Anniara

”Napp, napp!” skrek jag åt Göran den andra dagen vi befann
oss till sjöss på väg mot Cocos Keeling. Det var rätt lätt att hala in reven
och ett tag trodde jag att även denna fångst skulle gå vår näsa förbi, att
fisken på kroken hade lyckats undkomma. Men, det var till skillnad mot tidigare
fångster en lite mindre och mer lätthanterlig guldmakrill, på uppskattningsvis
1,5-2 kg. Göran kom upp med vår ryska vodka och efter ett par supar i gälarna
så gav vår middagsmat upp andan och jag kunde övergå till arbetet med att
försöka filéa den. Sjön gick hög med
vågor upp till några meter och fisken och jag gled omkring i sittbrunnen. Efter
lite ansträngning hade jag lyckats skilja filéerna ifrån innanmätet och
huvudet. Jag försökte lämpa dessa delar över bord samtidigt som båten gungade
till i ytterligare en våg och de blodiga resterna av fisken träffade inhalet
till det lilla förseglet istället för att gå överbord. Förbaskat också! Det tog
lika lång tid att göra rent i sittbrunnen som det tagit att rensa fisken. Men, fisk är gott!!! Och guldmakrill hör
definitivt till favoriterna. Lite snålt blev det men med mycket potatis till så
skulle fisken räcka till två middagar, mums!
Vi höll god fart mot Cocos. I jämförelse med andra, lite större båtar, så
seglar vi lite långsamt men vi vill använda vindrodret så fort det är möjligt
och då kan inte Anniara bära så mycket segel. För mycket press, så klarar inte
vindrodret att styra. Nu gjorde vi nästan sex knop i snitt och det är en och en
halv gång så fort som vi seglade till Christmas Island. Det blåste omkring
10-12 m/s och vi hade vinden in snett akterifrån på babords sida, perfekt!
Dagen efter fångade vi en guldmakrill till, den här gången lite större, ca 4 kg
och sedan fick vi äta fisk fem dagar i rad.
Cocos är en grund atoll med 27 öar, där vi seglare får (kan) ankra vid en av
dem på den norra delen. Det är gott skydd för vågorna, revet utanför bryter
effektivt ner vågorna utifrån. Men sedan vi kom in och ankrade här har det blåst
småspik hela tiden.
Revet stoppar effektivt vågornas framfart

Det tjuter och viner i riggen och en dag saknade Göran sina
badbyxor – de hade blåst överbord. Ingen större skada skedd, det var faktiskt
tid att pensionera dem sedan länge men som långseglare så använder vi allt till
dess att det faller i bitar. Som tur är kan han använda ett par gamla shorts
istället.
Direction Island är en sådan där fantastisk söderhavsö, kritvit sand på
stranden, kokospalmer och koraller att snorkla på i ett skimrande turkost
vatten.

Isch, så mycket sand!!!

Ankrade framför Direction Island
Tullen har ett mycket avslappnat förhållningssätt till de seglare som
kommer från Australien. Både Christmas och Cocos tillhör Australien men du ska
ändå klarera in, precis som om du kom till ett nytt land. Vi ropade upp tullen
när vi anlände och de förklarade att vi fick ankra där vi fann det lämpligt och
att vi kunde gå i land om vi ville. De skulle komma förbi någon av de närmaste
dagarna. Jaha, det var ju bra att vi fick gå i land, normala proceduren är
annars att alla måste stanna ombord till dess att de kommit och kontrollerat
att vi är friska och inte har något otillåtet med oss. Vi behöll den gula
flaggan uppe och gjorde oss hemmastadda på ön. Dagen efter kom de förbi och
vinkade glatt till oss, utan att komma ombord.
Ytterligare en dag senare kom de tillbaka och då gick de fram med sin
rib-båt sådär tio meter ifrån oss. ”Hur många är ni ombord?” frågade de, ”Är ni
friska?” När vi konfirmerat att vi bara är två och att vi båda är friska så sa
de ”Ja men, ta ner den gula flaggan då!” Så gick det till att klarera in på
Cocos Keeling…
De senaste dagarna har det vällt in segelbåtar här. Det är ”The World Arc” en
regatta med lite över tjugo båtar som ska segla jorden runt på 18 månader, från
Karibien, över Stilla Havet, över Indiska Oceanen ner till Sydafrika och sedan
över Sydatlanten tillbaka till Karibien. Det verkar lite stressigt och man kan
undra om de hinner se något på vägen? Mer än sjö och vågor och de är faktiskt
ganska lika(!) oavsett på vilken ocean man än befinner sig. Ännu ”värre” är tre
Nya Zealändare som vi har träffat, deras mål är att ta sig runt på ett år. Då
måste man ha en mycket god fysik och älska att segla samtidigt som man har ett
mycket begränsat intresse för det som finns runt omkring. Ingenting för oss.
I lördags tog vi ”färjan” till Home Island. Där bor ättlingar till de malaysier
som togs hit för att arbeta med kopraindustrin under slutet av 1800-talet och
1900-talet. Vi insåg inte att färjan är till för att frakta öbor och turister
till Direction Island för helgrekreation inte för att frakta långseglare till
sevärdheterna. Det mesta på Home Island var stängt, bland annat muséet och
internet- kaféet, vi hade gärna velat besöka båda dessa. Nu fick vi nöja oss
med att spankulera omkring och njuta av omgivningarna. Vi var särskilt
imponerade av att de flesta hade batteridrivna golfbilar istället för
bensindrivna fordon. Vilken underbar idé
på en liten ö som Home Island!

Som sista anhalt innan vi lämnade Kakadu National Park så
besökte vi Nourlangi för att titta på klippmålningar. Legenden säger att
Mimi-andarna var de första av de skapande förfäderna (the Creation Ancestors)
som målade på klippor. De lärde några av aboriginerna att måla och i slutet av
deras skapelse så blev en del av dem ett med klippmålningarna och blev då
”djang”, drömplatser. En del av målningarna är ”andjamun”, heliga och farliga,
och kan därför bara få ses av särskilt utvalda medan andra kan ses av alla. Det
finns över 5 000 olika platser med klippmålningar och en del har daterats så
långt tillbaka i tiden som för över 20 000 år sedan. Vi gick en runda och
såg flera imponerande målningar. Många uttrycker mat och hur man dödar
känguruer, sköldpaddor och fiskar.
En man dödar en känguru

Det fanns också bilder av Nabulwinjbulwinj,
en farlig ande som åt kvinnor efter att ha slagit dem med en jamsrot.
Nabulwinjbulwinj

Nammarrgon,
hans fru Barrginj och deras barn Aljurr är viktiga förfäder som kom norrifrån
för att bosätta sig i landet. Namarrgon är ”blixtmannen” (The lightning man)
och han bär blixten som en ring omkring sig som förbinder armar, ben och huvud.
Stenyxor på hans knän och armbågar åstadkommer åskan.
Namarrgon med blixtbandet omkring sig och yxor på armbågar o knän

Aljurr, hans barn, tar
ibland form av ljust blå och orange gräshoppor och när de kommer så vet
aboriginerna att oväder är på väg och kan ta skydd.
Sista natten övernattade vi på en camping utanför Kakadu. Där fanns gott om
vita kakaduor som hojtade och skrek i träden och på marken hoppade wallabier
omkring.
Vita papegojor, kakaduor eller little korella?

Vi har nog en väldigt romantiserad bild av kängurur (är det Nalle Puhs
fel?) men de kan tydligen bli riktigt otrevliga. En hanne som står på bakbenen
och slår med frambenen mot bröstet visar på så sätt tydligt att han är
aggressiv och att man ska flytta sig utom räckhåll. De slåss både med fram- och
bakbenen och är utrustade med riktigt kraftiga och vassa klor. De som hoppade
omkring på gräsmattan på campingen såg dock mycket fredliga ut.
De ser rätt ofarliga ut…

På vägen mot Darwin nästa dag så åkte vi förbi en flod där man kan få mata
krokodiler. Väldigt spektakulärt, att se krokodilerna hoppa upp efter
kycklingar och sluka dem, men också ett sätt att vänja dessa vilda djur vid
människor. Samma dag som vi passerade så blev en man uppäten av en krokodil.
Han fiskade i floden och när hans drag fastnade så gick han ut en bit för att
få loss det. Hans fru vände ryggen till några sekunder och sedan var han borta.
När sådant händer så försöker man få korn på vilken krokodil som är den
skyldige. Vid matningsstället har man till och med namngivit krokodilerna och just
den här dagen såg Michael Jackson ovanligt mätt och belåten ut. Tydligen har
man tillåtelse (måste?) skjuta de djur som man har misstanke om att de givit
sig på människor (annars är de fridlysta) och mycket riktigt – i Michael
Jacksons mage återfanns kvarlevorna efter den stackars mannen.
Efter vår campingtur så använde vi några dagar till att fylla Anniara med mat,
vatten och bränsle. Hon låg lite djupare i vattnet än vanligt när vi var
färdiga. Det var dags att påbörja ännu en etapp på resan. Vår rutt kommer att
gå till Christmas Island – Cocos Keeling – Rodriguez – Mauritius och sedan till
Reunion innan vi tar det sista benet ner mot Sydafrika. Där räknar vi med att
vara i slutet av november. Det är totalt ca 5 800 NM och de första 1500
till Christmas Island blev, minst sagt, tröga. Det blåste nästan inte alls och
vi hade plattläns. Anniara trivs inte alls på den bogen utan rör sig trögt,
trögt framåt med sådär 3-3,5 knops fart. Som tur är så tar strömmen tag i oss
när vi varit ute i en vecka och ger oss lite mer skjuts framåt. Dygnsetapperna
ökade från eländiga 70-80 distans till lite drygt 100. Ändå tar det oss femton
och ett halvt dygn att ta oss de 1522 sjömilen.
Vi har napp tre gånger, två utan att fisken riktigt vill fastna och en
gång då den istället tar med sig drag och krok så vi bara har reven kvar.
Snopet! Dessutom vill vi gärna ha lite omväxling i dieten av konserver och då
är färsk fisk bland det bästa man kan få.
Christmas Island är en liten pluttö, 135 km2 som ligger 500 km utanför Jakarta.
Ön upptäcktes på juldagen 1643 av kapten William Mynors och hans besättning
ombord på ostindiska kompaniets fartyg ”The Royal Mary”. 1887 fann man fosfat
på ön och 6:e juni 1888 annekteras ön av britterna på uppmaning av en John
Murray som vill utvinna fosfat härifrån. Cocos Keeling ägs vid den här tiden av
en man som heter George Clunies-Ross och han konkurrerar med Murray om rätten
att utvinna fosfat. Till slut går de istället ihop och med hjälp av kineser,
malaysier och sikher, som fick arbeta under usla förhållanden, så börjar man
utvinna fosfat. Idag består
befolkningen, ca 2000, av en blandning av kineser, malaysier och aussies. Ön är
sedan 1958 australiensiskt territorium, de fick köpa ön av britterna för £2,9 miljoner.
Flying fish cove med utlastningen av fosfat

2006 började vågor av flyktingar från Indonesien att komma hit och här finns
därför en flyktingförläggning som härbärgerar 3000 flyktingar i väntan på
utredning och eventuell immigration.
Två tredjedelar av ön är numera nationalpark och här häckar ca 80 000
sjöfåglar varje år, däribland den endemiska arten Abbott´s Booby. Här finns
också 20 olika arter av landlevande krabbor, däribland över 10 miljoner
endemiska röda krabbor. De beger sig ner till havet någon gång i
oktober-november för att föröka sig och lägga sina ägg i vattnet. Då kan det ta
en bra stund att ta sig till jobbet om man åker bil – krabborna har invaderat
gatorna och det är inte tillåtet att köra över dem!

Det var ett äventyr bara att hyra bil. Vi hade tagit bussen
in till Darwin tillsammans med Kristina och Gustav ifrån Miss My och vid
bilfirman väntade Tara och Jürgen från Voyager. Vi var tre besättningar som
skulle ge oss ut ”out-back” tillsammans. Wicked Campers hade inte så mycket för
dagen att erbjuda, men till slut kom de fram till att de nog hade tre bilar som
skulle passa oss. Två mindre med tält för tre personer på taket (Tara på
Voyager skulle ta med eget tält) och en större med tält för fem till familjen
Svennungsson. Bilarna var också
utrustade med campingkök och porslin, det var meningen att man bara skulle
kunna ta bilen och åka ut och campa. Gustav gick omkring och tittade på alla
bilarna. Han beundrade en gul jeep mest av alla och tyckte att det var en riktig vandrarbil, hans alldeles egna
definition av en fyrhjulsdriven bil att ha när man är ute i naturen där det
inte finns så bra vägar.
På fredagen lassade vi jollen full med grejor och tog oss in till yachtklubben.
Jag väntade med utrustningen medan Göran och Olof tog bussen för att hämta
bilarna. Snart kom också resten som skulle med, deras jollar låg djupt i
vattnet med all packning.
Efter någon timme så kom bilarna – och Göran körde den gula jeepen! Det hade
blivit något fel i bokningen så det var den enda fyrhjulsdrivna som var ledig. Snart
hade vi lastat in allt. Taras gitarr fick åka i den gula jeepen, den fick inte
plats i deras bil.
Den gula vandrarbilen

Vi satte kurs mot Litchfield National Park och för att undvika att behöva köra
fram och tillbaka på samma väg så tog vi av mot Berry Springs och fortsatte
sedan på en grusväg som skulle ta oss in i nationalparken. Göran hade
investerat i en ny gps efter den som förolyckades under ovädret på vår väg från
Nya Zealand till Fiji och nu hade han ett bra tillfälle att testa den. Han slog
in Wangi Falls som var vår första destination och så körde vi. Voyager hade
också gps i sin bil och plötsligt svängde de in på fel väg! Vi stannade och
konfererade lite med Kristina som läste kartan i den tredje bilen och vi
beslutade oss att fortsätta enligt vår gps. Vi skulle säkert träffa tyskarna i
Wangi Falls även om vi tog lite olika vägar.
Vi passerade genom ett flackt och rätt enahanda landskap med låga träd och
massor av termit-stackar. Grusvägen
dammade och vi var glada att vi låg som första bil, Olof fick hålla ett bra
avstånd för att kunna se något överhuvudtaget. Efter femton mil, varav fem
grusväg så kom vi fram till Wangi Falls. Planen var att vi skulle fika och bada
i bassängen nedanför fallen. Vi tog en
liten promenad genom skogen först, upp till en utkiksplats. När vi kom in under träden så hördes ett
förskräckligt liv, ett tjatter och som om små barn grät och ynkade. När vi
tittade upp så såg vi att träden var fulla med flygande hundar, stora
fladdermöss. Det var dem som lät! De hängde upp och ner och ibland var de
tvungna att kivas lite med grannen eller ta en flygtur för att hitta en bättre
plats. Konstiga djur – fula men ändå lite söta.
Konstiga djur

Vi badade och fortsatte sedan mot vår första övernattningsplats. Vi hade tänkt
hinna med ett nybyggarställe där man ägnade sig åt gruvdrift i slutet av 1800-
och början av 1900-talet men det hade tagit längre tid att komma iväg än vi
tänkt så vi åkte direkt till Florence Falls.
Campingen för tvåhjulsdrivna bilar var full så vi tog in på stigen till den
andra campingen, den för de som kör fyrhjulsdrivet. Det var verkligen inte mer
än ett par hjulspår med stora hål emellan så det var knepigt att ta sig fram,
men jeepen klarade hindren galant. Även här var det fullt, så vad skulle vi
göra nu? Till slut bestämde vi oss för att campa utanför campingen på en öppen
plats lagom för tre bilar och ett tält.
När vi fått i oss lite mat och fällt upp tälten på biltaken så gick vi
till kojs, det var beckmörkt ute och alla var trötta.
Dag nummer två inleddes med en rask vandring till Florence Falls. Därefter var
det dags att sätta sig i bilen för att åka till Kakadu National Park. Den här
nationalparken står med på världsarvslistan och marken ägs egentligen av
aboriginerna som har leasat ut den för att ge allmänheten tillträde till allt
fint som finns där. Granne med Kakadu ligger Arnheim Land som också ägs av
aboriginerna och det krävs särskilt tillstånd för att man ska få åka in där.
De aboriginer som kommer från Kakadu kallas Bininj eller Mungguy (två olika
aboriginspråk) och båda orden har liknande betydelse som engelskans man och
beroende på sammanhanget kan de betyda människa, man, person eller aborigin.
Bininj/Mungguy delar upp året i sex olika årstider: Gudjewg, monsuntiden, december
till mars, när hettan och fuktigheten gör att växtligheten exploderar.
Benggerreng, skördetiden i april med klar himmel och alla växter bär frukt och
djuren föder sina ungar. Yegge, den kalla väderperioden, maj till juni.
Sankmarkerna är täckta med vattenliljor och Bininj/Mungguy börjar bränna av
markerna för att nytt gräs ska börja spira. Wurrgeng, den tidiga torra perioden
från juni till augusti. Floderna börjar torka upp och Magpie Geese invaderar de
sjunkande vattenhålen (billabongs). Gurrung, den heta torra perioden, augusti
till oktober, nu är det tid att jaga file snakes och långhalsade sköldpaddor.
Sist kommer Gunumeleng, för-monsuntiden, oktober till december, då det börjar
regna och då floderna börjar rinna på nytt och sjöfåglarna sprider ut sig över
sankmarkerna igen.
Det är fortfarande tidig torrperiod och det brinner lite överallt i markerna vi
passerar. För Bininj/Mungguy så är det
viktigt att bränna ner det gamla torra gräset för att nytt liv ska kunna spira.
I tusentals år har man vårdat landskapet på detta sätt. När australiensarna fick hand om
nationalparken så slutade man att bränna marken men fann snart att det gjorde
mer skada än nytta så man fick lära sig av aboriginerna hur marken skulle skötas.
Det brann lite överallt

Kakadu täcker nästan 20 000 kvadratkilometer vildmark med få faciliteter
så vi har bestämt att vi ska tanka innan vi åker in i parken. Vår varningslampa
för tom tank har redan börjat lysa när vi svänger in vid Mary River
Roadhouse. Vi tror knappt våra ögon när
vi får se att bensinstationen är stängd! Den förra macken ligger 6 mil bort och
nästa ligger mer än tio mil in i parken. Vi får vända och hoppas att bensinen
räcker tillbaka till Point Creek. Efter
en stund möter vi tyskarna som hamnat lite på efterkälken. Vi stannar och
pratar med dem och de hade på sätt och vis tur – deras lampa började lysa
tidigare så de vände redan efter några kilometer från Point Creek och har redan
tankat. Olof och Kristina kommer ifatt
oss när vi står och pratar med tyskarna, de har också vänt för att fylla tanken.
Vi åker på bensinångorna tillbaka och svär över att ingen kryssat över den
skylt som visar att det finns ett tankställe vid Mary River. Lite plåster på
såren får vi när en känguru hoppar över vägen. Vår första levande känguru! Vi
har sett några överkörda, men de räknas liksom inte. Vi tankar och fyller på våra vattenflaskor,
man kan inte vara säker på att det finns dricksvatten överallt. Vi sätter kurs
mot Gunlom och efter några mil så ser jag tre vilda bufflar i vägkanten. En känguru och tre bufflar som vi inte sett
om vi inte varit tvungna att vända om.
Vägen till Gunlom är en dammig grusväg. Gruset, eller jorden har samma färg som
saffran innan man lägger den i bulldegen, mörkt gul-brun. Vi kör alldeles för
långsamt och försiktigt, bilarna skakar kraftigt på ”tvättbrädan” vi kör över.
Vi möter några bilar som verkar känna till förhållandena, de håller betydligt
högre fart än vi, så vi prövar att öka hastigheten och då skakar det faktiskt
mindre och bilen går bättre på körbanan. Sista biten fram till campingen är
gropig och varje gång vi kör över ett vattendrag (och det finns det många) så
varnar man för krokodiler.

Det är en fin camping, här finns både dusch, toalett och möjlighet att
diska. Vi hittar en fin yta där vi får
plats med tre bilar och två tält. Emil har bestämt sig för att lämna övriga
familjen och bo i tält resten av resan, taktältet för fem personer var i minsta
laget för familjen från Miss My. Kristina lagar fisksoppa till hela gänget. Det
kräver lite improvisation, egentligen har vi inte grytor som är stora nog för
all soppa men med flera stycken och lite mixande och blandande så får hon till
en alldeles underbar soppa. Att grunden utgörs av egenfångad mahi-mahi och
tonfisk gör ju inte saken sämre. Vi tänder en lägereld och sitter sedan länge
och myser med beckmörkret runt omkring.
Vid Gunlom finns också ett vattenfall och nästa morgon klättrar vi upp ovanför
fallet och badar i grytorna som finns där. Nedanför fallet kan det finnas
krokodiler men ovanför har man aldrig sett några. Någon påstod att det gick bra
att bada där nere, där skulle ”bara” finnas sötvattenkrokodiler och de är inte
så aggressiva. Tara frågade campingvakten och han menade att det när som helst
kunde simma upp saltvattenkrokodiler ”Men, föredrar du att lite på någon annan
än mig, som jobbat här i många år, så är det upp till dig” tyckte vakten. Vi hade förstås inte en tanke på att bada
där, men det hade ju varit roligt att få se
en krokodil, så där på lagom avstånd… Vattenytan krusar sig lite i vinden men
inga spår efter några krokodiler. Vi åker istället till Yellow Water där vi
tänker besöka ett kulturcenter. När vi kommer dit så har klockan blivit mycket
och vi får tillreda lunchen i all hast. Här finns möjlighet att åka ut på
floden med en båt och se allt möjligt, men det är svinigt dyrt! Den bästa tiden
på dagen är turen som går halv fem och vi måste bestämma oss om vi ska
med. Göran drar beslutsamt på sig
spenderbyxorna och säger att det är bara en gång i livet vi kommer att vara här
och vi kommer att ångra oss om vi inte åker.
När vi bestämt oss kan inte Svennungssons vara sämre och även Tara ifrån
Voyager bestämmer sig för att följa med.

Det är tre båtar med ungefär 30 personer på varje som ger sig ut på floden.
Båtarna är flata med sittplatser för passagerarna och med nät på sidorna.
Guiden varnar å det bestämdaste för att hänga ut med armarna över kanten. Snart ska vi få se vår första krokodil! Hon
startar båten och vi glider lugnt ut i flodfåran. Guiden är kunnig och berättar
vilka fåglar vi ser, en häger, en azurfärgad kungsfiskare och en hel flock med
Plumed whistling duck. ”Och till höger, klockan två kan ni se en krokodil”. Det
blir stor uppståndelse i båten när alla reser sig för att se bättre. Där ligger
den och päser! En stor krokodil på säkert fyra meter. Den ligger helt stilla i
strandkanten och är totalt ointresserad av oss. Den har säkert ätit och ligger
nu och smälter maten.
Där ligger den och päser!

Längre bort ser vi ytterligare en och till och med guiden
är imponerad av storleken, den mäter bortemot sex meter. Den ligger högre upp
så vi kommer inte så nära. Vi får se
flera olika sorters hägrar, en yabarro (svarthalsad stork) som har sitt bo högt
uppe i ett träd och flera andra fåglar.
En stork med svart (blått) huvud

Guiden visar oss på ”A cute little
fellow”, en krokodil som kanske bara är en och en halv meter lång. Den ligger
på en trädgren som sträcker sig ut över vattnet och ovanför i toppen av samma
träd sitter två havsörnar med vita bröst (white-bellied sea eagles). En
ungfågel sitter i ett träd lite längre bort.
A cute little fellow

White-bellied sea eagles

När solen börjar gå ner och det blir lite kallar så kryper krokodilerna
ner i vattnet för att behålla värmen, vi ser hur de glider fram genom vattnet
och bara lite av huvudet med de kalla gula ögonen och ”taggarna” på ryggen
sticker upp. Allt som allt ser vi
tretton olika krokodiler.
Kalla gula ögon

’Den sista alldeles intill båten innan det är dags
att förtöja och gå i land. Det verkar som om den inte alls gillar att vi är där
och plötsligt utan att minsta krusning avslöjar den så försvinner den under
vattenytan. Det känns lite kusligt – vem vet vad som lurar under vattnet när du minst anar det?

Vi lämnade Seisia på måndagen för att ta oss över Gulf of
Carpentaria och vidare till Darwin. En resa på lite drygt 740 sjömil. Göran
räknade med att vi skulle vara framme på söndagen och satte ETA (estimated time
of arrival) till klockan två på eftermiddagen. Vi hade lagom med vind i början,
men någon natt var lite extra jobbig. Vi har kommit upp till tionde-elfte
breddgraden nu och vädret bjuder på squallar. Tunga moln drar ihop sig och
sedan regnar och blåser det i en kvart – upp till 20 m/s. Vi skyndar oss att
reva och ibland är det ett riktigt slit i blåsten. Sedan blir allt normalt igen
i någon timme, vi släpper ut seglen igen och sedan så kommer nästa squall. På
dagen hinner du se att squallen kommer och kan reva i tid men på natten så kan
man bli rejält överraskad och får jobba desto mer.
Vi har hört om sjöpolisen som flyger längs kusten och ropar upp alla båtar de
passerar. Nu hade vi gått längs hela kusten från Cairns upp till Cape York utan
att se ett enda flygplan. Besvikelsen var stor ombord! Här lovar de att man ska
bli påpassad av myndigheterna, men vad händer? Ingenting. Så när det äntligen
kommer ett lågsniffande plan över oss så rusar Göran ner i salongen för att
sätta på VHF:en. Och mycket riktigt:
”The sailing vessel with estimated position of…please tell us the boat name,
your last port of call, next port of call and your port of registration” Göran
räknar snabbt upp allt och blir ombedd att bokstavera både båtnamnet och port
of registration, vilket löjligt nog är Nässjö, där det inte ens finns en hamn,
men där vi bodde när båten registrerades. Det känns lite onödigt, vi har AIS så
de kan gå in och se alla uppgifter på Marine Traffic, men det hör tydligen till
att man ska bli uppropad. Proceduren upprepas tre dagar i rad men den tredje
dagen nöjer de sig med att fråga efter båtnamnet och säger att de har alla
uppgifter de behöver. Därefter ser vi dem inte mer.

När vi hade ca 100 sjömil kvar så kom vi till det första av flera sund som man
ska passera på väg in till Darwin. Vi hade lyckats väl och kom precis som
planerat 4½ timme före högvatten i Darwin. På så sätt så skulle vi ha flyt med
antingen slackvatten eller medström ända in till Darwin. Då vred vinden mot
sydväst, vilket gav oss en kryssbog och minskade till beskedliga 4 m/s. Vi
fortsatte att segla i någon timme utan att ta oss alltför långt innan vi gav
upp och startade motorn. Vi brukar köra på 1800 varv och det brukar ge en
hastighet runt 5 knop. Nu hade det redan blivit lite motström så vi gjorde bara
4. Men vi körde på som vanligt med 1800 varv. Det var ett stort misstag! Vi
hörde senare att man var tvungen att hålla 7 knop hela vägen för att ha
medström hela tiden. Vi fick istället kraftig motström. Under Görans nattpass
så höll vi en snittfart på 1,5 knop! Tittade du på kölvattnet så såg vi ut att
göra god fart men tittade du på öarna som låg runtomkring så såg du att vi
knappt flyttade oss framåt. Det var segt! Ingen vind och motor timme efter
timme utan att komma någonstans. Framåt morgonen blev det lite bättre och fram
på förmiddagen kunde vi faktiskt sätta segel och få riktigt god fart, inte bara
genom vattnet utan även över grund. Nu kunde vi se Darwins stadssilhuett på
avstånd. Staden är ungefär lika stor som Cairns (eller som Linköping) men inte
alls lika charmig. Här dominerar nybyggena eftersom en stor del av staden blev
förstörd av cyklonen Tracy under 70-talet och sedan har byggts upp igen. Det ser
nästan ut som Panama City, men inte alls lika stort. Vid Görans ETA, klockan två gick vi in förbi Miss My (som gått ett dygn
före oss) i Fannie Bay och la ankaret. Vi räknade noga på tidvattnet för att
vara säkra på att ha vatten under kölen hela dygnet. Här är skillnaden mellan
hög- och lågvatten upp till 7 meter.
Både Voyager och Miss My hälsade oss
välkomna och ville att vi skulle träffas på Yachtklubben på kvällen. Vi fick
skjuts med Miss My, annars hade vi nog tackat nej, det kändes inte så lockande
att genast sätta igång och pumpa upp jollen det första när man kommit fram. På
klubben planerade vi sedan för en campingutflykt på några dagar som vi kommer
att ge oss ut på. Stämningen var hög och klockan hade hunnit bli elva innan vi
skulle åka tillbaka. Det hade varit högvatten när vi kom in med jollen men nu
var det lågvatten. Som tur är så kan man låna vagnar att dra jollen på ut till
vattnet. För vattnet fanns inte där det varit förut. Det var nu åtskilliga
hundra meter ut. Vi gick och gick och gick med jollen på vagnen och när vi väl
kom fram till vattnet så fick vi fortsätta att gå en bra stund till, innan
vattnet nådde oss till knäna så att jollen flöt och Olof kunde sänka ner och
starta motorn. Sedan skulle vagnen tillbaka… Nästa gång vi skulle i land så
passade vi högvattnet bättre.

Det var som att vakna en augustimorgon uppe i Kärrsvik.
Vattnet låg blankt som en spegel, solen hade precis nått över skogskanten, det
var alldeles tyst och daggen blötte ner vårt däck. Escape River visade sig
ifrån sin bästa sida. Vi åt frukost i sittbrunnen och höll hela tiden utkik
efter krokodiler – det skulle ju vara kul att få se en. Men krokodilerna lyste
med sin frånvaro, det var bara att lätta ankar och ge sig av igen. Vi följde
det spår vi lagt i plottern på vägen in och höll god fart ut med Miss My troget
följande i kölvattnet. Vi skulle försöka komma i rätt tid för att passera
Albany Passage, ett smalt sund där strömmen kan sätta upp till 7 knop. När vi
nådde utloppet på floden så hade vinden fri passage och den stilla morgonen var
ett minne blott. Anniara brottades en
stund med vågorna som sköljde in och vi tittade hela tiden på djupmätaren. Det
fanns några små grundflak med djup på mindre än två meter och dem ville vi till
varje pris undvika. Snart hade vi passerat och kunde sätta segel och kurs mot
Albany Passage.
Vi gjorde 5½ knop och nådde passagen lagom till slackvatten (= ingen ström).
Kusten upp kallas ibland för den röda kusten, med det holländska ordet för röd
och vi förstod varför när vi passerade. Kustlinjen lyste i solskenet i vackra
toner av karmosin och terrakotta.
Kusten lyste röd

Vi seglade in i det 3 NM långa sundet och
konstaterade till vår förvåning att det låg ett hus på högra stranden och en
rastplats med bord på den vänstra, där det stod en bil och husvagn. De höll på
att sätta en båt i vattnet ifrån en trailer. Förutom pärlodlingarna i Escape
River så var det de första tecknen på civilisation på mycket länge. Nu märkte
vi att det var lite ström trots allt, det blåste mindre men vi gjorde bättre
fart.
Mot Albany Passage

Plötsligt blev vi uppropade av Miss My som låg en NM bakom oss ”En
krokodil, vi ser en krokodil!” Den var nära tre meter lång och låg och solade
på en sandstrand, fick vi veta. Det var ju förbaskat att vi missade den!
Därefter höll vi noggrann utkik, men utan att se någon. Snart hade vi passerat
passagen och väl ute så fick vinden fatt i oss igen.
Miss My i passagen

Det var byigt och nu
gjorde vi god fart trots att vi hade revat både storsegel och genua, strömmen
var stark här. ”10,3 knop!” Det är definitivt hastighetsrekord för vår båt och
vi gjorde stadigt över nio knop när vi passerade Cape York, som är Australiens
nordöstra spets.
Cape York

På ett kick var vi nere vid inseglingen till Seisia, målet för
dagen. Miss My hade passerat oss och
stånkade i förväg in på inseglingen. Det såg ut att gå mer på tvären än rätt
fram när Olof jobbade för att hålla upp henne mot enslinjen som vi skulle följa
för att komma rätt emellan sandbankarna. Vi tog in seglen och följde efter,
lika mycket på tvären emot strömmen som Miss My. Det var med viss lättnad som
vi till slut kunde svänga nittio grader runt en grön pinne och gå in på
ankringsplatsen utanför Seisia. Här ligger ett litet samhälle med ca 500
invånare, nästan uteslutande aboriginer. Det finns en kaj där ett lastfartyg lägger
till två gånger i veckan för att förse invånarna i Seisia och fyra andra små
samhällen, sammanlagt ca 2 500 invånare, med förnödenheter. Här finns
också en campingplats, stället är populärt hos folk som gillar att åka
fyrhjulsdrivet utan att det nödvändigtvis finns någon väg att åka på.
Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi kommit på plats på ankringen och vi
firade att vi passerat Cape York med ett glas vin i sittbrunnen.
Dagen efter tog vi jollen in till land och såg oss omkring. Dorthe, som kom
från Sydafrika och vars föräldrar härstammade ifrån Tyskland, lånade ut sin
internetanknytning till oss så vi kunde kolla våra mail och gav oss lite
information, bland annat att vi kunde passa på att gå på bröllop, om vi ville.
Det ville vi och därför befann vi oss på stranden i god tid före klockan 15.30,
då ceremonin skulle äga rum.
Det var en vacker plats att gifta sig på. Under ett träd ovanför strandkanten
hade man byggt upp en liten podium av trä. I trädet hängde rosa och svarta
ballonger och röda hjärtan. Runt om var plaststolar uppställda där släkt och
vänner kunde ta plats. Allteftersom så samlades mer och mer folk. Det kom några
bilar och ett antal unga män klädda i svarta byxor och chockrosa skjortor klev
ur. De var i sällskap med en ung man som förutom skjorta och byxor också var
klädd i en vit väst. De ställde sig bredvid podiet och väntade.

Prästen anlände
och sedan väntade alla. En rad med bilar körde upp och ur den första hoppade
fyra små brudnäbbar klädda i rosa klänningar ut. Ur nästa kom det fyra små
brudnäbbar till, pojkar med svarta byxor och rosa skjortor. Sedan kom fler
bilar och ur varje klev en brudtärna. Till slut kom bruden. Allvarlig och med
ett spänt uttryck i ansiktet klev hon ur bilen tillsammans med sin far. Vit
brudklänning med ett litet släp och en rosa rosett och med slöja.
Det var lite svårt att hålla ihop smånäbbarna

Den minsta brudnäbben

Det som
skiljde ifrån ett europeiskt bröllop var att vare sig bruden eller hennes
tärnor bar skor, alla var barfota. Praktiskt i den lösa sanden men lite ovant
för oss. Brudgummen (som var killen i den vita västen) och hans marskalkar hade
å andra sidan ordentliga kraftiga skor på sig.
När alla väl kommit på plats så gick ceremonin rätt fort.
Lite spända miner

Ett tag såg
det ut som om bruden skulle svimma och hon slängde sig om halsen på sin man (av
pur lättnad?) när ceremonin väl var över. Innan de gick ”ut” hälsades alla
välkomna att fira med brudparet på kvällen. Fem män ställde upp sig i bastkjol
och dansade och sjöng en traditionell dans. Synd att vi inte fick reda på vad
den handlade om, en lyckönskan till brudparet kanske?
Dans för brudparet

Idag är det fjorton dagar sedan vi lämnade Cairns och vi tar
oss så sakteliga upp längs kusten. Det är så ödsligt, så ödsligt! Ingen
bebyggelse överhuvudtaget och vi ligger ensamma på ankringsplatserna. Vi
besökte Lizard Island som den sista utposten innan total ödemark tog vid. Där
mötte vi aussies från ett tiotal båtar som låg i viken. De kände alla varandra
(mer eller mindre) och hade seglat längs kusten i mer än tio år, de flesta av
dem. De tog sig sakta upp till Torres Strait under 5 månader och sedan, när
vindarna vänder inför orkansäsongen, så seglade de hem på fjorton dar. Vi såg inte mycket av dem på dagarna, när vi
låg vid Lizard Island. Men varje dag vid fyra – halv fem så tog de sina jollar
in till stranden, samlades vid ett bord där och satt och pratade och umgicks
tills solen gick ner, ungefär vid klockan sex. Då tog alla sina dingar tillbaka
till sina båtar och så såg man dem inte förrän vid fyratiden nästa dag. Vi blev
förstås inbjudna till deras dagliga ”sundowners” och de var fantastiskt
lättsamma och trevliga att prata med. En dam, Lynn, var som ett levande
uppslagsverk och kunde berätta mycket roliga detaljer från kusten, både från nu
och då. En dag så klättrade vi hela vägen upp till
toppen på ”Cooks Lookout”, 357 meters stigning. Cook seglade hit med en av
Endeavours skeppsbåtar för att klättra upp på toppen och försöka finna en väg
ut från revet. Första dagen var det soldis, så han såg ingenting utan fick ta
sig ner i den täta terrängen igen och övernatta på stranden. Dagen efter var
han mer lyckosam och kunde uppifrån toppen se en framkomlig väg genom revet.
Ditåt ska vi!

Det var en fantastisk utsikt och något helt annat att se revet uppifrån. När
man seglar så ser man en beige rand, kanske en liten sandremsa och ibland en
riktig ö med träd på. Uppifrån så såg vi hur reven bredde ut sig runt omkring
oss och vi kunde följa raden av rev långt bort mot den vita horisonten.
Utsikt ifrån Cooks look-out

Det måste ha varit rätt öde när Cook seglade här också, även om han stötte på
en del aboriginer längre söderut. De var inte alls så gästvänliga som
polynesierna och maorierna han mött tidigare. Han hade haft stor nytta av
Tupaia, schamanen från den Tahitiska ön Raiatea, som följt honom på resan från
Tahiti och som fungerat som tolk. Hittills hade han kunnat göra sig förstådd
men nu mötte de ett helt annat folk med ett helt annat språk. Oftast möttes de
av ett regn av stenar och aboriginerna hotade dem med sina spjut (försedda med
spetsar av stingrockans spjut). Vid några tillfällen sköt Cook och hans män
emot dem, då de kände sig särskilt hotade, men Cook ville till varje pris
upprätta vänskapliga relationer, en förutsättning för att de skulle kunna gå i
land och förse sig med det vatten och den frukt de så innerligt behövde.
Cook hade studerat vad andra skrivit i ämnet och han var säker på att grönsaker
och frukt hindrade utbrott av skörbjugg. Därför hade han låtit ta ombord stora
mängder med surkål och, som den framsynte ledare han var, så lyckades han få
sina officerare att föregå med gott exempel så de åt surkål till middagen varje
dag. Det minskade kanske manskapets skepticism mot den ovanliga dieten men för
säkerhets skull så lovade han också att alla som inte snällt åt sina grönsaker
varje dag skulle få smaka på den fruktade niosvansade katten. Cook trodde mer
på uppmuntran än på hot men han tvekade inte att använda katten när det så
behövdes. När han upptäckte att några i manskapet brände rom(!) ombord på
Endeavour så kom katten fram. De skyldiga skulle hudflängas och när han fann
att mannen som skulle utdela straffet försökte lindra genom att inte slå så
hårt, (han kanske själv hade fått ta del av spriten) så fick han stå åt sidan
tills männen fått sitt straff, för att sedan själv få ta emot lika många rapp
för att han inte utdelat straffet på rätt sätt.
Cook lyckades i sitt uppsåt att rädda sina män ifrån skörbjuggen. Men, på vägen
till Batavia så drabbades de av en annan farsot och inte mindre än 23 av hans
män dog av den och många fler blev sjuka men överlevde. Bland de som dog fanns
den enhänte kocken John Thompson och Sydney Parkinson, en ung man som ägnat
större delen av sin tid åt att rita av och på så sätt dokumentera alla djur och
växter som vetenskapsmännen upptäckt under färden (det var dåligt med kameror
på den tiden). Han var också en av de första (den förste?) att avporträttera
aboriginer. I Parkinsons kvarlåtenskap fanns många teckningar som han ritat
utanför sitt uppdrag för Banks, den ledande vetenskapsmannen ombord. Cook
tyckte att dessa teckningar skulle föras hem till hans familj men Banks menade
att de var hans. Han hade anställt mannen, alltså var allt han ritat ombord
Banks egendom. Cook tog illa vid sig av detta men kunde inget göra. Att föra
saken till domstol skulle familjen inte ha något för, Banks var idel ädel adel
och hade den lagliga, om än inte den moraliska, rätten på sin sida. (Källa: G.
Lay ”The secret life of James Cook”)
Efter Lizard har vi tagit flera rätt långa ben upp i ödemarken. Idag har vi
ankrat uppe i en flod, Escape River, och nu hoppas vi få se några krokodiler. I
morgon fortsätter vi, igenom Albany Passage och sedan kommer vi att runda
Australiens nordöstra hörn, Cape York. Det blir spännande för strömmen sätter
upp till fem knop på sina ställen. Det kommer att gå fort…

Cairns var en mycket trevlig stad och vi njöt av gatulivet. På en av de
större gatorna hittade vi ett fik med en svensk flagga utanför. Där
kunde vi handla ansjovis, Kalles kaviar och Dajm. Servitrisen var från
Kungsör och till kaffet kunde man beställa riktiga kanelbullar. En
riktig liten guldgruva!
För att se lite av omgivningarna så hyrde vi bil en dag och åkte runt i
omgivningarna. Vi var på två muséer som beskrev nybyggarlivet under
1800-talet och början av 1900-talet. Det kan inte ha varit lätt att vara
skolfröken på den tiden. Hon fick inte vara gift, inte ens ha sällskap
och inte vara ute efter klockan åtta på kvällen.
Vi besökte ett destilleri där de tillverkade en likör, gin och whisky
och två olika sorters rom. Jag provsmakade likören som kallades för
Sexy-Cat och som baserade sig på marsh-mallows. Den var rosa och smakade
väldigt artificiellt, inget jag skulle välja att köpa och dricka. Göran
smuttade lite på whiskyn (han var chaufför för dagen) och den var
faktiskt god, en single malt som inte var så rökig. Vi frågade om det
växer enbär i Australien och fick svaret att de importerades från
Italien(?) för att smaksätta ginet.
På vägen tillbaka såg vi en överkörd känguru. Annars har vi vare sig
stött på koalor, kängurur, ormar, stora spindlar eller krokodiler ännu
(även om det ska finnas gott om “crocs” i floden där vi låg ankrade).
Vi låg två dagar i marinan och sedan lade vi oss på ankare utanför. Det
var väldigt blött varje gång vi skulle in till kajen med jollen så efter
en vecka drog vi upp ankaret och drog vidare upp längs kusten.
Enligt australiensarna är detta en av de mest ödsliga kuststräckorna i
hela världen. Kusten består av berg och utanför sträcker sig Stora
Barriärrevet med en och annan liten ö som man ankra vid. Första dagen
seglade vi till Low Islets. Två öar med rev utanför och emellan. Till
East Islet gick det turbåtar med turister. Vi passade på att snorkla när
de var ombord och åt lunch. Reven här är fantastiska! Levande korall
och många olika sorters fisk. Jag simmade på kanten och hamnade i ett
stim med säkert 500 fiskar. Sedan simmade jag med en havssköldpadda. Den
simmade helt lugnt och jag kunde följa efter på en halvmeters avstånd i
mer än tio minuter. Den var så vacker, samtidigt som den var rätt ful.
Natten som var låg vi vid Hope Island. James Cook seglade här för 244 år
sedan. På kvällen den tionde juni, precis i skymningen, siktades ett
rev ifrån masttoppen. För att undvika att gå på det, beordrade löjtnant
Cook, att de skulle sätta kurs mot nordost och fortsätta att segla under
natten. Tidigare hade man bara seglat under dagtid. Med en man i fören
som hela tiden lodade djupet seglade man på. Plötsligt blev det grundare
men så ökade djupet igen. Men, sedan ungefär klockan elva på kvällen –
PANG! Så rände Endeavour rakt upp på ett rev. Hon stod fortfarande
upprätt men hårt på. Seglen halades snabbt och Cook befallde att allt
som kunde undvaras plus lite till skulle slängas överbord. Kanonerna och
kanonkulorna gick först. Sedan allt trävirke och därefter
vattentunnorna, allt för att lätta henne ifrån revet. Hon tog in mycket
vatten och alla sattes i arbete för att pumpa, alla utom den enhänte
kocken som istället brassade käk för allt vad han var värd, det gick åt
för att samla n
ya krafter till det hårt arbetande manskapet. På morgonen gjordes ett
försök att dra henne av revet men det misslyckades och först vid nästa
högvatten fick de henne flott. Tidigare hade en reparation gjorts av
kölen och när Cook fick se förstärkningen av stockar flyta upp till ytan
förstod han att hans skepp var illa däran. Hon hotade att sjunka men en
av sjömännen, midshipman Monkhouse, dristade sig till att fråga
kaptenen om han fick föreslå en sak? Det fick han och han sa då att han
tidigare varit ombord på ett skepp som sprungit läck och att de då tagit
ett gammalt segel och dragit ner detta runt skrovet och på så sätt
hindrat vattnet från att rusa in i hålet. Cook beordrade honom genast
att arrangera ett segel på detta vis och när detta var gjort kunde man
konstatera att pumparna kunde hålla jämna steg med vattnet som kom in
och att man skulle kunna hålla Endeavour flytande. Haltande seglades hon
sedan in till en flod som senare döptes efter skeppet självt. I dag
ligger här ett
litet samhälle som heter Cooktown. Där låg man i 48 dagar och reparerade
innan man kunde fortsätta färden. Vid den här tiden var det en
kapplöpning emellan engelsmän och fransmän om vilka som skulle ta makten
över den nya kontinenten och hade Endeavour gått under, där på revet,
så hade antagligen australiensarna talat franska idag och, eftersom
fransmännen knappast släppt några kolonier ifrån sig, så hade Australien
varit en fransk koloni.

Vi lyckades! Redan andra dagen till sjöss löpte linan på vår
gamla fiskerulle ut. ”Napp, napp!” skrek jag till Göran som låg och sov i godan
ro efter nattens vakt. ”Skynda dig, det är en jättestor fisk!” Jag hade dragit
på mig mina seglarhandskar och drog i min ände av linan för allt vad jag var
värd. Fisken i andra änden gjorde detsamma. Göran kom upp och med förenade
krafter lyckades vi få fisken intill båtsidan. Det var en stor guldmakrill,
eller Mahi-mahi, som de kallar den här. Den glänser i guld och blått i vattnet,
men färgen bleknar snabbt när den dött. Vi lät den släpa efter båten
ytterligare tio minuter för att vara säkra på att den var ordentligt uttröttad
innan vi försökte oss på konststycket att få den ombord. Den mätte nästan 150
cm från stjärten till huvudet! Vi hade inte fått tag på någon riktigt billig
sprit, annars är det bästa sättet att ta död på en fisk snabbt, att hälla sprit
innanför gälarna. De dör med en gång. Göran trodde sig om att kunna ha ihjäl de
vi eventuellt skulle fånga ändå, men när han såg storleken på vår fångst så
gick han ner efter den flaska whisky han unnat sig att köpa innan vi lämnade
Fiji och hällde beslutsamt två supar ”bakom öronen” på Mahi-mahin.
Vi släpade fisken efter båten för att trötta ut den

Åh, vad gott det skulle bli! Mahi-mahin är en av de bästa matfiskarna och den
här var ju verkligen pinfärsk! Vi släpade upp den på sittdurken och la vår
stora skärbräda någonstans mitt under den. Sedan hade jag ett styvt jobb att
skära ut fiskfilé för fyra dagars konsumtion. Vi har ingen frys så vi kan
tyvärr inte ta hand om mer. Rejäla portioner skulle det i alla fall bli! Jag
kokade också något kilo enligt Taras recept för att äta på kex och knäckebröd.
Det blev rätt slabbigt i sittbrunnen…

Efter tre dygns segling väntade ett dygn med stiltje, enligt
väderleksrapporten. Eftersom vi närmade oss Huon Reef, en del av en
nationalpark som tillhör Nya Caledonien beslutade vi oss för att gå in där. Det
var inte riktigt enligt reglerna, vi hade ansökt om tillstånd, men gjort det
för sent, så vi hade inte hunnit få något positivt svar. Det var ett stort rev
och vi seglade i flera timmar längs kanten innan vi nådde öppningen där vi kunde
slippa igenom. Vi följde anvisningarna från en annan båt som besökt revet och
efter ytterligare en halvtimme och några distans in så kunde vi lägga ut
ankaret framför en liten remsa vit sand. Vi ankrade ungefär mitt framför ön men
enligt båda våra digitala sjökortssystem så låg vi utanför den norra änden.
Sjökorten var med andra ord inte särskilt pålitliga här…
Göran var lite skum på vårt undervant på babords sida. Han fotograferade med
det långa objektivet och visade mig. Jag tyckte också att det såg konstigt ut,
så det var bara att klättra upp i masten. Mycket riktigt – nu hade en av
kardelerna gått i undervanten på babords sida! Vi blev lite irriterade på oss
själva. När vi bytt andra sidan i Port Vila, så hade vi diskuterat om vi skulle
köpa ett nytt undervant där, men beslutat att vänta till Cairns, eftersom vi
trodde att det skulle ta lång tid att få det till Vanuatu, det skulle
antagligen fraktas från Australien. Nu stod vi här ute i ingenstans med ett
skadat undervant och med mer än 1000 sjömil till vår nästa destination. Efter
lite diskuterande och funderande tog vi ett av backstagen som är gjort av
dyneema och knopade fast det över nedre spridaren, drog ner det till
däcksfästet där vi fäst en shackel och en skottalja. Linan från den drog vi
sedan bakåt till en av winscharna och på så sätt kunde vi spänna dyneeman och få
ett ”extra” vant.
Nu hoppades vi bara på medvind till Australien, knopen runt masten gjorde att
vi inte kunde använda storseglet.
Först skulle vi förstås se lite av det rev vi ankrat i. Vi hade redan
konstaterat att fåglarna var lika intresserade av oss som vi av dem. Speciellt
de sulor som kallas Booby. De cirklade kring Anniara och provade att sätta sig
i masttoppen. Vi tog jollen in till stranden och drog upp den på den kritvita
sanden.
Kritvit sand

Överallt satt det fåglar. Mest Brown Noodies, som är en gråbrun tärna
med en ljust grå fläck på huvudet och Brown Booby, de bruna sulorna. Några
Masked Booby såg vi också, de är vita med en svart ring runt ansiktet och
svarta streck på vingarna. Fåglarna var totalt orädda, hit kommer inte många
människor, så de såg ingen anledning att vara rädda för oss. Vi strosade
omkring på stranden och gick sedan upp på mitten av ön. Där växte en
marktäckande växt och överallt i den låg ägg och ungar.
Överallt låg ägg

Brown Noodies lägger
bara ett ägg men redena låg med mindre än en halvmeters avstånd från varandra.
Ungarna var väl kamouflerade i det gröna så vi fick akta oss noga var vi satte
ner fötterna.
Ungarna täcktes nästan av växtligheten

Även några Boobies hade lagt ägg men de verkade föredra att lägga
dem i sanden. Hit kommer också havssköldpaddor och lägger ägg men vi såg inga när
vi var där. Det var en fantastisk dag, solen sken från en molnfri himmel,
endast en svag bris svalkade oss, fåglarna cirklade över våra huvuden och allt
kändes väldigt rofyllt. Vi försökte att bortse ifrån den odör av guano som
kittlade våra luktorgan, den hörde trots allt till här. Det som inte hörde
till, men som vi såg alldeles för mycket av, var spår efter den moderna
människan i form av ilandflutna plast- och glasflaskor. Ett lysrör låg också på
stranden. Det är för sorgligt!
Masked Booby

Fåglarna cirklade över huvudet på oss

Dagen efter satte vi åter kurs mot Australien. Vinden hade vänt under natten
och ökat så det var bara att sätta genuan, så fort vi lättat ankar. Vi fick en
fin segling hela vägen. När vi ätit upp fisken så slängde vi i draget igen och
efter en halv dag fick vi napp igen. Den här gången en ful barracuda på sådär
5-6 kg. Den är mer fast i köttet och smakade nästan som biff när man stekt den.
Vi har hört mycket om den australiska tullen. Och om vad man får och inte får
ta in i landet. Visst var de noggranna. Vår båt blev genomgången från för till
akter både av manskap och av knarkhund. De hittade förstås inget av intresse.
Sedan kom Biosecurity ombord och det är de som bestämmer vilken mat som måste
omhändertas och kastas. De letar också efter spår av olika insekter, som myror
och mygg. Därför gick den tjänstemannen också igenom Anniara från för till
akter. Det första han hittade var de målade äggskalen från i påskas, då barnen
på Miss My hade målat äggskal och hängt upp hos oss eftersom vi hade
påskmiddagen här ombord. Jag hade sparat dem i ett skåp och givetvis så hittade
mannen från Biosecurity dem. Vi fick förklara och genast så åkte de i soppåsen.
Tillsammans med några äggkartonger och de fyra paket med bacon som fanns kvar
eftersom vi ätit så mycket fisk. Frukt och grönsaker hade vi inga, annars hade
de också åkt i soporna. Han måste ha
sett våra snäckskal, för de låg helt öppet i en skål, men dem brydde han sig
inte om. Annars har vi hört att de ska beslagtas, de också. Alla tjänstemännen var trevliga men korrekta
och vi tyckte att procedurerna var ok. När de lämnat Anniara kunde vi så
äntligen stiga i land på fast mark – nu var vi i Australien!