Anniara

”Vi tar till höger här framme” Nya Zeeland tillhör inte EU
men har ändå ”eu-skyltning” med bruna skyltar som visar vägen till olika
sevärdheter. Nu hade vi tagit bilen för att åka på julparad i Kerikeri men eftersom
vi hade en stund på oss före julparaden skulle gå av stapeln så passade vi på
att se oss omkring i Kerikeris omgivningar. Den bruna skylten ledde oss till
Stone Store, en av de äldsta byggnaderna på Nya Zeeland byggd enligt europeiskt
samtida mönster.
Stone Store

Vi har bara skrapat på ytan men uppfattningen som bibringas
oss som turister är att historien börjar(!) omkring 1800. Abel Tasman kom först,
redan 1642 och sedan kom Cook 1769-70 då han kartlade öarna och omkring 1800
började kolonister och missionärer att anlända. Första missionsstationen
byggdes 1815. Maorierna kom förstås ca 800 år tidigare och deras ursprung
beskrivs ifrån hur de levde när européerna anlände. År 1840 skrevs Waitangitraktatet
under av 39(!) maorihövdingar och i och med det så blev Nya Zeeland en brittisk
koloni. Traktatet skulle också syfta till att skydda maoriernas rätt till sitt
land men väpnade konflikter under 1860-talet ledde till att mer än 40 % av
maoriernas jord konfiskerades av britterna. Maorierna var ca 150 000 när européerna
anlände men krig och sjukdomar ledde till att de endast var 42000 kvar vid
sekelskiftet 1900. Idag utgör maorierna ca 10 % av Nya Zeelands befolkning.
Nedanför Stone Store rinner en liten å. Tvärs över ligger ett stenparti som vid
den här tiden på året är nästan torrlagt så det var bara att göra som de
rödfotade måsarna – promenera över till andra sidan. Jag passade på att fotografera några stora
andfåglar. Ett par där den ena är nästan helt svart och den andra brun med vitt
huvud. Som vanligt irriterar det mig när jag inte vet vad de heter.
Vilken art?

Stenen vi går
över är full med små grytor, urgröpta av lösa stenar som filat och filat på
berget till dess att håligheterna uppstått.
En gryta, ca en halvmeter i diameter och lika djup

Vi besöker Rewa Village. En replica av en liten maorisk by. Byarna var befästa,
man krigade mot varandra (och senare även mot engelsmännen) och möjligen
förekom också kannibalism. Man levde på att jaga, fiska och odla sötpotatis och
tarorötter. Hus och kanoter var konstfärdigt
utsmyckade och man smyckade den egna kroppen med tatueringar. Hyddorna var av
vass/gräs och otroligt låga. Hövdingens hus var störst, men även det av
oansenlig storlek.
Inte ens två meter upp till nocken

Mest utsmyckat var
det lilla huset på fot som användes för att förvara heliga ting. Det låg granne
med medicinmannens bostad.

Detalj av utsmyckning på “fågelholken”

För att
skydda den egna maten så hade man ett litet ställe bredvid jordkällaren där man
lade ut mat för att locka eventuella små djur dit istället för till den ”riktiga”
maten.
Jordkällaren och råttornas eget förråd

Rödmålade trästatyer markerade
gränsen för områden som var tapu – förbjudna. Liknande statyer finns över hela
det polynesiska området men det är bara på Nya Zeeland som de räcker ut tungan
åt dig.

När vi blivit mättade på maorisk kultur så var det dags att besöka julparaden i
Kerikeri. Vilken kontrast! På huvudgatan paraderade osannolika fordon med
änglar och jultomtar, de flesta från olika skolor och förskolor runt Kerikeri.

tomtar och änglar

Vi fick snart nog och tog bilen en sväng norrut. I Whangaroa möttes vi av en
doft av läder och motorolja. Det var bilutställning! Stolta bilägare förevisade
sina klenoder utanför hotellet på den enda lilla gatan utmed stranden. Alla
drack öl och trivdes på äkta kiwi-vis. Danskarna har sitt gemyt och det måste
finnas något ord på engelska eller maori som motsvarar det. Finns inte ordet så
finns i alla fall känslan – kiwigemyt.

Vi har redan varit mer än en månad på Nya Zeeland
och tiden går väldigt fort! Under fyra veckor hade vi Anniara förtöjd inne i
marinan. Vi njöt av att bara kunna hoppa ner på bryggan och gå in till land och
alla faciliteter.
“Vår” långa brygga i marinan

Sedan vi lämnade Europa för snart ett år sedan så har vi
legat vid brygga vid fyra tillfällen. Resten av tiden har vi legat för ankare
eller på boj och åkt jolle för att ta oss fram och tillbaka till Anniara.
Ända sedan vi lämnade Sverige har vi haft ett tidsschema att följa, över
Biscaya före första hälften av augusti -12, till Kanarieöarna under oktober,
över Atlanten i december osv för att till slut utnyttja ett bra väderfönster
under oktober-november -13 för att nå Opua, NZ. Efter knappt 18 000 NM
eller 33 225 km är vi nu på andra sidan jordklotet. ”Så här långt bort
hemifrån har du aldrig varit” är en fras som Göran har upprepat med jämna
mellanrum under vår seglats över Stilla Havet. Och aldrig har vi varit längre
bort än nu. Därför känns det skönt att stanna upp ett tag, att inte ständigt
vara på väg. Fast vi har förstås flyttat ut på en boj, marinans lyxliv blir i
längden för dyrt för oss.
Första veckorna i land gick åt till att fixa till Anniara. Sedan startade ”All
Points Rally”.

Egentligen startade det redan på Tonga och är en slags regatta
där båtar som ska segla till Opua NZ får lite hjälp med väderutsikter osv under
färden och det hela avslutas med en vecka i Opua med seminarier och
festligheter. Vi har fått höra om allt från hur elektriska strömmar påverkar
anoder och (i sämsta fall) genomföringar, till riggning, till hur man tyder
vädret, till kiwi-slang och mycket mera. Jag passade på att få en lektion i hur man
splitsar flätade linor och det tog mig fem försök och 9 meter förstörd lina
innan jag fick till en splits som får duga (men som kan bli bättre, det är
fortfarande något som jag inte gör riktigt rätt).
Halvlyckade splitsningsförsök

Dessa seminarier bidrar
förstås också till social interaktion och vi har både återsett gamla bekanta
och fått nya under veckan som gått.
Sista dagen var det ”Treasures of the bilge” eller loppmarknad för
båtägare. Alla som hade något som de ville bli av med hade chansen. Vi blev
förvånade, själva har vi absolut ingenting(!) som vi anser för onödigt ombord.
Men hela planen var full av försäljningsbord där allt möjligt bjöds ut till
försäljning.

Vi fyndade en helt ny ventilationsfläkt för 275 kr (pris i
affären: 1100 kr). Seglaren som hade den sa att de haft den i flera år men det
hade aldrig blivit av att de monterat den, så nu ville de sälja den istället.
Vår slutade att fungera någonstans ute på Atlanten och Göran lyckades aldrig
laga den. Men nu kunde vi bara ta motordelen från den nya och sätta in i vår
gamla. Den gör stor nytta för kondensen som blir under natten när man stänger
till luckorna har nästan helt försvunnit.
Det ligger en cache på en liten ö utanför marinan. Ön heter Pine Island och ser
på håll ut som en hink med sand som någon unge vänt upp-och-ner i sandlådan och
sedan stuckit några grenar i.
Pine Island liknar en sandkaka

När vi kom dit och klättrade upp på ”sandkakan”
så kom vi rakt på ett fågelbo på marken. Det var ett par Variable oystercatcher
som häckade där. På maoriernas språk heter de Torea men vad de heter på svenska
vet vi inte. De liknar våra strandskator men är helsvarta. I boet låg tre
spräckliga ägg och föräldrarna gjorde allt för att dra uppmärksamheten från
boet och flög oroligt skrikande runt oss.
Det var inte mycket till bo
Ostronfångare

Vi letade snabbt reda på cachen men
var tvungna att stanna till lite för att beundra de jättestammar till barrträd
som växte på toppen av sandkakan. De uppvisade ingen större likhet med de martallar
som växer på holmarna i den svenska skärgården…
Jättelika barrträd

I går var vi på dansuppvisning. Det var eleverna från skolan i Opua som dansade
sin version av den maoriska traditionella dansen Kapa Haka. Den här dansformen sägs
vara unik på så sätt att sång, dans, ansiktsuttryck och kroppsrörelser ska
kombineras och samordnas till en berättelse. Kapa hakan kan ses som ett
teckenspråk där varje rörelse har en mening som knyts ihop med de sjungna
orden. Till exempel, om handen hålls bakom örat så betyder det antagligen att
ordet whakarango som betyder lyssna finns med i sången.
Wiri – att darra med händerna, symboliserar världen omkring oss, allt ifrån
solens skimmer på vattenytan en varm dag till vulkanens ångor som stiger ur
jorden till lövens dallrande i träden när vinden drar förbi.
En del av danserna dansade med vapen när männen skulle dra ut i krig. Var det
då någon krigare som inte lyckades samordna sina rörelser med resten av
gruppen, hans fötter var på marken när de andras var i luften, så kunde han få
utstå skammen att få stanna hemma. Han ansågs dra olycka över krigarna.

Nya Zeeland är helt underbart! Fantastisk natur och härligt
klimat. Men, du gör inte som du vill här! Vi gick upp till marinans kontor den
första dagen vi var här. Där fick vi information om olika saker som kan vara
bra att veta. Vi ligger vid brygga nu och då vill vi gärna ha el inkopplad för
att spara gasol. Mycket gasol går nämligen åt för att värma vatten och det kan
vår elektriska vattenkokare göra istället. Nu fick vi veta att det inte bara är
att plugga i kontakten. För att få använda elen här på NZ så är vi först
tvungna att låta testa och inspektera vårt elsystem. Det skulle kosta minst 100
NZ$ (550 sek). Suck! Efter vad vi fick höra senare så är det endast
anslutningssladden som testas för att kontrollera att den inte är skadad.
Elektrikern kommer bara vissa dagar i veckan men under tiden kunde vi få låna
en sladd med ett uttag. Vi lånade den under några timmar. Under tiden tittade
vi mer och mer förundrat på mätaren till våra solceller. Aldrig har de laddat
som här! Det är bra och skrämmande på samma gång – bra för vi inte behöver
använda oss av annat än våra solceller för elförsörjningen på Anniara och
skrämmande eftersom ozonlagret är så tunt, så tunt här! Vi har ju läst och hört
om detta men att se effekten på våra solceller gav oss också en tankeställare. Det
är hatt och solskyddscreme faktor 50 som gäller.
Opua är rena landet och närmaste lilla stad ligger 6 km bort. En lagom
cykeltur, tyckte vi. Ja, men det är lag på cykelhjälm, sa damerna på
marinakontoret. Suck! Inte har vi lust att köpa cykelhjälmar…
När vi behöver gasol nästa gång så måste vi tänka till om våra tuber. Vi köpte
två glasfibertuber innan vi åkte. Det modernaste och bästa som finns. Dock inte
på NZ! Där är det inte förbjudet att använda det du har men när du ska fylla på
nytt så går det inte. Det är förbjudet i lag att fylla glasfibertuber! Suck! Vi blir helt enkelt tvungna att köpa en
eller två nya tuber i plåt eller aluminium.
Till sist så måste vi också rekapitulera en historia som vi faktiskt tvivlar på
att den är sann. Här tar man upp sina båtar då och då för att bottenmåla och
eventuellt reparera sådant som inte är så lättreparerat i vattnet. Sedan
sjösätter man igen. Få båtar står någon längre tid på land. Förra året lät
några amerikaner torrsätta sin båt för reparationer. Den stod uppställd med
hjälp av stöttor och det är mycket vanligt här eftersom de flesta står på land
under en mycket begränsad tid. Det hampade sig inte bättre än att stöttorna gav
sig och båten for i backen. På grund av denna enda olyckshändelse är det numera
lag på att man måste använda riktiga vaggor! Att ställa båtar på land med hjälp
av stöttor är i lag förbjudet. Snacka om förmynderi!

Trots allt så har vi sett rätt många cyklister utan hjälm – det
kanske finns hopp även för kiwisarnas förmåga att ta egna beslut.

Första frågan när vi träffar andra seglare som seglat från
Fiji eller Tonga till Opua blir förstås hur resan gick? Stötte de på oväder,
höga vågor osv. Sträckan är omtalad som något av en riskfaktor, men väl värd
att göra ändå eftersom man seglar ut ur orkanområdet till ett säkert område
inför orkansäsongen. Nästa fråga handlar oftast om vad som måste repareras. En
del har nya skador efter den senaste seglatsen men många har, som vi, ”sparat”
en del reparationer till dess att de skulle komma hit, där det finns tillgång
både till reservdelar och till kunnigt folk om man behöver professionell hjälp.

Vi har seglat sedan Shelter Bay, Panama med en lagad genua. Den sprack alldeles
intill förliket när vi skulle ta ned seglet för inspektion och Lorraine och
George på Silent Runner gjorde en ytterst professionell lagning med hjälp av
sin gamla symaskin. Så professionell att vi faktiskt inte ser någon som helst
anledning att göra om den utan fortsätter seglingen med genuan som den är. I
samma marina tappade vi linföraren till furlexen i sjön. Det var sex meter
djupt och riktigt ”mojsigt” vatten så ingen ville dyka efter den. Göran
tillverkade istället en egen av en stålbit han hittade bakom varvet och satte
den provisoriskt på det inre stagetsom vi inte använder så mycket. Linföraren
ska bytas nu, för här kan man beställa reservdelar från Seldén.

Det var stagen som håller linföraren som Göran fick tillverka med egen design

Naturligtvis(!) ska vi också se till att få ordning på vår olycksaliga
autopilot. Två gånger har samma fel uppstått, två gånger har kabeln till elektromagneten
brunnit av precis vid ingången till lindningen. Så långt in så att ingen
reparation har kunnat göras. Vi beställde en ny redan när vi var på Irland och
den satte vi dit i Spanien. Sedan gick den sönder på vägen till Fatu Hiva
(Marquesasöarna) och därefter har det inte gått att få tag på någon reservdel.
Vi har tyvärr inte något gott att säga om Lewmars sätt att hantera sin
eftermarknad, den lämnar en del övrigt att önska. Om sju veckor(!) ska vi i alla
fall få vår reservdel och då ska förhoppningsvis autopiloten fungera igen.

Sedan har vi förstås en del läckor… De i taket har inte irriterat så mycket
förut men de blev akuta under vägen hit. Vi har två skylights som inte går att
öppna. Just där ramen går ihop finns en packning som inte finns – längre. Solen
hade torkat upp den alldeles och det fixade vi lätt med sikaflex. Värre var att
den öppningsbara skylighten också läckte in. Ett läckage som bara blev större
och större på vägen hit. Den läckte vid gångjärnet som håller upp luckan i
önskat läge. Eftersom denna funktion dessutom gått helt av, uppätet av solen,
så var det bara att köpa ett nytt gångjärn. När Göran skruvade bort gångjärnet
så visade det sig att originalpackningen satt vikt under glaset. Inte lustigt
att det läckte…
Så kom vi då till läckan i skrovet. Vi har hela tiden varit övertygade om att
det har varit någon av våra mantågsstöttor som ricklat loss och därigenom
börjat läcka. Det innebär dock vissa svårigheter att komma åt dem. Man måste
skruva ner en del av inredningen och så gäller det ju att veta på vilken sida
och vilken, så att man slipper skruva ner allt. Vilken sida visste vi nu. Vi
har legat hårt för babords halsar större delen av vägen hit ner och det var
helt uppenbart att läckan därför måste finnas på styrbords sida. Dessutom har
vattnet sipprat fram ovanför durkarna så långt bak som vid navigationsbordet så
det borde vara någon av de bakre stöttorna även om vattnet kan ta underliga och
slingriga vägar. Vi skruvade ner och tittade på skrovet bakom hyllorna. Hur
torrt och fint som helst! Vi uteslöt de främre stöttorna och letade oss bakåt.
I toalettskåpet fann vi felet. Röret till toalettutsläppet såg konstigt
eroderat ut. Vid närmare undersökning fann vi att det nog läckt emellan rörbitarna.
Kanske Bavaria slarvat med linet när de satte ihop dem, för vi har haft en
liten läcka hela tiden vi haft Anniara. De var och gjorde ett garantijobb och
tätade emellan skrovet och däcket när Anniara var ny men det var nog inte där
(eller i varje fall inte bara där) som det läckte.
Vi har inte några bra verktyg för att dra loss 38 mm rör ombord men det gick
att låna. Och reservdelar fanns på lager på ett företag nere i marinaområdet.
Egentligen borde det bara vara att stänga kranen till toaletten så inget vatten
kunde komma in och sedan dra isär delarna och täta och dra ihop dem igen. Vi var visserligen tvungna att såga sönder
slangen till toaletten annars gick det inte att få loss men det fanns nya
slangbitar att köpa.

Så vi stängde kranen och Göran skred till verket. När han
sågat av slangen blev det uppenbart att kranen till genomföringen inte höll
tätt! Det kom in vatten. Snabbt bytte vi slangbiten som satt kvar och satte dit
den andra änden som var längre och fick på så sätt upp slangens ände över
vattennivån och det slutade att rinna in. Men, nu var det inte så okomplicerat
längre. Vi hade en avsågad slang (och därigenom ingen toalett) och en
genomföring som inte gick att stänga. Vi hade kunnat sätta dit en ny slang och
fått en fungerande toalett men då hade läckan varit kvar. Det var bara att
kasta in handduken och bege sig till varvet. Där fick vi tala med Big Mike som
gör alla rörjobb och med Nick som ansvarar för kranen. De ordnade allt till det
bästa. Klockan fyra dagen efter kunde vi få upp Anniara ”on the hard” men
hängande i kranen. Mike bytte genomföringen på kvällen och klockan åtta
morgonen därpå åkte Anniara tillbaka i vattnet igen.

Nu har vi en fin ny kompositgenomföring. Tänk
om vi vetat detta för tre veckor sedan! Då, när vi ändå var på land. Då hade vi
kunnat fixa jobbet själva och dessutom besparat oss en torrsättning. Det hade
blivit betydligt billigare! Anniara är bara sex år men Big Mike påstår att den
här genomföringen bör bytas minst vart tredje år. Kan vara något att tänka på
för dem av er där hemma som åker omkring med originalgenomföringar i 20-30 år
gamla båtar. Det är en risk!

Vi har köpt en gammal bil! Genom att flytta ut från marinan
och lägga oss på boj så har vi räknat ut att vi kan ha råd att ha en bil och
resa runt lite under de sex månader vi kommer att vara här för att vänta ut
orkansäsongen i Södra Stilla Havet och runt Australien. Vi har hunnit med två
små utflykter redan. Vägarna är krokiga och backiga och för det mesta kommer vi
ihåg att det är vänstertrafik.

Vi bara måste ta en tur ner till Sydön.
Bruce och Dinah på Margarita avrådde oss bestämt från att segla alltför långt
söderut men med bil ska vi utforska även den delen av Nya Zeeland. Det verkar
vara ett så fantastiskt land! Genomreglerat (som Sverige) förstås men med en
fantastiskt trevlig och avspänd befolkning. Vi njuter faktiskt av den
civilisation som trots allt i hög grad saknas på öarna emellan Panama och här.
Eller, som en av våra båtgrannar sa, ”Det är så härligt att kunna gå och handla
fräscha livsmedel istället för att komma ut från hålet i väggen med endast ett
kexpaket där datumstämpeln gick ut för ett halvår sedan. Dessa båtgrannar fick
också känna på gästfriheten här. De gick till seglarklubben och där visades en
rugbymatch på tv:n. Dianne som är intresserad av rugby gick fram och förhörde
sig om läget och pratade lite grann med gubbarna som satt där. Efter mindre än
fem minuter hade en av dem erbjudit henne att låna hans bil dagen efter,
eftersom han inte behövde den då. Det var en stor bil så inte mindre än tre
långseglarpar kunde klämma ihop sig och åka på utflykt, tack vare en helt
främmande mans generositet. Inte illa!
Det är vår här och vädret är lika ombytligt som aprilvädret i Sverige. Kallt om
nätterna och jättevarmt när solen sticker fram. Oftast hinner vi med både sol
och varmt och kyligt och kallt i regn på samma dag, eftersom det skiftar så
snabbt. Just nu är det storm på Tasmanska Havet och vi lär få vår beskärda del
här också, då är det skönt att ligga stadigt förtöjd i bryggan.
Stilla morgon i Opua marina

Alla lövträd
har slagit ut och det är många träd och buskar som redan blommar med vackra och
ibland ljuvligt doftande blommor. Staren har kommit (eller är den här året om?)
och de dumma pilfinkarna håller på att bygga ett nytt bo i en annan båt
eftersom den första snopet nog seglade iväg, precis som deras bo var
färdigbyggt.
Blomsterprakt

Det kommer fler och fler båtar som ska stanna här över säsongen och även en hel
del nya zeeländare som återvänder hem för sommarsäsongen. Det lär vara en
fjärdedel av Nya Zeelands befolkning som äger eller har tillgång till en
fritidsbåt, så marint fritidsliv är stort här.
En gäst på badbryggan, fröken gräsand

Jag var orolig när Anniara skulle i vattnet igen. Hon var
hur fin som helst, nymålad och polerad, det var inte problemet. Marinan
garanterade inte plats för dem som låg på land när de kom i vattnet igen och de
senaste dagarna hade det bara vällt in båtar i den lilla grytan. Det var helt
enkelt smockfullt! Även på ankomstbojen i mitten låg tre båtar förtöjda och ute
i kanalen på väg in låg båtar i dubbla rader. Fransyskan i den gröna båten
strax nedanför oss kom och berättade att deras franska vänner på andra sidan
skulle gå samma eftermiddag som Anniara skulle sjösättas. Men, deras båt var
förstås mycket liten och smal, vi kunde nog inte ta hennes plats… Vi pratade
med Moe som ansvarar för sjösättning och fördelning av båtplatser och han sa
att vi nog fick lägga oss utanpå någon annan i kanalen in. Göran smet iväg och
snackade med Lady Leahs kapten som godkände att vi la oss utanpå dem bara vi
fendrade av ordentligt, själva hade de använt alla sina fendrar mot den otäcka
cementkajen. Fem minuter innan vår sjösättning gick den franska båten! Snabbt
snack med Moe igen och han försäkrade oss att vi kunde klämma oss in och att vi
skulle få den platsen. Skönt med tanke på att vi vare sig hunnit tanka vatten
eller proviantera när Anniara låg på land. Sjösättningen gick som en dans och
sedan stävade vi över grytan mot glipan emellan två båtar. Efter lite dragande
och puttande var vi inne emellan de andra två. Vi hade ingen brygga att gå
iland på, vi låg på en plats som ”inte fanns” men vi fick gärna använda oss av
Antipodeans däck. Vi skulle ju inte stanna så länge, bara så vi hann
proviantera och fylla på vatten, sedan skulle vi upptäcka Fijis övärld.
Vad härligt det är med färska grönsaker! Vi handlade i livsmedelsaffären och
sedan gick vi till den lokala marknaden och handlade grönsaker o frukt. Kött
hittade jag i slakteributiken, det fanns nästan inget i livsmedelsaffären.
Nöjda åkte vi tillbaka till Vuda Point och Anniara.
Jag snackade lite med Susan på Antipodean och sa att vi ville se lite av öarna.
”Ja”, sa hon, ”men det är väldigt oskyddat och ni vet väl att det ligger en
cyklonvarning över detta område till helgen? Vi kommer inte att flytta oss ur
fläcken förrän det är över!” Jaha, lätt att förstå varför så många båtar ville
in i marinan. Bäst att ligga kvar, även om vi var rätt trötta på omgivningen.
12 timmar senare hade cyklonvarningen nedgraderats, den skulle ta en annan bana
än över Fiji. Nu var det istället ett riktigt bra läge att gå till Nya Zeeland!
Vi diskuterade lite fram och tillbaka med våra Nya Zeeländska grannar som
förklarade att de skulle ha gått, om de bara inte väntat på besättning som de
lovat skulle få följa med. De gillade
inte att det varnats för cyklon så tidigt på säsongen. Vi bestämde oss därför
för att styra kosan mot Opua på Nya Zeeland. Vi skulle få det lite tufft de två
första dagarna men sedan skulle det bli fint.
Farväl till Fiji och Vuda Point

Vuda Point ligger innanför ett stort rev och det var väldigt lugnt och fint
till dess vi kom utanför revet – då reste sig sjön! Vi skulle hålla 188 grader
för att gå direkt på målet men vinden tvingade oss upp mot 220 grader och vågor
slog hela tiden in över däck på Anniara. Med hårt revade segel gjorde vi ändå över
sex knop och PellOlle vindroder styrde galant mot sjöarna. För babords halsar
stävade vi mot Nya Zeeland. För varje våg som slog över så rann en rännil med
saltvatten ner i soffan på styrbords sida av salongen. Den lilla läckan vid en
av de fasta skylighterna (svengelska) hade plötsligt blivit en lite större
läcka. Även under durkarna slog en del
vatten och vi kom överens om att både täta läckan i taket och att försöka ta
reda på var det läckte in på styrbords sida (vid någon mantågsstötta?) och täta
det, skulle bli högsta prioritet när vi kom fram till Opua. Till dess fick vi
sova på babords sida och köra länspumpen då och då.
Tyvärr hade uthalet till den inre focken kommit i kläm under skylighten i
förpiken vilket gjorde att vi hade ett litet läckage även där, rätt ner i vår
ordinarie koj. Fy f-n, vad blött det kan bli, överallt!
Efter två dygn vred vinden så att det blev lite roligare att segla och efter
fyra så tog den helt slut. Vi kom ihåg vad Bruce på Margarita sagt till oss ”Remember
you are on a schedule! When
the wind is out you need to start the engine, move on!” Detta för att
undvika att en ny front skulle slå emot oss innan vi hann fram till Opua. Så vi
drog igång motorn och började handstyra i tretimmarspass, eftersom vi inte
lyckats få någon reservdel till vår autopilot under resan över Stilla Havet.
Vindstilla i soluppgången

I
fyrtio timmar bytte vi av varandra var tredje timme. Inte förrän nu har jag
begripit vilken stor betydelse det har haft att vi delat in dygnet i tretimmarspass
men med varsitt sextimmars sovpass. Att försöka få tillräcklig vila under tre
timmar kändes omöjligt. När jag äntligen kommit till ro från min värkande
kropp, efter att ha suttit i kylan och styrt i tre timmar, så var det snart
dags att gå på igen. Jag var oändligt tacksam när vinden ökade efter två nätter
och vi kunde hissa segel och engagera Pellolle för styrningen igen.
Portugisisk örlogsman, manet som fäller upp ett segel och färdas med vinden

På morgonen, nästan åtta dygn efter start från Fiji, gick vi in mot Opuas
Marina. Göran styrde och jag försökte städa upp lite inne i Anniara. Vi visste
ju att både tull, immigration och hälsovårdsmyndig-heter skulle komma ombord så
fort vi lagt till.
Det gick väldigt smidigt, tulltjänstemannen skötte om alla papper och sedan kom
hälsovårdsmyndigheterna. De förklarade att om de fick ta vad de ville ha, så
skulle vi få ”grönt kort” sedan. Ja, vad skulle vi säga? Vi förklarade att vi
inte hade för avsikt att ta in något som vi inte fick så de fick gärna gå
igenom livsmedel osv. Det mesta av grönsaker o annat hade vi slängt överbord
tidigare och på vägen in åt vi åtta ägg, en stor gurka och lite crabfish till
frukost, annars hade de tagit detta. Nu var det i stort sett bara en lök, lite
smör och sopor för dem att ta hand om. Sedan kunde vi hala den gula flaggan och
känna oss välkomna till Nya Zeeland!
Vi unnar oss en månad inne i marinan, bara att kliva ner från båten till
bryggan. Nu vill vi nog leva lite landkrabbeliv ett tag.
Vi seglade ungefär 1100 NM från Fiji till Opua. Det motsvarar ungefär Sveriges
hela längd, från norr till söder. Vi har känt det på vägen, vi har gått från
tropisk värme till vårsol. Från över 30
grader i vattnet till knappt 15. Första natten föreslog jag att vi skulle ta
fram våra täcken men fick till svar att det behövdes minsann inte. Och lite lat
som jag är så lät jag bli, jag tog bara med mig en av fleecefiltarna i sängen.
På morgonen när vi vaknade var det fjorton(!) grader i båten och durken var
iskall. Han som påstått att inget täcke behövdes hade flera gånger under natten
försökt röva min filt, dock utan att lyckas, jag höll hårt i den!
Vi upptäckte att vi måste reparera värmaren. Den hade vi inte använt sedan
Irland(?) och nu fanns intet liv. Göran mätte och kom fram till att det måste
vara något med kablarna. Frågan var bara, vilken kabel är det? Det vi själva
satt dit har Göran rätt bra koll på men det som var installerat innan…
”Ryck lite i den här kabeln” bad han och visade på en kabel i toalettskåpet, ”så
ska jag försöka se vilken det är på andra sidan”. Jag drog lite för att sträcka
kabeln, och lite till, och lite till och så kom en meter kabel ut, alldeles
grön i änden. Troligtvis en dålig skarvning, där det sedan ärgat och lossnat.
Det blev ny kabeldragning och sedan var problemet löst.
Utanför Opua

Vi kom hit en fredag och på lördagen var det fullt liv i marinan. Det kändes
lika förväntansfullt som det brukar göra i Sverige när äntligen det fina
försommarvädret uppenbarar sig och alla vill ut med sina båtar. I vinden blåste
det kallt men i lä i solen blev det genast jättevarmt. Vi, som varit så länge
på varmare breddgrader tycker förstås att det är lite kallt, medan kiwisarna
går i shorts och kortärmat. Utanför marinakontoret finns sådant som jag inte
ens visste att jag saknat: Krasse och ringblommor och på kvällen sjunger
koltrasten för oss. Måsar saknas på de tropiska breddgraderna men här är de
igen, liksom tärnor och skarv. Ett pilfinkspar bygger bo i bommen på grannbåten
och en gräsand har redan visat upp sina ungar för oss. Nya Zeeland verkar vara
en plats där man kan trivas.

Jag vet inte ens vem som tipsade oss från början men, från
någon hade vi hört att Vuda Point Marina på Fiji är en bra plats om man vill ta
upp båten för att bottenmåla innan kosan ställs mot Nya Zeeland.
Vi vill förstås också gärna se Fiji, eller som vanligt, en liten del av Fiji.
Vi har för länge sedan upptäckt att vi går miste om minst 80 % av det som finns
att se och upptäcka på de ställen vi besöker och dessutom har vi insett att vi
är mer än nöjda med de 20 % som vi faktiskt upplever.
Att klarera ut ifrån Tonga tog en hel dag. Vi hade besökt ankringsplats nr 11
några dagar före (charterseglingsföretagen har gett ut ett sjökort/karta där
man istället för namn har numrerat ankringsplatserna)och tidigt på morgonen
gick vi tillbaka till Neiafu och la oss på en boj där. Vi handlade några
småsaker och gick sedan till Café Tropicana, som har snabbast internet, för att
skicka det formulär på sex(!) sidor som Fijianska myndigheter vill ha minst 48
timmar innan du anländer till Fiji. De vill ha reda på allt! Båtens storlek men också hur många jollar,
vilken typ, färg, storlek? Livflotte, typ, storlek? Kortvågsradio, vhf,
satellittelefon, mobiltelefon, livsmedel och alkohol, bara för att nämna något.
Alkoholen för att jämföra med vad du har kvar när du lämnar Fiji, du ska
nämligen betala skatt för den sprit du konsumerar medan du är här…
Efter lite krångel, bland annat fick vi fel mailadress, så kom äntligen
papperna iväg till Fiji. Nu skulle vi bara flytta Anniara. För att klarera ut
så måste båten ligga vid tullkajen. Vi kastade loss från vår boj och gick bort
dit. Där låg redan fyra båtar, de väntade på dieselbilen. Klockan hade
hunnit bli ett på dagen och de hade väntat sedan före tio. Vi fick lägga oss
utanpå Yindee Plus, en gammal bekant sedan både Suwarrow och Niuatopotapu.
Göran gick iväg för att klarera ut hos immigration och tull och jag gick och
köpte grönsaker på grönsaksmarknaden för de pa’anga vi hade kvar. Jag lyckades
inte riktigt, jag fick sådär 6 pa’anga (knappt 25 kr) kvar när jag plockat på
mig morötter, bönor, gurka, papaya, ananas och fyra äpplen. Det fick räcka, jag
hade händerna fulla när jag gick tillbaka.
Göran hade under tiden fått reda på att han måste göra ett besök hos
hamnkaptenen innan han kunde få klart med tull och immigration. Hamnkaptenen
hade sitt kontor en bit ifrån hamnen så Göran fick vackert promenera dit. Väl
där upptäckte han att det kostade pengar, trots att vi betalat för vår bojplats
så skulle även hamnkaptenen ha betalt. Jag hade lagt beslag på alla pengar för
att köpa grönsaker så Görans fickor var tomma. Han hade bara att promenera
tillbaka till båten. Han visste inte riktigt hur mycket det skulle kosta men
när vi frågade runt så hade Yindee Plus betalat ungefär elva pa’anga men Egret,
som är något större än Anniara, hade bara betalat sex pa’anga. Göran fick min plånbok med drygt sex pa’anga
och vandrade iväg igen, inte helt nöjd, för om det skulle kosta mera så skulle
han få gå en gång till…
Det kostade 4,60 och efter det så var immigrationsmyndighetens tur. Trots att vi klarerat in på Niuatopotapu så
skulle vi ha klarerat in även här. Vi var visst den tredje båten den här dagen
som inte klarerat in vid ankomst så tjänstemannen bara suckade och bad Göran
fylla i de papper han skulle fyllt i för en vecka sedan. Sedan gick det snabbt
med tullen. De brydde sig inte om att inspektera oss trots att vi så snällt
lagt till alldeles utanför deras kontor. Vid tretiden kunde vi kasta loss igen och då
låg det 7 andra båtar vid kajen. Fyra som fortfarande väntade på påfyllning av
diesel och tre som skulle klarera ut (och bli inspekterade av tullen).
Vi fick en fin segling till Lautoka på Fiji även om den andra natten bjöd på
stiltje. Därefter höll vi bra fart och på den femte dagen kunde vi passera in
genom revet och efter ytterligare tio NM droppade vi ankaret i hamnen i
Lautoka. Eftersom klockan hunnit bli mer än halv fem fick vi vänta till dagen
efter med att klarera in.
Göran var på plats redan klockan åtta morgonen därpå. De var väldigt korrekta
men det tog en hel dag att klarera in! Tull o immigration låg på samma ställe
men Health department låg nere i staden och det tog en stund att hitta dit.
Sedan skulle tullen inspektera båten och så fick vi vänta på vår Cruising
permit. Klockan fyra hade vi allt klart och då var det för sent att gå till
Vuda Point Marina som var vårt nästa mål. Vi fick ligga kvar en natt till.
På morgonen när vi vaknade så var kudden och lakanen svarta av sot. Sotet kom
från socker-tillverkningen som är en viktig del i Fijis ekonomi. Sex månader om
året så bränns sockerrör och då blir allt i omgivningen svart av sot. Hos oss
var inte bara lakanen, utan allt under de öppna luckorna och ventilerna sotigt
och när vi kom ut så var både däck och sittbrunn täckta av sotflagor. Snabbt
sköljde vi av Anniara med hinkar med saltvatten och sedan drog vi lika snabbt
därifrån. Kanske det skulle vara bättre i Vuda Point Marina?
Marinan består av en bassäng, utgrävd ur revet. Vi hade lite svårt att hitta
öppningen, det är en mycket trång kanal och öppningen syns inte så bra utifrån.
Väl inne fick vi lägga oss på en stor boj i mitten och vänta på att få oss en
plats anvisad. Snart kom personal och vi kunde förtöja med fören in mot kajen.
Det är lite speciellt, här är mer än 1,5 meter tidvatten och ändå ligger båtarna
med fasta förtöjningar mot land och med bottenförtöjningar i aktern. Kajkanten
är uppmurad och emellan två båtar finns en liten brygga som du ibland får
klättra upp på och ibland får hoppa ner till beroende på hur tidvattnet är för
tillfället. När det är högvatten ligger alla båtar på spända linor så det
knakar och när det är lågvatten så slackar förstås linorna.
En båt med samma namn som jag! Inte så vanligt på Stilla Havet

Marinan är den enda(?) platsen på Fiji där man erbjuder skydd mot orkaner för
segelbåtar. Här lyfter man upp båtarna och sänker sedan ner dem i hål i marken.
De stöttas sedan upp med bildäck och står så skyddade mot orkanvindar. Även den
utgrävda bassängen utgör skydd. De båtar som ligger i vattnet förtöjs
ordentligt mot land och i bottenförtöjningarna. Sedan läggs även båtarnas ankare
i (alla båtar ligger med fören utåt) som en extra förstärkning in mot mitten av
bassängen. Jag skulle inte vilja vara den dykare som ska reda ut allt när
orkansäsongen är över…

Nergrävd inför orkansäsongen

Det ser lite konstigt ut…

Nu ligger vi på land. Anniara är högtryckstvättad och bottenmålad. Poleringen
är klar på babordssidan och i morgon ska vi klara av styrbordssidan. Det är
15 800 sjömil sedan vi bottenmålade senast. För en ”normalseglare” i
Sverige så motsvarar det åtminstone 20 års segling. Följaktligen så fanns det
inte mycket bottenfärg kvar. Vi målade över den blå randen och höjde
vattenlinjen innan vi åkte men nu hade all färgen gått bort och den blå randen
kommit fram igen.

På väg upp ur vattnet

En imponerande maskin

Beväxningen kunde ha varit värre…

Det känns väldigt konstigt att ha ett hem som inte rör på sig. Marinan tillåter
att man bor på båten men det är väldigt omständligt. Här finns gott om
toaletter o duschar så det är inget problem (duscharna har t o m varmvatten,
vilken lyx!). Att laga mat och diska blir lite mer komplicerat, eftersom vi
inte kan spola vatten ombord men det går det med. På måndag ska Anniara i
vattnet igen och då ska vi utforska lite mer av Fiji än Vuda Point Marina.

Från Niuatopotapu seglade vi söderut till Vav’au Group, en av tre större ögrupper i Tonga. Även om vi klarerat in redan på Niuatopotapu så gick vi till det största samhället här, Neiafu. I hamnen kan man lägga båten på boj vilket kändes skönt. Dock kan man inte vara för säker, vi hörde om en mycket tragisk händelse. Det var om de tio norska ungdomar som vi mötte på Bora Bora och som köpt en katamaran tillsammans i Panama för att segla över Stilla Havet till Australien. De seglade till ett litet land som heter Niue och la sig på en stor boj där (det går inte att ankra pga för stort djup). Efter resan till Nuie var alla angelägna om att känna fast mark under fötterna så de gick iland för att äta frukost. Tyvärr brast schackeln som håller fast kättingen i bojstenen och det tog bara några minuter för katamaranen att driva upp på revet. Vågorna lyfte båten upp på revet och slog sönder allt som fanns under. Blue Marble blev ett vrak! Sök på “Blue Marble” på Youtube så kan ni se en liten film om händelsen.

Nu till roligare saker:

Häromkvällen var vi seglarbaren och tog en öl, då en kvinna härifrån berättade om de sju katamaraner byggda på “urpolynesiskt” vis som vi hörde om första gången på Nuku Hiva. Det är en jätterik tysk som äger dem och de har seglats från Nya Zeeland till Marquesas och upp till Hawai och ner längs den nordamerikanska kusten till Mexico. Den här kvinnan har varit med på resan och de har spelat in en film som blir färdig senare i år. Aunofa, som kvinnan heter har fått hyra en av katamaranerna för en (1) dollar och försöker nu få skolungdomar och andra att upptäcka de kulturella värden som håller på att försvinna ifrån Tonga. Man hörde på henne att hon brann för detta. Inte förrän dagen efter upptäckte vi en lapp som sade att hon även anordnar dagsturer med “Vaka Moana”. Vi hade förstås sett kanoten, för den ligger vid kajen innanför där Anniara ligger på boj.
Vaka Hine Moana vid kaj

Vi tog jollen och åkte och pratade med henne. Jodå, hon gjorde dagsturer och vi behövde vara minst fyra stycken för att hon skulle ta med oss ut. Vi åkte förstås runt och hörde oss för bland de andra seglarna. Det var förvånansvärt litet intresse men vi fick med oss Jerry, en amerikansk läkare som ensamseglar en liten traditionell segelbåt och Heidi och Joe på Huck, också amerikaner.

Det var fantastiskt! Två skrov (nu glasfiber, från början urholkade stockar) sammanbundna med balkar och rep, 72,2 fot långa. Två master med trekantiga segel “upp-och-ned” och ett litet försegel, en sammanlagd segelarea på 96 m2.
Vackra segel

Allt sköttes för hand, så Aunofa hade en besättning på 8 unga killar som bistod med kraften ombord. Förutom segel så fanns också två elmotorer, dessa drevs med el från en stor solpanel, men användes bara in och ut från kaj.
Allt sköttes för hand

Vi seglade i tre timmar, ibland så fort som 10 knop, sedan stannade vi vid en ö och snorklade på korallrevet och åt lunch. Därefter hissade vi på igen. Vi provade alla på att styra och det var inte det lättaste! En tung styråra jobbar direktverkande i vattnet och den som styr måste använda hela sin kroppstyngd för att stå emot havets krafter.
Det går åt lite krafter för att styra

Vid hårda förhållanden kan de vara ända upp till fyra man som hjälps åt att styra. Vi seglade till Swallows Cave där vi stannade för ytterligare snorkling. Det gick inte att ankra utan Vaka Moana låg och drev utanför medan vi simmade in i grottan som också var helt fantastisk. Man simmade in över en kant och sedan var det som en stor skål, kanske 15 meter djupt och solen sken in så man såg ända ner till botten. Över oss välvde sig ett stentak med stalaktiter (stalagmiter? jag kommer aldrig ihåg vilket som är vilket). Som ett stort kyrkorum.

Sedan fick vi kryssa på hemvägen. Lite kul, för det var inte helt lätt att få kanoten över stag. Någon gång misslyckades det att få fören över vindögat, så de fick ta ny fart och göra om manövern. Inget man gör i trånga farleder!
Göran testar att styra

Aunofa är den första kvinnliga sjökaptenen i Södra Stilla Havet.

Kapten Aunofa

Det började med att hon fick jobb med att tvätta båtar men efter att ägaren upptäckt att hon har en fantastisk känsla för segling så har hon fått chansen att utbilda sig, kaptensbrevet fick hon åka till Nya Zeeland för att få. Hennes familj var till att börja med inte alls glada över en så besvärlig familjemedlem som går emot alla traditioner men hon gav sig inte och nu är de väldigt stolta istället.

Ja, det var lite om äventyret med Vaka Moana.