Vi har redan varit mer än en månad på Nya Zeeland
och tiden går väldigt fort! Under fyra veckor hade vi Anniara förtöjd inne i
marinan. Vi njöt av att bara kunna hoppa ner på bryggan och gå in till land och
alla faciliteter.
“Vår” långa brygga i marinan

Sedan vi lämnade Europa för snart ett år sedan så har vi
legat vid brygga vid fyra tillfällen. Resten av tiden har vi legat för ankare
eller på boj och åkt jolle för att ta oss fram och tillbaka till Anniara.
Ända sedan vi lämnade Sverige har vi haft ett tidsschema att följa, över
Biscaya före första hälften av augusti -12, till Kanarieöarna under oktober,
över Atlanten i december osv för att till slut utnyttja ett bra väderfönster
under oktober-november -13 för att nå Opua, NZ. Efter knappt 18 000 NM
eller 33 225 km är vi nu på andra sidan jordklotet. ”Så här långt bort
hemifrån har du aldrig varit” är en fras som Göran har upprepat med jämna
mellanrum under vår seglats över Stilla Havet. Och aldrig har vi varit längre
bort än nu. Därför känns det skönt att stanna upp ett tag, att inte ständigt
vara på väg. Fast vi har förstås flyttat ut på en boj, marinans lyxliv blir i
längden för dyrt för oss.
Första veckorna i land gick åt till att fixa till Anniara. Sedan startade ”All
Points Rally”.

Egentligen startade det redan på Tonga och är en slags regatta
där båtar som ska segla till Opua NZ får lite hjälp med väderutsikter osv under
färden och det hela avslutas med en vecka i Opua med seminarier och
festligheter. Vi har fått höra om allt från hur elektriska strömmar påverkar
anoder och (i sämsta fall) genomföringar, till riggning, till hur man tyder
vädret, till kiwi-slang och mycket mera. Jag passade på att få en lektion i hur man
splitsar flätade linor och det tog mig fem försök och 9 meter förstörd lina
innan jag fick till en splits som får duga (men som kan bli bättre, det är
fortfarande något som jag inte gör riktigt rätt).
Halvlyckade splitsningsförsök

Dessa seminarier bidrar
förstås också till social interaktion och vi har både återsett gamla bekanta
och fått nya under veckan som gått.
Sista dagen var det ”Treasures of the bilge” eller loppmarknad för
båtägare. Alla som hade något som de ville bli av med hade chansen. Vi blev
förvånade, själva har vi absolut ingenting(!) som vi anser för onödigt ombord.
Men hela planen var full av försäljningsbord där allt möjligt bjöds ut till
försäljning.

Vi fyndade en helt ny ventilationsfläkt för 275 kr (pris i
affären: 1100 kr). Seglaren som hade den sa att de haft den i flera år men det
hade aldrig blivit av att de monterat den, så nu ville de sälja den istället.
Vår slutade att fungera någonstans ute på Atlanten och Göran lyckades aldrig
laga den. Men nu kunde vi bara ta motordelen från den nya och sätta in i vår
gamla. Den gör stor nytta för kondensen som blir under natten när man stänger
till luckorna har nästan helt försvunnit.
Det ligger en cache på en liten ö utanför marinan. Ön heter Pine Island och ser
på håll ut som en hink med sand som någon unge vänt upp-och-ner i sandlådan och
sedan stuckit några grenar i.
Pine Island liknar en sandkaka

När vi kom dit och klättrade upp på ”sandkakan”
så kom vi rakt på ett fågelbo på marken. Det var ett par Variable oystercatcher
som häckade där. På maoriernas språk heter de Torea men vad de heter på svenska
vet vi inte. De liknar våra strandskator men är helsvarta. I boet låg tre
spräckliga ägg och föräldrarna gjorde allt för att dra uppmärksamheten från
boet och flög oroligt skrikande runt oss.
Det var inte mycket till bo
Ostronfångare

Vi letade snabbt reda på cachen men
var tvungna att stanna till lite för att beundra de jättestammar till barrträd
som växte på toppen av sandkakan. De uppvisade ingen större likhet med de martallar
som växer på holmarna i den svenska skärgården…
Jättelika barrträd

I går var vi på dansuppvisning. Det var eleverna från skolan i Opua som dansade
sin version av den maoriska traditionella dansen Kapa Haka. Den här dansformen sägs
vara unik på så sätt att sång, dans, ansiktsuttryck och kroppsrörelser ska
kombineras och samordnas till en berättelse. Kapa hakan kan ses som ett
teckenspråk där varje rörelse har en mening som knyts ihop med de sjungna
orden. Till exempel, om handen hålls bakom örat så betyder det antagligen att
ordet whakarango som betyder lyssna finns med i sången.
Wiri – att darra med händerna, symboliserar världen omkring oss, allt ifrån
solens skimmer på vattenytan en varm dag till vulkanens ångor som stiger ur
jorden till lövens dallrande i träden när vinden drar förbi.
En del av danserna dansade med vapen när männen skulle dra ut i krig. Var det
då någon krigare som inte lyckades samordna sina rörelser med resten av
gruppen, hans fötter var på marken när de andras var i luften, så kunde han få
utstå skammen att få stanna hemma. Han ansågs dra olycka över krigarna.