Anniara

Nu befinner vi oss mitt ute på Sydatlanten. Vi har
Brasiliens kust 1000 Nm västerut och Afrikas kust 1925 Nm österut. Kap Verde
ligger 1640 Nm norrut. Det är 2535 Nm sedan vi lämnade Sydafrika och vi
befinner oss precis mitt emellan Fernando De Noronha som är vårt nästa mål och
S:t Helena som vi lämnade för 9 dagar eller 870 Nm sedan. 870 distans på 9
dagar! Det blåser alltså inte särskilt mycket på det här benet?

S:t Helena reser sig 823 meter över havet mitt ute i
ingenstans. Hon upptäcktes först av en portugis, Joao da Nova. Året var 1502
och han döpte henne till S:t Helena eftersom han kom dit den dag (21 maj) då
man firade helgonet S:t Helena. Hon föddes 250 e k och hon gifte sig med den
romerske kejsaren och var mor till den berömde kejsaren Konstantin.
Portugiserna höll öns existens hemlig under några årtionden. I mitten på
1500-talet kom engelsmännen och de har haft ön i besittning sedan dess. Tidigt
byggde de kraftiga befästningar, för ön fick snabbt strategisk betydelse, både
för trafiken till Indien men också för trafiken med slavar till Amerika. På ön
fanns färskt vatten och färsk frukt vilket var mer än välkommet för
segelfartygen som passerade. När vi kom dit så förklarade man att vi hade tur,
för RMS Helena, det kombinerade frakt- och passagerarfartyget som trafikerar
S:t Helena hade precis löpt in på redden och höll på att lossa nya varor.
“Så i morgon finns det färska grönsaker”
förklarade tullaren, när jag (som vanligt) frågade efter bästa
livsmedelsbutiken. Vi hade sett små båtar och en något större pråm som ilade
fram och tillbaka med last mellan fartyget och land, för i James Town finns
ingen kaj som kan ta emot några fartyg, bara småbåtar. RMS Helena tar 156
passagerare och är det enda sätt du kan ta dig till ön om du inter kommer med
egen båt. Hon går på turen S:t Helena – Ascension – Kapstaden men har ingen
riktig turlista, hon går när hon har lastat om vid respektive destination och
återkommer med ca tre veckors mellanrum.
När vi skulle göra våra inköp av färskvaror så visade det sig att de
fått äpplen, päron, apelsiner och plommon. Inga grönsaker den här gången. Det
finns en viss grönsaksodling på ön men tillgången är sporadisk.

Vi hyrde bil en
dag och åkte runt ön. Den är rätt karg och kal och vi såg inte mycket odlad
mark. Kanske har engelsmännen tagit hit för mycket betesdjur, som betat ner den
ursprungliga vegetationen och stört den ekologiska balansen? En sak som de
tagit dit är Flax flower, den stora, blommande växten som maorierna på Nya
Zealand använder för att väva mattor och korgar mm. Här täcker den stora
markområden och har verkligen brett ut sig, nästan som lågväxande skogar. Man
kallar dem också för Flax forest. Jag läste på muséet inne i James Town att man
hade tänkt sig att väva kläder av växtfibrerna ifrån flaxen, ungefär på samma
sätt som lin. De fanns några små bedårande vävprover i klara färger på muséet
men av någon anledning så blev det aldrig någon succé och tillverkningen lades
snart ner. Men flaxblomman finns kvar.

Mest känd är ön för att Kejsar Napoleon tillbringade sina
sista sex år i fångenskap där efter att han och hans armé besegrats av
engelsmännen 1815. Huset han bodde i
finns bevarat och ägs av Franska staten. Tyvärr kunde man inte gå in och bese
det om man inte bokat tid men utifrån såg det i alla fall ut som om han inte
behövde lida någon nöd, precis.

På vår resa över ön så gick vägen i serpentiner upp – och
ner över bergen. Vi tog oss ända ner till Sandy Bay på södra sidan, en
sandstrand med svart lavasand och en strandremsa på ungefär 200 meter. Om vi
förstod saken rätt så var det öns enda egentliga badstrand, men hur lämplig den
var för det ändamålet är osäkert, det var starka underströmmar utanför.

Människorna och stämningen på ön kan bara beskrivas som –
förtjusande! The saints, som de kallar sig, hälsade och nickade vänligt. Här
finns inget mobilnät, så ingenstans såg man människor nedhukade över en svart
liten tingest, febrilt tummande. I reklambroschyrerna för ön så säger man att
det går att betala med i kort i en del affärer men vi såg ingen som tog kort
och det finns inga bankomater. Alla är ju också vana vid att saker tar tid. Går
något sönder så ska reservdelar skickas med RMS Helena. Och det tar några
veckor.

Nästa år kommer detta att ändras. Då öppnar den stora
internationella flygplatsen. Just nu arbetar omkring 1000 man med att
färdigställa den och i juli i år ska de första planen landa. Reguljär trafik
blir det sedan ifrån februari 2016. Vi försökte fråga några stycken om vad de
tyckte och trodde om den stora förändringen, men det verkar som om ingen
riktigt greppar vad det kommer att innebära för dem. Men – annorlunda, det
kommer det att bli!

“Vad gör ni hela dagarna?” Det är en mycket
vanlig fråga från folk som saknar erfarenhet av långsegling. De flesta verkar
tro att vi latar oss den mesta tiden, men frågar du andra långseglare så är de
rörande överens om att det är mycket mer arbete med att hålla igång en båt än
vad de själva trodde innan de gav sig iväg. Låt vara att det inte är arbete på
det traditionella sättet, men vi saknar inte sysselsättning. Det mesta tar
dessutom mycket mer tid än vad motsvarande arbetsuppgifter tar i en ordnad
“landtillvaro”. Här följer några exempel:

I varje hamn finns några “goa gubbar” som
hjälper till med lite av varje eller som helt enkelt bara är i hamnen eftersom
klubben är deras sociala samhörighet.
Så ock i Port Elisabeth. Varje morgon såg man dem sitta där på bänken
framför klubbhuset, där de kommenterade dagens små och stora händelser. När vi
var på jakt efter gasol kändes det naturligt att fråga dem var vi skulle kunna
fylla på våra gasflaskor? Klubbens äldste medlem, Robbie, är över åttio år och
är fortfarande aktiv i klubben även om han slutat att kappsegla. Han är en riktig krutgubbe som sitter på
klubbens pub varje kväll och klämmer några öl. Han förklarade raskt att det
fanns ett ställe en bit bort och erbjöd sig på stående fot att skjutsa oss dit.
“Gärna” sa vi, “säg till när du har tid.” “Nu”,
svarade gubben och reste sig. Det var bara att springa efter de tomma tuberna
och sedan sätta sig i hans lilla bil, en liten Chevrolet. Sedan körde han en
rejäl sväng genom staden och visade bland annat var han bodde, ett litet
trevligt kvarter med mindre hyreshus. “Jag tycker om att köra bil”
förklarade han medan han säkert lotsade oss genom trafiken. Minibussarna
ogillade han skarpt, “De har tagit över hela Sydafrika” grymtade han,
när en av dem svängde ut helt fräckt mitt framför nosen på bilen. Robbie tog
oss till en affär där de sålde spisar, kaminer och husgeråd och även fyllde
gasol. Expediten tittade misstänksamt på vår kompositflaska men menade att de
nog skulle kunna fylla på den och den mer ordinära plåtflaskan som vi köpt i
Nya Zealand. I det landet kunde vi överhuvudtaget inte få kompositflaskorna
fyllda, de var inte godkända. Däremot passade kopplingarna, så vi fick köpa två
utbytestuber i plåt istället. Göran
följde med ut på lagret och jag såg mig om i butiken. Där fanns kaminer, spisar
och gasolgrillar. Robbie pekade på en kamin och sa att en sådan hade de haft på
klubben och den var orsaken till att klubbhuset bara var några år gammalt. Det
gamla hade brunnit ner efter att
området kring kaminen blivit överhettat och golvet tagit eld. Ingen skadades
som tur var men huset blev totalförstört.
Efter en lång stund kom Göran tillbaka. De hade provat alla kopplingar
som fanns men ingen passade. Det var bara att åka tillbaka igen. Robbie ville
inte ha något för att han kört. “Ni kunde ju inte fylla flaskorna”
tyckte han. Vi kom överens om att vi skulle bjuda på en öl på puben någon kväll
istället.

Det måste ju finnas något mer ställe som kan fylla på,
resonerade vi och började prata med några fler på bryggan. “George vet
nog” tyckte någon, så vi tog reda på vem George var och gick sedan till
hans båt för att fråga. Jodå, George
kände till några ställen, han skulle komma förbi Anniara lite senare och peka
ut dem på stadskartan åt oss. Nu hade hela förmiddagen gått så vi gick tillbaka
till Anniara och åt lite lunch medan vi väntade på George. Några timmar senare
kom han och visade oss tre möjliga ställen där det fanns företag som kunde
fylla gasol.” Det bästa är ju om ni har en bil” tyckte han, “för
det är rätt långt att åka”. Nu var det så lyckligt att vi ändå skulle hyra
bil när Elisabeth kom på besök och vi skulle nog kunna klämma in
gasolpåfyllning emellan några av de aktiviteter vi bokat upp oss på.

På tillbakavägen från Schotia svängde vi av motorvägen,
lyckades hitta rätt ibland industrikvarteren och kom till rätt företag. De hade
kunnat fylla på, kopplingarna passade alldeles utmärkt, men tyvärr så fyllde de
bara flaskor från deras eget system. Det var en policy de hade och hade något
med försäkringen att göra? Besvikna lastade vi tillbaka våra tuber i bagageutrymmet
på hyrbilen och läste på kartan för att hitta närmaste vägen till nästa företag
som George ritat ut. Den skulle ligga en bit bort, i närheten av ett stort
köpcenter där vi handlat mat tidigare, dit skulle vi nog hitta. Efter några
turer så hittade vi så småningom vägen till och förbi köpcentret och fortsatte
mot den utritade platsen. Vi räknade avtagsvägar eftersom alla inte var utsatta
med namn på kartan och hittade snart rätt avtagsväg att svänga in på. Vi kom in
i riktigt fashionabla, nybyggda kvarter. “Det verkar konstigt, att det ska
ligga en gasoldepå mitt ibland de här fina villorna”, tyckte jag. De andra höll
med. Vi körde runt, runt och hamnade i återvändsgränder och framför låsta
grindar med vakter som såg misstänksamt på oss. Ingenstans fanns ett företag
där det såg ut som om man skulle kunna fylla på gasol. Vi frågade några gubbar
som höll på att kratta gräs. De hade inte en aning. Vi körde ut till den större
gatan igen och stannade vid en bilverkstad och frågade där. De visste inte
heller. Till slut gav vi upp. På något sätt måste det ha blivit fel, adressen
stämde inte. En ny titt på kartan och sedan körde vi mot flygplatsen för att
försöka finna det tredje stället som George visat på. Det kändes rätt hopplöst
men Göran påpekade att det måste finnas något ställe som kunde fylla på. Han
hade sett tuber på stormarknaden som han var säker på hade likadana gängor som
våra. “De är inte riktigt lika djupa gängor, men de går att fylla och då
måste det ju finnas någon som kan fylla dem”. Nu hade vi kört igenom Port Elisabeth och var
ute utanför staden på vägen mot S:t Francis. Efter
en stund såg vi en bilförsäljningsfirma och bredvid den, ett gasolföretag. Vi
höll tummarna medan Göran försvann in med våra tuber och se – efter en stund
kom han leende tillbaka och kunde meddela att äntligen hade vi hittat
rätt. Här fyllde de våra flaskor. Vi
började vår jakt på gasol vid lunch och nu var det sen eftermiddag och vi var
hungriga, det skulle bli gott med mat när vi kom hem.

På S:t Helena accepterar man bara engelska pund som
betalningsmedel och där saknas bankomater. Den allmänna rekommendationen är därför
att du tar med kontanter i engelska pund dit. En dag tog sig Göran till banken
i Simon´s Town för att köpa brittisk valuta. Det finns två banker i Simon´s
Town men efter att ha stått i kö i ungefär en kvart på varje bank så fick han
klart för sig att ingen av dem handlar med utländsk valuta. Göran gick ut på
gatan och tänkte att han skulle ta första bästa minibuss som dök upp. De går
kontinuerligt mellan de båda orterna Simon´s Town och Fish Hoek. Han hann till
järnvägsstationen utan att någon buss behagade infinna sig. Annars är det bara
att vinka så stannar de och tar upp dig i mån av plats. Tåget skulle avgå om
tio minuter så han tog det istället. I Fish Hoek gick han in på den bank som
kommit upp på internet när han sökt på valutaväxling och Fish Hoek. När man kommer in på banken så finns det
några inbjudande soffor att slå sig ned i medan man väntar. Det
gjorde Göran och efter dryga tjugo minuter kunde han gå fram till kassan och
slå sig ner i stolen framför den. “Jodå”, sa damen i kassan,
“Det går alldeles utmärkt att växla till sig brittisk valuta här”.
Hon frågade hur mycket och ringde ner till valvet, kontanterna förvarades inte
inne i själva banklokalen, men vaktmästaren skulle snart komma med dem.
“Vad har du för kontonummer”? Göran blev lite förvirrad, han hade ju
inget konto i den här banken. “Jag tänkte betala med det här”, sa han
och viftade med sitt Mastercard. “Tyvärr”, sa damen, “har du
inget konto i banken, så går det inte”.
Hon var mycket beklagande och vänlig, kanske kunde Göran försöka i
banken som låg nästan vägg i vägg? Det kunde Göran och efter att ha suttit en
stund i soffan på den banken så kom han till damen i kassan som tyvärr
beklagade, de handlade inte med utländsk valuta. Först på den tredje banken
lyckades Göran växla till sig 500 pund. Mannen i kassan förklarade att de tog 5 % i kommission,
kanske det var bättre att Göran gick ut till bankomaten och tog ut kontanter i
rand och växlade dem? På så sätt skulle han inte behöva betala någon
kommission. God idé, Göran gick ut för att växla, snart insåg han dock att 500
pund blir en väldig massa rand, det fanns risk för att kortet skulle bli
spärrat på grund av för stort dagsuttag. Det fick kosta 5 % istället. Han gick
in och förklarade att han ville betala med kortet trots allt. När transaktionen
skulle genomföras så visade det sig att uppkopplingen för kortmaskinen var
tillfälligt ur funktion. “Den fungerar säkert i morgon igen, har du någon
telefon som vi kan ringa till”? Nu var de två banktjänstemän som ville hjälpa
till. Ingen telefon, men de fick Görans
visitkort och lovade att maila när maskinen var i funktion igen. Göran tog en
minibuss tillbaka med oförrättat ärende. Dagen efter kunde han sedan åka
tillbaka till Fish Hoek och växla till sig de kontanter som behövs för besöket
på S:t Helena. Att växla pengar
tog alltså en och en halv dag?

Efter tre helt underbara veckor med dottern då vi hann
med många äventyr, förutom det obligatoriska letandet efter reservdelar och
gasol och en tredagarssegling från Port Elisabeth till Simon´s Town, så är vi
nu på väg igen. Vi har lämnat Afrika för den här gången och satt kurs mot S:t
Helena. Det tar alltid några dagar innan vi kommer in i vårt schema med vakter
och de första dygnen så sover vi mest när det inte är vakt. För att vara
riktigt ärlig så har också de här långa överseglingarna för länge sedan mist
sin tjusning, de är mest långtråkiga. Vi läser, sover, äter och någon gång då
och då ändrar sig vädret och då får vi ändra segelsättning eller kurs. Har vi
tur så fångar vi en fisk och får då lite variation i mathållningen ombord.
Maten är viktig och vi laddar alltid vår kylbox med färskt kött och färska
grönsaker som vi äter den första veckan ombord. Sedan blir det allt mer påvert
allt efter som tiden går. Bacon håller sig länge i kylskåpet, lika väl som
creme fraiche och olika sorters
ost. Grön paprika likaså och äpplen och päron. Dem låter vi ligga i kylskåpet
och tar fram ett par om dagen för att de ska vara lagom att äta nästa dag. Vi
håller också på med ett experiment. Vi håller på att torka kött, en rostbiff
som vi lagt in i en blandning av salt, socker och bikarbonat. Efter två dagar
hängde vi ut den för torkning i solen och nu hänger den där och väntar på att
vi ska ta modet till oss och provsmaka. Vi gjorde ett försök tidigare, med en
stor fin oxfilé som vi köpte i Panama. Vi hängde in den i akterruffen på
nätterna (för nattfuktens skull) och efter några dagar så tyckte vi att den
luktade förskräckligt illa. Det var inget annat att göra än att slänga den
överbord. Bye, bye med den oxfilén! Tyvärr slutade det inte att lukta illa och
snart upptäckte vi att några av äggen, som vi också lagrar i akterruffen hade
gått sönder och börjat ruttna. Det var dem som luktade! Kanske slängde vi ett
helt kilo kött av bästa kvalitet alldeles i onödan?

Utklareringen från Sydafrika blev lite speciell. När vi
kom till Simon´s Town så mötte vi Doug, amerikanen som arrangerat våra
knytkalas vid jul i Port Elisabeth och han berättade att han lyckats klarera ut
genom att ta tåget till Kapstaden och gå och klarera ut hos immigrations- och
tullmyndigheterna. Normalt ska man givetvis ta båten till det ställe som man
klarerar ut ifrån, men nu var ju marinorna i Kapstaden överfulla, inte minst på
grund av “The World ARC”, regattan som seglar jorden runt på 18
månader och har invaderat praktiskt taget varenda hamn vi kommit till sedan
Australien. Vi hade inte heller någon lust att tränga oss in i någon av
marinorna, vi hade tagit oss dit landvägen tidigare och det såg inte roligt ut?
Vi bestämde oss för att göra likadant som Doug. Vi tog tåget. Det var lördag
och givetvis missade vi tåget med sex minuter och fick vänta en timme på nästa.
Sedan tar färden på 3,5 mil ungefär en timme, det är 27 stationer innan tåget
är framme i Kapstaden och tåget
stannar vid varenda en. Vi skulle promenera till Custom´s House, det såg inte
långt ut på kartan. Det var det inte heller, problemet var att Custom´s House
inte var det rätta stället. Vi försökte att fråga oss fram och fick många
innovativa förslag, men inget verkade rätt, enligt internet skulle det trots
allt ligga i närheten. Till slut så frågade vi en tjej i trettioårsåldern, av
hennes kläder framgick att hon arbetade på det stora konferenscentret som
ligger i centrum av Kapstaden. Hon trodde att det inte var öppet på helgerna
men när vi framhärdade om att det skulle ha 24-timmars jour så hjälpte hon oss
att få fram rätt adress (vilken vi redan hade, visade det sig) och ringde dit
och frågade om det var öppet. Det var det och de förklarade också vägen dit.
Tjejen sa att det var alldeles för långt att gå, även om det var nära fågelvägen
och förklarade hur vi skulle förklara för en taxichaufför hur han skulle
köra. Vilken tur att vi träffade på en
så ytterst hjälpsam person!
Sedan gick det vägen. Visserligen tog det en stund även för taxichauffören att
hitta, men till slut kunde vi gå in på kontoret till immigrationsmyndigheten.
Det var inga problem, vi fick förstås fylla i en hög med papper och sedan fick
vi våra stämplar i passen och vår seglingsorder. Vi gick över till andra sidan
av kontoret och fortsatte med proceduren med tullen. Nu var det inte lika lätt,
vi hade ju inga papper på att vi klarerat in i Kapstaden. Sydafrika är väldigt
speciellt, här klarerar man in i varje ny inklareringshamn även om man kommer
från en inhemsk hamn och redan är inklarerad i landet. Sedan blir det ju inte
mindre krångligt eftersom alla hamnar inte har samma regler så i till exempel
Port Elisabeth och Simon´s Town behöver man inte klarera in och ut.
Tulltjänstemannen gruffade lite över att vi inte hade Anniara i hamnen och inte
hade klarerat in där, men godtog till slut papperen ifrån Durban och gav oss
våra utklareringspapper – allt klart för att lämna
landet. Vi skyndade oss tillbaka till stationen för färd tillbaka mot Fish
Hoek, två stationer före Simon´s Town, där vi skulle stanna och köpa färskvaror
inför avfärden, i Simon´s Town finns nämligen bara några mycket små
jourbutiker. I Fish Hoek finns å andra sidan inte några spritbutiker, sedan
urminnes tider så är det bestämt att invånarna i Fish Hoek ska hålla sig
nyktra, i alla fall ska de inte köpa spriten på hemmaplan! I Simon´s Town finns
det däremot två mycket välsorterade spritbutiker, invånarna där får gärna
dricka alkoholhaltiga drycker men inte äta så mycket mat?!

Vi hann precis lagom tillbaka till kvällens potluck med
de övriga långseglarna, den sista för en lång tid framöver.

Till slut måste jag bara berätta om vår middag hos
Rosario och Elisabeth på båten Andros. Vi har träffat dem tidigare och bytt
lite böcker och nu ville Rosario att vi skulle komma på middag och ta med oss lite
böcker hem. De skulle nämligen få besök av några vänner från Sicilien, så de
behövde plats i båten. Ja, inte för vännerna, men för MATEN! Maten som de
skulle ha med sig! Elisabeth hade med sig en extra väska med reservdelar och
bra-att-ha grejer från Sverige men Rosarios vänner skulle ha med sig en hel
väska med mat! Så ville vi vara så vänliga att komma och äta middag och ta med
oss lite böcker hem? Det ville vi förstås och beväpnade med en flaska vin från
Beyerskloff (pinotage) gick vi dit. Efter stolt förevisning av båten som Andros
till största delen byggt själv så bjöd han på förrätt, ananas inlindad i
italiensk skinka och salami med oliver. Oliverna var faktiskt från Grekland,
men enligt Rosario så var de helt ok, ändå. Vi öppnade vinflaskan vi haft med
oss och den fick godkänt,
den också. Vi pratade om ditt och datt och hade väldigt trevligt. Sedan var det
dags för pastan – en äkta Spagetti Carbonara! Rosario undrade om vi brukade äta
det och jag erkände att jag för det mesta inte äter det eftersom den serveras
med en rå äggula och jag inte gillar det. Rosario spände ögonen i mig och
frågade var jag ätit den serverad på det sättet? Inte i Italien i alla fall!
“På Sicilien” förklarade han, “så fräser man bacon och lök ihop.
Sedan kokar man spagettin och rör ner baconet i den. Därefter slår man ihop
ägg, ungefär ett per person, och blandar i rikligt med parmesan. Denna röra rör
man sedan ner i spagettin och voila! Så har man en riktig Spagetti
Carbonara.” Vi åt och det var förstås jättegott! Rosario grymtade lite om
det usla sydafrikanska baconet, inte alls som det italienska, riktiga, baconet.
Jag tycker inte heller att det smakar som bacon ska smaka men vi har antagligen
helt olika preferenser för hur det ska smaka för att vara “riktigt”
bacon.

Elisabeth, som är från England, hade gjort en god kaka
till dessert. Jag tror att hon får stå ut med en hel del gliringar om det
engelska köket, men hon verkar ta det med jämnmod. Bland annat så förklarade
Rosario att någon frågat om livsmedelsaffärerna i Fish Hoek, hur var kvaliteten
på livsmedlen? “Det duger åt er engelsmän” hade han svarat, själv
skulle han ju som sagt snart få påfyllning ifrån Italien.

Efter maten ville värdparet servera något mer att dricka,
vad ville vi ha?

“Limoncello” föreslog jag och undrade i nästa
sekund vad jag fått det ifrån? Limoncello, är det överhuvudtaget något man
dricker? Eller en dessert? Eller?

Rosario tittade mycket strängt på mig. “Du kan få
lite grann” sa han, “men det är min mamma som har gjort det, så jag
är mycket rädd om det.” Fram kom en
flaska fylld med en klart gul vätska. Det var starkt och smakade underbart av
citron. Rosarios mamma – hon kan hon!

Det blev mycket sent innan vi lämnade båten Andros med
Elisabeth och den passionerade matälskaren Rosario den kvällen och några böcker
fick vi givetvis inte med oss, den saken glömde både vi och värdparet bort.

i morgon startar vi vår färd mot nya mål! Först blir det S:t Helena och sedan Ascension. Därefter siktar vi på ögruppen Fernando da Noronha i Brasilien. Det är en nationalpark som ibland jämförs med Galapagos, så det blir intressant. Därefter ska vi upp till Karibien igen. Vi försöker lägga ut bloggar så ofta det går, men det blir nog lite si och så med internet under den närmaste tiden.

Nu är det min sista kväll på båten och det är hög tid för
mig att gästblogga. Idag har vi varit på vinprovning och bl a smakat viner av
den inhemska druvan Pinotage. Vinprovning är alltid trevligt och självklart var
det så även här. Efter en sådan dag med lite god dryck i ådrorna så kan det ju
passa bra att skriva ner några rader om alla upplevelser.
Med god dryck i ådrorna

Först och främst måste jag, som den djurälskande naturnörden
jag är, nämna lite om alla de djur som jag har stött på under denna resa.
Sydafrika är ett fantastiskt land för sådana som mig som vill se djur på nära
håll i deras naturliga omgivning. I tidigare blogg kan ni läsa om Addo Elephant
Park och Schotia Park. Mina favoriter där var nog ändå elefanterna och lejonen.
Den stora hjorden med elefanter med flera små elefantkalvar är verkligen ett
minne för livet.
Ett minne för livet

De majestätiska (och ganska lata) lejonen är likaså
fantastiska djur. I Addo gjorde jag en tur på häst då jag fått för mig att det
måste vara ett bra sätt att se vilda djur på nära håll. Mina förväntningar
baserade sig på att jag tycker att det går att komma väldigt nära vilda djur på
hästryggen hemma så det borde väl fungera på samma sätt här. Nåja, vi kan väl
säga så här att kommer du ridandes i medvind mot en hjord med elefanter så kan
det bli problem. Vår guide cirklade helt plötsligt med pekfingret i vädret som tecken
på att vi skulle vända och sedan var det full galopp i motsatt riktning. Bakom
oss dök två elefanter upp ur ett buskage med snablarna högt upp som en signal
på att de inte var på humör för närgånget besök. Sedan fick vi smyga oss runt
hjorden för att komma med vinden emot oss. Elefanter ser väldigt dåligt men
känner dofter desto bättre så det går bra att närma sig dem i motvind. Efter
möten med bl a de gigantiska Eland-antiloperna blev det full galopp hemåt och
vid ett tillfälle fick vi t.o.m. följe av en Zebra-flock – helt magiskt!

I Sydafrika går det även bra att beskåda en hel del
havslevande arter på nära håll. Tyvärr är valsäsongen över och tråkigt nog fick
jag inte heller se någon val när vi var ute till sjöss. Under säsong går det
annars bra att beskåda valarna direkt från strandkanten då de kommer in mot
stränderna för att kalva. Vi såg desto flera sälar av den inhemska arten Cape
Fur Seal när vi seglade. De verkar ha en behaglig tillvaro: de flesta vi såg
låg och sov i vattnet med labbarna ihop i luften! Men vi såg även en haj i
vattnet så kanske det inte är bara vila och njutning för sälarna.

Det mest underbara mötet med havslevande djur här är ändå
pingvinerna! Innan jag åkte hit hade jag läst om att det finns ett helt
fantastiskt ställe utanför Kapstaden där det finns Pingviner på stranden! Jag
ville absolut till denna strand när vi satte kurs mot en liten hamnstad utanför
Kapstaden – Simons Town. Väl här så visade det sig att det är i just Simons Town
som Pingvinerna finns! 1982 började några pingviner av arten South African Penguin
att bosätta sig på Boulders Beach i Simons Town. En begränsning av fisket här
utanför hade lockat dem hit. Det blev ganska snart problem i den lilla slumrande
staden då pingvinerna invaderade både trädgårdar och vägar. När stadens
invånare väl lyckats stävja pingvin-invasionen genom att bl a skapa ett
pingvinreservat kom, hack i häl, en annan slags farsot – turisterna! Idag finns
ca 2500 pingviner på Boulders Beach och hur många turister vet jag inte men jag
såg i vart fall många, inte minst svenskar. Pingvinerna bryr sig inte de minsta
om människor utan ”härjar” fritt både i sitt skyddade område och på stränderna
i närheten mitt ibland alla badgäster. Vid denna tid är det dags för deras
parningssäsong och vi fick beskåda en hel del uppvaktande och kärleksyttringar
när vi besökte dem. Det var mycket underhållande att se dem med alla sina
kärleksbestyr och hur de sedan struttade runt i par och grävde i sanden för att
hitta den perfekta ruvningsplatsen.
En pingvin på väg upp ur vattnet

Nog om djur för den här gången. Jag har även träffat många
trevliga människor den här resan. Långseglarna har särskilt utmärkt sig. Pga av
att piraterna härjar utanför Afrikas ostkust tvingas alla långseglare numera
att gå ner och runda Sydafrika istället för att ta den, vädermässigt, betydlig
bekvämare vägen via Suezkanalen. Alla samlas de således här och mamma och Göran
har vid det här laget redan bekantat sig med många av dem. Knytkalas är något
som dessa nomader ägnar sig åt så fort de får tillfälle, enligt vad jag
förstår. Ofta har eventet det amerikanska namnet ”Pot luck” och givetvis
anordnades två sådana i Port Elizabeth på julafton respektive på juldagen.
Långseglarna är av diverse nationaliteter så hur de normalt firar jul kan ju se
lite olika ut. Men så här ett halvklot eller mer ifrån släkt och vänner så
firades det i dagarna två och såväl norrmän och fransmän som amerikanare och
australiensare fanns med i gänget.
Otraditionellt julfirande i Port Elizabeth

Likaså blev det en hejdundrande
nyårsaftonsfest här i Simons Town. I detta fall arrangerades festen av Yacht
cluben och gästades således inte enbart av långseglare. Då detta även är en
hamn för några militärbåtar blev det ett högljutt tutande vid tolvslaget ifrån
dessa stora båtar. Endast några få raketer på himlen men sällskapet var ju
desto bättre.

Avslutningsvis måste jag säga något om den storslagna
naturen och vyerna. Igår var vi på det obligatoriska besöket på Cape of Good Hope.
Hela sydspetsen på kaphalvön är ett naturskyddsområde och här finns en mycket
speciell och artrik flora. På längre avstånd ser det inte så märkvärdigt ut men
vid en närmare titt på denna ”fynbo” så finns en stor artrikedom av olika
buskar och blommor. Här återfinns 1100 arter och inte minst har många av våra
trägårdsblommor samt krukväxter sitt ursprung här, t ex Prästkrage och
Amaryllis. Det tog ett tag för oss att lista ut vad Fynbo är för något. I alla
broschyrer och dylikt stod det om denna Fynbo som antingen doftar eller går bra
att vandra i. Till slut fann vi att Fynbo är en benämning på växtligheten på
kaphalvön och står för ”fine bush”.
Sydafrikansk “Fynbo”

Om ni, på tal om storslagen vy, undrar om jag har besökt det
mytomspunna Taffelberget så är svaret nej. Det beror på att det är flera än jag
som har upptäckt Kapstaden, nämligen turisterna. Vid vårt besök till Kapstaden
kunde vi efter en hel del om och men konstatera att två timmars kö för att
komma med linbanan inte var något för oss. Det blev en rundtur med en proppfull
City buss istället och dessa guidade turer är alltid intressanta. Dessutom kom
vi en bra bit ovanför staden och fick en bra utsikt över viken och staden.

Någon sa att Kapstaden är världens mest besökta stad 2014.
Det verkar inte helt omöjligt och jag kan bara säga att jag gärna åker hit igen
och kan rekommendera andra att göra detsamma.

Schotia Game Park är, till skillnad mot Addo Elephant Park,
en privat park. Vi hade bokat upp ett dygn som började med en guidad
eftermiddagstur. Kurt, vår guide tog oss med i en öppen jeep ut på vidderna.
I öppen jeep

Nästan genast stötte vi på Bonnie & Clyde, parkens två noshörningar. De
gick på ett öppet fält som också tjänar som landningsbana för dem som vill
flyga till Schotia. Deras horn såg lite konstiga och stubbade ut. Kurt
berättade att för tre år sedan så hade några tjuvjägare kommit på natten med
helikopter. De hade skjutit noshörningarna med bedövningspilar och sedan sågat
av dem deras horn. Sedan hade de lämnat dem åt sitt öde. Bedövade så kan de
inte röra några muskler, mer än att andas. Saliv samlas då i munnen på dem och
hotar att rinna ner i lungorna och dränka dem. Som tur var hittade man dem i
tid och kunde ge dem motmedel mot bedövningen, annars hade de dött. Det är
främst vietnameser och kineser som vill åt hornen, man tror att de ger ökad
potens och är beredda att betala hur mycket som helst för nermalda horn.
Alternativt så är konstverk gjorda av noshörningshorn och elefantbetar det
ultimata tecknet på rikedom. Man förstår att det finns mycket stora
pengaresurser när tjuvjägarna kan flyga in med helikopter. De här stora
syndikaten drar sig inte heller för att utnyttja fattiga människors
lokalkännedom och förmåga att spåra de här stora djuren. 10 000 rand är en
enorm förmögenhet för den fattige och en spott i havet för de här syndikaten.
Bonnie eller möjligen Clyde?

Kurt berättade att hornen växer ut på 3-4 år igen, så nu var de rädda för att
deras noshörningar snart skulle drabbas igen. Han berättade också att i
Krügerparken, Sydafrikas största nationalpark, har noshörningarna egna
livvakter, för att försöka skydda dem från tjuvjägare.
Vi åkte kors och tvärs på skumpiga vägar genom parken och fick snart syn på Ool
Bos, deras största och äldsta elefant. De hade nio elefanter, den minsta hette
April och föddes i våras. En sekreterarfågel stod stolt i sitt bo när vi for
förbi och vi såg en mindre hjord av bufflar, men inte så nära som den stora
tjur vi såg i Addo.
Den här parken hade gott om olika sorters antiloper, vi skymtade en bush buck,
den är egentligen mest aktiv på natten och som namnet säger så håller den mest
till i buskig terräng. Sedan såg vi impalaantiloper, spring bucks (Sydafrikas
nationaldjur), nyala-antiloper, kuduer, bles buck och water buck.
Impala med kid

Alla de här
djuren utgör möjligt byte för lejonen och när solen började gå ner så sprakade
det till i Kurts kommunikationsradio ”The lions are at Heidi´s Wedding tree.” Det finns minst 6 lejon i parken, två honor,
en vuxen hanne och en yngre, dessutom några ungar, som man inte sett ännu och
därför inte vet riktigt hur många de är. Vid Heidis Wedding tree låg honan utan
ungar och den fullvuxne hannen i skuggan och latade sig. Det märktes att de är
vana vid bilar, de brydde sig överhuvudtaget inte om oss, inte ens när de gick
ner för att dricka vatten och guiderna, (det var fyra bilar omkring dem nu),
körde efter verkade de ett uns bekymrade om vår närvaro. Honan grävde en stund efter en sköldpadda som
grävt ner sig i sanden vid kanten av vattenhålet men gav snart upp och la sig
ner för att dricka istället.
Hon grävde efter en sköldpadda

Vi återvände till en inhägnad mitt i parken och utanför den fanns ytterligare
ett vattenhål. Där i vattnet vältrade sig två flodhästar. Dessa tillhör inte
”the big five” trots att de är de farligaste djuren av alla (åtminstone för
människan). De dödar omkring 500 människor per år.
Flodhästarna gapar för att visa att de är irriterade…

Nu låg de bara i vattnet,
flodhästen saknar skydd mot solen och måste därför tillbringa dagen i vattnet
för att sedan ge sig upp på land och beta gräs under natten. Som sällskap hade
de två krokodiler, men de tog ingen notis om varandra.

Krokodilerna gapade också

Inne i inhägnaden brann en öppen eld och runt omkring stod matbord uppställda
för nu skulle vi få middag. Kurt fungerade som vår servitör och satt sedan med
vid bordet och åt. Enligt programmet skulle det vara typiskt afrikansk mat men
jag tycker nog att potatismos, kokta ärter och morötter och köttstuvning är
väldigt engelskt? Vi var hungriga så maten försvann på nolltid. Mörkret hade
hunnit sänka sig medan vi åt och nu skulle vi ut på en natt-tur. Kurt körde
förstås och lyste med en stor strålkastare. Han hoppades att vi skulle få se
flodhästarna uppe ur vattnet men fick besked från en annan guide att de var på
dåligt humör och gömde sig i buskarna, så vi åkte aldrig dit där de uppehöll
sig. Istället stötte vi snart på lejonen igen. Hannen låg och sov medan honan
satt och väntade på lämpligt byte.
Hannen låg och sov

Har man ”tur” så kan man få se jakten, eller
när de har tagit ett byte, men så blev det inte den här kvällen. Vi åkte en tur
runt antiloperna som befann sig ute på öppen mark och man både såg och hörde
att de var väl medvetna om att lejonen var i närheten och på jakthumör. De
frustade och rörde sig oroligt med öronen på helspänn. Vi såg lejonhonan igen,
hon hade rört sig neråt för att komma i en bättre vinkel mot vinden, hannen låg
fortfarande och sov, han skulle få sin del när honan tagit sitt, inte behövde
han anstränga sig. Vi vet inte om hon
tog något byte, för det hade blivit bistert kallt och vi åkte till vår ”stuga”
där vi skulle övernatta. Där fanns rinnande vatten och toalett men te fick vi
koka på en gasollåga till levande ljus, jättemysigt! Vi sov gott hela natten
och klockan sju kom Kurt och hämtade oss igen.
Vår övernattningsstuga

Jag har ju glömt att berätta att vi också såg mitt favoritdjur, giraffen!
Visst är hon charmig?!

Nu på
morgonen så såg vi några igen innan vi åkte upp mot gränsen till Addo Park, för
de två parkerna gränsar intill varandra. Där, på andra sidan stängslet låg två lejonhannar
och gonade sig i morgonsolen. Jag frågade Kurt om hannarna, vi hade hört att en
hanne kan bita ihjäl ungar som inte är hans egna och ändå hade de ju flera
vuxna hannar i Addo? ”Tja, det är ju ett sätt att se till så att det inte blir
för många lejon”, blev det något syrliga svaret. Hur det än var med den saken
så tyckte vi att det var lite roligt att få se några av Addos lejon, det hade
vi ju inte lyckats med under de två dagar vi var där.
Två lata lejonpojkar bakom staketet

På vägen tillbaka såg vi sedan en skock med gnuer. Kurt gillade dem av någon
anledning inte, han sa att om det fanns ”the ugly five” så skulle gnuerna
tillhöra dem.
The ugly wilde-beest

Två sekreterarfåglar spatserade på flygrakan och Elisabeth
konstaterade häpet att Lejonkungens sekreterare faktiskt har sin motsvarighet i
verkligheten, precis som Pumba och Timon.
Sekreterarfåglar

Kurt, vår guide

Det var två fantastiska dagar, vi hoppas och tror att de här parkerna bidrar
till att bevara och skydda de här djurarterna ifrån utrotning och att man, mot
alla odds, vinner mot tjuvjägarna till slut.

Vi har haft en intensiv första vecka med Elisabeth på besök.
Det är semestertider i Sydafrika och vill man göra något så gäller det att boka
upp aktiviteten i förväg. Dagarna innan Elisabeth anlände så tillbringade vi
många timmar på Yachtklubben (där det finns internet) och letade och bokade och
bokade om saker vi ville göra. Ett besök i Addo Elephant Park, Sydafrikas
tredje största nationalpark, var givet och sedan fick vi flera olika tips när
vi pratade med andra, både seglare som själva hunnit med några äventyr men
också från medlemmar i Yachtklubben som mer än gärna delade med sig av sina
egna erfarenheter.
Första dagen tog vi bara en sväng i centrum i Port Elisabeth. Vi hade inte
bokat något särskilt och det var tur det för Elisabeth var lite slak efter sin
resa som startade från Linköping kl 13.20 på torsdagen och slutade kl 22.05 på
fredagskvällen (lokal tid) i Port Elisabeth. På söndagen drog vi sedan till
Addo. Vi skulle åka med egen (hyrd) bil genom parken och på eftermiddagen
skulle Elisabeth rida bland de vilda djuren. Jag hade bokat den aktiviteten och
fick först beskedet att ”På förmiddagen var det fullt och på eftermiddagen var
det faktiskt bara för avancerade ryttare”. Jag fick tänka efter lite ”Hon har
ridit i, låt mig se, tjugo, nej tjugofem år, räcker det?
Addo gjordes till Nationalpark 1931 främst för att rädda The Eastern Cape
Elephant från utrotning. Nu finns över 500 elefanter där. Vi åkte in i parken
på morgonen och det tog inte lång tid innan vi såg vårt första vilda djur – ett
vårtsvin. ”Titta, en Pumba!” utbrast Elisabeth. De är precis så fula och så
eleganta som i Disneys film Lejonkungen, när de springer iväg på sina smala ben
med svansen rakt upp i vädret. Syftet med att ha svansen rest på det sättet är
att ungarna ska ha lättare att följa efter – ”Häng på efter den där svansen,
det är mamma!”
Till och med guiderna kallar dem för Pumbas

Strax efter såg vi våra första zebror och ett förtjusande litet zebraföl, som
blygt gömde sig bakom mammas ben. Två strutsar och sedan några Red Harte-beest,
stora antiloper som fått sitt namn efter sin röda färg och hornens form som
bildar ett hjärta över pannan på dem.
Ett litet zebraföl med sin mamma

En red harte-beest

Vi körde vidare över ett öppet område med fin utsikt och snart såg vi något
väldigt brungrått som rörde sig majestätiskt nerifrån en bäckravin och upp emot
den väg vi själva färdades på. Det var en elefant! En ensam hane som passerade
precis framför vår bil och som villigt lät sig fotograferas.
Vår första elefant!

Fler vårtsvin med ungar passerades och sedan
såg vi två elefanter till innan vi kom ifatt en bil som nästan kolliderade med
några stora antiloper som sprang över vägen. De stannade i buskarna vid sidan
om vägen och hade de inte sprungit över vägen tidigare så hade vi aldrig sett
dem. Det var flera Kuduer (en kudu, flera kuduer?) som nu stod väl kamouflerade
och åt av buskarna. De stora öronen rörde sig oroligt framåt och bakåt, de
lyssnade ständigt av sin omgivning.
Vid ett vattenhål såg vi nya vårtsvin och strutsar. Strutshannens fjäderdräkt
är svart gentemot den mer oansenliga gråbruna honans. Här är det dock inte
fråga om att hannen ska försöka imponera på några fruntimmer. Nej, det är så
att honan ruvar på dagen och smälter då in i det omgivande landskapet på ett
bra sätt. Sedan får hannen ta nattskiftet och vad passar då bättre än att vara
svart som natten?
Innan det var dags att vända tillbaka till huvudingången för Elisabeths ridtur
så såg vi en sköldpadda och några svartryggade shakaler som fått tag på ett
överblivet byte, antagligen från en lejonjakt.
Det kommer nog en blogg om den där ridturen, den var visst spännande…

Schakaler med ett byte att slåss om

Nästa dag återvände vi till Addo, då för att åka ut med en
guide och slippa irra omkring på vägarna mer eller mindre på måfå, även om vi
såg en hel del även dag ett.
Nationalparken omfattar 1640 km2 och alla djur här föder sig själva. Guiden
berättade att de har koll på lejonen genom radiosändare och när lejonen stannar
sådär tre dygn på samma plats, då vet man att de tagit ett byte. De kan ge sig
på både noshörningar, bufflar och elefanter men för det mesta så är det
antiloper eller zebror som får sätta livet till. Enligt guiden så skulle vi ha en bra chans att
få se något av de nio lejonen som finns i parken, däremot så skulle vi inte
förvänta oss att få se vare sig leopard eller noshörning. Båda djuren finns i
parken men leoparderna är extremt skygga och de svarta noshörningarna håller
sig i buskiga områden där det är svårt att få syn på dem.
Vi åkte upp på en höjd och klev ur bilen för att njuta av utsikten. Långt
nedanför oss kunde vi se några elefanter som var på väg emot ett vattenhål. Vi
satte oss i bilen och tog oss ner till vattenhålet, vi kom dit ungefär
samtidigt som elefanterna. Hannarna går för det mesta ensamma så här var det
honor och ungar, minst 30 stycken. Vi såg en riktigt liten baby-elefant och
guiden uppskattade dess ålder till ett par, tre dagar.

Den minsta lilla baby-elefanten

Den äldsta, matriarken,
höll noga vakt över sin hjord medan de drack. Varje elefant äter upp till 200
kg gräs och kvistar per dag och kan dricka upp till 200 liter vatten när den
kommer till vattenhålet. Sedan bajsar
den en massa och det är det bajset som dyngbaggen tar hand om. Den rullar
bajset till bollar som den lägger äggen i och sedan lever larverna på de
växtrester som finns i bajset. Det vill säga, honan arbetar hårt med att rulla
dessa bollar medan hannen spatserar bredvid, så konstigt kan det vara i
djurriket…
Förutom de djur vi sett dagen innan såg vi elandantiloper, en hyena och en
gigantisk buffeltjur som försökte gömma sig bland buskarna i vägkanten. Fast vi
åkte runt hela parken i fem timmar med guiden så lyckades vi inte få syn på
något lejon. På vår väg hem åkte vi igenom parken och kom på en stor
elefanthjord till. De gick på båda sidor om vägen och kom upp både framför och
bakom bilen. Vi kände oss rätt små där vi satt.
Inga lejon, men väl en afrikansk buffel

Fulla av intryck från de två föregående dagarna satte vi oss i bilen och körde
tjugo mil västerut längs kusten till Tsitsikamma Nationalpark. Där besökte vi
först en fågelpark med 3500 fåglar av över 200 olika arter. Turen som är utan
guide ska egentligen gå på en timme men vi stannade i två utan att någon
misstyckte, det var många fåglar att titta på. Vi hade dessutom tur, precis när
vi kommit innanför grindarna så dök det upp en liten kille på sådär 12-13 år.
”Volunteer” stod det på hans tröja och han följde med oss runt hela parken och
hade mycket att berätta om de olika arterna. En del fåglar fanns det många av, andra bara
en eller två. Douglas, var en Spotted Dikkop som hade ett särskilt öga för den
lille guiden ”Så fort han hör min röst så kommer han fram och hackar på mig,
han hatar mig.” När vi såg honom låg han med bortvänt huvud och låtsades
överhuvudtaget inte lägga märke till oss, inte ens när guiden kallade på honom.
Douglas

Vet ni förresten vad man kallar ungarna efter en ”African Spoonbill?”

Tea spoons…
African Spoonbill utan teaspoons

Utanför fågelparken slogs några babianer i gräset. Vi kunde
(och ville) inte mata dem för det skulle medföra dryga böter, 500 rand. Istället bjöd vi oss själva på varsin
pannkaka med socker o kanel, från ett stånd utanför med en tjock liten gubbe
som satt och stekte och sålde pannkakor.
Vi behövde stärka oss lite, för på eftermiddagen skulle vi hänga som apor i
träden. Då väntade en canopy tour. En tur emellan träden åkande i en sele,
hängande i en wire. Göran och jag hade sett detta på Rodrigues, men då kunde vi
inte åka på grund av ryggbesvär. Nu skulle vi ta igen det! Vi var åtta glada själar som fick hjälp att
spänna på oss varsin sele och varsin hjälm. På händerna hade vi stora handskar.
Vi flickor fick också ett nät runt håret för att det inte skulle fastna i någon
gren på vägen och jag tror Göran faktiskt var lite tacksam mot Tara som bara
några dagar tidigare befriat honom ifrån hästsvansen. Annars hade han också
haft nät i håret…

Vi ska åka i träden, vi!

En jeep tog oss ut i skogen och sedan fick vi klättra upp på den första
avsatsen. Det var ett kort litet hopp, Vinolia, vår guide kopplade alla
karbinhakar och sedan var det bara att hålla en hand om säkerhetslinan och en
hand vilande uppe på wiren och ta ett kliv ut och åka iväg. Det var härligt! Vi
åkte 10 olika ”banor”, den längsta var 91 meter, det var ett riktigt åk där vi
fick upp ordentlig fart! Det tog slut alldeles för fort och vi hade gärna gjort
om allt igen – och banorna hade gärna fått vara lite längre och med lite mer
fart – det här gav mersmak!

Here we go!!!

”I have fought against white domination and I
have fought against black domination. I have cherished the idea of a democratic
and free society. If need be, it is an ideal for which I am prepared to die.” – Nelson Mandela –

För invånarna här är Nelson Mandela mycket mer än internationell
fredsikon och den första presidenten i ett demokratiskt Sydafrika. Han är Madiba, född i det här området, i byn
Qunu, och han tillbringade sin uppväxt här, på de gröna kullarna på Eastern Cape. Området omkring Port Elisabeth heter numera
Nelson Mandela Bay och överallt hänvisar man till det stolta arvet efter honom.

Mandela står staty

Inne i Port Elisabeth så finns Route 67, en permanent
konstutställning som symboliserar Mandelas 67 år av kamp för ett enat och
demokratiskt Sydafrika. Den är utspridd över ett större område i staden och vi
hamnade någonstans mitt i, på vägen upp mot fyren och Donkins minnesmärke över
sin avlidna hustru, Elisabeth, kvinna som givit staden dess namn.

Eisabeth dog, endast 28 år gammal och efterlämnade en 7 månader gammal so och en sörjande make. Han reste pyramiden till minne av henne

Göran ville lösa en ”where I go cache”. Det är en cache där man svarar på
delfrågor på vägen för att få nya kordinater, för att slutligen få koordinaterna
för den egentliga cachen. Vi började med att vandra uppför mosaiktrappor
som symboliserar en resa som börjar i mörker och fortsätter mot en ny gryning
och exploderar i färg som ger hopp om en ny början. Längs trapporna stod 36
lampor med olika symboler på toppen. Den första frågan för cachen var vad en
viss lampa föreställde. Vi skrev in det engelska ordet för träd (tree) och fick
veta att det var fel. Nåja, det var något slags staket också, vi försökte med
”fence” och ”wall”. Inget var rätt, det här började bra… Vi gick upp till
turistinformationen och frågade om de visste något om hur man skulle tolka
symbolismen hos lamporna. En mycket vänlig kvinna sa att ”Tyvärr, vi guidar
inte, så vi vet inte i detalj vad de olika konstverken föreställer.” Hon
funderade lite, ”Men jag kan ringa”, och så ringde hon någon som jag fick tala
med. Det skulle vara tree och när
Göran tittade närmare efter så kunde han konstatera att vår telefon, som bara
kan tala svenska, automatiskt hade ändrat tree till tre…
Nästa fråga var vid ”Voting line”, en lång rad av stålfigurer i naturlig
storlek som symboliserar folk på väg till valurnorna som de såg ut på väg till
det första demokratiska valet 1994. Inte så svårt, en ja- eller nej fråga som
till och med vi klarade utan besvär.

Göran har ställt sig i “the voting line”

Vi fortsatte till ”Lighthouse mosaic
moments”, en 370 m2 stor mosaiktavla på marken som symboliserar Port Elisabeth,
dess befolkning och omgivning. Nästa fråga gav svaret ”giraff”, inte så svårt
men vad heter det på engelska och hur stavas det? Vi frågade flera stycken och
fick flera olika alternativ, inget var rätt, enligt vår telefon. Lite pinsamt
var det allt, men jag gick in på turistinformationen igen och frågade. Damen
skrattade lite och nu vet vi att på engelska så heter det ”giraffe”.
Giraffer som flankeras av lejon

Nu hade vi bara en fråga kvar, vi gick till ”Welcome Carpet” en mosaik som
symboliserar den lokala kultur som råder på Eastern Cape och i Nelson Mandela
Bay. I mosaiken så fanns det en insekt som vi skulle skriva namnet på för att
få koordinaterna till den slutliga cachen. Det var en sådan där bagge som
rullar iväg sin egen skit i stora bollar. Vad sjutton heter en sådan? Dybagge?
Nej, dyngbagge är det visst, men på engelska?
Dyngbagge??

En vakt kom förbi i sällskap med
en dam, så vi ropade på dem och de gick fram till oss. Nej, de visste inte vad
den där insekten hette, de bara skakade på huvudet och gick. Vi stod kvar och
dividerade om hur vi skulle göra ett tag. Det var ju direkt pinsamt att gå till
damen i turistinformationen en gång till, samtidigt som det var riktigt surt
att inte kunna lösa gåtan när vi var så nära… När vi stod där så kom vakten
långsamt strosande tillbaka ”Dungbeetle, it is dungbeetle” sa han. Göran
knappade in det och visst, det var dungbeetle! Vi tackade vakten och kunde
sedan fortsätta till en stolpe där cachen var gömd.
En av flera mycket hjälpsamma sydafrikaner

Nu fick Göran en till cache
i Sydafrika men egentligen skulle den här cachen inte räknas i Görans statistik
för det var tack vare flera otroligt vänliga och tjänstvilliga sydafrikaner som
vi kunde lösa uppgiften, utan dem hade vi aldrig klarat det! Vi fortsatte att
strosa omkring ibland konstverken i några timmar, ju längre vi var där, desto
mer fanns att se och upptäcka.