Anniara

Det tog mig två dagar från det att jag fått frågan ”-syns vi
på Tahiti?” tills att jag hade beställt och betalt resan. Jag är inte resvan
och brukar inte ta riktigt så snabba beslut, men när skulle den här chansen
dyka upp igen? En vecka senare lyfte jag från Arlanda. Resan tog mäktiga 27h
och när jag landade på Tahiti var jag ganska mör.

Mitt bagage var försvunnet så jag var en timma sen. När jag
kom ut i ankomsthallen stod de i alla fall där. Gudrun och Göran, brunbrända
som pepparkakor, lite vilda såg de ut med hästsvans båda två och något smalare
än förut. Dessutom fanns det en glöd i deras ögon.. äventyr?! Jag vill också
ha, tänkte jag. Får man det i paradiset?

Anniara låg på boj utanför Marina Taina. Detta innebar en 10
minuters resa med jolle mitt i svarta natten. En hel skock av båtar låg intill
henne och jag tyckte det var som att försöka hitta sin bil på A6 parkering, dvs
en nål i en höstack. Göran hade pannlampan på och vad spelade det för roll
egentligen? Jag var på plats i paradiset.

Solen går upp kl 6 här och ner kl 18, så det gäller att utnyttja
de ljusa timmarna. Den första morgonen vaknade jag vid 8 tiden och innan jag
öppnat ögonen spred sig ett leende över mitt ansikte. Sängen gungade lite skönt,
bakom mitt högra öra kluckade det mot skrovet och det var varmt, skönt varmt.
Den utsikt som mötte mig när jag kom upp var fantastisk. Vattnet runt båten är
djupblått, lite längre ut är det turkost och sedan kommer bränningarna där det
slår upp vita skummande vågor. Åt andra hållet ligger Tahiti med höga gröna
berg. Det hörs musik, människor som pratar och tuppar som gal. Luften är
behagliga 27-28 grader och i vattnet är det 30. Efter en vecka när jag åter ser
solen gå upp över Tahiti får jag nästan nypa mig i armen. Det är helt galet.
Jag ÄR i paradiset!
Vågorna rullar in över revet

Solnedgång

Jag definierar mig som en landkrabba som älskar vatten.
Antingen är jag i det, bredvid det eller på det på isen eller i snön. Sällan på
en båt. Första gången jag seglade var med G och G får två år sedan. Nu får jag öva upp min balans. Vissa dagar
gungar det rejält. Gudrun är uppvuxen med att segla och Göran har lärt sig i
vuxen ålder. Båda är mycket kunniga. Jag vet att jag är på en säker båt. Vi går
över till en ö som heter Moorea. Den ligger 22 distans från Tahiti. Anniara
kränger på de höga dyningarna. Vi seglar en stund sedan går vi för motor. Jag
som trodde det var mest obekvämt att segla! Ena stunden ser jag bara hav för
att i nästa stund bara se himmel, i 4 timmar. Jag klamrar mig fast, men gläds
över att jag slipper må illa. Göran och Gudrun är lugna som filbunkar. För dom
är det här vardag, men det är ett helt äventyr för mig. När vi ankrat upp och
jag äntligen vågar gå på toaletten, så ser jag mig i spegeln. Håret står på
ända och jag ser faktiskt lite vild ut. Det gungar i paradiset!

Viken där vi ankrade på Moorea

Tahiti är ett land med mycket färger. Människorna är härligt
chokladbruna, leende, artiga och vänliga med färgglada mönstrade kläder. De är
ganska frodiga och tar sig fram i sakta mak till fots. När de åker bil går det
betydligt snabbare och bilar finns det i massor. Landet i sig består också
mycket av färger. Havet som går från djupblått till turkosgrönt och vitt i
skummet. De höga gröna kullarna med många olika slags skog och vackra buskar
med rosa, lila och röda blommor. Vid stranden är det oftast en skog av palmer.
Jag som bara sett enstaka palmer i kruka förut. Här är de fyllda av kokosnötter
och vajar i vinden mot blå himmel. Vi missar att bussarna inte går på söndagar
och blir upplockade av en vacker, tatuerad, muskulös tahitier med höftskynke,
som dessutom är vänlig. Det här måste vara paradiset!! En annan dag väntar vi
länge på bussen och en liten tandlös tant i dräkt och flipflops, bekymrar sig
mycket om att vi ska komma på rätt buss. Det är sådana de är, Tahitierna.
Vänliga och artiga. Hit vill jag komma tillbaka!
Mann en som gav oss lift när bussarna inte gick

Jag skulle kunna skriva massor om hur fint här är, men detta
får bli det sista. Oss emellan, det här hotellet har förutom omtänksamhet och
värme, sköna sängar och egen koj, frukost när man önskar och riktigt god mat.
FANTASTISK utsikt och en enorm varm pool. Jag rekommenderar det å det varmaste,
men som sagt låt det stanna oss emellan. Skulle alla förstå hur bra det är så
skulle nog Anniara sjunka och Göran och Gudrun ge upp och komma hem. Min
semester har verkligen varit fantastisk och det är tur att jag har några år på
mig att fundera ut hur jag ska kunna återgälda denna gästfrihet. Hälsningar Pia
i PARADISET