Anniara

Niuatopotapu! Bara namnet säger ju att man måste segla dit!
Vi tränade på uttalet, new (engelskt uttal) new-a-to-po-ta-pu,
new-a-to-po-ta-pu. Lätt som en plätt! Niuatopotapu är den nordligaste ögruppen
i kungariket Tonga och det var en skumpig färd med kryssbog ifrån Upolu som tog
40 timmar. Vi försöker alltid anpassa så vi kommer in i dagsljus på nya ställen
och här hade vi blivit varnade för att försöka gå in genom revet när det var
mörkt. I en av de informationer som finns på nätet angavs exakta positioner att
följa på vägen in. Det var intressant att jämföra – positionerna låg i
verkligheten exakt på den enslinje som finns utmärkt via sjömärken och ljus i
land och i Navionics sjökort (som vi har i plottern) stämde det exakt medan
Open CPN (som vi har i datorn) visade att positionsangivelserna låg uppe på
revet. Väl innanför revet la sig sjön och vi kunde lugnt sälla oss till de sju
andra båtar som redan låg ankrade. Vårt ankare sög sig fast i sanden, vi kunde
riktigt känna hur det tog tag i botten. Omgivna av rev så kändes det tryggt att
veta att vi satt fast ordentligt.
Egentligen skulle tull, immigrations- och hälsomyndigheter komma ut till båten
innan vi fick gå i land men när vi ropade upp dem så bad de att vi skulle komma
till dem istället ”Ta dingen till nästa by, eller åk in till piren och gå till
nästa by, där ligger tull och immigration”. Vi tog dingen och efter att ha åkt
någon sjömil längs revkanten in mot land så blev vi lite osäkra. Det låg några
hus där men, var det nästa by? Det skulle finnas tre byar på ön och kunde detta
räknas till en by? Vi fortsatte några hundra meter till och när det plötsligt
uppenbarade sig en grävd kanal in genom revet (som bara låg någon eller några
decimeter under vattenytan) så tog vi den in till land och förtöjde dingen i en
båt som låg uppdragen på stranden.
Det var faktiskt en by även om husen inte var så många. När vi gått femhundra
meter så kom vi till en avtagsväg upp mot ”High School” och där på rad låg tre
små hus, de två första var tull och immigration och det tredje var banken. Vi
började med att växla pengar. Vi har, på inrådan från andra långseglare, ”a
whole bunch of dollar” liggande i säkerhetsskåpet och nu passade det bra, vi
växlade 140 dollar och fick 228 pa’anga tillbaka. Här skulle inte finnas mycket
att köpa men inklareringen skulle kosta ca 30 pa’anga plus 100 för
hälsodeklarationen. Inne på tullkontoret möttes vi av en vänlig dam som
plockade och plockade ibland alla papper som skulle fyllas i. Allt gjordes för
hand och vi hade förstås tagit med oss egna pennor (man är väl erfaren). Det
kostade 30 pa’anga och nu behövde vi bara åka till hälsomyndigheterna, som låg
i byn vid ankringsplatsen. Vi åkte tillbaka dit och egentligen ska
hälsomyndigheterna åka ut och inspektera båten, men det behövdes tydligen inte,
damen fyllde i våra papper, det enda hon frågade om var båtens namn och om det
bara var vi två ombord. Sedan ville hon ha 200 (!) pa’anga för
hälsodeklarationen. Nästan 800 kr för ett enkelt papper! Hon förklarade att om
vi låg på ankringsplatsen skulle hon ha 200 och om vi legat förtöjda vid piren
så skulle hon haft 100. Skillnaden är förstås att de ska ha 200 för att åka ut
och inspektera men det hade hon inte gjort och ändå skulle hon ha 200! Och vi
hade bara 198,30. Vi fick åka ut och låna två pa’anga av Brett och Stacey,
pruta gick inte.
2009 härjade en tsunami Niuatopotapu. Nio människor omkom och 142 hus (av ca
300, egen uppskattning) blev totalförstörda. De flesta husen har ersatts av
nya, små hus som står på plintar med en tank för uppsamling av regnvatten
bredvid och en solfångare på taket.
Typiska hus med vattencisterner

Vi fick veta att det finns internet på
skolan, åtminstone ibland. Det fungerade inte så länge vi var där. Redan första
dagen mötte Göran en grabb i tioårsåldern som frågade om han hade någon penna.
Göran och “vår” grabb

Vi besökte skolan och den såg rätt välutrustad ut men det verkar som om varje
elevs familj måste stå för skrivmaterial.
Skolan såg ut som en vanlig skola
Elever i skoluniformer

Vi gav honom både pennor och block
och dessutom några t-shirts som vi fått av sonen till en av Gudruns fd
kollegor. Grabben blev överlycklig! Varje gång vi såg honom efter detta så bar
han den röda Billabong t-shirt som han fick första gången vi träffade honom.
Sia jobbar på tullkontoret och är också lite av ansvarig för turismen på ön.
Därför anordnade hon en rundtur med en liten lastbil en av dagarna vi var där. Hon kunde ta femton personer men när vi såg
den lilla lastbilen så verkade det omöjligt att vi skulle kunna åka femton
personer plus Sia och hennes knappt två-åriga dotter Little Sia, som också
skulle följa med. Familjen från Division II hade efteranmält sig och eftersom
de var fem personer så tog vi för givet att de skulle få vänta till nästa
tillfälle som skulle bli några dagar senare. ”Nejdå”, sa Sia ”det går bra,
några kan åka inne i bilen med mig och Little Sia” När samtliga seglare
klättrat upp på flaket så syntes inte lastbilen. Bakpå stod en liten skylt, Max
last 850 kg…
Hela gänget på Sias lilla lastbil

Vi fick besöka några kvinnor som flätade mattor av palmblad. Det är tydligen
det som säljs ifrån Niuatopotapu, till övriga Tonga och på export. Överallt på
verandorna till husen hängde palmblad på tork. Främst är det kvinnorna som
flätar, de sitter i öppna hus, på golvet med benen i kors och arbetar. De
kvinnor vi mötte var äldre och de blev överlyckliga när det visade sig att
Division II hade med sig läsglasögon till dem. Det måste vara ett elände att
hålla på med detta pilliga arbete och inte kunna se ordentligt.
Så mycket lättare med nya glasögon

De flätade inte
bara mattor utan också korgar, väskor, underlägg, hattar och skålar.
Skickligt arbete

Lite längre upp på ön besökte vi plantagen där Sias svärfar (och kanske också
hennes man?) arbetade. De tillämpade svedjebruk på marken under palmerna och
odlade bananer, tarot, papaya och blad som användes som sallad och till spenat.
En del av plantagen där man odlade tarot

En av de andra båtarna hade klarerat in när läkaren på ön var närvarande på
hälsomyndigheten och han hade berättat att Tongas folk upplever ett enormt
hälsoproblem just nu. Istället för att leva på de produkter som naturen ger,
inklusive fisk från havet och kycklingar och grisar som de själva föder upp och
det man odlar så handlar man mer och mer ifrån affärerna. När dieten ändras så
drabbas en stor del av befolkningen av allvarlig diabetes.
Vi fick tillfälle att köpa både papaya och bananer ifrån plantagen och det var
välkommet, frukten och grönsakerna ifrån Samoa var på väg att ta slut.
På kvällen anordnade Sia en potluck för seglarna. Var och en tog med sig något
och Sia bidrog med lamm, grillat i aluminiumfolie på en glödbädd.
Sia förbereder potlucken

Lamm tillagat på glödbädd

Alla deltog
med liv och lust utom Bella Vitas besättning som jobbade med att täta den läcka
i förpikens skylight som de upptäckt på vägen till Niuatopotapu. Alltid är det
någon som har problem, klimatet och saltet sliter hårt på våra båtar.
Någon dag senare anordnade Sia en vandring upp på bergen på ön. Hennes två
söner deltog som guider och vägvisare, på en del ställen fick de hugga sig fram
med machete.
Macheten i arbete
Brant uppför
Svindlande utsikt

Riktiga vandrarkängor hade varit att föredra men de flesta seglare
bar gymnastikskor. Guiderna hade flip-flops (den ena saknade dessutom en sko).
Det var inte lika mycket vandring som klättring och en del av färden gick längs
med bergsryggen och med en vindunderlig utsikt ut över ön och dess omgivningar.
När alla stannade för att ta rast så klättrade den yngre pojken vigt upp i palm
och började slänga ner kokosnötter som snabbt öppnades så att deltagarna kunde
släcka törsten med kokosvattnet.
Vig som en apa…

Nerfärden var lika brant och vådlig som
uppfärden och till och med de tioåriga tvillingarna från Division II och tvillingarna från Yindee Plus stannade
upp för att se var de satte fötterna.
Brant nerför

Det kommer ett lastfartyg en gång i månaden. Det har med sig ”allt” som kan
behövas. Mat och byggmaterial t ex. Båten kom medan vi var där och det var liv
och rörelse på kajen när den kom.
Fullt med folk på kajen
Det var lite trångt för lastfartyget att vända innanför revet

Många har släktingar på annat håll som får se
till att de saker man behöver inhandlas och lastas på båten. Här på ön finns
absolut ingenting, allt måste fraktas ifrån andra ställen i Tonga och det mesta
kommer ursprungligen ifrån New Zeeland. Tonga har, till skillnad från övriga
öar i området, aldrig varit koloniserat även om man haft visst beskydd av
Storbritannien och nu på senare år ifrån Nya Zeeland. Sia frågade oss om vi
möjligen hade någon tolvvoltslampa som vi inte behövde eftersom en av deras
gått sönder och de inte hunnit få med någon med denna sändning. Vi har bara små
lampor till båten men de fick en av dessa och kan nog koppla till den till
elsystemet på något sätt. Vi kan förstås inte göra någon större skillnad men
det känns ändå bra att kunna bidra med något litet.
Little Sia med en av tvillingarna på Division II

Det började med att vi tog ut alldeles för mycket kontanter
– i den alldeles förträffliga valutan ”tala” som man använder på Western Samoa.
Vi skulle gå in på banken och växla till oss ”pa’anga”, den valuta som används
inom konungariket Tonga. Vi hade läst att på de flesta Tongaöarna så saknas
bankomater (och i en del fall också bankkontor), däremot så vill de ha rejält
betalt för inklareringen och då i sin egen valuta. För att underlätta vårt växlingsärende så tog
vi ut tala i bankomaten och gick sedan in på banken för att växla till oss
pa’anga. ”Vi har tyvärr slut på den valutan” sa en vänlig dam inne på banken.
Tre besök på tre olika banker gav samma resultat, inga pa’anga stod att uppbringa.
Då återstod bara att göra av med de samoanska pengarna på klokast möjliga sätt
innan vi på söndagen skulle lämna landet. Inklareringen på Niuatopotapu fick
väl ordna sig på något vis.
Det blev två turer till mataffären, som faktiskt hade ett rätt bra sortiment
och sedan bestämde vi oss för att fylla tre av våra dieseldunkar. Pengarna
skulle inte räcka till 60 liter diesel men skulle Göran ändå kosta på en taxi
så var det lika bra att fylla på så mycket som vi kunde. Bensinstationen måste
ju rimligtvis ta kort för det som fattades i kontanter. Patrick på Egret skulle
också tanka diesel så han och Göran slog sig ihop om en taxi och for iväg.
Bensinstationen tog givetvis inte kort! Taxin som väntade på att få köra
seglarna tillbaka till marinan fick ta en extra sväng med Göran till närmaste
bankomat. Bara han nu fick ut några pengar – alla bankomater accepterar inte
våra europeiska kort.
Det blev värre än så, bankomaten svalde kortet! Om det nu inte hade varit
lördag så hade Göran kunnat gå in på banken och fått tillbaka sitt kort, men nu
var banken stängd och vi förväntades lämna landet senast under söndagen
eftersom vi klarerat ut! Och Patrick och den obetalda dieseln stod och väntade
på honom på bensinstationen. Göran tog taxin tillbaka, hämtade Patrick och
lånade 150 tala från en fransk båt så att han kunde betala och få med sig vår
diesel. Sedan föreslog taxichauffören att de skulle åka ner till det stora
kontoret i centrum, ”För, det jobbar säkert någon där, även att det är lördag”
trodde han.
Han hade rätt, på banken fanns flera anställda i arbete och de hjälpte till med
telefonnummer till det företag som sköter bankomaterna. ”Nja, det är ju helg
och då måste vi ha tillstånd från bankdirektören att öppna bankomaten och ge
tillbaka ditt kort”. Nytt telefonnummer, men ingen som svarade. En annan
bankanställd la sig nu i ärendet och förklarade i vilken by bankdirektören
bodde. Det vara bara för Göran att ta taxin dit.
Familjen var samlad i deras Fale men själva bankdirektören, hon var på
affärsresa till Israel. Inte heller hennes man, som kanske kunnat hjälpa till,
var hemma. Någon i familjen visste vem som var vice bankdirektör och efter
kontakt med honom kunde äntligen tillstånd ges till serviceföretaget att öppna
bankomaten. Mannen som skulle sköta om det hela bodde i en by på andra sidan
Upolu och hade ingen bil. Vi fick därför betala en taxi för att transportera
honom till bankomaten i Apia. Dessutom fick han ta en extra sväng eftersom det
krävs två separata nycklar och nyckel nummer två förvarades hos en kollega som
bodde en bit bort, vid sjukhuset.
Äntligen kunde så Göran få tillbaka sitt kort och hämta ut tillräckligt med
pengar för diesel och för taxiresor, kors och tvärs över ön. Det blev den
dyraste diesel vi någonsin köpt…

Att Robert Loius Stevensson är författaren till
Skattkammarön, det vet väl varenda barnunge men att han också har skrivit Dr
Jekyll and Mr Hide? Eller att han led av en lungsjukdom som ändade hans liv när
han bara var 44 år gammal? Han var dessutom både advokat och ingenjör, förutom
författare. Det och mycket mer fick vi veta när vi besökte hans hem utanför
Apia på Upolu. Han tillbringade sina sista fyra år där och ligger begravd uppe
på en kulle ovanför hans hem.
Robert Louis på en målning som ska visa två sidor av honom, dr Jekyll och Mr Hide

På terassen till höger om huset står en magnifik staty i trä och den
symboliserar slutet på kannibalismen på Samoa. Där fanns en kung som hette
Malietoa. Varje dag serverades kokta unga män på hans bord och de hämtades från
alla delar av Samoa. Det kallades för The Chief’s Day. De dödades på en flat
mjuk sten och sedan bands armar och ben upp så att det såg ut som om de satt
där – levande. I den ställningen blev de sedan stekta. Det fanns gott om folk
runt omkring som hjälpte och skyddade kungen, antagligen ett bra sätt att undgå
att själv bli offer. De tog också del av festandet även om kungen alltid
förbehöll sig rätten att äta upp hjärtat. En dag när Malietoa blivit äldre så
kom två unga män ifrån Fafine på Savaii. De hade rest hela natten för att komma
fram till kungen på morgonen. De unga männen visste vad som väntade dem och de
satte sig på stranden och kved och förbannade sitt öde. Kungens son
Polualeuligana, som tillbringat natten på en udde i närheten hörde dem. Han frågade vilka de var och varför de
klagade så? De förklarade och Polualeuligana blev starkt berörd av deras öde.
”Här”, sa han, ”ta det här palmbladet och klä in mig som jag vore en fisk som
skulle stekas.” De gjorde så och tog sedan med kungasonen till kungen. När
kungen såg den stora fisken så blev han väldigt nöjd och sa åt sina män att
genast tillreda den. Men männen såg att det var Polualeuligana och drog av
honom palmbladen. Kungen blev helt förskräckt och undrade hur sonen kunde göra
så mot honom. Det slutade med att kungen lovade att sluta äta människokött och
med det försvann kannibalismen på Samoaöarna.
Kungasonen insvept i palmblad

Det kändes skönt att veta att inga kannibaler skulle lura ute i buskarna, nu
när vi hyrt bil och skulle utforska ön. Faktum är att vi har skrivit förut om
hur vänliga polynesierna är, både på Marquesas och Sällskapsöarna men här
framstår de, om möjligt, som ännu vänligare.
Första dagen avverkade vi östra sidan av ön. När vi korsat Upolu och kommit ner
till södra sidan så ville vi en tur längs stranden, men vägen dit var inte
färdig, enligt en vänlig man som vi pratade med. Däremot kunde vi ta en
promenad genom regnskogen, ca 700 meter till ett stort träd. Självklart kunde
vi inte motstå att gå på en knappt röjd stig i 90 % luftfuktighet och 30
graders värme och med bara flip-flops på fötterna för att se ett träd… Det var
ett gigantiskt träd med ett gigantiskt rotsystem.
Stora rötter

På östra sidan ligger de flesta av turistattraktionerna och vi besökte snällt
Togitogiga Waterfall (fast man kunde bara se det på avstånd) och ett lite
mindre vattenfall i nationalparken Ole Pupu Pu’e. Här finns de flesta av Samoas
550 växter representerade och ca 30 % av dem är endemiska, dvs de finns bara på
de Samoanska öarna.
Vattenfallet

Vi började fundera på lunch. Hela vägen vi åkt hittills hade kantats av hus och
öppna gästhus, Fale, men vi hade inte sett en enda restaurang. Vi kom till To
Sua där det finns djupa bassänger med naturlig förbindelse med oceanen utanför.
Vi bestämde oss för att bada i den djupaste bassängen där man först går en
brant stig och sedan klättrar ner för en tolv meter hög stege ner i det svala
vattnet. Till vår stora glädje fann vi en liten restaurang med Fish’n chips för
endast 10 tala (30 kr) och lät oss väl smaka innan det var dags att klänga
nerför stegen. Vattnet var underbart skönt och vi undersökte hålet som man kan
simma igenom och komma ut till saltvattnet. Tyvärr var inte tidvattnet rätt
annars hade vi både snorkel och simfötter med oss. Vi tillbringade nästan hela
eftermiddagen vid To Sua och åkte sedan på sightseeing från bilen runt den
nordöstra sidan av ön.
Här badade vi

Vi hade träffat Brett och Stacey första gången för tre dagar sedan och nu hade
vi tillbringat en hel dag tillsammans med dem. Göran körde och Brett hängde ut
genom fönstret i baksätet och fotograferade. Ibland satt han till och med
utanför bilen. Det hade varit hur lättsamt som helst och lätt att komma överens
om var vi skulle stanna och vad vi skulle se. Det kändes därför helt naturligt
att säga ja när de förklarade att de gärna följde med även nästkommande dag, vi
hade hyrt bilen för två dagar.
Vi åkte i flera timmar och bara njöt av att titta på människorna, djuren och
naturen som vi passerade. Att ta paus för att gå på toaletten är lite
besvärligt när vägen kantas av hus och det inte finns någon McDonalds där man
kan slinka in på toaletten utan att någon ser. Vi hittade en liten resort
(hotell med bungalows) där vi stannade och gick in på restaurangen. Stacey
pratade en lång stund med ägarinnan om vad det skulle kosta om vi ville bo där
en natt, hur länge i förväg man måste boka – och om vi bara ville komma och äta
middag, vad hade de då att erbjuda? Det var en lång procedur för att komma åt
en toalett…
Kartan är kanske inte den allra bästa och när vi åkt en lång stund på en
grusväg som slingrade sig i serpentiner nerför berget så började vi undra om vi
missat någon avfart och skulle behöva vända för det här kunde väl ändå inte
vara huvudvägen? Längst ner gick vägen igenom ett vattendrag och Göran körde
genom 20 cm högt vatten. Men snart kunde vi se på skyltarna att vi var på rätt
väg så det var bara att fortsätta. Vi gick in i en affär för att köpa något att
dricka och kom ut med varsin tallrik med curry, affären hade färdiglagad mat
till salu. Vi satt på trappan utanför och åt och när vi var färdiga kom en
vänlig man och tog hand om våra sopor. En glass fick avsluta måltiden.
Äta bör man…

Vid en liten by som heter Lefaga ligger Return to Paradise Beach. Det är alltså
här man spelade in filmen Return to Paradise (om ni har sett den?). Vi åkte ner
där för att se om vi kunde bada. Inne i byn träffade vi 5-6 ungar som spelade
boll och när vi pratade med dem så kom snart en dam ut och började prata med
oss. Hon presenterade sig som Shirley och sa att hon bodde där i byn och att hon
jobbade med undervisning av barnen. Vi blev inbjudna till en liten pratstund
och det tackade vi förstås inte nej till, vi vill gärna få ta del av ”det
riktiga livet” på de platser vi befinner oss. Vi tog av oss skorna och fick gå
in på deras altan utanför huset. Shirley förklarade att deras Fale inte är
riktig färdigbyggd ännu, den gamla förstördes av vågorna vid förra årets orkan,
deras hus ligger helt nära strandkanten. En Fale är ett helt öppet hus med tak
som hålls uppe av pelare.
Typisk Fale

I Lefaga har man ett jämnt antal pelare på kortsidan
eftersom pelarna symboliserar byäldste och i Lefaga har man två byäldste som är
jämbördiga och då kan man inte ha en pelare i mitten (som är förmer än de som
står runtomkring). Vi blev presenterade för en av dem, det var Shirleys mormor,
en helt förtjusande dam på 89 år som satt med oss och berättade om byn och
familjen. Shirley, hennes man, mormor
och en handikappad brorson bodde i huset. Sedan fanns Shirleys mamma och pappa,
hennes tioåriga dotter och hennes syster med en knappt ettårig dotter i en
lägenhet i Apia. Fadern var en högt uppsatt tjänsteman på
Utbildningsministeriet och systern verkade också arbeta med utbildning. De
hade, förutom huset i Lefaga och lägenheten i Apia, ett hus uppe i bergen som
de flyttade till under orkansäsongen.
Vi blev serverade kokosvatten direkt ur kokosnöten av två allvarliga ungdomar
som skyndsamt drog sig tillbaka så fort de serverat. Här är det de äldsta som
talar först! De yngre får ta hand om sina småsyskon och dessutom serva de vuxna.
Stacey hade en uppgift i en bok som talar om att (trots all vänlighet och
kärleksfullhet) självmordsfrekvensen ibland barn är bland den högsta i världen
ibland samoanska barn, de får axla för stort ansvar och får utföra för mycket
arbete när de är små, en del av dem orkar helt enkelt inte…Hemskt och väldigt
avlägset från våra curlingföräldrar!
När vi skulle gå så tackade Shirley för att vi kommit och hälsat på och att hon
hade fått ta vår tid(!) Hon bjöd dessutom in oss till middag tillsammans med
hennes familj nästkommande dag som var en söndag. ”Ni behöver inte gå till
kyrkan, be det kan man göra hemma” sa hon, ”men om ni kommer klockan ett så får
mina föräldrar träffa er”. Vi förklarade
att vi bara hyrt bilen den dagen men att vi skulle höra med biluthyraren om vi
kunde få ha bilen en dag till. ”Vi hoppas på det” sa vi. ”Vi ber för er, så
behöver ni inte hoppas, då blir det så” förklarade Shirley bestämt och så blev
det naturligtvis också.
Nästa dag åkte vi med lite fjärilar i magen till en alldeles speciell middag.
Stacey var lite orolig för att vi skulle behöva äta först och att vårt värdfolk
skulle äta sedan. ”Vad förväntas då, ska vi sitta kvar och titta på när de äter
eller ska vi åka hem?” funderade Stacey. Allt ordnade sig till det bästa, när vi
kom så blev vi presenterade för dem alla och snart kom det fram både mat och
dryck. Vi blev förstås bjudna att ta för oss först av dolmar lika dem vi ätit
på kulturcentret, tarot, bröd, fisk, corned beef med sallad och tomatsallad,
men sedan tog hela familjen för sig och vi lät oss alla väl smaka. Drycken var
förstås kokosvatten direkt ur kokosnöten. Under tiden som vi åt så fortsatte
vårt intressanta samtal från gårdagen och vi fick bland annat veta att gamla
mormor medverkat i filmen. Det var intressant att notera att hon, till skillnad
mot gårdagen, idag var nästan helt tyst. Vi såg inte heller till Shirleys man,
han var upptagen med att laga mat. Idag var det Shirleys mamma och pappa som
stod för tyngden i samtalet. De berättade om den resort som ska öppna i
november och som ligger i slutet av byvägen. Ägarna till anläggningen har
försökt att få arrendera all mark på den sidan men den här familjen ville inte
släppa ifrån sig sin mark till ett arrende på 60 år(inga andra än samoaner får
äga mark) som skulle göra att de inte fick tillgång till strand och fiske. Vi
tyckte oss förstå att det fanns ett visst tryck ifrån andra i byn som gått med
på detta men kunde inte annat än sympatisera med den här familjen som ville
behålla sina egna anor och traditioner. Det berättar en del om hur komplicerat det
är – utveckling behövs, men till vilket pris?
Shirleys pappa berättade också med stolthet om alla ungdomar som åker (främst)
till Nya Zeeland och studerar för att sedan komma tillbaka och göra nytta i
sitt hemland.
Alla tillsammans

Några trevliga timmar förflöt och vi fick bli vänner med Shirleys syster, Super
Roani på Facebook. När vi kom hem hade hon redan lagt ut en bild på oss och dem
tillsammans. De hoppades alla att vi skulle komma och besöka dem igen nästa
gång vi kommer till Western Samoa och det lovade vi att göra.
Endast för er som läser vår blogg! Göran i lavalava!

Marinan var bara halvfull när vi kom till hamnen i Apia på
Western Samoa. När vi gled in innanför vågbrytaren förstod vi varför, hela den
yttre sektionen var raserad och pontonerna hängde på trekvart. Förra årets
stora orkan hade förstört den och mycket annat på Western Samoa. Vi fick en
oskadad plats på den yttre bryggan men kunde snart flytta in till den inre. Det
var mycket bättre eftersom den yttre saknar både vatten och el efter orkanen.
Vi har hamnat i en lyxtillvaro – tillgång till både vatten och el och det är
bara att kliva ner på bryggan när man ska iland. Så lyxigt har vi inte haft det
sedan i slutet av mars då vi låg i Shelter Bay Marina i Panama.
Efter att ha haft besök av fyra myndigheter och därefter förklarats friska och
deklarerat vårt innehav av sprit och elektroniska prylar var det dags att
uppleva Western Samoa. Vi promenerade till centrum och blev intensivt
uppvaktade av två olika män som ville sälja lavalava, det traditionella tygstycke
som både män och kvinnor bär som kjol här, till oss. De förklarade att pengarna
skulle gå till deras kindergarten. Eftersom jag intensivt ogillar den typen av
säljargument ”köp så gör du en god gärning” så ville jag först inte köpa någon
men när en av dem kom tillbaka och erbjöd oss sin sista för halva priset så
köpte vi den.
Vi besökte ett kulturcentrum som är uppbyggt bakom turistinformationen. Där kan
man varje dag ta del av samoanska traditioner. Många av dessa har varit på väg
att försvinna eftersom samoanerna har tagit djupt intryck av de kristna
missionärer som kommit hit och släppt en hel del av sin egen kultur. I elfte
timmen har man börjat återuppliva gamla traditioner och hantverk som annars
hotade att försvinna.
Kokospalmen är något av det viktigaste som finns på öarna i Stilla Havet. Man
äter innanmätet och dricker kokosvattnet, man utvinner kokosmjölk och använder
ytterhöljet på nöten till bränsle och bladen till att fläta korgar och täcka
tak mm mm. Vi blev förevisade hur man gör en skål av palmblad och fick själva
försöka oss på att fläta en krans att ha på huvudet. Resultatet var väl –
sådär. Guiden berättade att här är det mannen som lagar mat. Han påstod att det
berodde på att det är ett så hårt jobb att laga den. Först ska man klättra upp
i palmerna och hämta ner nötter, sedan ska man knäcka dem och sedan ska
innanmätet rivas osv.
Först ska man klättra upp efter kokosnötterna

Sedan ska man riva innanmätet

Han demonstrerade hur man gör en ”kåldolme” av tarotblad
och fyller med kokosmjölk, sedan lägger man andra blad utanpå och efter det så
kokas allt på en stenbädd. Stenarna, där man eldar måste komma ifrån en flod,
annars spricker de när man eldar. På stenbädden lades allt som skulle lagas,
dolmar, fisk, tarot och bananer och sedan täcktes allt med palmblad.
Maten tillagas på en stenbädd och allt sveps in i palmblad

Under tiden som maten lagades gick vi och tittade på när kvinnorna gjorde tapa.
Traditionella tygstycken där den största är så stor att man kan använda den som
lavalava. En av kvinnorna demonstrerade hur hon skar barken och innanbarken av
en smal trädstam.

Det var från ett mullbärsträd och guiden berättade hur noga
det var att knipsa bort grenar så snart de växte ut så att man fick en så slät
stam som möjligt. Kvinnan skalade skickligt hela stammen som var avsågad till
ca 1,5 meters längd och fick fram ett stycke med ca 8 centimeters bredd. Med
hjälp av ett skarpt snäckskal och vatten bearbetade hon materialet för att
sedan driva ut vattnet med hjälp av ett snäckskal med en mjukare kant. Därefter tog hon fram en träklubba med två
räfflade sidor och två släta. De räfflade, förklarade guiden, var för tapan, de
släta för kvinnans man, om han var dum.
Materialet bearbetas med snäckskal och vatten

Bearbetning med träklubba

Det såg ut att vara ett utomordentligt tungt arbete att bearbeta materialet som
blev bredare och bredare allteftersom kvinnan slog på det. Till slut vecklade
hon ut det och det som från början varit ett band om 1,5 x 0,08 m var nu ett
stycke på 2 x 0,4 meter. Det lades ut på golvet för att torka och (precis som i
våra matlagningsprogram på tv)så tog man
fram ett färdigtorkat. Detta lades på en träplatta med utskuret mönster och
beströks med lervatten. Detta upprepades flera gånger för att etsa in mönstret.
Själva tapan fick läggas på i åtminstone två lager för där det funnits en kvist
var det också hål i materialet. När
tapan klistrats ihop med hjälp av lervattnet och torkats i solskenet så
återstod det konstnärliga arbetet att fylla i mönstret, traditionellt görs
detta med växtfärger och med hjälp av ett stort(4-5 cm) fröskal som har en skarp
spets. Samma fröskal används till halsband, då de är vackert röda.
Materialet måste torka

Och sedan läggas ut på en utsirad platta
Resultatet

Vi köpte en tapa med mönster av en sköldpadda och fortsatte sedan till en grupp
med män. De satt i en ring med en man liggande i mitten. Här pågick tatuering
på traditionellt vis! Det innebär att mönstret slås in i huden med en hammare
som slås på stålpiggar. Mycket smärtsamt och därför satt männen runt omkring och
höll och fläktade mannen som blev tatuerad. Under tiden som tatueringen pågick
fick vi inte ta några bilder och inte heller stå bakom tatueraren och kika över
hans rygg – det skulle störa konstnärsutövandet. Göran har funderat på att
skaffa sig en tatuering när han är här, men efter att ha beskådat detta så
verkar det inte så intressant längre…

Tatueringsverktyg
Traditionell samoansk tatuering

Den sista gruppen vi besökte var män som gjorde olika arbeten i trä. Att skära
mönster till tapa är förstås en del av det hela men de täljde också stora runda
skålar med rundade ben. Någon i publiken frågade hur lång tid det tar att tälja
en sådan skål? På Samoa, fick hon veta, är det inte så noga med tiden, det får
ta den tid det tar, kanske två dagar?

Vår guide med en träskål

Nu var det dags att återvända till maten och medan vi åt så bjöds vi på
underhållning med musik, sång och dans. ”Dolmarna” var fantastiskt smakrika och
goda, fisken likaså medan både taroten och bananerna var tämligen torra och
smaklösa. Vi fick maten serverad i varsin korg som flätats tidigare på dagen
och blev bjudna på kokosvatten direkt ur kokosnöten därtill. Sången och dansen påminner om det vi sett på
Marquesasöarna men vi kan konstatera att även här har kristendomen gjort
intrång. Medan kvinnorna på Marquesas dansade i bastkjol och BH-överdel så
dansar kvinnorna här i långa klänningar som täcker axlar och barm.

Vi träffade Stacey och Brett ifrån båten Bella Vita när vi var på
kulturcentret. Tillsammans med dem bestämde vi oss för att hyra en bil i två
dagar och utforska resten av Upolu, ön som vi är på. Två dagar som sedan blev
tre – men det får ni höra om nästa gång!

Suwarrow! Namnet låter inte som övriga i Polynesien med flera vokaler staplade ovanpå varandra. När vi tittar närmare på historien så visar det sig, mycket riktigt, att namnet inte alls är polynesiskt (eller franskt, eller engelskt) utan korallrevet med sin stora lagun och sina små öar har namn efter den ryska båt, Suvarov, vars besättning “upptäckte” ön 1814. Stavningen har sedan ändrats för att passa till uttalet. Suwarrow är en av Cook Islands 15 öar och nationalpark. Sex månader om året får seglare besöka ön och då finns nationalparksvakter stationerade här. För närvarande är de två stycken, Harry som är boss och Charlie som anordnar allt praktiskt och guidar. Vi är den åttionde båten som besöker ön i år och när vi kom in och ankrade bakom Anchors Island så var vi sammanlagt tio båtar i viken. Charlie kom ombord och sprutade pliktskyldigast med lite insektsmedel och sedan fick vi ta dingen in till land med våra skeppspapper, för nu var det dags för pappersexercis! Suwarrow är ingen officiell angöringshamn men du gör ändå någon slags inklarering här. Vi fyllde i papper och fyllde i papper – tulldeklaration, hälsodeklaration, besättningslista mm mm. Harry förmanade oss också om att vara rädda om nationalparken och gav oss ett papper med föreskrifter att läsa igenom. Det ville han dock ha tillbaka, han hade bara ett exemplar! Vi löste problemet genom att fotografera hans papper för senare genomläsning och med det lät han sig nöja.
Det är långt till allt ifrån Suwarrow

Dagen efter gick vi på upptäktsfärd runt ön och Göran passade på att ta den enda cache som finns på Cook Islands. Det var lågvatten och vi kunde vandra runt hela ön och beundrade olika fossil av koraller längs vägen. Ute på norra udden växer en buske som är förvillande lik Ölandstok, lågväxande med gula blommor, det känns som att växtbetingelser är lite lika, kalkmark och oändligt blåsande. Lite varmare här dock.
Lite likt Öland

På väg tillbaka så mötte vi Dinah och Bruce ifrån den nya zeeländska båten Margarita och de förklarade att de skulle fråga om vi kunde få ha en barbecue och en potluck på kvällen? En av reglerna för nationalparken är att inga livsmedel får föras i land. Men till det räknas inte när man ska ha barbecue (om man bjuder in tillsyningsmännen) så visst fick vi ha fest! Det tog en bra stund innan vi begrep att potluck är detsamma som knytkalas, men det gick bra ändå. Dinah berättade att på Nya Zeeland så heter det “Ladie’s Plate” på grund av att damerna går först med tallrikarna med mat och sedan kommer herrarna efter med flaskorna. En kvinna som inte kände till begreppet hade en gång tagit med sig sin finaste tallrik – tom.
Alla yachties började samlas vid tretiden, det blir mörkt vid sex så en barbecue börjar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset. Alla hade tagit med något – från pastagratäng till popcorn. Det blev en salig blandning och alla blev mätta och belåtna.

Barbecue

När solen gått ned så underhöll barnen från Sirius med en sång om Gull-lock och de tre björnarna och sedan sjöng Harry och Charlie en traditionell sång ifrån Cook Islands.

Charlie anordnar utflykter till de andra öarna. Det är inte tillåtet att ge sig i väg på egen hand utan man måste följa med honom i hans aluminiumbåt. Vi oroade oss en del för priset, 10 dollar per man var inget bekymmer men, sedan ville han ha 5 liter bensin per person också och ombord på Anniara fanns för närvarande 7 liter bensin totalt. Dessa behövde vi ha till vår jollemotor. Vi åkte in och förklarade problemet för honom och han sa som det var – utan bensin, ingen utflykt. Dan, som hade tänkt åka på utflykt nästkommande dag förbarmade sig och sa att han kunde bidra med bensinen i utbyte mot att vi tog med lunch till honom också. En utmärkt deal för oss!
Charlie skulle hämta oss vid klockan åtta morgonen därpå och när han dök upp punktligt klockan nio(!) så började vi få våra misstankar bekräftade, trots vad alla guideböcker och Görans GPS som ställer om sig automatiskt sa, så var vi en timme fel. Vi hade väntat länge på att de andra seglarna skulle dyka upp vid tre dagen före men trott att det mer berodde på att tiden inte är så viktig, när ingen dök upp till barbecuen förrän en timme senare. Nu visste vi! Vi var sex personer som skulle på utflykt, vi, Dan, Jerry från Destartes och James och Magdalena från den australiensiska katamaranen Encantada. Jag tjuvkikade på Jerrys klocka och fick bekräftat vad vi redan visste, vi var en timme för tidiga.
Charlie tog fram en presenning när vi skulle åka och beordrade oss att dra den runt oss. Lagunen är stor och ordentliga vågor slog upp vatten kring fören vilket skulle blött ner oss ordentligt utan presenning. Vi kurade och kikade emellanåt upp för att försöka se vart vi var på väg. Efter en kvart-20 minuter så saktade Charlie farten och snart fick vi kliva ur, för att vadande ta oss iland på Gull Island, den ö som härbärgerar mest fåglar i lagunen. Det är häckningstid och vi kunde gå helt nära de bon där de antingen låg ägg eller små fågelungar av Fregattfågel, Boobies och vad vi tror är Sooty Terns (någon slags tärnor är det i alla fall). Visst flög fåglar upp omkring oss i stora moln men på marken visade de ingen större rädsla. Det märktes tydligt att de inte ser människan som en fiende, vilket kändes oerhört fascinerande. Dagen innan hade vi dessutom sett en Booby som lugnt satt sig i Encantadas dinge och låtit sig klappas av James. Den som var mest orolig var Encantada
skatt – Boobies (havssulor) är rätt stora fåglar…
Många fåglar var det…

Stora…

Och små…

Efter Gull Island förde Charlie oss till Seven Islands, där vi gick i land på den största ön. Det såg ut som en framsida på en resebroschyr till Paradiset, kritvit strand, turkost hav och gröna, vajande palmer.
Resebroschyrsvackert

Charlie tog oss med upp bland palmerna där han fångade tre stora kokoskrabbor till kvällens barbecue. Han sa åt oss att akta oss noga, deras klor är tillräckligt starka för att knipsa av ett finger och de släpper inte taget! Vi lade märke till att även de mindre krabbor som bor i olika snäckskal lät sig väl smaka av de kokosnötter som låg utspridda på stranden. Kokoskrabborna klättrar lätt upp i palmerna och vi såg flera stycken, klättrande, i samma träd. Som besökare är du förbjuden att fånga krabbor, därför kändes kvällens stundande barbecue extra lyxig.
Klättrande krabba

Efter lunchen var det dags att snorkla på revet. Vi snorklade sakta längs med revet och det var fascinerande att se de stora torn av koraller (sk korallhuvuden) som sträckte sig upp mot ytan, en del säkert tio-femton meter höga på havsbotten. Själva revet stupade helt brant ner omkring tio meter. Återigen saknade vi den där undervattenskameran, det är svårt att beskriva hur det ser ut… För första gången såg vi ett i högsta grad levande rev. Korallerna lyste i gult, grönt, rosa, blått, ja alla regnbågens färger! Det fanns inte så mycket fisk men det räckte faktiskt att ha korallerna att titta på.
Nöjda med förmiddagens upplevelser återvände vi till Anniara för en stunds vila innan Suwarrow bjöd in till barbecue på kokoskrabba. Lika avslappnat och trevligt som kvällen före och grillad krabba var en riktig delikatess!
Mums!

Vår visit här sammanfaller med fullmånen då lågvattnet är som lägst (och högvattnet som högst)och det gör att vi kan gå ut på revet intill Anchor’s Island när det är lågvatten. Inte heller det är riktigt tillåtet men ber man om lov och inte går för nära nästa ö som är förbunden med revet så går det bra. En dag tog vi en promenad där och gick försiktigt omkring uppe på korallerna och beundrade alla färger och formationer på nytt. Vi såg några ålar som blivit instängda av tidvattnet och något som jag tror heter Sea-snugs, som stora tjocka sniglar med små armar som skopar in sand i sin mun, äter upp de bakterier som finns i sanden och renar den, ut i andra änden kommer sedan långa strimlor av renad sand.
Sea-Snug

Vi hade lagom kommit tillbaka till Anniara när vi fick se att Charlie och en av grabbarna från en australiensisk båt åkte omkring och visade upp en fisk på 4-5 kg som de fångat. Först skulle vi ta ett dopp i vår stora, turkosblåa swimmingpool och sedan var det dags för ny barbecue! Livet är fantastiskt!
Detta stycke oexploaterad natur är något av det bästa vi upplevt hittills på resan. De besökare som kommer hit är seglare (ca 150 båtar/år). Det finns inga kryssningsbåtar som kan ta sig innanför revet, inga hotell. Här finns ingen el och inget internet. Gemenskapen mellan seglarna är otvungen och hjärtlig. Några kommer och andra avseglar. I morgon 21/8 räknar vi med att segla mot Western Samoa, det kommer att ta 5 dagar och där kan vi komplettera med bilder. See You!

Två månader! Så mycket tid har vi spenderat i Franska
Polynesien. Det hade inte räckt med två år för att utforska denna underbara del
av vår jord. Det är så små öar så att när ni tittar på Google Earth var vi
ligger ankrade så verkar det som om vi har ankrat mitt ute i Stilla Havet. Och
ändå är dessa öar så fyllda av liv – människor, fåglar, träd och växter! På
muséet i Papeete fick vi lära oss att artrikedomen både bland växter och djur
är begränsad- öarna här är isolerade och en hel del av växter och djur är
införda hit av människan.
Enligt arkeologerna kom människan hit för ca 1200-1500 år sedan. De första som
kom till Fiji och Tonga från södra delen av Kina gjorde det för 4000 år sedan
men efter det så tog det ytterligare ett par tusen år tills de utforskade den
östra delen av Stilla Havet och fann och befolkade Sällskapsöarna, Tuamotus- och Marquesasöarna. Det är svårt att föreställa sig vad som drev
dem att fortsätta att utforska Oceanen och sedan att bosätta sig här? Och vilka
duktiga sjömän de måste ha varit, de seglade emot både vind och strömmar för
att ta sig österut.
Polynesiernas segelfartyg

Öarna är så tudelade med 90% (eller mer?) av otillgängliga
berg och däremellan flikar av bördiga dalar som tränger in som kilar i
bergen. Vi har ju besökt byar som än
idag saknar förbindelse landvägen med andra byar på samma ö. Speciellt de av
Sällskapsöarna vi besökt (Tahiti, Moorea och Bora Bora), saknar förbindelse
tvärs över öarna och folk bor på en liten remsa längs med strandkanten med en
enda väg som går runt ön och de mäktiga berg som reser sig över dem. Här på
Bora Bora bor det också folk ute på korallrevet, både flygplatsen och de flesta
hotellen är också belägna där. Flygplatserna på Kanarieöarna, till exempel,
ligger ju när vattnet men detta är ett strå vassare, här får du använda båt för
att ta dig till och från flygplatsen.
Tuamotus å andra sidan består endast av korallrev, några hundra meter breda och
bevuxna med i stort sett bara kokospalmer. Människan har fört in brödfrukt-
pamplemoussier och lite andra växter, inte minst blommor. Det är ändå
fantastiskt att det bor människor på dessa remsor. Det är inte utan att man
förstår deras oro för jordens uppvärmning, det behövs inte många meters höjning
för att öarna ska försvinna i havet!

Rangiroa, Tuamotus

Människorna som bor här, rör sig i ett makligt tempo. Om det beror på värmen
eller att väldigt många är lite runda, vet vi inte. Bilarna, som ter sig många
(eftersom det oftast bara finns en väg) rör sig också mycket långsamt, sällan
mer än 50 km/h. Det är också kutym att köra åt sidan och släppa förbi den som
eventuellt har lite mer bråttom samtidigt som man tutar före hårnålskurvorna
för att undvika kollisioner. Alla är
otroligt vänliga och hjälpsamma och mer än en gång har vi fått ta emot gåvor
från människor som vi mött i olika sammanhang. Folk klär sig i starka färger som kontrasterar
vackert till deras mörka ögon och mörka hy. Endast skomodet är detsamma för
alla – de går alla klädda i flip-flops. En vacker dräkt kan ackompanjeras av de
enklaste badskor.
Skomodet

Vi kommer att sakna Marquesas, Tuamotus och Sällskapsöarna, vi vill gärna
återvända hit! Jag skriver inte Franska Polynesien, för som Holler på Ou Poa sa
”Jag är inte fransk, jag är en äkta Marquesian! Mycket av polynesiernas kultur
och historia har gått förlorad i och med européernas ankomst på 1700-talet och
utvecklingen fram till nu, låt oss hoppas att det som finns kvar kan bevaras.

Första intrycket av Marquesasöarna

Vita sandstränder

Vackra Fatu Hiva, längst från civilsationens Tahiti

Frukternas Dal, Nuku Hiva

Himlen speglas i vattnet inne i skogen

Hibiskus

Allestädes närvarande Bougain-villea

Vi hade ankrat i Baie D`Opunohu vid ön Moorea. Viken och
dalen innanför den utgörs av en kollapsad vulkan, vilket har skapat ett bördigt
område omgärdat av branta bergssidor. Anniara låg helt skyddad och rörde sig
knappt i det blanka vattnet. Här inne kunde
ingen ana att det blåste 12-15 m/s ute på öppet vatten.

Lägg märke till hur liten båten Alegria ser ut i jämförelse med bergssidan

Vår turistkarta gjorde reklam för ett delfinarium som Pia blev lite nyfiken på.
Vi bestämde oss för att försöka ta oss dit även om det låg ett bra stycke ifrån
vår vik. Jollen tog oss in till stranden och vi drog upp den under några
kokospalmer. I sanden var det fullt med hål efter kokoskrabbor, men ingen
verkade vara hemma, vi såg inte en enda när vi gick förbi. Det fanns i stort
sett bara en väg, den som följde kusten runt ön. På Tahiti hade vi ju liftat med viss framgång
och därför satte vi upp tummen även här. Det var lördag så vi hade inget större
hopp om att någon buss skulle dyka upp inom rimlig tid. Det är inte ens säkert
att det fanns någon kollektivtrafik på Moorea, möjligen en och annan skolbuss.
Efter bara en liten stund så stannade en pick-up med två vuxna i framsätet och
två ungar i baksätet. På flödande franska och med många gester förklarade
föraren att vi gärna fick åka med på flaket. I sällskap av två barncyklar och
en stor kylbox klamrade vi oss fast och sedan bar det av mot den
turistanläggning som bland många andra attraktioner också hyser möjlighet att
bada och simma med delfiner. För oss långseglare var det som att komma in i en
annan värld. Vi har betraktat dessa strandhotell på avstånd och nu gick vi med
våra avklippta jeans och blekta t-shirts rätt igenom poolbaren där eleganta
turister serverades drinkar på poolkanten och där de betalade mer för en middag
på restaurangen än vad vi gör av med på mat för en hel vecka. Vi gick ut på
bryggan och åt vår medhavda pamplemoussier och drack lite vatten innan det var
dags för Pia att anmäla sig till att bada med delfiner.
Det var tre delfiner i bassängen och den Pia och tre andra fick träffa var en
hanne på nitton år. Den var fantastiskt väldresserad och gjorde precis som
tränaren visslade till den (de kommunicerar endast med visselpipa, inte med
tal), en upplevelse även för oss som stod på kanten och tittade på.

På hemvägen fick vi lift med ytterligare en pick-up, denna hade säten på
sidorna så det var riktigt bekvämt. Föraren bjöd oss på mineralvatten som han
köpte i en affär, han tyckte väl att vi såg törstiga ut, och sedan skjutsade
han oss hela vägen tillbaka till D`Opunohu.
Dessa fantastiska, generösa och vänliga människor!
Liftning

Rolf och Jin, på en svensk båt vi inte träffat på tidigare (han var från
Vissefjärda) tipsade oss om att det fanns ett ställe där man kan simma med
rockor. De skulle själva dit och kunde visa vägen, men eftersom vi har en
relativt liten motor på vår dinge så gav vi oss i väg i förväg, de skulle
säkert komma ifatt oss. Vi gick några
distans och la oss sedan och väntade på de andra. När vi drev för nära revet så
startade Göran motorn och så snurrade vi runt ett tag och sedan drev vi en
stund igen. Vi fick besök av Gendarmeriet (franska polisen) som kom i en stor
ribbåt och undrade om vi hade problem? Efter en lång stund av väntande kom
äntligen de andra och det visade sig sedan att platsen där vi kunde simma med
rockor var utanför samma hotell som vi besökt dagen innan, men nu kom vi
förstås sjövägen.
Rockorna var en upplevelse! Helt orädda strök de tätt intill oss och simmade
runt och under oss. En seglarskola med två instruktörer och en hel hop med
ungar var också där och en av instruktörerna matade rockorna med fisk. Rockorna
blev då så närgångna att de till och med var innanför t-shirten på en del av
barnen. Runt oss simmade hela tiden ett
gäng med black-tipped reef shark.
En rocka kommer emot oss

Pia skulle flyga hem tidigt på onsdagsmorgonen så vi bestämde oss för att gå
tillbaka till Papeete på måndagen. Väderleksrapporten utlovade hård vind med
vågor på 4-4,5 meter. Färden över blev minst sagt skumpig och blöt. Pia
klamrade sig fast i sittbrunnen och böjde snabbt ner huvudet varje gång en våg
sköljde över. Ibland lyckades hon sticka
upp ansiktet precis lagom för att våg nummer två skulle överfalla henne. Det tog sex timmar att forcera drygt 22 NM
och det var med viss lättnad vi kunde smita in i kanalen mellan revet och
Tahiti. Omedelbart innanför revet så försvann vågorna och när vi gått förbi
flygfältet som ligger alldeles i vattenbrynet så fick vi även lä för
vinden. Snabbt snodde jag ihop en
pizzadeg för nu var vi hungriga och en halvtimme efter att vi bundit fast oss
vid samma boj som vi haft innan färden till Moorea kunde vi sätta tänderna i en
”Baggio a la Anniara ”
(fyllning med bacon, cayennepeppar och lök). Gissa om det smakade!

Det tog mig två dagar från det att jag fått frågan ”-syns vi
på Tahiti?” tills att jag hade beställt och betalt resan. Jag är inte resvan
och brukar inte ta riktigt så snabba beslut, men när skulle den här chansen
dyka upp igen? En vecka senare lyfte jag från Arlanda. Resan tog mäktiga 27h
och när jag landade på Tahiti var jag ganska mör.

Mitt bagage var försvunnet så jag var en timma sen. När jag
kom ut i ankomsthallen stod de i alla fall där. Gudrun och Göran, brunbrända
som pepparkakor, lite vilda såg de ut med hästsvans båda två och något smalare
än förut. Dessutom fanns det en glöd i deras ögon.. äventyr?! Jag vill också
ha, tänkte jag. Får man det i paradiset?

Anniara låg på boj utanför Marina Taina. Detta innebar en 10
minuters resa med jolle mitt i svarta natten. En hel skock av båtar låg intill
henne och jag tyckte det var som att försöka hitta sin bil på A6 parkering, dvs
en nål i en höstack. Göran hade pannlampan på och vad spelade det för roll
egentligen? Jag var på plats i paradiset.

Solen går upp kl 6 här och ner kl 18, så det gäller att utnyttja
de ljusa timmarna. Den första morgonen vaknade jag vid 8 tiden och innan jag
öppnat ögonen spred sig ett leende över mitt ansikte. Sängen gungade lite skönt,
bakom mitt högra öra kluckade det mot skrovet och det var varmt, skönt varmt.
Den utsikt som mötte mig när jag kom upp var fantastisk. Vattnet runt båten är
djupblått, lite längre ut är det turkost och sedan kommer bränningarna där det
slår upp vita skummande vågor. Åt andra hållet ligger Tahiti med höga gröna
berg. Det hörs musik, människor som pratar och tuppar som gal. Luften är
behagliga 27-28 grader och i vattnet är det 30. Efter en vecka när jag åter ser
solen gå upp över Tahiti får jag nästan nypa mig i armen. Det är helt galet.
Jag ÄR i paradiset!
Vågorna rullar in över revet

Solnedgång

Jag definierar mig som en landkrabba som älskar vatten.
Antingen är jag i det, bredvid det eller på det på isen eller i snön. Sällan på
en båt. Första gången jag seglade var med G och G får två år sedan. Nu får jag öva upp min balans. Vissa dagar
gungar det rejält. Gudrun är uppvuxen med att segla och Göran har lärt sig i
vuxen ålder. Båda är mycket kunniga. Jag vet att jag är på en säker båt. Vi går
över till en ö som heter Moorea. Den ligger 22 distans från Tahiti. Anniara
kränger på de höga dyningarna. Vi seglar en stund sedan går vi för motor. Jag
som trodde det var mest obekvämt att segla! Ena stunden ser jag bara hav för
att i nästa stund bara se himmel, i 4 timmar. Jag klamrar mig fast, men gläds
över att jag slipper må illa. Göran och Gudrun är lugna som filbunkar. För dom
är det här vardag, men det är ett helt äventyr för mig. När vi ankrat upp och
jag äntligen vågar gå på toaletten, så ser jag mig i spegeln. Håret står på
ända och jag ser faktiskt lite vild ut. Det gungar i paradiset!

Viken där vi ankrade på Moorea

Tahiti är ett land med mycket färger. Människorna är härligt
chokladbruna, leende, artiga och vänliga med färgglada mönstrade kläder. De är
ganska frodiga och tar sig fram i sakta mak till fots. När de åker bil går det
betydligt snabbare och bilar finns det i massor. Landet i sig består också
mycket av färger. Havet som går från djupblått till turkosgrönt och vitt i
skummet. De höga gröna kullarna med många olika slags skog och vackra buskar
med rosa, lila och röda blommor. Vid stranden är det oftast en skog av palmer.
Jag som bara sett enstaka palmer i kruka förut. Här är de fyllda av kokosnötter
och vajar i vinden mot blå himmel. Vi missar att bussarna inte går på söndagar
och blir upplockade av en vacker, tatuerad, muskulös tahitier med höftskynke,
som dessutom är vänlig. Det här måste vara paradiset!! En annan dag väntar vi
länge på bussen och en liten tandlös tant i dräkt och flipflops, bekymrar sig
mycket om att vi ska komma på rätt buss. Det är sådana de är, Tahitierna.
Vänliga och artiga. Hit vill jag komma tillbaka!
Mann en som gav oss lift när bussarna inte gick

Jag skulle kunna skriva massor om hur fint här är, men detta
får bli det sista. Oss emellan, det här hotellet har förutom omtänksamhet och
värme, sköna sängar och egen koj, frukost när man önskar och riktigt god mat.
FANTASTISK utsikt och en enorm varm pool. Jag rekommenderar det å det varmaste,
men som sagt låt det stanna oss emellan. Skulle alla förstå hur bra det är så
skulle nog Anniara sjunka och Göran och Gudrun ge upp och komma hem. Min
semester har verkligen varit fantastisk och det är tur att jag har några år på
mig att fundera ut hur jag ska kunna återgälda denna gästfrihet. Hälsningar Pia
i PARADISET