Anniara

Nu har nedräkningen blivit ensiffrig. Endast 5 dagar av intensiva förberedelser återstår. I helgen har dessutom ett nytt fenomen uppstått. Människor som av olika anledningar inte kommer att vara i Ernemar nästa helg har kommit och sagt hej då och lycklig resa! Jättekul att folk bryr sig och nu börjar det faktiskt att pirra lite i magen…

Allt börjar så sakteliga falla på plats. Sista tandläkarbesöket är gjort, i morgon ska de flesta dynorna in i Anniara så att hon blir beboelig och inte längre fungerar som byggarbetsplats. Vi har satt på de nya seglen och dragit nya fall i masten. Själva mastningen gick jättebra – så bra att vi alldeles glömde bort att sätta i flagglinor innan vi hissade. I vanliga fall hade vi nog struntat i dessa men när man ska segla till andra länder så hör det till att man för aktuell nations flagga under styrbords spridare och det blir svårt utan flagglina. Så någon av oss kommer att bli upphissad i masten under veckan för att rätta till fadäsen.

Tyvärr så saknas fortfarande en del utrustning, bland annat en gasolslang där vi fått fel längd (för kort) och några block och råttor till vindrodret. För den oinvigde kan jag avslöja att block är ett slags rullar som man drar linor igenom för att de ska löpa lättare och råttor är en slags låsanordning för samma linor. Vi har alltså inte för avsikt att starta skadedjursfarm ombord. Råttor kan ju komma ombord ändå, vi har fått oss berättat ruskiga historier om råttor som simmar och klättrar på ankarkättingen för att komma ombord och som dessutom är i samma storlek som katter eller möjligen mycket små hundar (fast det sista var nog lite skarvande av sanningen).

Watermakern är fastskruvad men inte inkopplad och den behöver vi inte förrän vi ska segla över Atlanten. Vindrodret har vi skruvat fast idag och det är faktiskt riktigt spännande. Det är en helt mekanisk mackapär som man kan ställa in i önskad vinkel mot vinden så att den sedan med hjälp av tidigare nämnda block och råttor kan styra rodret så att vi seglar i rätt riktning utan att någon måste stå vid ratten och styra hela tiden. Det sköter vindrodret! Detta är nästan en förutsättning om man, som vi, kommer att vara endast två man ombord större delen av tiden. Du orkar inte stå 4-timmarspass efter 4-timmarspass och styra i flera veckor och då är vindrodret räddningen! Så nu ska vi bara försöka förstå hur vi ska ställa in det också…

Med vindroder utanpå och fullproppad med saker inuti så börjar Anniara verkligen anta en dignitet av långseglare – snart, snart kan äventyret börja!

Tiden rusar iväg! Nu har vi kommit så långt så att vi har allt som ska med på färden på mellanlagring hos min mamma. Hon får stå ut med att vi har embarkerat hela hennes källarförråd för att ge utrymme åt dynor och segel. Det är fullproppat med våra ägodelar, bara några kartonger med hennes julprydnader får plats i ett hörn. Och så renen Rudolf som får stå i ensamt majestät ovanpå en packe segel för att han inte ska riskera att bli alltför “risig”.

I arbetsrummet förvarar vi ägodelar för det dagliga livet ombord. Kläder. husgeråd, böcker, sjökort mm, mm. Säckar, kassar och kartonger, en del (som sex flyttkartonger) ryms inte ens på bild.

Arbetet med Anniara går framåt det också. Bokhyllorna är oljade (inte lackade) och klara. Vi har fått hem alla delar för att på börja monteringen av förstaget. Göran har plastat dit två träbitar att montera antennavstämmaren till kortvågsradion på. Kladdigt och spännande eftersom vi inte plastat något förut. Plasten utsöndrar giftiga ångor innan härdning så därför är andningsmask nödvändig.

När arbetet var färdigt ploppade det upp en rymdgubbe ur ett av stuvfacken. Resultatet blev kanske inte så snyggt men placeringen i aktern bakom sittbrunnen gör att ingen kommer att se den, så utseendet spelar mindre roll. Stuvfacket under vår dubbelkoj i fören har fått durkar (golv), nu är det bara lås till luckan som saknas. Vi har till och med lyckats borra tre nya hål i den där rostfria biten som fick borrmaskinen att brinna upp. Nu lånade vi istället en pelarborrmaskin och den tålde lite större belastningar.

Ibland känns det som vi tar ett steg fram och två tillbaka men, lapparna på tavlan minskar stadigt, så det går framåt…

Nu är det 25 dagar kvar, mindre än en månad och vi börjar bli lite småstressade. Vi jobbar på och tycker att vi får en hel del gjort, även om det mesta tar längre tid än man tror. Samtidigt så är det mycket som återstår och vi ägnar alldeles för mycket tid åt att leta material och delar till alla olika installationer. Inget av det man köper är komplett utan det ska alltid till skruv eller kopplingar eller något annat. Idag har vi t ex jagat efter en koaxialkabel (originalet befanns vara knappt en meter för kort) och efter fiskögon (som är ett slags kopplingsdon för små smala trådar). Efter mycket åkande fram och tillbaka så fick vi äntligen tag på dessa plus kapskivor som vi skulle skära till några skivor rostfritt med. De var jättebra – men av fel storlek, så jag fick ge mig in till staden ytterligare en gång. Förutom att skära till materialet i rostfritt så skulle vi borra hål i det också. Vi nötte ut borr på löpande band och till sist tog även borrmaskinen slut. Den började ryka och sedan slog det ut lågor ifrån den. Då hjälpte det inte att den var av märket “Best” och kostade minst 199 kr på Överskottsbolaget för 10 år sedan(ett av Gudruns verktygsbidrag till boet) utan vi fick kassera den.

Även en av slipmaskinerna har gått till de sälla jaktmarkerna men vi är nästan färdiga med träarbetena i Anniara så det gjorde inte så mycket.

En sak som vi tror att vi verkligen kommer att få stor nytta av när vi kommer till lite varmare trakter, men även under sommaren i Sverige, är den lilla solcellsdrivna ventilationsfläkt som vi monterat i sovkabinen. Den har ett litet batteri som laddas under dygnets ljusa timmar,tillräckligt för att den skall snurra dygnet runt. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur väl utvecklad tekniken är när det finns tillräcklig efterfrågan. Jag menar, en modern båt är idag utrustad med allehanda tekniska finesser, plus att vi vill ha lyse, kylskåp och varmvatten mm för vår bekvämlighets skull och allt detta drar en massa ström, vilket är en bristvara ombord. Då utvecklar vi tekniken efter det med solceller och vindgeneratorer som kan alstra ström till det vi behöver. På land upplever vi inte bristen på el på det sättet och då utvecklas inte tekniken. Det finns säkert en massa smarta lösningar som vi skulle kunna använda på land för att dra ned på elkonsumtionen men efterfrågan är inte tillräckligt stor.

Äntligen har vi fått Anniara i sjön! Det har varit lite “tyst” på bloggen och det beror mest på att vi bespetsat oss på sjösättning redan i fredags men så blev det uppskjutet ända till idag – och då tyckte jag inte att jag hade något att skriva om

Inte för att vi legat på latsidan för att Anniara stått kvar på land. Efter att ha tagit hål i skrovet (som jag beskrivit innan) så har vi nu tillfälligt gått över till att göra hål i inredningen. Vi har dragit sladdar och “skuttslangar” för kortvågsradion och för elektrisk avstängning av gasolen och för att kunna övervaka batteriernas kondition och hur mycket de laddar och hur mycket vi förbrukar. Instrumenten och på/avstängningsknappar ska ju sitta någonstans och det är där hålen kommer in. Det gäller att vara noggrann och tänka efter före om sakernas placering – det är svårt att ångra sig när hålet väl är gjort!

Det finns de som menar att man ska hålla nere elektroniken i båten, ju mindre elektronik, desto mindre som kan gå sönder. Vi vill dock gärna ha kortvågsradion som innebär en hel massa fördelar och en hel del annat smått och gott som förhöjer både säkerhet och trivsel ombord. Dessutom påstår Göran med stor bestämdhet att vi i jämförelse med andra långseglare inte alls har särskilt mycket elektronik. Det är svårt att säga emot, särskilt eftersom min älskade make tillbringar all den vakna tid han inte ägnar åt Anniara åt att studera andras erfarenheter via nätet. Vi har erhållit många värdefulla tips och fått många bra kontakter den vägen! Tänk t ex bara på att vi fick kontakt med en annan Bavariaägare som ville byta köl via nätet!

Ibland får vi, förutom all sladdragning, en del rent världsliga saker gjorda också. Så har vi äntligen fått upp en hylla för toalettsaker och en hållare för tandborstglas på toan – saker som minsann planerats under lång tid – närmare bestämt de senaste fem åren…

Idag har vi alltså sjösatt. En stor kranbil behövs och det hela gick jättebra och hur smidigt som helst. Lite mer i smyg drog vi dock en lättnadens suck över att de nya genomföringarna och den nya bälgen höll alldeles tätt. Östersjöns vatten fick stanna på utsidan.

Vi slog till ordentligt! Alla långseglare måste räkna med att båten ska ligga djupare i vattnet efter att man lastat in allt möjligt och omöjligt. Vi hade tänkt höja vattenlinjen med 5-6 cm men det slutade med att vi målade över hela snobbranden och höjde vattenlinjen med åtminstone 12 cm! Hellre för mycket än för lite…

Idag har jag bottenmålat resten av Anniara också. Det mesta av färgen hamnade på båten och resten som fräna svarta ränder i mitt blonda hår. För någon vecka sedan kom en av båtkompisarna med jättesnygg blå infärgning i sitt i övrigt korpsvarta hår. Jag tyckte det var urläckert ända tills jag insåg att det var turkos bottenfärg, så jag är inte ensam om att ha färg i håret. Och det går ju bort så småningom.

Igår borrade vi hål i botten, tre stycken. Idag har vi fyllt igen dem igen. I ett har vi satt en genomföring som ska ta in saltvatten till vår watermaker som ska rena havsvatten till dricksvatten och i de andra två sitter skruvar som håller en jordplatta till vår kortvågsradio som ska installeras. Det känns inte helt bekvämt att sätta borrmaskinen mot skrovet och göra hål men just dessa utgör förutsättningar för två viktiga saker ombord – tillgång till färskvatten och möjlighet till ständig kommunikation med omvärlden. Sedan får vi verkligen hoppas att vi lyckats få det tätt igen

Watermakern består av ett antal delar som ska sättas ihop, i rätt ordning och med rätt slangar och sladdar…

Så har det nya livet börjat – vi går inte längre till jobbet! Än så länge har vi nog inte riktigt fattat vad som har hänt. Idag, när den nordostliga, ishavskyliga vinden äntligen ersatts med den betydligt vänare och mildare sydvästen, så har vi mest känslan av semester. Fast det är klart – arbeta måste man och det här “arbetet” känns i helt andra delar av kroppen än våra tidigare sysselsättningar. Det var t ex jämförelsevis lätt att få bort drevet från motorn, helt annorlunda var det att få dit det igen… Det krävdes mycket krypande, liggande på knä, liggande på magen med huvudet nere i motorrummet så att delarna kunde fogas samman igen och alla bultar sättas på plats och dras med rätt moment. Vi är inte vana vid detta – det känns – i hela den gamla kroppen! Men annars klagar vi inte

När vi äntligen fått motorn på plats igen så har vi roat oss med att såga hål i inredningen.Varje större stuvutrymme under soffor och kojer har fått ventilationsgaller installerat,vi vill till varje pris undvika kondens och fukt i våra stuvutrymmen.

I morgon ska vi börja bottenmåla. Vattenlinjen måste höjas några cm, för Anniara kommer nog att ligga lite djupare i vattnet när hon är färdigutrustad än vad hon gjort tidigare under vanliga semesterseglingar.

Slutet i den ordnade tillvaron närmar sig med stormsteg. En arbetsvecka kvar! Mina arbetskamrater på kontoret bjöd på en trevlig afterwork med många skratt. Det har varit kul på jobbet men det är lätt att känna att det som ligger framför oss är så spännande att dessa känslor överstiger allting annat!

Mycket jobb återstår dock. I helgen har vi demonterat drevet för att byta bälg. För er mindre initierade så kan jag berätta att det innebär att vi ska byta den största packningen i hela båten, bälgen som sitter runt propellerdrevet. Den ska bytas vart sjunde år och genom att byta den nu så behöver vi inte bekymra oss under vår resa. Så länge den inte blir längre än sju år, vill säga.

Det var lite klurigt att få loss drevet. Varken Göran eller jag har gjort det innan även om jag varit med när vi bytte på Lizla, men det var en betydligt mindre båt med betydligt mindre motor. Göran gick först lös på intruktionsboken och sedan gick han lös på inredningen. Bort med durkar och lejdare (trappan) så att han kunde komma åt bultarna som håller motor och drev.

Sedan riggade vi upp en talja som vi kunde lyfta motorn med. Vi behövde få fram den ca 3 cm och det är ju inte så mycket men motorn väger nästan 200 kg! Åke hjälpte till och efter lite ricklande och skakande på motorn så fick vi isär den i två delar, motorn och drevet. Nu skulle vi bara ha upp drevet så att vi kan byta själva bälgen.

Det slutade med att gubbarna fick dela drevet också. Sedan var det piece of a cake! Under hela tiden hade jag det mycket ansvarsfulla jobbet att hålla ordning på bultar och muttrar så att inget försvinner inför återmonteringen.

Vi ska ta oss an monteringen av den nya bälgen nästa helg. Nu hoppas jag bara småfåglarna inte bygger bo i hålet till dess. Några talgoxar bygger för fullt i avgasröret på grannbåten…

Kollegorna har haft avskedsfest för mig på jobbet, jätteroligt, jättetrevligt och – jättesorgligt! Det hinner nästan bli tolv år innan jag slutar och det ska man väga emot att jag aldrig dessförinnan haft en längre anställning än 4½ år. Sedan brukade jag tröttna och söka mig nya vägar och nya utmaningar. Att vara rådgivare har varit ett, för mig, mycket utvecklande arbete och det är väl därför jag stannat så länge. Men, nu är det snart slut och nu börjar jag nästan få lite panik, nu är det plötsligt jättemycket som jag måste hinna med på de tio dagar som återstår – typiskt Gudrun tycker nog mina arbetskamrater(?).

Fortfarande är det så att omgivningens undringar mest handlar om hur vi ska få tillräckligt att äta och hur vi ska kunna hålla sams. När det gäller det sistnämnda så brukar Göran påpeka att jag blir “arg” på honom här hemma också, så det är ingen skillnad(!). Vi skulle förresten aldrig ge oss in i detta om vi trodde att det skulle leda till att förhållandet oss emellan skulle bli lidande.

En av mina kollegor konstaterade att den matkasse de beställer varje vecka innehåller mer ris än familjen kan göra av med så hon har varit vänlig nog att skänka oss 10 kg av sitt överflöd. En generös och oerhört gullig gest som jag uppskattar mycket!

tio kg ris och bulgur, i bakgrunden ett malarianät som skänkts av en annan kollega.

I helgen kom vi äntligen igång med vårrustningen. Som vanligt tog vi med egen vattentank så vi kunde tvätta av Anniara, vattnet är inte tillkopplat på planen ännu. Sedan putsade och vaxade vi skrovsidorna så att man kan spegla sig i dem.

Göran tog bort propellern, vi ska byta bälgen till s-drevet innan vi far. Volvo Penta rekommenderar byte vart sjunde år och då känns det bra att vi har bytt och inte behöver tänka på det under vår resa.

Sädesärlor och båtägare – de är ungefär lika säkra vårtecken, det fanns gott om båda på planen både lördag och söndag. Intill väggen på ett av båtmagasinen växer några småbjörkar. De står riktigt skyddat och en av dem hade redan slagit ut sina gröna blad. Då är faktiskt inte sommaren långt borta heller!