Anniara

”Titta”, sa jag till Göran när vi var på väg in till land
ifrån vår boj utanför Port Vila, Vanuatus huvudstad, ”det ser ut precis som
Jayess!? Båten jag pekade på var av samma äldre modell som John och Rosies båt
Jayess och den hade samma hemmagjorda biminitak med två pinnar som de hade. Det
var dem! Glädjen blev stor när vi såg Rose stå och vinka i sittbrunnen. Det är
paret som vi hade sällskap med genom Panamakanalen och som vi tillbringat många
kvällar tillsammans med, spelat spel och kort och där diskussionerna ibland
blivit mer än högljudda om än alltid hjärtliga. Vi utforskade också Santa Cruz
på Galapagos tillsammans. Vi hade inte sett dem sedan Tahiti och det sista vi
hörde var att det råkat ut för en förskräcklig olycka då hela deras rigg rasade
utanför Amerikanska Samoa på väg mot Tonga. Rose bjöd oss att komma ombord, John hade tyvärr åkt till England dagen
innan för att fira sin mors 90-årsdag. ”He is gonna be real diasappointed when
he finds out you are here, and that you will be gone when he comes back”
förklarade Rose. Vi var också lite besvikna, det hade varit kul att
träffa John igen. Rose berättade alla detaljer om hur de suttit under däck och
ätit lunch, autopiloten styrde, allt var lugnt. John skulle just gå upp när
förstaget brast och genuan kom farande framför ansiktet på honom. Hade han gått
upp en halv minut tidigare så hade han antagligen svepts med. ”And, then I
don´t know what I should have done!” sa Rose. Efter förstaget och genuan så
föll resten, masten med storseglet uppe, bommen, hela den stående riggen. I
fallet drog den med sig solpanelerna och vindsnurran. De hade ett styvt jobb
att göra sig av med allt. I hög sjö så är det inte att tänka på att försöka
bärga något, bara se till att göra sig av med det som ligger och slår in i
skrovet innan det faktiskt slår sönder(!) det. Vi hade varit på en
”föreläsning” i Opua, hos Spares and rigging, där de demonstrerat hur svårt det
är att med en stor avbitare kapa riggen. Det är nästan omöjligt och efter den
demonstrationen gick vi direkt till en verktygsbutik och köpte en bättre
bågfil, vår jättestora avbitare är inget att förlita sig till. John slet länge
innan han lyckades lämpa allt överbord bara för att upptäcka att en
strömförande kabel satt eld på båten! ”And then, it was a bloody fire!” som
Rose uttryckte det. Eld ombord är mardrömmarnas mardröm! De fick snabbt fram
brandsläckaren som först inte fungerade eftersom de behövde vinkla den för att
nå in i det trånga utrymme där rökutvecklingen var och brandsläckaren bara
fungerade stående upprätt. När allt äntligen var lämpat överbord och elden var
släckt så låg de där och rullade i sjön utan att kunna meddela sig med någon,
radion slutade ju fungera när antennen i masten följde med överbord och
satellittelefon har de inte. De vågade inte starta motorn om något från riggen
fastnat i propellern. Istället la de ut sitt sjöankare, en stor säck som håller
upp fören mot vågorna och gör att rullningen blir mindre, och låg och drev
sakta med strömmen mot Western Samoa. Först efter sex dagar blåste det så lite
och sjön hade lagt sig så mycket så att John vågade sig på en okulär besiktning
av propellern. Den hade klarat sig och de kunde ta sig med motor in till Apia
på Samoa. ”I have been swearing about that sea anchor, thinking it takes a lot
of storing space”, sa Rose, ”but now I just love it! It´s the best thing we have!”
Jayess III med nya segel och ny rigg

Efter att ha hört Roses skräckhistoria så åkte vi ut till Anniara och
dagen efter gjorde vi en rigginspektion. Vi hade ändå tänkt göra det men nu
kändes det om möjligt ännu mer angeläget. Tidigt på morgonen, innan trafiken i
hamnen kommit igång så hissade Göran upp mig längst upp i masten. Sedan firade
han sakta ner mig medan jag kollade alla infästningar och stag. Det gick bra
ända tills vi kom till undervanten. På den på styrbords sida så hade en av
kardelerna gått av. Det kanske inte verkar så farligt, wiren består av 19
kardeler (trådar), men börjar de gå av så fortsätter de. Vi hade fått ett
undervant tillverkat i Opua, så det var bara att plocka fram det och ge sig upp
i masten en andra gång. Vi var mycket nöjda när vi kunde summera förmiddagens
jobb och konstatera att, så vitt vi kunde se, så var Anniara ”Fit for fight”
igen och vi slapp göra denna manöver till havs.
Vårt vant med den trasiga kardelen i förgrunden

Port Vila är mycket annorlunda mot Port Resolution på Tanna. Vi kom från en ö,
där det visserligen fanns en mycket liten ekonomi som byggde på turism, men där
de levde i hyddor och hade urholkade stockar som kanoter, till en riktig
turistfälla.
Hyddor och

utriggarkanoter av stockar kontra

lyxhus

Hit kommer lyxkryssare och hamnen där de lägger till kantades av en
riktig tingel-tangel marknad av värsta västerländskt snitt. Hotellen radar upp sig och ovanför marinan
ligger luxuösa villor. Staden är inte speciellt stor, den har ca 45 000
invånare och hälften av dem verkar leva på att frakta turister i sina minibussar.
De far i en aldrig sinande ström huvudgatan fram.
Tingeltangelmarknad för lyxkryssarens passagerare

Stormarknaden är starkt
franskinfluerad och du kan hitta allt i matväg som du kan önska dig. Till
hutlösa priser! Då är det bättre på den lokala grönsaksmarknaden, som
visserligen inte erbjuder grönsaker från jordens alla hörn, men som har ett
fantastiskt utbud av lokala grönsaker och frukt. För första gången sedan
Spanien kunde jag köpa färsk dill! Och på vägen över till Australien kommer vi
att frossa i pamplemossier. Den stora gula frukten som liknar grapefrukt men är
sötare.
Nu följer ett recept för er som har tänkt att själva göra en längre segling
över varmare vatten. Vi fick det ifrån Michelle och Gerard på den franska båten
Tara.

Brado de poisson

½ kg Mahi- mahi eller tonfisk
½ dl olivolja
saft från en citron
3-4 klyftor pressad vitlök
peppar, ev muskotnöt eller piripiri
2 tsk mjöl utrett i lite mjölk

Eftersom man ibland får större fiskar än man kan äta upp(!)
och om man inte har någon frys så kan man tillreda en del av fisken på detta
vis.
Koka fisken i saltvatten 5-10 minuter. Ta upp den och finfördela den. Fräs
vitlöken försiktigt i olivoljan, lägg i fisken och häll på citronen, krydda.
Låt puttra under omrörning ca 10 minuter. Red av med mjölblandningen. Låt
kallna och lägg sedan i glasburk och förvara i kylskåp/kylbox. Kan med fördel
ätas på kex eller smörgås. Hållbart upp till tre veckor i kylen. Fantastiskt
gott! Om man lyckas fånga någon fisk, förstås…

”Ni får inte missa Vanuatu. Det är något helt annat än allt
ni upplevt hittills.” Tyvärr så är vi inne i ett tidsschema igen där vi räknar
baklänges. För att vara i Sydafrika i slutet av november så måste vi vara på
Mauritius slutet av oktober och då får vi inte gå från Cocos Keeling senare än…
osv. Men, vi ville inte missa Vanuatu, så från Vuda Point på ön Viti Levu, Fiji
satte vi segel och gick till ön Tanna i Vanuatu. Vanuatu består av ett 80-tal
öar som befolkades för mer än 4000 år sedan och då av ett helt annat folkslag
än polynesierna som invandrat till Fiji, franska Polynesien och Nya Zealand. De
kom från Melanesien och liknar inte de andra folken i södra Stilla Havet.
Seglingen ifrån Fiji till Vanuatu mätte 474 NM som vi avverkade på knappt 4
dygn. Vi hade vår fiskelina i vattnet hela tiden men hade inte tillstymmelse
till napp. Vi begriper inte vad det är för fel?! Miss My seglade samma sträcka
och de fick inte heller någon fisk men, de hade 6(!) fiskar på kroken som slet
sig. Jag vet inte vilket som är mest frustrerande, att inte se en fiskstjärt
ens eller att ha dem på kroken utan att få upp dem?
Det har tidigare varit svårt att finna någon bra segelbeskrivning över Vanuatu.
Det finns en, skriven 1995 och den är förstås bättre än ingenting, men den
beskriver de vikar och hamnar som författarna varit i, resten saknas. Vi hade
fått en massa filer ifrån Patrick och Amanda på Egret. Göran hade tittat igenom
dem som hastigast men konstaterat att det mesta var jättegammalt. Strax innan
vi nådde fram till Tanna så fick vi ett mail ifrån Patrick där han bland annat
skrev att ”Om ni använder Tusker så är inseglingskoordinaten till Port
Resolution fel, den ska vara… ” Vadå Tusker? Göran satt och funderade på sin
nattvakt och vid femtiden på morgonen gick han ner, satte på datorn och började
leta i filerna från Egret. Där hittade han ett jättefint och nytt
navigationsprogram över Vanuatu. Det har sponsrats av Tusker Brewing Ltd och
det innehåller massor av information och både kartor, sjökort och
satellitbilder över öarna. Med hjälp av detta (och Patricks information om
koordinaterna) så hittade vi in mellan reven till Port Resolution. Det är en
spännande utveckling! När vi skulle ge oss iväg så fick vi tips om var man
kunde gå och få papperskort kopierade i olika hamnar och det är inte så många
år sedan långseglarna i första hand papperskopierade varandras information.
Idag så byter vi ständigt information med varandra genom att kopiera datafiler.
”Ta med ett USB-minne, så kan du få…” är en vanlig replik långseglare emellan. ”Har
du länken till den här informationen på internet?” Vi håller ständigt kontakt
med varandra via kortvågsradion. Det finns nät där vi en gång om dygnet går in
och rapporterar vår position och får höra de andra rapportera sin. Vi skickar
mail till varandra, också via kortvågsradion eller via satellittelefonen, för
dem som har det, men saknar kortvågsradio. Trots detta, så vet alla, att när
man är där ute – då får man förlita sig till sig själv och sin egen besättning.
Väl i Port Resolution så skulle vi klarera in i det nya landet. På Tanna ligger
inklareringen på andra sidan ön, i Lenakel, men vi hade hört att man kunde ta
taxi över ön och göra inklareringen. Vi ropade upp Port Resolutions Yacht Club
och en vänlig man talade om att vi skulle kunna åka och klarera in dagen efter.
Först sa han 6.30 som avgångstid men sedan ändrade han sig till åtta-halv nio
eftersom de skulle se en vm-match i fotboll först.
Göran, Olof på Miss My och Gerhard och Michelle ifrån den franska båten Tara
satte sig på lastbilsflaket och åkte på en två timmar, mycket skumpig färd över
stock och sten till andra sidan.

Vägen till Lenakel

Bitvis bestod vägen bara av två hjulspår och
den gick tvärs över ön och över bergen. När de kom till tulltjänstemannen så
spände han ögonen i den lokala guiden ”Du vet att detta inte är tillåtet
längre! Sedan suckade han och sa till seglarna ”Ni är de sista båtarna vi
kommer att klarera in på det här sättet, nästa som kommer hit skickar jag
tillbaka med oförrättat ärende.” Vi hade tyckt att det var smått otroligt, tänk
er att en båt från främmande land kommer till Karlskrona och så sätter sig
kaptenen på bussen till Kalmar för att klarera in. Och ingen tjänsteman, vare
sig från hälsomyndigheten, tullen eller immigrationsmyndigheten besöker båten.
På många ställen får du inte ens gå i land utan att myndigheterna inspekterat
båt och besättning först. Här åkte vi ”på tur” i två timmar innan vi kom till
myndigheterna. Men, nu skulle det bli ändring! Invånarna i byn Port Resolution
hade försökt förhandla med myndigheterna om att få en person stationerad där
som kunde sköta om myndighetsuppdraget men fått kalla handen. För byn så
betyder det mycket att få besök av ett antal seglare varje år. De spenderar
lite pengar på grönsaker och frukt, de kanske tar en tur till Lenakel och de
flesta besöker vulkanen Mount Yasur. Allt ger små, men viktiga inkomster för
byn. Göran var nere och tittade i hamnen utanför Lenakel. Den var oskyddad och
såg inte ut att vara något alternativ till Port Resolution.
Lenakels “hamn”

Hädanefter så finns
tre alternativ, gå till ön Anatom som ligger söder om Tanna och där du kan göra
en halv inklarering, vilken ger dig möjlighet att fortsätta till Tanna och
därefter till Port Vila, där du gör den riktiga inklareringen och sedan
fortsätta (om du vill besöka fler öar inom Vanuatu). Det andra alternativet
blir att gå till Lenakels oskyddade hamn, klarera in, segla tillbaka runt ön
till Port Resolution för att besöka vulkanen och sedan gå till Port Vila för
riktig inklarering, eller som sista alternativ, gå direkt till Port Vila och
strunta i vulkanen.
Vi tog en tur in till byn. Det här är första stället som vi varit på där
invånarna faktiskt bor i hyddor! När vi kom upp i byn så var det full
aktivitet. De unga männen tränade för en turnering i fotboll. Om vi förstod det
rätt så finns det en serie här, precis som hemma i Sverige. Några hade
fotbollsskor, några spelade barfota, alla lika entusiastiskt!

Flickorna spelade
och tränade volleyboll. I skolan fanns
byns enda tv och det var där alla samlades för att titta på VM i fotboll.
Yachtklubben hade internet, Olof hade mailat till dem och fått svar. Annars var
det nog i skolan man hade uppkoppling. Det fanns gott om mobiltelefoner, men
det hade aldrig funnits någon fast telefoni. Det steget i utvecklingen hoppar
man över. Solceller gav viss elektricitet och när vi kom ner till stranden på
andra sidan så upptäckte vi till vår stora förvåning att där fanns en dusch,
där du kunde duscha av dig i sötvatten efter att ha badat i det salta
havsvattnet.

Vit sandstrand, på andra sidan var stranden svart, lika härlig sand, men svart
Maten lagades över öppen eld,
så det var en härlig blandning av uråldriga seder och modern teknik. Alla nickade och hälsade glatt. Vi kom fram
till en hydda med skylten ”Serah´s Restaurang & Café”. Serah kunde erbjuda
både lunch och middag bara vi talade om att vi skulle komma några timmar i
förväg. Vi pratade lite mer med Serah som berättade att de var ca 400 i Port
Resolution och att skolan bara var för de minsta, de äldre barnen gick i en
annan by och det kom också mindre barn ifrån byarna runt omkring för att gå i
skolan här.
Skolbarnen

Vi rekommenderar alla, som har vägarna hitåt, att besöka Mount Yasur. Det är
den mest tillgängliga vulkanen i världen. Barnen på Miss My, som passat på att
läsa om vulkaner på geografilektionerna, konstaterade att den till och med var
omnämnd i deras lärobok. För att komma dit så var vi tvungna att äntra
lastbilsflaket igen. Vis av erfarenheten från dagen innan så föste Göran in mig
på passagerarsätet. Det var för skumpigt för min klena kroppskonstitution att
skumpa på flaket, tyckte han. Vi var besättningarna från Anniara, Miss My och
Tara. Det tog oss nästan en timme att komma upp till randen av vulkanen. Jag
försökte prata lite med byns chaufför men han talade mycket lite engelska och
verkade inte förstå mycket av vad jag frågade honom om. Däremot talade han
franska, men det gör inte jag… Vanuatu har varit både franskt och engelskt och
det verkar som att fransmännen är de som lyckats ha mest inflytande på
befolkningen. Deras språk, bislama, lär vara en blandning av engelska och
franska och något annat.
Sista biten upp till kratern fick vi gå. Det gick brant uppför och vi var lite
andfådda när vi nådde toppen.

Det gick brant uppför.

Guiden pekade och vi såg att ungefär 100 meter
bort så rök det. Just den här dagen så var vulkanens aktivitet på nivå ett,
vilket innebär att den höll sig lugn. Veckan innan hade den varit på nivå två
och sprutat upp mindre lavastenar alldeles bakom det ställe där vi nu uppehöll
oss. Vid nivå tre börjar man överväga evakuering av byarna runt omkring. Det
senaste, riktiga utbrottet var 1997. Det var fortfarande ljust och även om
ingen sa något så kändes det i luften att folk var lite besvikna. ”Om du kupar
händerna så här”, Kristina visade Lovisa vad hon menade, ” så kan du se att det
flyger glödande lava i luften”. Jovisst,
om man ansträngde sig så kunde man se lite glöd som flög omkring. Men, mörkret
föll snabbt. Vi flyttade oss lite nedåt till höger längs kanten och plötsligt
hördes ett dovt muller från underjorden.
Nu spydde hon ut ett enormt rökmoln, vi kände den sträva lukten av
svavel. Sedan, allt eftersom mörkret föll så visade hon upp sig, Mount Yasur.
Nu kunde vi se hur det glödde rött nedanför oss och rätt som det var sprutade
ett regn av glödande lava upp i luften! Länge stod vi på kanten och beundrade
och förundrades över de magiska aktiviteterna.

När mörkret föll så kunde vi se lavan glöda

Plötsligt sprutade lava upp i luften

Nästa dag var det midsommarafton i gSverige. Vi firade genom att äta Janssons
frestelse (inte riktigt lika gott som i Svlerige, ansjovisen saknar den rätta
kryddningen) och biff och potatisgratäng. Eftersom vi bjudit in fransmännen
också kände Kristina ett stort tryck att åstadkomma en tre-rätters,
(fransmännen verkar alltid äta minst tre rätter), så hon hade gjort underbart
goda minipizzor och Michelle bidrog med kex med en fiskröra på, gjord av
Mahi-mahi som var himmelskt god och dessutom med desserten, en fransk
chokladkaka med syltad ingefära. Inte så
traditionellt midsommaraktigt. Det känns faktiskt inte så viktigt, att fira
midsommar här. Det var mer en ursäkt för att få umgås i glada vänners lag
(precis som om vi behöver någon ursäkt för det!

”Nej, vi kan tyvärr inte hitta något fel på MDI-boxen”
elektrikern såg beklagande på Göran. Så oerhört frustrerande! De hade kommit
från New Marine & Auto Electric Services och mätt spänning hit och dit och
sedan tagit med sig MDI-boxen för att mäta den med ett specialinstrument bara
för att konstatera att de inte hittade något fel. Elektrikern skruvade tillbaka
den och Göran provade att starta motorn på det ”riktiga” sättet. Den sparkade
igång utan några som helst problem! Elektrikern blev riktigt bekymrad och ville
ta loss den och ta med och kolla igenom den en gång till. ”Fel som bara uppstår
ibland är det värsta som finns” förklarade han. Det skulle ta någon dag och vi
bestämde oss för att ta bussen till Fijis huvudstad Suva under tiden.
Taxichauffören Khan, som tog oss till flygplatsen utanför Nadi varifrån vi
skulle ta bussen, berättade för oss om det förestående presidentvalet.
President Bhahamarani(?) förväntas bli omvald med god marginal. Enligt Khan så
är han den förste politiker som verkligen jobbar för folket och inte för att
tillskansa sig själv fördelar. Det viktigaste, tyckte Khan, är att han
avskaffat skolavgifterna, så nu har alla råd att låta sina barn gå i skolan,
inte bara de första sex åren utan även de efterföljande fem som motsvarar vårt
högstadie/gymnasium. Vidare har han infört att man kan få låna pengar, liknande
vårt studielån, för att studera på universitetet. ”Utbildning är viktigt”
tyckte Khan, ”själv var jag jätteduktig i skolan men mina föräldrar var fattiga
och hade inte råd att låta mig gå i skolan. Mina döttrar får bättre chanser än
vad jag hade”.
Vi hoppade på bussen för en fem timmar lång färd runt Viti Levu. På bussen
träffade vi en annan intressant person, Chris W Moore, en oceanograf som
arbetade med tsunamikatastrofer. Han skulle på konferens i Suva, det var ett
samarbete främst med Australien (själv var han amerikan från Seattle). Man kan
aldrig förhindra tsunamier men man har rätt bra kontroll på när de sker och
hans och andras arbete gick främst ut på att försöka nå ut ”the last mile” för
att förvarna människor. ”Vi har bra och avancerade varningssystem. Problemet är
att nå ut till sista länken i kedjan och det är de människor som verkligen
berörs”. Vi funderade lite över Niuatopotapo i Tonga som hade en tsunami 2009
och att det måste vara en delikat uppgift att försöka hitta ett varningssystem
som når ut till alla och under alla förhållanden. Hela södra Stilla Havets
övärld består av vulkanöar och det finns många områden med mer eller mindre
aktiva vulkaner både över och under vattenytan. Och det finns många samhällen
med bristfälliga kommunikationer med omvärlden.
Chris, oceanografen och jag sträcker på benen i Sigatoka

Väl framme i Suva så hade vi lite svårt att tro att detta är en stad med nästan
175 000 invånare. Nu var det söndag och inte så mycket folk på gatorna men
det fanns inte många hus med mer än 6 våningar och de flesta hade inte mer tre.
Vi tog in på City Private Hotel och blev vänligen upplysta om att vi blivit
uppgraderade, från ett 40 dollars rum till ett sextio dollars. Det var tur, för
nu fick vi fläkt på rummet och egen toalett och dusch, visserligen bara med
kallvatten, men ändå. Det var oerhört enkelt, man kan inte förvänta sig så
mycket för 140 svenska kronor, men det var rent och det är det viktigaste!
City Private Hotel

Ett av våra ärenden i Suva var att besöka den australiska ambassaden för att på
ort och ställe ta reda på vad som gäller om man vill ha VISA mer än tre
månader. Men, när vi tog en kaffepaus på söndagseftermiddagen och Göran lånade
dagens tidning så kunde han läsa att, på grund av officiell helgdag i
Australien så höll ambassaden stängt på måndagen. Förbaskat! Varför skulle vi lyckas välja just
den här måndagen? Och vad var det för helgdag i Australien som vi inte har i
Sverige?
Måndagen inleddes med frukost på McDonalds, det enda ställe som var öppet före
klockan nio på morgonen. Sedan skulle vi besöka Papua Nya Guineas ambassad, för
det var vårt ärende nummer två. Vi frågade efter vägen på McDonalds och efter
några minuter så kom en kille ut med en utskrift ifrån internet, där adressen
fanns. Ambassaden skulle ligga precis bredvid Tanoa Plaza Hotel. Ett hotell som
kanske var lite mer luxuöst än vårt… Fördelen var också att vi kunde fråga om
vägen till hotellet när vi kom ut på gatan och få en bra vägbeskrivning dit. Vi
fann snart rätt adress men en portvakt skakade beklagande på huvudet
”Ambassaden har flyttat” sa han, ”vet ni var Fiji Airways ligger?” Vi hade
faktiskt gått förbi det och kunde därför snabbt lokalisera oss tillbaka, nästan
till utgångspunkten utanför McDonalds. Det satt en portvakt här också och hon
sa att hon skulle fråga om de tog emot. Hon försvann upp för en trappa men kom
snabbt tillbaka och skakade på huvudet. ”Tyvärr, det är stängt. Helgdag,
drottningens födelsedag, ni vet” sa hon.
Så båda ambassaderna var stängda på grund av Drottning Elisabeth II:s
födelsedag! Australien kunde vi väl tänka oss, men Papua Nya Guinea? Och varför
hade inte Fiji helgdag, de har ju också band till Storbritannien? Det var i
alla fall tur för oss, nu hade vi hela dagen på oss innan bussen skulle gå att
utforska Suva.
Vi började på grönsaksmarknaden där det var stånd efter stånd med grönsaker.
Mandariner var upplagda i små torn med fem mandariner i varje och de kostade en
dollar. Där fanns hela berg med meloner och ananas. Ljuvligt vackra, ljust
lilafärgade, späda auberginer och kål, morötter, bönor, ingefära, färsk chili
och mycket, mycket mer. Det var fullt med folk och bra omsättning på varorna.
Män körde in sina varor i skottkärror och när de fullgjort sin uppgift så
använde de skottkärran att vila i och ta ett snack med grannen i skottkärran
bredvid. På övervåningen såldes kryddor och kavarötter. Enorma mängder med
kava! Folk måste dricka jättemycket! Khan, taxichauffören sa att fijianerna
inte dricker så mycket sprit, själv var han muslim och nyttjade inte alkohol
eller kava, däremot dricker de kava. ”Och då blir de trötta och vill inte
arbeta” tyckte han.

Affärerna drivs till större delen av indier. Man, (det måste väl ha varit
drottning Elisabeths anfäder, dvs engelsmännen?) importerade indier som
arbetskraft i sockerrörsfälten, vilket har resulterat i nästan hälften av
befolkningen är indier. Nu för tiden har sockertillverkningen inte lika stor
betydelse. Nu är det turismen som är Fijis största och viktigaste inkomstkälla
och indierna står bakom mycket av affärerna. När vi frågade efter vägen till
NPG:s ambassad så blev vi först ivägsläpade till en affär med kläder enbart
Made in Fiji. Vi skulle få bra priser på skjortor och t-shirts och det var
viktigt att vi köpte Fiji-tillverkat, tyckte mannen som uppenbarligen inte var
av indiskt ursprung.
Vi gick på flera hantverksmarknader och där såldes hantverk av både fijianer
och indier. Vi hamnade i ett stånd med trähantverk och mannen visade oss
halvmeter-stora masker i karvat trä. När jag förklarade att vi bodde på en båt
och inte hade plats (vi skulle ju inte köpa något) så plockade han fram en
mindre mask med tillhörande träknivar. ”Fyrtio dollar” sa han och när jag såg
tveksam ut, så prutade han med sig själv, ”Tjugo? Mitt sista pris är femton och
då får du en snäcka också” Tja, vad gör man? Det slutade förstås med att vi
gick ut därifrån med en trämask som vi absolut inte behövde, men som numera
pryder ena skottet i salongen i Anniara.
Vårt nedprutade fynd från Suva

Vi var rätt trötta och nöjda med vår dag (även utan ambassadbesök) när vi satte
oss på bussen för att återvända. Fem timmar och två filmer senare, för det var
en modern buss, steg vi av i Lautoka. Där väntade Khan med sin taxi och
ytterligare en halvtimme senare var vi hemma på Anniara igen.
Elektrikern hittade inget fel på MDI-boxen. Möjligen mår den illa av
vibrationerna från motorn, så nu har Göran, den ständige mekanikern och
fixaren, flyttat den, från motorn till skottet bredvid. Dessutom har han
förberett så att han både kan starta motorn och få generatorn att ladda om
MDI-boxen slutar att fungera igen. Tack för tips från Sverige!

Fijis farvatten är nog de mest snåriga vi har seglat i. Inte
nog med att det är massor av undervattensrev och inte speciellt stora områden
med öppet vatten, dessutom så saknas stora delar av sjökorten. Ja, eller de
finns förstås men stora områden är bara blå. Utan djupangivelser, utan rev, det
finns helt enkelt – ingenting. På vissa ställen finns rev angivna men man kan
se att det är samma symboler som du kan hitta i power-point, en lite slarvig
triangel och ”stjärnor” som liknar pratbubblor i seriemagasin när någon svär,
de där som är taggiga. När vi seglade in
till ön Waya så fanns en ö angiven på sjökortet som inte stod att finna i
verkligheten – mycket frustrerande eftersom man blir osäker på om man verkligen
befinner sig där man tror att man är. När vi seglade söderut från Waya så var
det tre öar som vi först trodde inte fanns men som vi sedan trodde kunde vara
de öar som låg ca 2 NM fel i jämförelse med sjökortet. Dvs i jämförelse med
Navionics sjökort. På Open CPN, som vi har i datorn, så fanns det en ö utmärkt och även den låg på ”fel”
plats. Vi tog en stor lov runt området
där öarna skulle ligga, kanske var det inte öar utan rev som låg där?
Sjökorten i datorn respektive plottern skiljer sig åt och inget av dem stämmer överens med verkligheten. Spännande navigering!

Efter en
timme blev vi upphunna av byn Somosomos stora transportbåt, de gick rätt över ”öarna”
utan besvär. Dagen innan seglade vi nog
10 distans extra, vi seglade runt ett omärkt område, vi kunde inte se att sjön
bröt men det vågar inte sjutton segla där man inte vet om det plötsligt dyker
upp ett rev.
Inseglingen till ön Naviti och byn Somosomo var kantad av rev. Det var
lågvatten och vi hade solen i ryggen vilket gjorde att vi såg reven väldigt
tydligt. Vi gick nära, nära på babords sida och kunde till slut ankra mitt
emellan två rev som var utmärkta med varsitt sjömärke med en grön pil som
pekade uppåt. På Fiji så betyder pil upp att du ska vara på sjösidan om revet.
Pekar pilen neråt så ska du gå mellan pilen och land.

Pil upp betyder att du ska hålla dig på sjösidan om märket

Nu skulle vi in till byn Somosomo och få tillstånd att vara där. Det är mycket
viktigt och byborna tar illa upp om man inte kommer in och presenterar sig och
ger dem waka, som är den nedre delen av kavan och den starkare. Vi hade köpt
fyra knippen med rötter på grönsaksmarknaden i Savusavu och tog med oss två
eftersom motorproblemet gjorde att vi inte skulle gå till så många ställen som
vi tänkt från början. Inne på stranden väntade vi och det tog inte många
minuter förrän en kvinna dök upp och undrade om vi ville bli förda till chefen?
Tack, det ville vi. ”We have a lady chief here” förklarade damen medan vi gick
emellan husen. Det förvånade oss – vi har hört rätt mycket om att det är männen
som styr här. Vi kom snart fram till rätt hus och där möttes vi av en ung
kvinna som förklarade att hon var skollärare och att hon skulle presentera oss
för ”The oldest”.

Vi blev visade in i ett rum med en flätad matta på golvet och
en soffa längs ena väggen. Vi blev bjudna att sitta ner på mattan och
skolläraren förklarade att kvinnan vi skulle träffa låg och sov, men hon skulle
snart komma. Vi frågade om det inte var ovanligt med en kvinnlig chef och det
sa skolläraren att det var. Man ärver titeln inom familjen, men av sju byar på
ön så var det bara Somosomo som hade en kvinnlig chef. Snart uppenbarade sig en mycket gammal kvinna.
Hon slog sig ner på mattan med benen i skräddar-ställning och Göran
presenterade oss med skolläraren som tolk. Vi fick hälsa och ta i hand, dock utan
att resa på oss, för det är mycket ofint, så vi kröp(!) fram till henne. Därefter
klappade hon i händerna tre gånger vilket betydde att hon tänkte tala och tack
så mycket för att ni lyssnar medan jag gör det. Sedan sa hon ungefär att hon
tackade gud för att vi kommit till deras by och välkomnade oss och förklarade
att vi från och med nu var välkomna att ströva fritt i deras by och att använda
deras vatten för att fiska, bada och snorkla. Vi gav henne vår waka och sedan
fick vi gå. Vi blev lite besvikna för vi hade trott att vi skulle få delta i en
sevusevu-ceremoni och dricka kava. Vi gick ut och pratade lite mer med
skolläraren som undrade om vi ville köpa frukt. Det ville vi men vi hade inga
pengar med oss. Kanske i morgon? Det gick bra och då kanske vi ville delta i
gudstjänsten också, det var ju söndag? Vi var tvungna att komma klädda i sulu,
ett tygstycke som går ner kring benen, precis som den samoanska lava-lavan.
Inga problem, Göran har sin, inköpt på Samoa och jag har en liknande ifrån
Thailand som jag brukar använda när jag måste dölja benen. Vi tog adjö och
skulle gå tillbaka till Anniara när ett tiotal män (och en kvinna) ropade oss
till sig. De satt under ett tak av korrugerad plåt på en blå presenning av
plast. Det var uppenbart att de som bäst höll på att dricka kava. Vi slog oss
ner och presenterade oss. En yngre man satt och rörde i en stor skål. Han hade
ett tygstycke som han hela tiden doppade i och vred ur vätskan ur ner i skålen.
Vi tyckte att de var rätt avslappade, de som satt där. De rökte och pratade med
varandra medan mannen tillredde kavan. Enligt traditionen så ska han klappa i
händerna tre gånger och säga ”Jag kommer att vördsamt blanda ”Yaqona” (Yang
gona) till chefen/erna” på sin lokala dialekt. När han blandat färdigt ska han
sedan säga ”Med all respekt, Yaconan är färdig att dricka.” Yacona är det
fijianska ordet för kava. Sedan serverar han kavan i en ”Bilo”, som är en mugg
gjord av ett halvt kokosnötsskal, till den som är högst i rang. När han dricker
ska alla klappa i händerna till dess att bilon är tom, ”Maca” . Sedan skall
blandaren röra sina händer över skålen och klappa tre gånger vilket avslutar
den formella parten av ceremonin. Därefter får alla dricka i tur och ordning
(kvinnorna sist). Vi uppfattade inte alla turerna men vi fick dricka två muggar
var och berätta lite om varifrån vi kom. Hur det smakade? Beskt och lite
jordigt. Den var nog inte så stark, man brukar säga att läpparna blir lite
bedövade, men vi kände inte något sådant. Dock var mugg nummer två betydligt
kärvare än mugg nummer ett, så det blev antagligen starkare ju längre ner i
skålen man kom.
I god tid före klockan tio på söndagen så tog vi jollen in till land för att gå
i kyrkan. Göran hade sin sulu på sig men jag hade shorts under och drog på mig
min långa kjol efter landstigning, den hade blivit blöt annars. Tre, fyra barn
badade på stranden men avbröt sin lek när vi kom och visade oss vägen till
kyrkan. Klockan var bara kvart i tio, så de såg lite undrande ut över att vi var
så tidiga, men förklarade att vi gärna fick gå in, just nu var det
söndagsskola. Vi följde häcken av kroton
till kyrkan och där inifrån hördes glada barnröster som sjöng så det ekade. Vi
gick in och satte oss längst bak. Det fanns tre rader med bänkar och rakt fram
stod en predikstol. Till vänster fanns ytterligare en rad med bänkar och vi
antog att det var körens plats. I bänkraden i mitten pågick söndagsskolan. Ett
femtontal småungar satt och förde något slags samtal med en yngre pastor. Dessemellan
sjöng de. Allt på fijianska så vi förstod förstås inte ett ord. En del ungar
lyssnade uppmärksamt, en del skruvade på sig och hade svårt att sitta still,
men när de sjöng så var alla med på noterna. Så småningom avslutades
söndagsskolan men ungarna satt kvar och nu började kyrkan så smått att fyllas
med folk. Rätt som det var började en kvinna läsa och andra föll in i texten
och läste med. Samtidigt gick folk ut och in. En man kom in med solglasögon och
ett fiskespö i handen. ”Byns original?” tänkte jag. Men det var det inte. När
några viskade för mycket till varandra, eller hotade att somna, så gick han
fram och stötte till dem lite lätt med spöet. Och det var minsann inte bara barnen
han höll ordning på, även vuxna som inte kunde hålla snattran fick en lätt stöt
av fiskespöet. Han var Fijis svar på våra
gamla tiders kyrkstöt. Den gamla ladyn från dagen innan satt placerad bredvid altaret
på en stol längst fram. En annan dam
ledde gudstjänsten som var en blandning av läsande av text, psalmsång (a
capella) och vittnesmål. Efter två timmar släppters vi ut i solskenet igen och
nu var vi inbjudna på lunch till den ledande familjen. Tillsammans med ett
tjugotal andra, satte vi oss på presenningen från gårdagens sevusevu. Alla satt
obehindrat i skräddarställning utom Göran och jag. Jag har ju min onda höft att
skylla på men även Görans knän pekar rätt upp i luften när han ska försöka. Vi fick
sätta oss på huk i stället.
Lunch, skolans lärare sitter bredvid mig med sonen i knäet.

Vi blev bjudna på fisk, kyckling, kassawa och jams.
Fisken och kycklingen var riktigt god
men kassawan var väldigt torr och smaklös, den växte i munnen. När vi ätit
färdigt blev vi hänvisade till att sitta en bit bort och våra platser intogs
genast av två andra. Det var mer än 40 personer som skulle äta, så man fick
göra det i omgångar. Här jobbar man
måndag till fredag, på lördagen förbereder man inför söndagen och då har man
ledigt, går i kyrkan och umgås i familjen. Skolläraren och hennes man kom varje
helg ner till byn, annars bodde de i den by där skolan låg. Vi frågade mannen
om han också var skollärare och då skrattade han och sa att han var hemmaman
och tog hand om deras son som nyss fyllt ett år. Vi blev så paffa att vi inte
kom oss för att fråga hur ovanlig en sådan lösning är?

Hemmamannen

Dagen efter seglade vi vidare till Waya och byn Nalauwaki. Även om husen såg
ungefär likadana ut så såg vi att det här var en by med mer moderniteter. Här
fanns fläktar i kyrkan och utanför stod en jättestor parabolantenn och stora
solpaneler.
Kyrkan med solpaneler och parabolantenn i förgrunden

Förklaringen tror vi ligger i att här fanns ett hotell. Det låg på
andra sidan ön och byn arrenderade ut marken som det låg på. Det var inte
längre än 15 minuters gångväg och vid den här anläggningen var 100 av byns 300
invånare anställda. Den andra byn levde på att sälja kokosnötter och fisk till
Viti Levu, här fanns en helt annan ekonomi. Inte i någon by såg vi några mobiltelefoner,
men vi såg master. Fast, det fanns förstås inga tonåringar hemma, alla var i
skolan när vi var där. I båda byarna
betonade man hur viktigt det är med utbildning. Sex år är obligatoriskt men man
vill att så många som möjligt också ska gå Secondary School, som innebär fem år
till i skolan.
Göran gjorde sevusevu utan mig och dagen efter gick vi över till hotellet. Där
drack vi varsin kall öl! Om ni
visste hur gott det var, efter flera dagar utan något kallare än ca 32 grader
ljummet. Vi kunde fortfarande inte köra motor utan skruvmejsel att tjuvkoppla
med och kunde inte ha kylskåpet igång. Det skulle vi få ordnat när vi kom till
Vuda Marine.

Barnen hjälpte Göran att dra ner jollen till vattnet

Vi stannade sex dagar i Savu Savu som var vår första anhalt
på Fiji. Savu Savu är en liten stad och man ankrar i en av två marinor som har
sina bojar liggande lite hur som helst, vita för Cupra Shed Marina och lite
blekta, rostfärgade för Waitui Marina. Vi låg bara några hundra meter ut och
när vi landat jollen inne vid jollebryggan så var det gångavstånd till allt. Vi
hämtade lite pengar i bankomaten och gick sedan på upptäktsfärd. Det är mycket
asiatiska influenser här och när vi frågade var man kunde äta bra och lokalt så
blev vi hänvisade till en kinesisk och en indisk restaurang. För arton
fijidollar (ca 65 kr) fick vi varsin portion med kyckling och pommes frites med
en liter coca- cola till. Först ville vi beställa öl men restaurangen hade tyvärr
inga rättigheter, ”Men, ni får gärna gå och köpa öl i affären så kan ni dricka
den till er mat” tyckte restaurangägaren. Så begivna på öl var vi dock inte.
Det är riktigt gott(!) med coca-cola när man aldrig brukar dricka det annars.
Efter lunchen gick vi på den lokala grönsaksmarknaden. Där fanns billiga lokala
grönsaker och frukt som papaya, kassawa och tarorötter, och svindyra,
importerade grönsaker som tomater och, faktiskt, morötter. Vi skulle köpa papaya av en tant men hade
ingen växel utan bara en femtiolapp och den kunde hon inte ge tillbaka på,
papayan kostade tre dollar. ”Ta frukten med er och kom tillbaka och betala i
morgon eller nästa gång ni kommer hit” tyckte tanten. Vi tog frukten men kunde
förstås inte med att vänta till nästa dag utan vi gick till marinan och växlade
och gick sedan tillbaka till tanten som såg ut precis som att det var den
naturligaste saken i världen att sälja frukt på kredit till fullständiga
främlingar – Se, de var redan tillbaka och betalade!
Grönsakstanten

I en liten bod med en liten tant föll jag för en liten flätad väska till det
facila priset
av fem dollar (17: 50). Jag hade sett liknande saker i shopen på
marinan men då för 30-40 dollar. När jag
betalat så pekade tanten på en flicka i tioårsåldern och sa att det var hon som
flätat väskan och att det är så svårt att hitta arbete och ett sätt att
försörja sig på när man blir stor är att kunna göra hantverk av olika slag och
sälja. Så nu lärde hon sina barnbarn att fläta väskor och tillverka och måla
traditionella tapa.
En kväll var vi på Yachtklubben och blev underhållna av ungdomar som dansade,
både traditionellt och lite mer upp-poppat modernt. Som det ofta är i den här
delen av världen så var det inget uppträde med inträde utan man förväntas ge en
donation. Pengarna skulle gå till några av klubbens duktiga jolleseglare så att
de skulle kunna åka till Vanuatu och tävla. Efteråt gick vi, tillsammans med
Justin och Rachel från Arcturus och deras två barn på lokal och åt middag,
kycklingben, med betoning på ben, och
ris, tur att det inte kostade mer än 14 dollar för två…
Snart var det dags att dra vidare. Vi gick innanför korallreven utanför Vanua
Levus kust, på en del ställen så nära revkanten så det kändes som om man skulle
kunna ta ett enkelt skutt ner på revet, som låg strax under vattenytan, ifrån
båten och då befann vi oss ändå på över 30 meters djup!

Vi gick alldeles intill revkanten. Fiskare la ut nät uppe på revet
Vi ankrade i en vik för
att nästa dag påbörja en segling som under eftermiddagen, strax innan mörkret
föll, skulle ta oss ut genom en revöppning, ut på öppet vatten. Sedan skulle vi
segla hela natten för att komma fram till Yasawa Group, Fijis västligaste
ögrupp, tidigt på morgonen nästa dag.
Vi anpassade tiden så vi precis lagom kunde smita igenom revet innan mörkret
föll. Det blåste ca 4 m/s och det skulle också ge oss precis lagom fart så att
vi skulle vara framme när det ljusnade. Sollcellerna ger inte riktigt så mycket
ström som vi förbrukar, speciellt inte när det är över trettio grader varmt och
vårt stackars kylskåp går för högtryck. Då får vi starta motorn och låta den ladda
batterierna en stund. Det gjorde vi den här natten också och när det var
färdigt stängde Göran av motorn. Precis när han gjort det kom han på att han
skulle kolla på dieselmätaren hur mycket diesel vi hade kvar i tanken. Han
tryckte på tändningen till motorn – ingenting hände, fullständigt dött! Det
gick helt enkelt inte att starta motorn igen! Jag tog över ratten och Göran
började kolla igenom olika tänkbara fel. Det var långt till morgonen men jag
började ändå fundera och planera hur vi bäst skulle ta oss in i vår tänkta
ankarvik utan motor. Vi kan gärna erkänna det – vi förlitar oss (alldeles för
mycket) på motorn och är inte speciellt duktiga och har inte tränat speciellt
mycket (snarare ingenting alls) på att ankra med hjälp av seglen och utan motor.
Göran kom snart fram till att elektroniken till startmotorn slutat att fungera,
inget vi kunde göra något åt där vi var, mitt ute på sjön. Däremot skulle man
nog kunna ”tjuvkoppla” motorn. Han trodde att han visste hur man ska göra men
var inte riktigt säker och ville inte förstöra något i onödan. Klockan hade
hunnit bli halv två på natten vilket innebar att den var lika mycket + två
timmar mitt på dagen i Sverige. Vi ringde några samtal på vår satellittelefon.
Det är inte ofta vi använder den men nu var det ju nöd… Det visade sig att det
inte var en vanlig torsdag i Sverige, det var Kristi Himmelsfärdsdag och alla
båtverkstäder höll stängt. Då ringde vi till Torgil, som har reparerat båtar i
Ernemar tidigare men som nu ägnar mera tid åt motorcyklar än åt båtar. Han
kunde dock bekräfta att Göran hade rätt i hur man kopplar förbi elektroniken
och startar motorn genom att föra ihop rätt kablar. Det var med stor lättnad vi
hörde brummandet när motorn gick igång. Stänga av igen var sedan ingen konst,
det finns faktiskt en nödstoppknapp på den. Problemen var förstås inte över med
detta, motorn skickade inga signaler till generatorn om att ladda batterierna.
Vi hade en fungerande motor men ingen laddning. Skulle vi nu bli tvungna att gå
direkt till Vuda Point Marina och reparera motorn? Skulle vi aldrig få njuta av
Fiji? Eftersom vi inte hade så mycket varor i kylen så bestämde vi oss för att
stänga av den och då skulle vi klara oss med bara solcellerna i några
dagar. När solen gick upp så passerade
vi revet in till ön Yasawa. Här i Yasawa Group skulle vi njuta av solen, bada
och gå på stranden. Träffa dem som bodde i byn och göra en traditionell sevu
sevu-ceremoni med dem. Det berättar vi om nästa gång.
En mollymawk?

Kvällsfiske på flottar gjorda av långa bambustörar

Valar, alltid lika svåra att fånga på bild