Anniara

Sydafrika – det är härligt att vara här! Vi ligger i Tuzi
Gazi Marina i Richard´s Bay, vid sidan om den engelska båten Egret. Ja, båten
är inte engelsk, det är en Sweden Yacht 390, men den seglas och ägs av Patrick
och Amanda från Falmouth. Vi startade nästan samtidigt från Mauritius och låg
som längst ungefär 50 sjömil ifrån varandra och efter 13 dygns segling så kom
vi in till marinan två timmar efter dem. Med lite generade leenden på våra
läppar bekände vi och Egrets besättning för varandra att vi varit lite oroliga
för den här, för sina oväder, ökända sträckan och att det är otroligt skönt att
ha klarat av den. Och dessutom utan alltför stora påfrestningar, även om det
var lite tjurigt utanför Madagaskar. Nu har vi ”bara” 900 NM kvar när vi ska
runda Sydafrikas sydspets och gå till Kapstaden, men dessa kommer vi att dela i
flera etapper och det kommer troligtvis att gå med en väldig fart för vi har
Agulhas-strömmen med oss, hela vägen.
Sedan vi lämnade Nya Zealand i början av maj så har vi seglat 10 600 NM.

Hej då till Opua och Nya Zealand

Vi började med en häftig segling med vindar upp till stormstyrka upp till Fiji.
Där stannade vi i nästan tre veckor, seglade omkring ibland öarna i Yasawa
Groups (mycket spännande eftersom sjökorten är minst sagt bristfälliga och de
dessutom har egna sjömärken).
Fijianska sjömärken

Dessutom besökte vi huvudstaden Suva. Vi åkte buss dit
från Lautoka och meningen var att vi skulle besöka några ambassader och fråga
om VISA. Ambassaderna var stängda eftersom det var drottningens födelsedag.
Vilken drottning? Den brittiska förstås, gamla f d kolonier som visade sin
vördnad för den gamla tanten, som inte ens fyller år då, men som tycker att det
är bättre att fira sin födelsedag på sommaren och inte i april(?), så därför –
firas hennes födelsedag i juni och Vanuatus och Australiens ambassader höll
stängt. Men, vi bodde på hotell (för 140 kr/natt med egen toalett och dusch)
och njöt av alla intryck.

Båtskolskjuts på Waya Island

Efter Fiji seglade vi till Vanuatu där vi för första gången upplevde att
befolkningen bodde i hyddor. Vi besökte världens mest tillgängliga vulkan,
Mount Yasur och såg lava spruta upp emot oss.
I Port Resolution bodde folket i hyddor

Det var också här som Göran fick
ta taxi över till andra sidan ön för att klarera in. Lite ovanligt eftersom vi
i de flesta fall inte ens är tillåtna att gå iland förrän myndigheterna varit och
inspekterat oss och båten. Vanuatu är bungy-jumpingens hemland, men vi avstod
från att titta på någon uppvisning då det händer att de unga männen skadas
allvarligt eller till och med dödsstörtar i sina band av lianer.
Vi stod på kraterkanten och såg lavan komma sprutande emot oss

Från Vanuatu seglade vi till Huon Reef. Det är en nationalpark som tillhör Nya
Caledonien och det är få människor som varit där. Ett rev mitt ute i ingenstans
där luften är fylld av fåglar och den mindre angenäma doften från deras
spillning. Vi vandrade på den kritvita stranden och höll nästan på att kliva på
fågelungarna när vi tog genvägen över gräset på vår väg tillbaka till
Anniara. Vi stannade bara ett dygn och
priset för besöket blev en totalt nersmutsad båt, fåglarna var mycket nyfikna
och närgångna.
Huon Reef mitt ute i ingenstans

Vi vandrade på stranden

och höll på att kliva på fågelungarna när vi tog genvägen genom gräset

Tusen distans senare befann vi oss i Cairns i Australien och
plötsligt var vi tillbaka i civilisationen igen. Med köpcenter och McDonalds
och wi-fi. Vi gick till det svenska kaféet där man kan dricka kaffe och äta
kanelbullar och dessutom köpa svenska delikatesser. Vi valde noga och köpte
ansjovis, Kalles kaviar och Dajm.
Sedan väntade en härlig månad då vi seglade kortare etapper upp längs
Queenslands kust, innanför Stora Barriärrevet. Vi seglade, snorklade och badade
och mötte riktigt laid-back-australiensare som seglade den här sträckan varje
år. Det tog dem 5½ månader och i början av december vände vinden och då seglade
de hem igen på 14 dagar.

Snorkling på Low Isles

Pelikaner

En skön samling aussies njuter av en sundowner

Vi seglade upp och passerade Albany Passage och Cape York, Australiens
nordöstra spets. Där hade vi strömmen med oss och loggade som mest 10,4 knop
med bara genuan uppe. Vi tog hoppet från Seisia till Darwin på 6 dygn. Varje
dygn blev vi uppvaktade av kustbevakningen som flög över oss och ropade upp
oss. Skulle vi fortfarande till Darwin? Jo, det skulle vi.
I Darwin möttes vi av 7 meter tidvatten. Det var långgrunt och vi låg för
ankare långt, långt ut. Här skulle finnas gott om krokodiler och det var lite
spänt när vi fick promenera i lågvatten flera hundra meter (med jollen på en
lånad vagn) för att komma tillräckligt långt ut så att jollen flöt. Och sedan
skulle ju någon gå tillbaka med vagnen…
Vi hyrde en jeep och gav oss ut på camping i Kakadu National Park. Den stora
behållningen var förstås när vi gjorde en utflykt på South Alligator River och
fick se mängder av fåglar och framför allt – krokodiler. Stora
saltvattenkrokodiler, den längsta var nästan 7 meter! Tur att vi inte mötte
någon sådan best vid vår ankring.
Albany Passage

Beware of crocs!

Solnedgång över South Alligator River

Wallabies, något mindre farliga än krokodilerna

Nu väntade färden över Indiska Oceanen. Första etappen gick till Christmas
Island. Vi var inte så imponerade, hamnen var rätt tråkig och det var svårt att
hyra bil. Invånarna var dock väldigt trevliga. Vi liftade upp till en
friluftsbio och blev väldigt vänligt bemötta. Det var jättemysigt att sitta i
mörkret och äta popcorn och titta på film samtidigt som vi hörde hur Indiska Oceanen
rullade in nedanför.

Flying Fish Cove

Om vi inte var så imponerade av Christmas Island så blev vi desto mer förtjusta
i Cocos Keeling. Direction Island var ett riktigt söderhavsparadis med mjuk
sand och kristallklart vatten. Vi strömsnorklade, slängde oss ifrån en udde och
flöt med strömmen över korallen och njöt av synen under oss, papegojfiskar,
napoleonfiskar, levande koraller och massor av olika sorters småfiskar som vi
inte vet namnet på, i regnbågens alla färger.
Kritvita stränder och kristallklart vatten

Vi tog färjan till Home Island med ett litet jättegulligt samhälle med kanske
1000 invånare. Home Island är en jätteliten ö och invånarna åkte passande nog
omkring i eldrivna golfbilar istället för bensinbilar, avstånden var ju inte så
stora, kanske max några kilometer. Vi förstod dock inte hur ekonomin fungerade,
allt var jättedyrt! Vi köpte apelsiner, vi var tvungna att ha c-vitaminer på
den fortsatta resan, och de kostade 20 kr styck!

Home Island

En av de längre etapperna över Indiska Oceanen är den ifrån Cocos till
Rodrigues, över 2000 NM. Det tog oss 17 dagar och när vi avverkat precis
hälften så trillade spisen ner från sitt fäste. Allt som kan gå sönder, går
sönder! Vi lagade fästet provisoriskt och kunde laga varm mat även på den
fortsatta resan. Vi trivdes på Rodrigues! Även om vi låg i den rätt smutsiga
hamnen så var samhället Port Mathurin mysigt och trevligt med sina smala
gränder och låga hus. Hamnkaptenen var vänligheten själv och myndigheterna hade
en rätt avslappnad attityd till oss seglare. Vi hyrde bil och utforskade ön, på
en dag hann vi med både den botaniska trädgården och naturreservatet där man
återplanterat jättesköldpaddor. Den art som utrotats här kan man förstås inte
få tillbaka utan de nya individerna kommer ifrån ett reservat på Mauritius. Med
reservatets goda minne så rymmer en del av sköldpaddorna via en lång trappa upp
till högplatån ovanför den dal där de har planterats in. Man försöker inte
fånga in dem igen för de rymmer lika fort men det är också ett sätt att få dem
att överleva ute i det fria igen utan support ifrån människan.

Se, sån stil han har!

I reservatet
finns också nio stora grottor med stalaktiter och stalagmiter. Vi besökte den
största och med fantasins hjälp mötte vi både jultomten och King-Kong därinne.

Grand Caverne

Rodrigues tillhör Mauritius som var vårt nästa mål på resan. Mauritius är
oerhört exploaterat och någon sa oss att Rodrigues är som Mauritius var för 50
år sedan. Vi gick till huvudstaden Port Louis med över 150 000 invånare
och njöt av att leva stadsliv ett tag igen.
Port Louis med sockersilona till vänster

Marinan låg vid det fina
turiststråket men så fort vi rörde oss några kvarter upp i staden så upplevde
vi det myllrande folklivet med fullt av försäljare som sålde allt möjligt och
omöjligt direkt ute på gatan.

Allt möjligt och omöjligt såldes på gatan

Vi hade tänkt gå till Reunion ifrån Mauritius. Det är bara en dygnsetapp och en
helt annan typ av ö, med vulkaner och höga berg och djupt vatten runt omkring.
Men, marinan var uppbokad av ”The World ARC”. Ett tjugotal båtar som under
organiserade former seglar jorden runt på 18 månader (och betalar dyra pengar
för sin medverkan). Ingen plats för övriga båtar på väg mot Sydafrika!
Vi satte istället kurs emot Sydafrika och här är vi nu, lite trötta och slitna
men snart redo för nya äventyr…

Oj oj oj, nu är det länge sedan ni hörde något från Anniara. Det är inte så att vi har sjunkit eller seglat vilse men, vi har haft några tuffa dygn på vår väg mot Sydafrika. När man seglar den här sträckan så är inte frågan om man ska möta något oväder utan när. Vi hade noga studerat väderleksrapporterna men sträckan är lite för lång (det tar oss 12-14 dagar att ta oss från Mauritius till Richard´s Bay i Sydafrika), för att man ska kunna få en säker prognos hela vägen. Vi hade också försökt att höra oss för med seglare som gått den här sträckan innan och försökte hitta en bra taktik. Planen var att vi skulle möta hårdare vindar efter några dagars färd och inte i slutet av resan. Vattnen utanför Madagaskars sydspets och utanför Sydafrikas kust är ökända för sina monstervågor. När hård sydvästlig vind möter Agulhasströmmen så reser sig havet, något alla till varje pris vill undvika. Öster om Madagaskar gick vi in i ett vädersystem med hård kuling. Det är lågtrycken runt Antarktis som med jämna mellanrum trycker upp högtryck till de här breddgraderna. Högtrycken på södra halvklotet går motsols och när man kommer in västerifrån så möter man först sydvästlig vind som sedan sakta backar mot sydost till ost och sedan fortsätter mot nord. När vi mötte högtrycket så låg vindstyrkan runt 15-17 m/s och vågorna växte snabbt till 3-4 m. Det kanske inte låter så mycket men vi kan lova att det är gigantiska berg av vatten som slår emot en, inte trevligt alls. Vi fann snart att vi inte kunde gå emot utan vände Anniara in mot Madagaskar och länsade med. Det var 200 NM in till land och vinden skulle hinna backa långt innan vi kom dit. Det gjorde den också, på vår plotter kan man se spåret efter hur vi seglade den natten, allt eftersom vinden backade så följde vi efter med Anniara, grad för grad, tills vi hade gjort en stor halvcirkel och nästan var tillbaka på ursprunglig kurs igen. Sedan höll vinden i sig i 2½ dygn till. Oerhört tröttande och blött. Vågorna sköljde över oss och den som hade vakten fick sitta på helspänn,!

beredd att hjälpa autopiloten om någon våg helt skulle knuffa oss ur kurs. Vi har kontakt med ett amatörradionät som en gång om dagen hjälper seglare med väderleksutsikter för det kommande dygnet. När vi närmade oss slutet på ovädret så konstaterade Paul, som skötte deras utsändning att nu skulle vi snart få stiltje istället, “och lite vila och det kan ni behöva”, tyckte han. På ovädrets sista förmiddag såg vi två valar. Först en som simmade ca 100 meter från Anniara och några timmar senare en som simmade helt nära, parallellt med oss, så nära att Göran såg rätt ner i andningshålet på den. Det är fantastiska djur! Stora, men ändå smidiga i sitt eget element. Nu har vi mindre än fyra dygn kvar och om väderleksrapporterna håller vad de lovar så får vi fint väder hela vägen.

Mauritius var annorlunda mot de öar vi har besökt sedan Australien. Oerhört exploaterat med turistanläggningar längs hela kusten. Port Louis är dessutom en riktigt stor stad med mer än 150 000 invånare. Vi njöt av stadslivet. Runt hamnen var turiststråket med fina hotell, tax free-affärer och restauranger men bara några kvarter upp ändrades gatubilden, här fanns ett enormt utbud med gatustånd där “allt” såldes och försäljarna försökte överrösta varandra med sina olika erbjudanden. En gigantisk grönsaksmarknad, som fick snålvattnet att rinna på långseglarna, här skulle vi proviantera innan vi seglade vidare! Marknaden låg under tak och på våning två kunde man köpa lokalt hantverk och på våning tre såldes kläder. På andra sidan av den, med människor, översvämmade gatan låg fisk- och köttmarknaden. Jag vet att jag är larvig men, jag köper hellre fruset kött i livsmedelsaffären än det som låg helt öppet på diskarna här. Det såg ok ut men, i den värmen och med flugorna som surrade runt omkring?

En dag tog vi en buss till en sockerfabrik. Det var inte en av de fina luftkonditionerade bussar som trafikerar huvudstråken på ön utan en mer lokal buss med öppningsbara fönster som ventilation. Varje buss har en förare och en som tar betalt och delar ut biljetter. Den som tar betalt fungerar också som inkastare och därför kom vi nästan fram till den Botaniska trädgården, där vi hade tänkt hoppa av. Nu kom vi istället till en korsning där vi blev uppmanade att kliva av. “Det är däråt” förklarade biljettmannen och pekade upp för en gata. Vi gick förstås av bussen även om detta inte stämde med vägbeskrivningen vi fått av besättningen på Egret. Bussen for iväg och där stod vi. Men, det var ingen fara, vi frågade några skolflickor och det visade sig att vi var på baksidan av trädgården. När vi gått runt så hittade vi också vägen som vi skulle promenera för att komma till sockerfabriken. “The sugar factory” var en gammal sockerfabrik med en mycket ambitiös utställning om både sockrets och befolkningens historia på ön. Vi vandrade omkring i flera timmar och fick smaka 16 olika sorters socker och 6 olika sorters rom (gissa vilket vi uppskattade mest). Vi avslutade med en god lunch, jag åt anka och Göran, med sin sofistikerade smak, åt en “Big fat hamburger”. Till dessert tog vi bananer som flamberades i en rejäl slurk rom direkt vid bordet.

Eftermiddagen ägnade vi sedan åt den botaniska trädgården. En guide visade oss runt och berättade om de olika träd och växter som finns där. Den viktigaste lärdomen som vi tog med oss är att palmer faktiskt inte är några träd utan jättestora gräs! För att bevisa det visade han oss på en stor stubbe där vi kunde se att den saknade årsringar och istället såg ut som ett grässtrå inuti (foto kommer senare).

Några dagar senare tyckte vi att vi var färdiga med Mauritius. Nu gällde det bara att hitta det där väderfönstret och ge oss iväg mot Sydafrika och på torsdagen den 30:e oktober gav vi oss iväg.

Nu är vi mitt i det tredje världshavet, Indiska Oceanen. Det
är den minsta av oceanerna och upptar ca 20% av havens yta eller 74,9 miljoner(!)
km2. Inte konstigt att vi inte ser så många fartyg på vår väg, havet är stort!
Efter 16 dygn och 2029 NM har vi nu kommit till Rodrigues, en liten ö som
tillhör Mauritius. Det verkar som om det blir jobbigare och jobbigare ju längre
västerut vi kommer i Indiska Oceanen. Först en seg (men bekväm) segling från
Darwin till Christmas Island och sedan en rätt skön segling med god vind till
Cocos Keeling. Seglingen hit var dock rätt jobbig, god vind men höga sjöar,
ofta från olika håll, samtidigt. Vi är rätt vana vid att få in lite sjö i
sittbrunnen, den är inte så djup eller skyddad, men nu klagade våra båtkompisar
över att även de blivit ordentligt översköljda. Ju närmare vi kom Rodrigues
desto mer squallar fick vi också över oss. Då växer molnen snabbt upp på himlen
och ger häftiga regnskurar med ännu häftigare vindbyar, ofta med styrkor upp
emot 20 m/s. Då gäller det att reva snabbt! Efter en kvart är det över, då
släpper vi ut seglen och efter någon timme kan det komma en ny squall och då
revar vi… Mest frekventa var dessa squallar tidigt på morgonen. Vi har en teori
om att det beror på att luften är som mest nerkyld då(?).
Rodrigues

”Allt som kan gå sönder, kommer att gå sönder”.
Vi har seglat över 26 000 NM sedan vi lämnade Sverige och det finns
inget ombord som kan kallas nytt längre, inte ens det som monterades inför
denna resa. När vi kommit halvvägs till
Rodrigues så firade vi med varsin Irish Coffee. Vindrodret styrde och vi satt i
solnedgången och njöt av att ha avverkat halva sträckan. Rätt som det var så
hördes en duns inifrån salongen. Göran böjde sig ner och kikade in i salongen
men såg inget som väckte hans uppmärksamhet. Han ryckte lite på axlarna och vi
fortsatte att njuta av vårt spetsade kaffe.
När det började bli lite kallare (och kaffet var slut) så gick jag ner
och fick då se att spisen hängde på trekvart!
Kardanupphängningen hade gått av på ena sidan. Spisen hänger ju fritt och gungar i takt med
vågorna, till stor glädje för kockan som slipper få maten på sig när hon lagar
den. Nu tippade spisen betänkligt åt ena sidan och ville inte alls gunga. Det
visade sig att spisen hängde på en skruv i ett metallbleck som fungerade som en
såg, dvs den nötte och nötte på skruven tills den till slut gick av. Vi hade
ett elände med att palla upp spisen med säcken med strumporna till våra
försegel och med toapappersrullar (man tager vad man haver) men kunde till slut
få dit en ny skruv lite provisoriskt. Det var tur för oss, för med vågor upp
till 4 meter (signifikant våghöjd) så hade det varit hart när omöjligt att laga
någon mat utan upphängning av spisen.
Och vi hade ju 1000 NM kvar till nästa delmål.
Det var jätteskönt att komma fram till Rodrigues. Här finns ingen marina utan
man ligger vid industrikajen. En gång i veckan kommer ett lastfartyg hit och
lämnar varor och då får alla båtar vid kaj lämna, (för närvarande 5 st) gå ut
utanför leden och vänta tills fartyget lagt till vid kajen. Därefter får vi gå
in och ankra i hamnbassängen till dess att fartyget lossat sin last och givit
sig av igen. Då kan vi gå in och förtöja vid kajen igen. En lite udda lösning
men den fungerar bra, det är trots allt inte någon längre period som det kommer
segelbåtar hit, kanske någon månad per år, på sin väg till Sydafrika.
Hamnen, Port Mathurin

Vi lyckades komma hit på Mauritius nationaldag och trots att Göran inte sovit
många timmar föregående natt så tog vi bussen till nationaldagsfirandet. Det
var ståtliga parader med militärer och poliser och gamla gubbar som höll tal.
Det roligaste var när de kvinnliga poliserna skulle exercera under tystnad och
svängde runt och skyldrade gevär så det stod härliga till. Rätt som det var
lyckades en av dem sparka av sig skon i en vändning, vilket givetvis drog ner
applåder ifrån publiken.
Militär o polis paraderade

Efter
paraderandet följde olika uppträden, bland annat förskolebarn som symboliserade
Rodrigues, de föreställde blommor, fåglar, fiskar och lantbrukare med mera och
som små barn brukar så gick de in för sin uppgift till publikens stora
jubel. Trots att det officiella språket
är engelska så var alla skyltar och symboler för nationaldagen på franska och hela
ceremonin hölls på franska, vilket gjorde det lite svårt för oss att hänga med.
Gemene man pratar oftast creole, vilket är helt obegripligt. Men, vi har ju alltid teckenspråket, det
fungerar för det mesta.

Förskolebarn

Rodrigues är en liten ö, 18 x 8,45 km. Det största samhället är Port Mathurin
där vi ligger med Anniara och sedan är befolkningen spridd över hela ön, till
skillnad mot många andra öar vi besökt där befolkningen levt hopträngda i små
samhällen längs kusten och bergen gjort det nästan omöjligt att bosätta sig
längre inåt ön. Här finns några berg men de liknar inte alls de höga och branta
berg vi sett tidigare. De högsta reser sig knappt 400 meter över havsytan. Port
Mathurin har smala gränder och låga hus, de flesta bara en eller två våningar.
Överallt är det små affärer som säljer allt möjligt och kineserna dominerar
affärslivet. Deras affärer är oftast målade i rött och gult så man ser redan på
utsidan vem som driver affären. Borta vid busstationen ligger grönsaksmarknaden
där man kan köpa färsk frukt och grönsaker och små burkar med allehanda
kryddblandningar. Dessutom flätade korgar och väskor. Valutan är roupie, 100 R är knappt 25 kr.
Vi gick till en av kineserna och hyrde en bil för att utforska ön. Inga papper eller sådant tjafs utan det var
bara att ta nyckeln och åka – betala när du kommer tillbaka! Nåja, det går ju
inte att försvinna så långt bort med en stulen bil…
Vi åkte söderut och letade först reda på den enda geo-cache som finns på
Rodrigues. Göran var lycklig, det var inte så många som hade hittat den före
honom. Sedan besökte vi den botaniska trädgården. Vi fick en intressant guidad
tur med mycket lärdomar om vad man kan använda olika växter till och fick också
se en hel del endemiska växter. Påfallande många av växterna har vi i Sverige –
som krukväxter! Hibiskus, förstås, olika sorters Kroton, Kristi Korsblomma,
Rör-mig-ej, Svärmorstunga, Benjaminfikus, med mera, med mera.
Julstjärnan är här en buske som blir flera meter hög.

En av deltagarna
på turen var från Sydafrika och hon berättade att de äter krasseblommor i
salladen (och det hade jag nog hört även om jag inte provat det själv), men mer
intressant, de äter bladen av krasse på smörgåsen, är det någon som har provat
det?
Tropikerna är tropikerna, hela stället var oerhört lummigt och grönt och ändå
är det inte mer än två år sedan trädgården anlades, att åstadkomma den
växtligheten i Sverige skulle ta femton år…
Vi fortsatte ner mot kusten på den södra sidan och stannade i Port Sud-Est för
att dricka medhavt kaffe och äta baguette. När vi stannade bilen och satte oss
på foten till en staty så tog det inte lång stund förrän en hop med skolungar
närmade sig. De var tio-tolv år och gick i fjärde till sjätte klass. De skulle
gå i skolan i tio år och sedan skulle de fortsätta på universitetet, men då
fick de åka till Mauritius och det skulle de, allihopa. Vi gjorde en gruppfotografering och sedan,
plötsligt, så ropade någon ”Bussen!” och så sprang de iväg för att ta
skolbussen hem.

Vi fortsatte längs kusten och svängde ner på en väg som snart reducerades till
två hjulspår. När vi trodde att vi
kommit fel så stod det en skylt ”Francois Legaut, 500m”. Vi fortsatte på vägen
som inte var någon väg och kom till slut fram till en port och några hus. Här
låg ”Francois Legaut, Giant tortoise & cave reserve”.
Först måste vi berätta lite om Francois Legaut:
1689 förföljdes hugenotter i Frankrike, många flydde till närliggande länder,
de var utblottade eftersom deras ägodelar konfiskerats. Henri Duquesne gav
några av dem tillfälle att flytta till en ”paradisö” och 52 år gammal bestämde
sig Francois Legaut för att ta chansen och flytta med och bli nybyggare. Redan innan fartyget L´Hirondelle lämnade
Holland så fick kaptenen order av Duquesne att inte segla till Reunion, som var
den utlovade destinationen, utan att istället ta hugenotterna till den lilla
obebodda ön Rodrigues. Den 1:e maj 1691 landsteg Legaut och sju andra män på
Rodrigues och det tog dem ett år att inse att de blivit övergivna där. Legaut
och hans män etablerade sig på östra sidan om nuvarande Port Mathurin, vid
mynningen av floden. De byggde sig hyddor och började odla jorden. Snart
började Legaut utforska ön och hans upptäckter nedtecknades i det som senare
kom att bli hans bok ”A New Voyage to the East-Indies” den första skriftliga
beskrivningen av Rodrigues. Ön var,
enligt Legaut, lätt att vandra på då undervegetationen var gles. Denna hölls i
schack av de stora landlevande sköldpaddor som fanns överallt på ön. Legaut var också mycket imponerad av de stora
fåglar som han benämnde ”Solitaire”. Han ägnade inte mindre än tre sidor i sin
bok för att beskriva dess levnadsvanor, färgsättning, ägg, ungar, revir och
matvanor. Detta har visat sig vara en av de absolut första beskrivningar som
gjorts av ett vilt djur och tack vare den så vet vi en del om denna, för länge
sedan utrotade art. Även sköldpaddorna, de blå papegojorna och flera andra
arter som nu är utrotade fanns beskrivna i hans bok.
I ren desperation så konstruerade Legaut och hans män en flotte som de lyckades
segla till Mauritius. På grund av ett missförstånd så förvisades de först till
en ö utanför Mauritius, Ile aux Vacoas och sedan, fortfarande som fångar, till
Batavia. Först i juni 1698, nästan åtta år efter avfärden kunde Legaut
återvända till Europa, bara tre män hade överlevt, inklusive Legaut själv. Han
bosatte sig i London och hans memoarer kom ut 1708.
Efter Legaut kom andra människor till Rodrigues för att exploatera ön.
Sköldpaddorna utrotades och den känsliga balansen i naturen ändrades och många
endemiska arter utrotades eller minskade drastiskt. 2005 började man plantera
in sköldpaddor igen, i det 19 hektar stora reservatet på sydvästra sidan av ön.
Sköldpaddorna, som har sitt ursprung på Madagaskar och Seychellerna, hämtades
från ett reservat på Mauritius och är nu uppe i ett antal om 2400 varav 1200 är
födda på ön. Vi gick förstås på en
guidad tur här också och fick både titta på och klia de stora giganterna under
hakan. Det förvånade oss mycket, vi besökte sköldpaddor på Galapagos och där
var de väldigt noga med att man inte fick ta på djuren, för att skydda dem från
smitta och sjukdomar. Här kom de väldiga djuren fram till dig och sträckte upp
halsen för att bli kliade, precis som en hund. De var totalt domesticerade!
Kliad i nacken

Den
störste, Matt, var 95 år gammal och vägde 270 kg. Den äldste, Romeo var 105 år
men vägde mindre. Han hade en skada i skölden och hade slutat växa när han fick
den. En natt hade djurskötaren glömt att låsa inhägnaden så Romeo och hans
fästmö Julia, bestämde sig för att gå ut och shoppa. I vanliga fall instängda så saknade de allt
trafikvett och gick mitt på vägen. Snart kom en stor lastbil och körde på dem.
Julia dog och Romeo skadades svårt. Han repade sig men slutade sedan den dagen
att växa.
De vuxna sköldpaddornas territorium var nere i en dal och vi fick klättra 54 branta
trappsteg för att komma upp på platån ovanför. Rätt många sköldpaddor hade
också valt att klättra upp för trappan och levde nu fria på platån. Vi frågade
om djurskötarna bar ner dem igen men fick svaret att ”ville de vara
självständiga så fick de.” Bar de ner dem så klättrade de snart upp igen och
ofta drog de då med sig någon kompis. Inte ett beteende som skulle uppmuntras!
Den guidade turen innefattade också ett besök i en av de nio grottorna i
reservatet, Grand Caverne, fylld med stalaktiter och stalagmiter. Vår fantasi gjorde att vi kunde se både
krokodiler och vargar, bläckfiskar och majs, kyrkor och levande ljus och så
tomten och King-Kong, allt utmejslat i stenen omkring oss.
De stod som två ljus

Det blev en händelserik dag och vi var rätt nöjda när vi strax före sex kunde
återlämna bilen till kinesen på hörnet.