Anniara

Fijis farvatten är nog de mest snåriga vi har seglat i. Inte
nog med att det är massor av undervattensrev och inte speciellt stora områden
med öppet vatten, dessutom så saknas stora delar av sjökorten. Ja, eller de
finns förstås men stora områden är bara blå. Utan djupangivelser, utan rev, det
finns helt enkelt – ingenting. På vissa ställen finns rev angivna men man kan
se att det är samma symboler som du kan hitta i power-point, en lite slarvig
triangel och ”stjärnor” som liknar pratbubblor i seriemagasin när någon svär,
de där som är taggiga. När vi seglade in
till ön Waya så fanns en ö angiven på sjökortet som inte stod att finna i
verkligheten – mycket frustrerande eftersom man blir osäker på om man verkligen
befinner sig där man tror att man är. När vi seglade söderut från Waya så var
det tre öar som vi först trodde inte fanns men som vi sedan trodde kunde vara
de öar som låg ca 2 NM fel i jämförelse med sjökortet. Dvs i jämförelse med
Navionics sjökort. På Open CPN, som vi har i datorn, så fanns det en ö utmärkt och även den låg på ”fel”
plats. Vi tog en stor lov runt området
där öarna skulle ligga, kanske var det inte öar utan rev som låg där?
Sjökorten i datorn respektive plottern skiljer sig åt och inget av dem stämmer överens med verkligheten. Spännande navigering!

Efter en
timme blev vi upphunna av byn Somosomos stora transportbåt, de gick rätt över ”öarna”
utan besvär. Dagen innan seglade vi nog
10 distans extra, vi seglade runt ett omärkt område, vi kunde inte se att sjön
bröt men det vågar inte sjutton segla där man inte vet om det plötsligt dyker
upp ett rev.
Inseglingen till ön Naviti och byn Somosomo var kantad av rev. Det var
lågvatten och vi hade solen i ryggen vilket gjorde att vi såg reven väldigt
tydligt. Vi gick nära, nära på babords sida och kunde till slut ankra mitt
emellan två rev som var utmärkta med varsitt sjömärke med en grön pil som
pekade uppåt. På Fiji så betyder pil upp att du ska vara på sjösidan om revet.
Pekar pilen neråt så ska du gå mellan pilen och land.

Pil upp betyder att du ska hålla dig på sjösidan om märket

Nu skulle vi in till byn Somosomo och få tillstånd att vara där. Det är mycket
viktigt och byborna tar illa upp om man inte kommer in och presenterar sig och
ger dem waka, som är den nedre delen av kavan och den starkare. Vi hade köpt
fyra knippen med rötter på grönsaksmarknaden i Savusavu och tog med oss två
eftersom motorproblemet gjorde att vi inte skulle gå till så många ställen som
vi tänkt från början. Inne på stranden väntade vi och det tog inte många
minuter förrän en kvinna dök upp och undrade om vi ville bli förda till chefen?
Tack, det ville vi. ”We have a lady chief here” förklarade damen medan vi gick
emellan husen. Det förvånade oss – vi har hört rätt mycket om att det är männen
som styr här. Vi kom snart fram till rätt hus och där möttes vi av en ung
kvinna som förklarade att hon var skollärare och att hon skulle presentera oss
för ”The oldest”.

Vi blev visade in i ett rum med en flätad matta på golvet och
en soffa längs ena väggen. Vi blev bjudna att sitta ner på mattan och
skolläraren förklarade att kvinnan vi skulle träffa låg och sov, men hon skulle
snart komma. Vi frågade om det inte var ovanligt med en kvinnlig chef och det
sa skolläraren att det var. Man ärver titeln inom familjen, men av sju byar på
ön så var det bara Somosomo som hade en kvinnlig chef. Snart uppenbarade sig en mycket gammal kvinna.
Hon slog sig ner på mattan med benen i skräddar-ställning och Göran
presenterade oss med skolläraren som tolk. Vi fick hälsa och ta i hand, dock utan
att resa på oss, för det är mycket ofint, så vi kröp(!) fram till henne. Därefter
klappade hon i händerna tre gånger vilket betydde att hon tänkte tala och tack
så mycket för att ni lyssnar medan jag gör det. Sedan sa hon ungefär att hon
tackade gud för att vi kommit till deras by och välkomnade oss och förklarade
att vi från och med nu var välkomna att ströva fritt i deras by och att använda
deras vatten för att fiska, bada och snorkla. Vi gav henne vår waka och sedan
fick vi gå. Vi blev lite besvikna för vi hade trott att vi skulle få delta i en
sevusevu-ceremoni och dricka kava. Vi gick ut och pratade lite mer med
skolläraren som undrade om vi ville köpa frukt. Det ville vi men vi hade inga
pengar med oss. Kanske i morgon? Det gick bra och då kanske vi ville delta i
gudstjänsten också, det var ju söndag? Vi var tvungna att komma klädda i sulu,
ett tygstycke som går ner kring benen, precis som den samoanska lava-lavan.
Inga problem, Göran har sin, inköpt på Samoa och jag har en liknande ifrån
Thailand som jag brukar använda när jag måste dölja benen. Vi tog adjö och
skulle gå tillbaka till Anniara när ett tiotal män (och en kvinna) ropade oss
till sig. De satt under ett tak av korrugerad plåt på en blå presenning av
plast. Det var uppenbart att de som bäst höll på att dricka kava. Vi slog oss
ner och presenterade oss. En yngre man satt och rörde i en stor skål. Han hade
ett tygstycke som han hela tiden doppade i och vred ur vätskan ur ner i skålen.
Vi tyckte att de var rätt avslappade, de som satt där. De rökte och pratade med
varandra medan mannen tillredde kavan. Enligt traditionen så ska han klappa i
händerna tre gånger och säga ”Jag kommer att vördsamt blanda ”Yaqona” (Yang
gona) till chefen/erna” på sin lokala dialekt. När han blandat färdigt ska han
sedan säga ”Med all respekt, Yaconan är färdig att dricka.” Yacona är det
fijianska ordet för kava. Sedan serverar han kavan i en ”Bilo”, som är en mugg
gjord av ett halvt kokosnötsskal, till den som är högst i rang. När han dricker
ska alla klappa i händerna till dess att bilon är tom, ”Maca” . Sedan skall
blandaren röra sina händer över skålen och klappa tre gånger vilket avslutar
den formella parten av ceremonin. Därefter får alla dricka i tur och ordning
(kvinnorna sist). Vi uppfattade inte alla turerna men vi fick dricka två muggar
var och berätta lite om varifrån vi kom. Hur det smakade? Beskt och lite
jordigt. Den var nog inte så stark, man brukar säga att läpparna blir lite
bedövade, men vi kände inte något sådant. Dock var mugg nummer två betydligt
kärvare än mugg nummer ett, så det blev antagligen starkare ju längre ner i
skålen man kom.
I god tid före klockan tio på söndagen så tog vi jollen in till land för att gå
i kyrkan. Göran hade sin sulu på sig men jag hade shorts under och drog på mig
min långa kjol efter landstigning, den hade blivit blöt annars. Tre, fyra barn
badade på stranden men avbröt sin lek när vi kom och visade oss vägen till
kyrkan. Klockan var bara kvart i tio, så de såg lite undrande ut över att vi var
så tidiga, men förklarade att vi gärna fick gå in, just nu var det
söndagsskola. Vi följde häcken av kroton
till kyrkan och där inifrån hördes glada barnröster som sjöng så det ekade. Vi
gick in och satte oss längst bak. Det fanns tre rader med bänkar och rakt fram
stod en predikstol. Till vänster fanns ytterligare en rad med bänkar och vi
antog att det var körens plats. I bänkraden i mitten pågick söndagsskolan. Ett
femtontal småungar satt och förde något slags samtal med en yngre pastor. Dessemellan
sjöng de. Allt på fijianska så vi förstod förstås inte ett ord. En del ungar
lyssnade uppmärksamt, en del skruvade på sig och hade svårt att sitta still,
men när de sjöng så var alla med på noterna. Så småningom avslutades
söndagsskolan men ungarna satt kvar och nu började kyrkan så smått att fyllas
med folk. Rätt som det var började en kvinna läsa och andra föll in i texten
och läste med. Samtidigt gick folk ut och in. En man kom in med solglasögon och
ett fiskespö i handen. ”Byns original?” tänkte jag. Men det var det inte. När
några viskade för mycket till varandra, eller hotade att somna, så gick han
fram och stötte till dem lite lätt med spöet. Och det var minsann inte bara barnen
han höll ordning på, även vuxna som inte kunde hålla snattran fick en lätt stöt
av fiskespöet. Han var Fijis svar på våra
gamla tiders kyrkstöt. Den gamla ladyn från dagen innan satt placerad bredvid altaret
på en stol längst fram. En annan dam
ledde gudstjänsten som var en blandning av läsande av text, psalmsång (a
capella) och vittnesmål. Efter två timmar släppters vi ut i solskenet igen och
nu var vi inbjudna på lunch till den ledande familjen. Tillsammans med ett
tjugotal andra, satte vi oss på presenningen från gårdagens sevusevu. Alla satt
obehindrat i skräddarställning utom Göran och jag. Jag har ju min onda höft att
skylla på men även Görans knän pekar rätt upp i luften när han ska försöka. Vi fick
sätta oss på huk i stället.
Lunch, skolans lärare sitter bredvid mig med sonen i knäet.

Vi blev bjudna på fisk, kyckling, kassawa och jams.
Fisken och kycklingen var riktigt god
men kassawan var väldigt torr och smaklös, den växte i munnen. När vi ätit
färdigt blev vi hänvisade till att sitta en bit bort och våra platser intogs
genast av två andra. Det var mer än 40 personer som skulle äta, så man fick
göra det i omgångar. Här jobbar man
måndag till fredag, på lördagen förbereder man inför söndagen och då har man
ledigt, går i kyrkan och umgås i familjen. Skolläraren och hennes man kom varje
helg ner till byn, annars bodde de i den by där skolan låg. Vi frågade mannen
om han också var skollärare och då skrattade han och sa att han var hemmaman
och tog hand om deras son som nyss fyllt ett år. Vi blev så paffa att vi inte
kom oss för att fråga hur ovanlig en sådan lösning är?

Hemmamannen

Dagen efter seglade vi vidare till Waya och byn Nalauwaki. Även om husen såg
ungefär likadana ut så såg vi att det här var en by med mer moderniteter. Här
fanns fläktar i kyrkan och utanför stod en jättestor parabolantenn och stora
solpaneler.
Kyrkan med solpaneler och parabolantenn i förgrunden

Förklaringen tror vi ligger i att här fanns ett hotell. Det låg på
andra sidan ön och byn arrenderade ut marken som det låg på. Det var inte
längre än 15 minuters gångväg och vid den här anläggningen var 100 av byns 300
invånare anställda. Den andra byn levde på att sälja kokosnötter och fisk till
Viti Levu, här fanns en helt annan ekonomi. Inte i någon by såg vi några mobiltelefoner,
men vi såg master. Fast, det fanns förstås inga tonåringar hemma, alla var i
skolan när vi var där. I båda byarna
betonade man hur viktigt det är med utbildning. Sex år är obligatoriskt men man
vill att så många som möjligt också ska gå Secondary School, som innebär fem år
till i skolan.
Göran gjorde sevusevu utan mig och dagen efter gick vi över till hotellet. Där
drack vi varsin kall öl! Om ni
visste hur gott det var, efter flera dagar utan något kallare än ca 32 grader
ljummet. Vi kunde fortfarande inte köra motor utan skruvmejsel att tjuvkoppla
med och kunde inte ha kylskåpet igång. Det skulle vi få ordnat när vi kom till
Vuda Marine.

Barnen hjälpte Göran att dra ner jollen till vattnet