi berätta om Elisabeths sista semesterdag tillsammans med oss på S:t Vincent:
Vi seglade till Blue Lagoon på S:t Vincent för att klarera ut Elisabeth och se till så att hon kom med planet till Barbados för vidare färd till det kalla Norden. Vi var tvungna att bege oss till Kingstown för att få henne av förd från vår besättningslista och eftersom det var hennes sista dag hos oss under den här vistelsen så bestämde vi oss för att hyra en bil. Då kunde vi lätt ta oss till Kingstown och dessutom kunde vi ägna resten av dagen åt att se oss omkring på S:t Vincent. Vi kom överens med en av damerna i receptionen på marinana att hon skulle beställa en bil åt oss till kommande morgon. “Klockan åtta” tyckte vi som ville utnyttja dagen. “Nja, det är ju inte riktigt Caribbean time, men halv nio går nog bra” svarade damen.
Bilen kom kvart över nio, vi är rätt övertygade om att hon som skulle ringa och beställa den helt enkelt glömt bort det kvällen innan. Vi skjutsade uthyraren tillbaka till hans kontor, det var ändå på vägen och sedan bar det av till Kingstown, huvudstaden på S:t Vincent och Grenadinerna. Väl där hittade vi med, lite möda och stort besvär en parkeringsplats på gatan nere vid hamnen och där någonstans skulle immigration ligga. Enligt kartan en bra bit bort ifrån där vi parkerat så vi travade iväg åt det hållet som vi trodde skulle vara rätt. När vi kom bort till rätt område frågade vi – och blev hänvisade tillbaka till andra änden. Där fanns mycket riktigt Immigration och vi gick in och tog en kölapp. När det äntligen blev vår tur förstod de först inte vad vi ville och sedan hänvisade de oss till Customs (tullen). Den låg i den ände av gatan dit vi gått först. Vi travade tillbaka i solskenet och trängde oss förbi alla försäljare av grönsaker och souvenirer som trängs längs trottoaren. Efter en stunds letande fann vi tullkontoret och gick in där. De samrådde med varandra och sedan skrev de och stämplade på våra papper. Därefter fick vi gå tillbaka till Immigration – de skulle också sätta en liten stämpel i papperen, men inte förrän tullen gjort sitt. Svettiga och varma kunde vi till sist kliva ut ifrån Immigration med alla papperen i ordning inför Elisabeths avfärd dagen efter.
Det är vänstertrafik på S:t Vincent och eftersom vägarna är smala har alla för vana att tuta i tid och otid. Dessutom slingrar sig vägarna i serpentiner upp och nedför bergen. Dessa slingrande vägar avhåller dock inte någon från att hålla sin egen fart och köra om när den framförvarande kör för sakta. Det är bara att tuta och så kör man! Den som blir omkörd stannar som regel upp med sin bil och låter den omkörande få fri väg, vilket är tur annars skulle man aldrig kunna köra om någon.
Vi var inte ute efter att åka särskilt fort, vi ville se oss omkring. Vi hade en karta och tänkte följa öns västkust upp mot Chateaubelair. Där tar allmän väg slut och en stig upp till vulkanen Soufriere tar vid. Det är en rejäl dagsutflykt att gå till vulkanen så det skulle vi inte hinna med men det fanns lite annat som vi ville se längs vägen. När vi körde ut ur Kingstown så frågade Göran om det verkligen kunde vara rätt väg? Vi befann oss på en smal slingrig väg där två bilar bara kunde mötas med viss svårighet. Efter att ha passerat skylten mot Botaniska trädgården så kunde vi konstatera att detta måste vara den stora kustvägen.
I vår guidebok står det att (fritt översatt) “Vare sig Gud eller människan har kunnat bestämma sig för om de ville ha turism på S:t Vincent, de stora turistanläggningarna och de vita sandstränderna saknas där och inte heller är det så bekvämt att ankra som i Grenadinerna.” Vi känner oss manade att tillägga att “på kartan finns en hel del sevärdheter utmärkta men eftersom det saknas skyltning i verkligheten så är det väldigt svårt att hitta dem.” Vi körde långsamt norrut och allteftersom vi passerade de små kustsamhällena så kunde vi konstatera att vi kört förbi både grottmålningar, vattenfall och en av inspelningsplatserna för Pirates of the Caribbean utan att upptäcka en enda skylt. Nåja, vi skulle ju samma väg tillbaka så vi hade ju en chans till…
Vi hade hunnit bli ordentligt hungriga och hittade till slut en liten restaurang i Chateaubelair. Vi beställde kyckling och öl (utom Göran som fick hålla tillgodo med juice eftersom han körde). Den lokala ölen heter Hairoun, som är ett av ursprungsfolkens namn på ön och betyder “De välsignades hemvist”, Home of the blessed.
Mätta och belåtna kunde vi sedan spanande ta oss tillbaka längs kusten. I närheten av Walillabou hittade vi till slut ett litet vattenfall där man kunde bada i bassängen som bildades nedanför fallet. Vi träffade en norsk seglarfamilj med tre barn och erbjöd dem skjuts tillbaka till viken där de låg ankrade. Vi tänkte att då får vi också reda på hur man tar sig ner dit, någon skylt fanns ju inte. Vi stuvade in oss i bilen och åkte förbi två rostiga järngrindar ner till viken. Det var en av inspelningsplatserna för Pirates… och där fanns också ett litet “museum” med bilder och en del rekvisita ifrån inspelningarna. Normalt skulle det inte vara så intressant att titta på men inget går upp emot att bli guidad av två åttaåriga tvillingpojkar och deras två år yngre syster – de visste ALLT! Vi fick veta allt om vad som hände i scenen efter den och den bilden var tagen och att det var därute i viken under stenen som bildar ett valv som de hängde aporna upp- och ner, och det är på den här bryggan som Jack Sparrow kliver iland och så sjunker båten under honom precis när han når bryggan, vet ni hur det kom sig att Jack Sparrow visste att han varit på den ön förut? Han hade ju grävt ner en låda rom i sanden…
Lite senare kopplade vi av med en betydligt vilsammare guidning i Botaniska trädgården som är den äldsta i sitt slag i den här delen av världen, anlagd 1760. Vi fick lukta, smaka och titta på en del av vad Karibien erbjuder. Tyvärr minns vi inte hälften men vet i alla fall att vi sett gummiträd, mahogny, ebenholtz, teak, olika typer av palmer, kanelträd, mandelträd, brödfruktsträd och därtill en mängd sköna blommor med underbara dofter.

Havssköldpaddor! Som jag har längtat efter att få se lite närmare på en. Direkt efter att vi hade lagt till vid en boj i Tobago Cays (St Vincent, Grenadinerna) kunde vi konstatera att vi hade gott sällskap av inte mindre än tre stycken runt vår båt. Det var en stor, som vi genast döpte till Stor-George samt två mindre vilka fick heta Lill-George ett respektive två. De små var i och för sig rätt stora de med, ca 40-50 cm långa. Stor-George var väl 10-15 cm större och lite mörkare i färgen. Att snorkla runt båten var nu väldigt underhållande eftersom det innebar studerande av George på nära håll. Verkligen fint att kunna simma med de saktmodiga skölpaddorna när de tog sig upp mot ytan för att hämta luft och sedan kunde man ligga och titta på dem ovanifrån när de åt gräs på botten. Stor-George var nog lite trött på turister och simmade snabbt (!) iväg när vi närmade oss. De andra två accepterade oss dock och vid något tillfälle simmade en lite närmare mig när jag låg bredvid i vattnet.

Stor-George hämtar luft

Lill-George I eller II

I Tobago Cays träffade vi även landlevande varelser av lite ovanlig karaktär som lät sig beskådas på nära håll. Vi hade siktat in oss på att gå upp på toppen på en ö och ganska snabbt såg jag en Iguan en bit bort. Vi stannade och tittade på och fotade den. Sedan fortsatte stigen upp för berget och mamma, som gick först tittade sig noga för vart hon satte fötterna. Hon såg inte alls att ett par meter framför henne på stigen satt en ännu större Iguan på en sten. Jag såg den dock och kunde förvarna. Ödlan var föga intresserad av att flytta på sig. Efter att mamma petat med en pinne i närheten av den makade den sig dock in i ett buskage vid sidan av stigen så att vi näppeligen kunde gå förbi utan att trampa den på svansen. Stigen slutade i ett myller av kaktusar och vi var nästan uppe på toppen av ön i alla fall. Vi fick ta samma väg tillbaka och gissa vem som satt på sin sten igen när vi skulle passera? Herr Iguan såklart. Den här gången var han, om möjligt, ännu mindre intresserad av att bereda plats för oss. Hans uppsyn sa väl ungefär att ”kommer ni nu igen, vad ska det vara bra för?”.

Iguanen Ernie på sin sten

Tobago Cays

Vi kunde snart konstatera att det fanns en hel del Iguaner på öarna. En kväll var vi på beach barbeque som anordnades av Carlos (Tobago Cays är en nationalpark och man får inte grilla på stranden på eget bevåg). Vi passade då på att fråga Carlos om ödlorna. De simmar mellan öarna och de äter till och med fisk. De kan dyka ner och stanna väldigt länge under vattnet. Under vår grillkväll träffade vi även på en annan fyrfota öbo. Det såg ut som att en stor råtta vars långa svans lämnade ett långt spår efter sig närmade sig grillplatsen. Vi frågade Carlos även om det djuret. ”Det är ingen råtta”, sa Carlos. Han kallade den för Quassom och berättade att den var ett nattlevande djur som fanns på öarna. Både Iguan och Quassom gick att äta, menade Carlos. Han sa dock att han aldrig själv ätit det senare då han tyckte det var lite för likt en råtta i utseendet. Själva fick vi denna kväll njuta av grillad hummer – mycket gott!

Carlos grillar

Färdig att hugga in på kvällens läckerheter

Tobago Cays består av ett hästskoformat rev och på den öppna delen av hästskon finns några små öar som gör att en större grundare yta bildas i mitten. Vita stränder, palmer och ett turkost vatten gör att platsen ser helt sagolik ut. Här tycks vara den perfekta platsen för sköldpaddorna att beta på bottnen och många seglare och turbåtar kommer hit för de fina snorklingsmöjligheternas skull. Vid ett tillfälle såg jag som mest fem paddor på en gång. Det fanns också mycket fisk och koraller vid reven. Jag är inte så bra på att identifiera fiskarter men alla möjliga former och färger och ibland simmade man in i stora stim. En stor barracuda hade parkerat vid en mindre korallformation och jag kunde simma väldigt nära den. Kanske var den van vid människor med cyklop och simfenor.

Som jag började mitt första blogginlägg: ”island time is slow time”. Det är aldrig för bråttom i Karibien. Oavsett om du är en havssköldpadda, Iguan eller tvåbent varelse i form av turist eller öbo så har du inte för bråttom utan hinner ta dig tid att njuta av varje minut.

Time flies… when you are having fun! Idag har vi hittat in en liten vik på ön Canouan. Vi befinner oss i St Vincent Grenadinerna och har således hunnit passera ytterligare ett par nationsgränser sedan vi var på Dominica där jag mönstrade på. ”Island time is slow time” och vi har tagit det ganska lugnt men ändå hunnit med en hel del. Livet är gott på en segelbåt omgiven av turkosblått vatten, kan jag intyga.

Efter alla intryck av den färgsprakande karnevalen i Roseau, Dominica var det dags för nästa land –Frankrike! Eller, för att förtydliga, Martinique. Konstigt var det att helt plötsligt befinna sig i ett europeiskt land. Fast så europeiskt var det ju kanske inte i alla lägen med bananodlingar och kokospalmer. Första anhalt blev St Pierre. En stad vid foten av vulkanen Mt Pelée, vars utbrott ödelade staden 1902. En del ruiner fanns här och var som vittnade om detta.

Vulkanen, Mont Pelée

Vi styrde dock ganska snart våra steg mot stadens romdestilleri, De Paz. Ett måste när man är här är ju att besöka ett sådant! Fransmännen har självklart sitt egna system för att kvalitetssäkra och kategorisera rommen och anser sig nog ha den bästa rommen i Karibien. Själv är jag en aning skeptisk. Typiskt i Karibien är att dricka ”Rum Punch”, vilket innebär en drink gjord på Rom och juice. Det är faktiskt inte så dumt alls. Men att dricka rom rakt upp och ner är nog inte något för mig. Trots att det var VSOP (hög kvalitet, enligt det franska systemet), som jag provsmakade på destilleriet så kan jag inte riktigt tycka att det är så jättegott om det inte blandas med något.

Infarten till destilleriet

På promenaden dit och tillbaka passerade vi också en hel del sockerrörsodlingar och kunde ta oss tid att på nära håll studera den för rommen nödvändiga grödan. Förutom sockerrör så blev det en hel del fotograferande av blommor men en och annan höna och något får fick också agera fotoobjekt. Just höns och kycklingar verkar finnas överallt här och i mer eller mindre var mans ägo. De springer oftast helt fritt och hur de har uppfostrat sina katter (för sådana såg vi också) till att inte jaga och äta upp kycklingarna får man nog säga är lite av en gåta.

Sockerrören var dubbelt så höga som jag

Dagarna efter tog oss vidare ner för Martiniques kust och det blev bl a provianterande i huvudstaden Forte de France och ett stopp i turistfällan Grande Anse. Det sistnämnda är en vik med vit sandstrand och mycket klart vatten. Längst stranden har de goda fransoserna byggt upp ett promenadstråk med små pubar/ restauranger och butiker. Under dagen verkade det besökande klientelet vara turister på jakt efter sol och bad. Men på kvällen kunde vi konstatera att det till stor del var folk från båtarna som tog sina dingar (läs: jollar, det heter visst så här, har jag förstått) in till stranden för att ta en pilsner och koppla upp sig på pubens fria wifi. Med båtarna menar jag de segelbåtar som, liksom vi, låg förtöjda vid någon av vikens bojar eller möjligen hade ankrat upp i viken.

Jag hade införskaffat snorkel, cyklop och simfenor i Forte de France eftersom jag inte hade orkat packa ner det i ryggsäcken innan jag åkte. Lite simning i det klara vattnet i Grande Anse gav mersmak och nu ville jag gärna se en av de där saktmodiga invånarna som ska finnas här, nämligen havssköldpaddor. Vi hade pratat med en svensk familj på segelbåten Victory i Forte de France och de rekommenderade Tobago Cays nere vid Grenadinerna för ändamålet. Sagt och gjort, det var dags för oss att göra en lite längre segling ner till detta snorkelparadis. Först behövde vi gå in i den lilla hamnstaden Marin för att klarera ut från Martinique. Det skulle visa sig vara en stad, som kan stoltsera med en ganska stor marina. Själva viken där hamnen var låg inbäddad i Mangroveträsk. Jag, som aldrig tidigare sett dessa vattenlevande träd i vilka man rekommenderas förankra sin båt under orkansäsongen (för den händelse man väljer att husera sin båt i Karibien under den årstiden), jublade över detta tillfälle medan mamma och Göran var måttligt imponerade.

Trots att det alltid blåser här så hamnade vi lite i lä av ön på väg till Marin och fick köra för motor något. Helt plötsligt började det skaka och stimma om motorn. Något var helt klart på tok. Vi misstänkte att något kanske hade fastnat i propellern men trots försök att backa osv så fortsatte oljudet. Jag tänkte: ”Hej, mera fransmän och hej då, havssköldpaddor”… Framme i Marin tog Göran dingen för att åka och klarera ut medan mamma och jag stannade kvar vid båten för att försöka dyka under och titta på propellern. Den goda sikten under vattnet som vi haft vid Grande Anse var nu som bortblåst. Kanske var de att Marin omgavs av mangroveträsk som gjorde att nu kunde vi knappt se en halvmeter framför oss i vattnet och ännu mindre propellern. Jag dök in under båten och fick då i alla fall tag på ett nät som hade fastnat i propellern. Som tur var så var det en mindre bit nät och efter lite mixtrande så var det borttaget. Allt verkade sedan vara som det skulle när jag kände på propellern. Tur att det inte hade trasslat mer än så!

Sådant här inte hemma i propellern

Nu kunde vi säkert ge oss av ner till St Vincent och Grenadinera. Hur det är här och hur mötet med havssköldpaddor och övriga invånare, såväl havslevande som landlevande, var kommer jag att skriva om i nästa blogginlägg.

Det är karnevaltider i Karibien. På Dominica var det karneval måndag och tisdag före Askonsdagen och då var allting annat stängt. Vi frågade Eddison om vi skulle vara kvar i Portsmouth eller om det var bättre att gå till huvudstaden Roseau eftersom det borde vara en större karneval där? Han tyckte förstås att vi skulle vara kvar i Portsmouth. I Roseau var det så bråkigt, sa han, de slogs med kniv och passade på att göra upp gamla misshälligheter sinsemellan under karnevalen. Han hade visserligen aldrig varit där själv men han visste hur det var!
Så vi seglade till Roseau. På måndagen var det t-shirtfestival, det vill säga det var en försmak på vad som komma skulle. Ingen kunde svara på när karnevalen började. Mitt på dagen någon gång var det närmaste besked vi kunde få. Vi tog jollen in till land och promenerade iväg mot centrum. Snart hörde vi musiken på avstånd. När vi kom ned till centrum var det lagom för att se på tåget. Först kom en lastbil med dunkande musikrytmer och ett mobilt elaggregat på släp. Därefter kom olika grupper med fina kostymer. Efter dem kom en svans av glada, vanliga (ej utklädda) dansande människor. Så kom en ny lastbil med elaggregat, en ny grupp utklädda osv. Många barn deltog i dansandet i olika grupper. I varje gathörn grillades kyckling och korv och serverades rumpunch och kubuli, den lokala ölen. Stämningen var på topp!

Nästa dag var det likadant men så mycket mer! Den första gruppen dansade på två meter höga styltor! Och så de dansade, timme efter timme i hettan, helt otroligt!

Sedan kom den ena mer fantastiska kreationen efter den andra! En del hade så stora ”påhäng” att de gick på hjul.

Varje lastbil hade servicefolk runt omkring som såg till att dansarna fick vätska. Själva åt vi grillad kyckling insvept i aluminiumfolie och drack kubuli, samtidigt som vi svängde våra kroppar lite försiktigt i takt med musiken. Karnevalsvägen var kantad av folk och stämningen var hög. Miss Dominica kom förbi i karnevalståget och Göran passade på att bli fotograferad tillsammans med henne. Det är inte var dag man har den möjligheten!

Det var färre barn som dansade den här dagen men annars var dansarna i alla åldrar. Tjocka tanter och gamla gubbar, unga flickor och smidiga ynglingar – alla var med i sina fina kostymer och alla verkade ha lika roligt!

Vi var minst två NM från Portsmouth när vi möttes av en träbåt i glada färger med en ung man med flätor som hälsade oss välkomna till Dominica och som väldigt gärna ville hjälpa oss att ankra eller att ta en boj. Vi avböjde hans erbjudande och fortsatte själva in i viken för att hitta en bra plats. På vägen in fick vi besök av ytterligare tre unga män i färgglada båtar som ville erbjuda hjälp. De kunde inte bara hjälpa till med förtöjning, de kunde skaffa allt möjligt från land, färska varor, frukt och grönsaker, ta hand om våra sopor, ta med oss på utflykt, skaffa taxi mm mm. Vi fann det lite jobbigt och det tog en stund innan vi förstod (och läste i guideboken) att det är en fem-sex olika företag som samarbetar i hamnen men som också konkurrerar om kunderna. Som kund kan man hålla sig till en av dem och då slipper man bli uppvaktad av de andra.

Jag var lite bekymrad. När vi bestämde oss för att gå till Portsmouth och möta Elisabeth där så var en avgörande orsak att flygplatsen såg ut att ligga rätt nära. Nu när jag studerade kartan så fick jag se att det finns två flygplatser på ön, Melville Hall Airport men också Canefield Airport. Den senare såg mindre ut men den låg rätt nära huvudstaden, Roseau. Vi sms:ade till Elisabeth för att få reda på vart hon tänkte landa men fick till svar att det stod Dominica på biljetten, kanske lät Melville bekant.
En av de unga männen dök upp igen, det stod Eddison på hans båt. Han småpratade lite och undrade om vi behövde något? Vi svarade nekande men jag passade på att fråga honom om flygplatserna. Han förklarade att den största är Melville och att det är dit flyg kommer från utlandet. ”Är du säker?” frågade jag. ”Absolut”, svarade han och undrade i nästa andetag om han skulle ordna taxi åt oss? Vi, som ännu inte förstått hur det går till svarade lite undvikande, vi tänkte att vi nog kunde skaffa en taxi när vi kom i land själva.

Vi tog jollen in till Portsmouth för att reka lite. Göran köpte sig ett par sandaler för 30 ECdollar (ca 75 kr) och vi hittade ett litet hus där det stod Sea View Restaurant och gick dit för att få något att dricka i värmen. Namnet indikerade bord och stolar med parasoller och utsikt över hamnen. Riktigt så var det inte, men ölen var kall och god och den lilla tanten som stod för restaurangen var vänlig och glad. Vi frågade var man kunde få tag på en taxi och hon erbjöd sig genast att ringa efter en. Hennes son hade nämligen en taxi! Vi förklarade att vi skulle ha den senare på kvällen och då skrev hon ner sonens telefonnummer på en lapp och gav oss.

Restaurangen och dess ägare

Vi bestämde oss för att anlita Eddison och när vi kom tillbaka till båten så ropade vi upp Eddison på kanal 16. Vi förhörde oss om det gick att få en taxi fram och tillbaka till flygplatsen och det gick bra men när vi ville ha ett pris, så sa han bara ”Vi kommer ut” och efter femton minuter dök de upp vid sidan av Anniara. Nu var det Eddison själv och taxichauffören för kvällen, Ken som kom. Vi diskuterade pris och när vi behövde åka. Planet skulle landa 18.50.
”Då behöver ni åka härifrån halv sex” sa Eddison.
”Halv sex?” utbrast jag, ”men det är ju bara 1,5 mil?!”
”På Dominica går inga vägar rakt fram, vi ska över bergen”, blev svaret.

Vi blev hämtade i Anniara och sedan fick vi en vådlig färd över bergen. Ken tutade i varje kurva för att varna eventuella mötande bilar och han gasade på allt vad han kunde så att vi skulle hinna i tid. Fast ibland var han förstås tvungen att sakta ner för att prata med någon vi mötte på vägen. ”Det var min kusin” sa han, ”det var min bror”. På ett ställe ursäktade han sig, stannade motorn och hoppade ur bilen. ”Jag är tillbaka om en minut”. Sedan fortsatte färden, upp och ner och runt i serpentiner. Vi hann och var framme tio minuter före planets beräknade landningstid. Man fick inte gå in i ankomst-hallen utan fick vänta utanför. Många resande kom ut genom dörrarna och möttes av glada anhöriga och till slut kom även en något trött Elisabeth ut, släpande på sin ryggsäck som vägde tolv kg. Tulltjänstemannen hade inte velat se hennes bagage men han var lite bekymrad över att hon reste ensam. Elisabeth försäkrade att vi skulle komma och möta henne. ”Om inte, måste du ta en taxi” uppmanade henne tulltjänstemannen. Jovisst, tänkte Elisabeth, men jag vet ju inte vart jag ska…
Färden tillbaka gick i något mer sansad fart och Boy (vi tyckte oss höra att han kallades så) hittade lätt tillbaka till Anniara i det kompakta mörkret.

Dagen efter gjorde vi ett undantag från vår affärsuppgörelse med Eddison. Det kom förbi en kille som ville sälja langustrar. Vi visade ett visst intresse och då for han iväg igen. ”Vänta”, sa han. Efter en stund kom han tillbaka med två jättelangustrar. Elisabeth tyckte vi skulle ha fest så när jag tyckte att det var för dyrt så köpte hon den största. Det var ett riktigt monster! Den gick inte riktigt ner i vår sexlitersgryta men vi lyckades koka den med gott resultat ändå. Det blev riktiga lyxportioner till oss alla tre.

Dagen efter åkte vi på guidad tur med Eddison upp i Indian River. Dominica satsar en del på ekoturism och alla guider är utbildade för sitt uppdrag. Det var fantastiskt vackert, Dominica har 365 floder(åar), en för varje dag på året. Eddison berättade med stolthet om de olika träden, kokospalmen, där man använder alla delar för olika ändamål.” Kokospalmen ger alla näringsämnen du behöver” påstod han, ”men den används även till att göra tvål, till skönhetsmedel, bladen används att fläta med, kokosnötsskalen eldar vi upp” osv osv. Han visade oss White cedar, det träd som används för att tillverka virke till båtarna.

Det är speciellt att glida fram under trädens skugga på en stilla å. Regnet strilade ner emellan träden ibland och fåglarna hördes inifrån de täta snåren som omgav oss. Vid trädens rötter kunde vi se krabbor i olika storlekar. Eddison höll en inspirerad föreläsning om bästa tillagning av krabba, den skulle koka länge i kokosmjölk och kryddas med olika örtkryddor enligt kreolsk tradition. Han berättade också att här spelade man in en del scener i Pirates of the Caribbean II. De hade velat behålla en del rekvisita från filmen i och runt Indian River, men det hade inte myndigheterna tillåtit eftersom det är en nationalpark. Vi gick iland på ett ställe där de byggt upp en liten bar mitt i regnskogen. Där serverades vi färsk frukt och fick gå omkring och bese omgivningarna innan det var dags att åka igen. Under tiden som vi gick omkring, flätade Eddison två fåglar och två fiskar av palmblad som han sedan förärade damerna.

Elisabeth håller i Eddisons konstverk

Bilder från Indian River

När vi skulle vända tillbaka så mötte vi en amerikan som var på tur med en annan båt. Han undrade vart vi kom ifrån och vi svarade förstås Sverige. Han sa att han åkt Hurtigrutten i Norge och undrade om vi visste vad Skandinavien betyder? Vi blev honom svaret skyldiga och han förklarade att det är latin och betyder (ung) ”Land som omges av farligt vatten”.
”Och säg nu inte att amerikaner är dumma och obildade” sa en nöjd amerikan.
”Vi visste inte, för vi är egentligen tyskar” skojade Göran.
Eddison rodde oss tillbaka och berättade att han faktiskt varit i Finland en gång. Där hade han prövat att bada bastu, dock utan vinterbad eftersom han var där i augusti. Göran försökte övertyga honom om vinterbadandets alla förtjänster utan någon större framgång. Till slut kunde Eddison inte hålla sig längre ”Är ni verkligen tyskar? Jag kan lite tyska och jag har inte hört er tala ett ord tyska?”
Tänk så det kan bli när man vill skoja lite…

Jag känner att jag är lite efter med bloggen. Det beror förstås på att Elisabeth har kommit hit så att bloggandet kommit lite i skymundan. Nu tänker jag dock bättra mig och skriva ett inlägg. Dessutom säger Elisabeth att en del av våra läsare (några som hon känner) säger att det aldrig händer oss något. Något dramatiskt alltså. Det är synd att behöva erkänna det men vi är väldigt tacksamma så långe det inte händer något. Det värsta vi varit med om var när vi höll på att krocka med en val på Biscaya. Det kunde ha gått riktigt illa. Det näst värsta var när jag tappade tampen till jollen och till min stora förvåning fick se min äkta hälft slänga sig i vattnet med kläder och glasögon på innan jollen hann driva iväg alltför långt bort och på så sätt återbörda den till Anniara.

Efter S:t Barth besökte vi S:t Kitts. Vi låg på boj i White Horse Bay, en vacker vik där fallvindarna tog fart ner för berget och blåste med en farlig fart ut över vattnet. I ena sekunden blåste det 15 m/s och nästa så var det vindstilla. Lite obekvämt men bojen satt fast ordentligt i botten och vi i den. En liten bit upp från stranden så låg det två stora saltponder, två insjöar med saltvatten. Vi gick dit för att fotografera, guideboken berättade om saltpondens rika fågelliv. När vi kom dit så upptäckte vi till vår förvåning att det låg tre segelbåtar därinne. En ränna hade muddrats in i ponden utifrån havet och muddring pågick för fullt därinne. Här skulle det tydligen bli något? Jag fick i alla fall en del fina bilder på några pelikaner som höll till därinne.

Saltponden

Vi ville gärna besöka Turtle Beach för enligt vår guidebok så skulle man kunna mata apor där, ”Har du aldrig matat en vild apa förut, ta chansen och gör det i Turtle Beach” ungefär så stod det i boken.
Vi tog landvägen, dvs vi tog jollen in till land och sedan gick vi upp till vägen och ställde oss och väntade på att en buss skulle komma förbi. Medan vi väntade på bussen så försökte vi lifta och redan efter att fyra bilar passerat så stannade en Toyotajeep med fyra ungdomar i 25-30årsåldern. Det var egentligen redan fullt i bilen men de trängde ihop sig så att vi fick plats också. De skulle till Turtle Beach och kitesurfa. Det ena paret, som bodde på S:t Kitts var från Kenya och Israel, deras vänner var på besök från Italien. Vi berättade att vi ville mata aporna. ”Akta er”, sa flickan från Israel, ”de bits och kan sprida sjukdomar, de är faktiskt inte alls trevliga!”
Det var lite av en besvikelse – men vi såg i alla fall några stycken apor när vi kom ner till stranden. Ännu mer besvikna blev vi när upptäckte att restaurangen där vi tänkt få oss något kallt att dricka inte var öppen heller. På väg ut från restaurangen upptäckte vi en modell av ”Christophe Harbour”. Det visade sig att saltponderna med det rika fågellivet ska byggas ut till en jättemarina! Detta blir väldigt kluvet för oss. Vi förstår att de behöver en riktig hamn för att kunna ta emot turister och tjäna pengar på dem och det finns bara en jätteliten marina i huvudstaden 4 NM norrut, men ändå…

Skyltern till marinan var redan klar med plantering runt om

Vi var snart på väg tillbaka igen. Vi gick en bit på vägen som snart delade sig och vi visste inte riktigt vilken väg vi skulle ta. Vi gick rakt fram för den såg störst ut. Det kom en bil bakom oss så vi vände oss om för att lifta men den svängde in på sidovägen. Sedan hörde vi hur den backade tillbaka igen och en ung kvinna ropade på oss och frågade vart vi skulle? Vi berättade och hon sa att hon skulle till Reggie Bar, men att vi gärna fick lifta med henne dit, för vi såg ut att behöva varsin kall öl och sedan kunde vi lätt ta en taxi eller få lift därifrån.
Reggie Bar visade sig vara en riktig Karibisk strandbar, med sanden som golv och en härlig stämning med god mat och kall öl. Vi tror att det var kvinnan, som hette Mary och egentligen var från South Carolina och hennes man som drev restaurangen. Det var fullt med folk och alla såg ut att känna alla. Vi stannade ett tag och njöt av stämningen innan vi tog en taxi tillbaka till White Horse Bay. Vi frågade om hamnens utbyggnad och chaufförens uppfattning var att det behövs utveckling men att det är lite för mycket utländska intressen i det(!)

Mary och hennes man

Reggie Bar

På ett tidigt stadium hade vi bestämt att vi skulle besöka S:t Barthelemy. Det är den enda kolonin som har varit i svensk besittning någonsin. Vi fick ön av fransmännen 1784 i utbyte mot att fransmännen fick fria handelsrättigheter med Göteborg. Vi svenskar ville komma åt Västindiens rikedomar i form av socker, kakao och kaffe. Handeln med Västindien skulle öka på vårt välstånd.

Det var nästan en kulturchock – från Barbuda var det en natts segling till Gustavia på S:t Barth. Vi gick från mycket enkla förhållanden i Codrington till västvärldens välstånd i Gustavia. Vi har gett tillbaka S:t Barth till fransmännen, dessa har utvecklat turismen på ön. Här låg fullt med lyxkryssare i hamnen och på redden avlöste kryssningsfartygen varandra. I kvarteren kring hamnen kunde du köpa alla märkeskläder och smycken mm. Sedan svenskarnas tid är detta en frihamn och det märks på utbudet. Maten i livsmedelsaffären var välsorterad men dyr. Vi kostade ändå på oss både fransk champagne och oxfilé, det var Görans födelsedag. Vad gott det var att sätta tänderna i en riktig köttbit, något vi inte smakat sedan vi var i Las Palmas!

Vi låg inte inne i själva hamnen, där fanns ingen plats och de flesta segelbåtarna låg som vi, på ankare lite längre ut. Det fanns två stora områden där man kunde ankra och där var fullt med segelbåtar. ”Titta, där är en svensk båt” sa jag och pekade på en segelbåt med blått skrov, ”vi åker bort och pratar lite med dem”. Vi tog jollen bort till den andra båten och knackade på. Upp ur salongen stack en ung man upp huvudet och sa något på franska.
”Ursäkta oss” sa vi ((på engelska), ”vi trodde båten var svensk?”
”Svensk?” svarade killen, ”jag har köpt den här båten.”
”Ja men, det är en svensk flagga”
”Jaså är den svensk, jag köpte flaggan också” svarade han.
Ok, då visste vi det. Vi fortsatte in till hamnen för att utforska Gustavia lite närmare.

Hamnen i Gustavia

Modernt segelfartyg med otraditionell rigg

En del fartyg ser ut som dataanimerade fantasifoster

Alla gatorna i Gustavia har två namn, ett på svenska och ett på franska. Ibland ser det lite konstigt ut, Östra Quayen till exempel eller Öfre Wharfsgatan. Det var en väldigt tät trafik på gatorna och det var först dagen efter när vi besökte en utsiktspunkt ovanför staden som vi förstod att det i princip bara fanns två längsgående gator på östra sidan om hamnen, mer finns det inte plats för nedanför bergen som omger staden. Som alltid törstade vi efter en öl (det är varmt här) och snart fann vi en trevlig uteservering, Le Select. De hade fönsterluckor och luckor för dörrarna ut mot gatan som var tapetserade med klistermärken, en hel del svenska. Vi förstod genast att här hade vi en uppgift! Veino försåg oss med OSS-dekaler* innan vi for och gav oss i uppgift att sprida dem över världen. Här skulle vi klistra upp en av dem! Över fönsterluckorna fanns en större skylt som talade om att de var ”Utlämningsställe för systembolaget” vi kände oss som hemma!

Efter ölen var det dags att ta reda på lite mer om Gustavia. Vi travade iväg runt hamnen för att uppsöka muséet. På vägen såg vi två mindre segelbåtar med svenska flaggor, även killarna som seglade dessa var fransmän och de lyckades inte riktigt förklara för oss varför de hade svenskflaggade båtar.

Vi passerade Dinzeyhuset eller Le Brigantin som det också kallas. Det bebos av den svenska hederskonsuln och är ett av få trähus som överlevde stadsbranden 1852. Under den svenska kolonialtiden beboddes det av köpmansfamiljen Dinzey. Bottenvåningen är gjord av sten för att stå emot orkaner och använd(e)s som förråd och till butiker och i övervåningen bor familjen. Taket är fortfarande ett ”sticketak”.

Vi insöp lite historia på muséet. Bland annat fick vi lära oss att det aldrig fanns mer än 127 svenskar samtidigt på S:t Barth och att ön då beboddes av ungefär 900 personer. När svenskarna kom till ön så ändrades den politiska och ekonomiska organisationen radikalt. Fransmännen hade styrt ön från S:t Martin men nu upprättades ett styre direkt på ön. Bland annat så:
– Upprättades en kartläggning över ön för att definiera egendomar och dess ägare
– Infördes religionsfrihet
– Lagar antogs och föreskrifter utgavs av öns guvernör och dess enväldige härskare. Generellt tillämpades dock lagen endast om den inte gick emot lokala traditioner
-Frihamnsstatus antogs för att befria ön från all tull
-Gustavia byggdes upp och förklarades som huvudstad
– Flera befästningar byggdes runt staden för försvar mot eventuella fiender.

Ordning och reda skulle det vara! Typiskt svenskt! Och detta för flera hundra år sedan!
Men, det blev aldrig någon riktig succé och hundra år efter att vi köpt ön så lämnade vi tillbaka den till fransmännen. Oscar I hade väl lite svårt att försvara att Sverige hade en ö i Västindien där det fortfarande förekom slaveri, ungefär hälften av öns invånare hölls som slavar vid den här tiden.

Vi ville utforska lite mer av den här ön men gav tidigt upp tanken på att cykla. Detta är en vulkanö och vägarna går inte runt bergen – de går över dem. Vi hyrde därför en bil och åkte upp och ner och runt hela ön. Vi stannade på en utsiktspunkt ovanför Le Colombiers, en havsvik dit vi kunnat gå med båten om vi velat. Nu gick vi istället stigen hela vägen ner till viken och så tillbaka igen, så behövde vi inte mer motion den här veckan! En och en halv kilometer med en stigning på 200 meter, det är ungefär som vulkanen som vi gick ner i på Kanarieöarna, bara med den skillnaden att här är 10 grader varmare, 35 grader i skuggan. Nåja, det är bara att gilla läget.

Vi hade i alla fall hyrt en fin bil, en Morris minor med cabriolet. Det passade fint att susa iväg i den igen efter klättringen ner och upp från stranden.

Vi låg med båten under inflygningsrutten till ön och hade sett många små plan passera över oss. Nu passerade vi flygplatsen med bilen och kunde konstatera att de inte hade många meter att landa på. Landningsbanan låg inklämd mellan ett berg och havet. Flygplanen kom in över berget, följde bergssidan neråt för att sedan ta mark strax nedanför, bromsa våldsamt och sedan stanna innan banan tog slut ute i havet. Det var bara små plan som gjorde sig besvär här…

Efter fem timmar hade vi kört på alla vägar och besökt alla små byar som fanns, så då lämnade vi tillbaka bilen. Sedan gick vi till Le Select och klistrade upp OSS-dekalen. Nu hade vi fullgjort vår uppgift och kunde fortsätta till nästa ö.

*OSS = Oskarshamns SegelSällskap