Vi var minst två NM från Portsmouth när vi möttes av en träbåt i glada färger med en ung man med flätor som hälsade oss välkomna till Dominica och som väldigt gärna ville hjälpa oss att ankra eller att ta en boj. Vi avböjde hans erbjudande och fortsatte själva in i viken för att hitta en bra plats. På vägen in fick vi besök av ytterligare tre unga män i färgglada båtar som ville erbjuda hjälp. De kunde inte bara hjälpa till med förtöjning, de kunde skaffa allt möjligt från land, färska varor, frukt och grönsaker, ta hand om våra sopor, ta med oss på utflykt, skaffa taxi mm mm. Vi fann det lite jobbigt och det tog en stund innan vi förstod (och läste i guideboken) att det är en fem-sex olika företag som samarbetar i hamnen men som också konkurrerar om kunderna. Som kund kan man hålla sig till en av dem och då slipper man bli uppvaktad av de andra.

Jag var lite bekymrad. När vi bestämde oss för att gå till Portsmouth och möta Elisabeth där så var en avgörande orsak att flygplatsen såg ut att ligga rätt nära. Nu när jag studerade kartan så fick jag se att det finns två flygplatser på ön, Melville Hall Airport men också Canefield Airport. Den senare såg mindre ut men den låg rätt nära huvudstaden, Roseau. Vi sms:ade till Elisabeth för att få reda på vart hon tänkte landa men fick till svar att det stod Dominica på biljetten, kanske lät Melville bekant.
En av de unga männen dök upp igen, det stod Eddison på hans båt. Han småpratade lite och undrade om vi behövde något? Vi svarade nekande men jag passade på att fråga honom om flygplatserna. Han förklarade att den största är Melville och att det är dit flyg kommer från utlandet. ”Är du säker?” frågade jag. ”Absolut”, svarade han och undrade i nästa andetag om han skulle ordna taxi åt oss? Vi, som ännu inte förstått hur det går till svarade lite undvikande, vi tänkte att vi nog kunde skaffa en taxi när vi kom i land själva.

Vi tog jollen in till Portsmouth för att reka lite. Göran köpte sig ett par sandaler för 30 ECdollar (ca 75 kr) och vi hittade ett litet hus där det stod Sea View Restaurant och gick dit för att få något att dricka i värmen. Namnet indikerade bord och stolar med parasoller och utsikt över hamnen. Riktigt så var det inte, men ölen var kall och god och den lilla tanten som stod för restaurangen var vänlig och glad. Vi frågade var man kunde få tag på en taxi och hon erbjöd sig genast att ringa efter en. Hennes son hade nämligen en taxi! Vi förklarade att vi skulle ha den senare på kvällen och då skrev hon ner sonens telefonnummer på en lapp och gav oss.

Restaurangen och dess ägare

Vi bestämde oss för att anlita Eddison och när vi kom tillbaka till båten så ropade vi upp Eddison på kanal 16. Vi förhörde oss om det gick att få en taxi fram och tillbaka till flygplatsen och det gick bra men när vi ville ha ett pris, så sa han bara ”Vi kommer ut” och efter femton minuter dök de upp vid sidan av Anniara. Nu var det Eddison själv och taxichauffören för kvällen, Ken som kom. Vi diskuterade pris och när vi behövde åka. Planet skulle landa 18.50.
”Då behöver ni åka härifrån halv sex” sa Eddison.
”Halv sex?” utbrast jag, ”men det är ju bara 1,5 mil?!”
”På Dominica går inga vägar rakt fram, vi ska över bergen”, blev svaret.

Vi blev hämtade i Anniara och sedan fick vi en vådlig färd över bergen. Ken tutade i varje kurva för att varna eventuella mötande bilar och han gasade på allt vad han kunde så att vi skulle hinna i tid. Fast ibland var han förstås tvungen att sakta ner för att prata med någon vi mötte på vägen. ”Det var min kusin” sa han, ”det var min bror”. På ett ställe ursäktade han sig, stannade motorn och hoppade ur bilen. ”Jag är tillbaka om en minut”. Sedan fortsatte färden, upp och ner och runt i serpentiner. Vi hann och var framme tio minuter före planets beräknade landningstid. Man fick inte gå in i ankomst-hallen utan fick vänta utanför. Många resande kom ut genom dörrarna och möttes av glada anhöriga och till slut kom även en något trött Elisabeth ut, släpande på sin ryggsäck som vägde tolv kg. Tulltjänstemannen hade inte velat se hennes bagage men han var lite bekymrad över att hon reste ensam. Elisabeth försäkrade att vi skulle komma och möta henne. ”Om inte, måste du ta en taxi” uppmanade henne tulltjänstemannen. Jovisst, tänkte Elisabeth, men jag vet ju inte vart jag ska…
Färden tillbaka gick i något mer sansad fart och Boy (vi tyckte oss höra att han kallades så) hittade lätt tillbaka till Anniara i det kompakta mörkret.

Dagen efter gjorde vi ett undantag från vår affärsuppgörelse med Eddison. Det kom förbi en kille som ville sälja langustrar. Vi visade ett visst intresse och då for han iväg igen. ”Vänta”, sa han. Efter en stund kom han tillbaka med två jättelangustrar. Elisabeth tyckte vi skulle ha fest så när jag tyckte att det var för dyrt så köpte hon den största. Det var ett riktigt monster! Den gick inte riktigt ner i vår sexlitersgryta men vi lyckades koka den med gott resultat ändå. Det blev riktiga lyxportioner till oss alla tre.

Dagen efter åkte vi på guidad tur med Eddison upp i Indian River. Dominica satsar en del på ekoturism och alla guider är utbildade för sitt uppdrag. Det var fantastiskt vackert, Dominica har 365 floder(åar), en för varje dag på året. Eddison berättade med stolthet om de olika träden, kokospalmen, där man använder alla delar för olika ändamål.” Kokospalmen ger alla näringsämnen du behöver” påstod han, ”men den används även till att göra tvål, till skönhetsmedel, bladen används att fläta med, kokosnötsskalen eldar vi upp” osv osv. Han visade oss White cedar, det träd som används för att tillverka virke till båtarna.

Det är speciellt att glida fram under trädens skugga på en stilla å. Regnet strilade ner emellan träden ibland och fåglarna hördes inifrån de täta snåren som omgav oss. Vid trädens rötter kunde vi se krabbor i olika storlekar. Eddison höll en inspirerad föreläsning om bästa tillagning av krabba, den skulle koka länge i kokosmjölk och kryddas med olika örtkryddor enligt kreolsk tradition. Han berättade också att här spelade man in en del scener i Pirates of the Caribbean II. De hade velat behålla en del rekvisita från filmen i och runt Indian River, men det hade inte myndigheterna tillåtit eftersom det är en nationalpark. Vi gick iland på ett ställe där de byggt upp en liten bar mitt i regnskogen. Där serverades vi färsk frukt och fick gå omkring och bese omgivningarna innan det var dags att åka igen. Under tiden som vi gick omkring, flätade Eddison två fåglar och två fiskar av palmblad som han sedan förärade damerna.

Elisabeth håller i Eddisons konstverk

Bilder från Indian River

När vi skulle vända tillbaka så mötte vi en amerikan som var på tur med en annan båt. Han undrade vart vi kom ifrån och vi svarade förstås Sverige. Han sa att han åkt Hurtigrutten i Norge och undrade om vi visste vad Skandinavien betyder? Vi blev honom svaret skyldiga och han förklarade att det är latin och betyder (ung) ”Land som omges av farligt vatten”.
”Och säg nu inte att amerikaner är dumma och obildade” sa en nöjd amerikan.
”Vi visste inte, för vi är egentligen tyskar” skojade Göran.
Eddison rodde oss tillbaka och berättade att han faktiskt varit i Finland en gång. Där hade han prövat att bada bastu, dock utan vinterbad eftersom han var där i augusti. Göran försökte övertyga honom om vinterbadandets alla förtjänster utan någon större framgång. Till slut kunde Eddison inte hålla sig längre ”Är ni verkligen tyskar? Jag kan lite tyska och jag har inte hört er tala ett ord tyska?”
Tänk så det kan bli när man vill skoja lite…