Nu är vi alltså i Panama, närmare bestämt Shelter Bay Marina. Seglingen hit var inte mycket att skriva hem om – läns, 8-12 m/s, vindrodret jobbade de första 7 dygnen, sedan fick autopiloten ta över. Vi fick riktig plattläns och då ville inte Pell-Olle vara med längre. Vi hade en squall, men Göran behövde ändå duscha så det var rätt ok.
Ju närmare vi kom Panama desto sämre blev vädret, solen försvann och molnen lade sig som ett tjockt täcke över oss samtidigt som vinden försvann. På AIS:en kunde vi se att det låg hundratals fartyg på redden och innanför vågbrytaren men i verkligheten tog det rätt lång tid innan vi såg något på grund av vädret. Sedan gällde det att försöka se vilka fartyg som rörde på sig och vilka som låg för ankare, vi ville inte komma i vägen för någon men skulle ta oss igenom horden med fartyg in innanför vågbrytaren och bort till marinan som ligger precis in till höger. Det gick bra och vi kunde snart ropa upp marinan och få en plats.

Det är första gången sedan Cap Verde som vi ligger vid en brygga och kan promenera i land istället för att pumpa upp jollen och åka i den in till land. Det känns väldigt lyxigt!
När vi hade förtöjt så försvann det molniga vädret som ett trollslag och istället blev det hett, hett. . Shelter Bay Marina är en före detta amerikansk marinbas och det finns fortfarande en del militärer här. Det är mycket skyddat och eftersom vi ligger längst in så når inte vinden oss. Även de som jobbar här tycker att det är hett, så det är inte bara vi gröngölingar som tycker att hettan är tryckande. Här är tropiskt på ett annat sätt än på de platser vi varit på tidigare i östra Karibien. Här är vi granne med den djungel som tog livet av nästan 20 000 människor när kanalen byggdes och på morgnarna hör vi aporna vråla därifrån. Tropiska fåglar kvittrar och en båtgranne är smått förtvivlad, några väldigt vackra gula fåglar envisas med att bygga bo på hans peke, han tar bort boet tre gånger om dagen men de fortsätter att försöka bygga där.

Vi hann inte mycket mer än förtöja förrän John kom. Han och hans fru Rose skulle snart igenom kanalen, ville vi följa med som linehandlers? När du går igenom Panamakanalen så måste du ha fyra personer ombord förutom kaptenen som tar hand om tamparna. Det är rätt vanligt att man skaffar sig erfarenhet genom att gå igenom med någon annan båt innan det är dags för en själv så vi tackade genast ja. De erbjöd sig dessutom att komma tillbaka när det blir vår tur och hjälpa oss igenom. Sedan kom Eric, en av agenterna, och efter att ha pratat med en del andra så bestämde vi oss för att anlita honom. Han lär inte vara billigast men mest pålitlig och det känns viktigt i detta sammanhang.

Det är mycket att stå i innan vi ska ge oss ut på Stilla Havet. Vi kommer att stanna någon vecka på andra sidan också för att proviantera men annars försöker vi få så mycket som möjligt gjort här. Göran har en att-göra-lista och vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Vi hade inspektion av Anniara idag och i morgon och på lördag går vi igenom kanalen med John och Rose. Vår egen genomfart är planerad till tisdag/onsdag (det kan ändras från kanalbolagets sida).

Anniara fullhängd med tvätt och med allt ifrån “helveteshålet” upplockat på däck

Igår tog vi bussen in till köpcentret. Marinan tillhandahåller gratis buss, du behöver bara anteckna dig på en lista för att få följa med. När vi stod och väntade på att bussen skulle gå tillbaka så kom vi i samspråk med Larry och Anne-Marie med båten Loafer`s Grace. Vi pratade om Visa och att vi behövde hitta ett ställe där vi kunde kopiera en del papper som behövdes för detta. ”Vi har en kopiator/skrivare ombord, ni är hjärtligt välkomna att komma och ta så många kopior ni behöver” sa de. Det märks att vi har lämnat hyrbåtarna med sina semesterseglare ombord bakom oss nu, här hjälps alla åt och alla pratar och diskuterar lösningar om allt möjligt.
När vi kom tillbaka från Colon så väntade oss en glad överraskning. Silent Runner hade förtöjt på platsen intill. George och Lorraine stack upp huvudena från sittbrunnen och hejade glatt. Vårt förra möte var på Las Palmas då de hade det tvivelaktiga nöjet att se Anniara dragga emot dem inte mindre än två gånger och då George fick komma ombord och hjälpa mig eftersom Göran befann sig i Sverige. De hade seglat till Antigua precis som vi men sedan varit hemma i fem veckor för att passa barnbarn. Nu hade de gått från amerikanska Jungfruöarna hit ner och ska efter tolv(!) år så sakteliga ta sig hem till Vancouver igen. Vi bjöd in dem på en drink senare, framåt kvällen, för nu behövde vi sätta igång med arbetet ombord. Vi tog ner förseglen för att inspektera dem och för att kunna göra service på furlexarna. När vi skulle tar ner genuan så hördes ett mycket ovälkommet ”ritsch”. Den sprack intill förliket, en ca 25 cm lång reva. Ok, vi har seglat 8500 NM med den men den är ändå ny, från 2012. Det här kändes för j-t! Larry råkade komma förbi när vi stod och begrundade eländet ”Jag har lite material som ni kan få, så att ni kan laga det” förklarade han, ”kom bara bort och hämta”. Det var ju bra men det skulle inte gå att laga för hand. Lorraine har en symaskin, det visste jag, så det var bara att fråga om jag kunde få låna den? Jo, det kunde jag, men är du bra på att sy? undrade Lorraine. Jag vet ju hur knepigt det är att sy i tjock segelduk så jag skakade på huvudet. Det slutade med att Lorraine, med bistånd av George och mig som höll i, jobbade i två timmar med att få dit den förstärkning av segelduk som vi fått från Larry och som nog kommer att hålla ett bra tag framöver. Tack Lorraine och George och Larry!