Vi har haft en intensiv första vecka med Elisabeth på besök.
Det är semestertider i Sydafrika och vill man göra något så gäller det att boka
upp aktiviteten i förväg. Dagarna innan Elisabeth anlände så tillbringade vi
många timmar på Yachtklubben (där det finns internet) och letade och bokade och
bokade om saker vi ville göra. Ett besök i Addo Elephant Park, Sydafrikas
tredje största nationalpark, var givet och sedan fick vi flera olika tips när
vi pratade med andra, både seglare som själva hunnit med några äventyr men
också från medlemmar i Yachtklubben som mer än gärna delade med sig av sina
egna erfarenheter.
Första dagen tog vi bara en sväng i centrum i Port Elisabeth. Vi hade inte
bokat något särskilt och det var tur det för Elisabeth var lite slak efter sin
resa som startade från Linköping kl 13.20 på torsdagen och slutade kl 22.05 på
fredagskvällen (lokal tid) i Port Elisabeth. På söndagen drog vi sedan till
Addo. Vi skulle åka med egen (hyrd) bil genom parken och på eftermiddagen
skulle Elisabeth rida bland de vilda djuren. Jag hade bokat den aktiviteten och
fick först beskedet att ”På förmiddagen var det fullt och på eftermiddagen var
det faktiskt bara för avancerade ryttare”. Jag fick tänka efter lite ”Hon har
ridit i, låt mig se, tjugo, nej tjugofem år, räcker det?
Addo gjordes till Nationalpark 1931 främst för att rädda The Eastern Cape
Elephant från utrotning. Nu finns över 500 elefanter där. Vi åkte in i parken
på morgonen och det tog inte lång tid innan vi såg vårt första vilda djur – ett
vårtsvin. ”Titta, en Pumba!” utbrast Elisabeth. De är precis så fula och så
eleganta som i Disneys film Lejonkungen, när de springer iväg på sina smala ben
med svansen rakt upp i vädret. Syftet med att ha svansen rest på det sättet är
att ungarna ska ha lättare att följa efter – ”Häng på efter den där svansen,
det är mamma!”
Till och med guiderna kallar dem för Pumbas

Strax efter såg vi våra första zebror och ett förtjusande litet zebraföl, som
blygt gömde sig bakom mammas ben. Två strutsar och sedan några Red Harte-beest,
stora antiloper som fått sitt namn efter sin röda färg och hornens form som
bildar ett hjärta över pannan på dem.
Ett litet zebraföl med sin mamma

En red harte-beest

Vi körde vidare över ett öppet område med fin utsikt och snart såg vi något
väldigt brungrått som rörde sig majestätiskt nerifrån en bäckravin och upp emot
den väg vi själva färdades på. Det var en elefant! En ensam hane som passerade
precis framför vår bil och som villigt lät sig fotograferas.
Vår första elefant!

Fler vårtsvin med ungar passerades och sedan
såg vi två elefanter till innan vi kom ifatt en bil som nästan kolliderade med
några stora antiloper som sprang över vägen. De stannade i buskarna vid sidan
om vägen och hade de inte sprungit över vägen tidigare så hade vi aldrig sett
dem. Det var flera Kuduer (en kudu, flera kuduer?) som nu stod väl kamouflerade
och åt av buskarna. De stora öronen rörde sig oroligt framåt och bakåt, de
lyssnade ständigt av sin omgivning.
Vid ett vattenhål såg vi nya vårtsvin och strutsar. Strutshannens fjäderdräkt
är svart gentemot den mer oansenliga gråbruna honans. Här är det dock inte
fråga om att hannen ska försöka imponera på några fruntimmer. Nej, det är så
att honan ruvar på dagen och smälter då in i det omgivande landskapet på ett
bra sätt. Sedan får hannen ta nattskiftet och vad passar då bättre än att vara
svart som natten?
Innan det var dags att vända tillbaka till huvudingången för Elisabeths ridtur
så såg vi en sköldpadda och några svartryggade shakaler som fått tag på ett
överblivet byte, antagligen från en lejonjakt.
Det kommer nog en blogg om den där ridturen, den var visst spännande…

Schakaler med ett byte att slåss om

Nästa dag återvände vi till Addo, då för att åka ut med en
guide och slippa irra omkring på vägarna mer eller mindre på måfå, även om vi
såg en hel del även dag ett.
Nationalparken omfattar 1640 km2 och alla djur här föder sig själva. Guiden
berättade att de har koll på lejonen genom radiosändare och när lejonen stannar
sådär tre dygn på samma plats, då vet man att de tagit ett byte. De kan ge sig
på både noshörningar, bufflar och elefanter men för det mesta så är det
antiloper eller zebror som får sätta livet till. Enligt guiden så skulle vi ha en bra chans att
få se något av de nio lejonen som finns i parken, däremot så skulle vi inte
förvänta oss att få se vare sig leopard eller noshörning. Båda djuren finns i
parken men leoparderna är extremt skygga och de svarta noshörningarna håller
sig i buskiga områden där det är svårt att få syn på dem.
Vi åkte upp på en höjd och klev ur bilen för att njuta av utsikten. Långt
nedanför oss kunde vi se några elefanter som var på väg emot ett vattenhål. Vi
satte oss i bilen och tog oss ner till vattenhålet, vi kom dit ungefär
samtidigt som elefanterna. Hannarna går för det mesta ensamma så här var det
honor och ungar, minst 30 stycken. Vi såg en riktigt liten baby-elefant och
guiden uppskattade dess ålder till ett par, tre dagar.

Den minsta lilla baby-elefanten

Den äldsta, matriarken,
höll noga vakt över sin hjord medan de drack. Varje elefant äter upp till 200
kg gräs och kvistar per dag och kan dricka upp till 200 liter vatten när den
kommer till vattenhålet. Sedan bajsar
den en massa och det är det bajset som dyngbaggen tar hand om. Den rullar
bajset till bollar som den lägger äggen i och sedan lever larverna på de
växtrester som finns i bajset. Det vill säga, honan arbetar hårt med att rulla
dessa bollar medan hannen spatserar bredvid, så konstigt kan det vara i
djurriket…
Förutom de djur vi sett dagen innan såg vi elandantiloper, en hyena och en
gigantisk buffeltjur som försökte gömma sig bland buskarna i vägkanten. Fast vi
åkte runt hela parken i fem timmar med guiden så lyckades vi inte få syn på
något lejon. På vår väg hem åkte vi igenom parken och kom på en stor
elefanthjord till. De gick på båda sidor om vägen och kom upp både framför och
bakom bilen. Vi kände oss rätt små där vi satt.
Inga lejon, men väl en afrikansk buffel

Fulla av intryck från de två föregående dagarna satte vi oss i bilen och körde
tjugo mil västerut längs kusten till Tsitsikamma Nationalpark. Där besökte vi
först en fågelpark med 3500 fåglar av över 200 olika arter. Turen som är utan
guide ska egentligen gå på en timme men vi stannade i två utan att någon
misstyckte, det var många fåglar att titta på. Vi hade dessutom tur, precis när
vi kommit innanför grindarna så dök det upp en liten kille på sådär 12-13 år.
”Volunteer” stod det på hans tröja och han följde med oss runt hela parken och
hade mycket att berätta om de olika arterna. En del fåglar fanns det många av, andra bara
en eller två. Douglas, var en Spotted Dikkop som hade ett särskilt öga för den
lille guiden ”Så fort han hör min röst så kommer han fram och hackar på mig,
han hatar mig.” När vi såg honom låg han med bortvänt huvud och låtsades
överhuvudtaget inte lägga märke till oss, inte ens när guiden kallade på honom.
Douglas

Vet ni förresten vad man kallar ungarna efter en ”African Spoonbill?”

Tea spoons…
African Spoonbill utan teaspoons

Utanför fågelparken slogs några babianer i gräset. Vi kunde
(och ville) inte mata dem för det skulle medföra dryga böter, 500 rand. Istället bjöd vi oss själva på varsin
pannkaka med socker o kanel, från ett stånd utanför med en tjock liten gubbe
som satt och stekte och sålde pannkakor.
Vi behövde stärka oss lite, för på eftermiddagen skulle vi hänga som apor i
träden. Då väntade en canopy tour. En tur emellan träden åkande i en sele,
hängande i en wire. Göran och jag hade sett detta på Rodrigues, men då kunde vi
inte åka på grund av ryggbesvär. Nu skulle vi ta igen det! Vi var åtta glada själar som fick hjälp att
spänna på oss varsin sele och varsin hjälm. På händerna hade vi stora handskar.
Vi flickor fick också ett nät runt håret för att det inte skulle fastna i någon
gren på vägen och jag tror Göran faktiskt var lite tacksam mot Tara som bara
några dagar tidigare befriat honom ifrån hästsvansen. Annars hade han också
haft nät i håret…

Vi ska åka i träden, vi!

En jeep tog oss ut i skogen och sedan fick vi klättra upp på den första
avsatsen. Det var ett kort litet hopp, Vinolia, vår guide kopplade alla
karbinhakar och sedan var det bara att hålla en hand om säkerhetslinan och en
hand vilande uppe på wiren och ta ett kliv ut och åka iväg. Det var härligt! Vi
åkte 10 olika ”banor”, den längsta var 91 meter, det var ett riktigt åk där vi
fick upp ordentlig fart! Det tog slut alldeles för fort och vi hade gärna gjort
om allt igen – och banorna hade gärna fått vara lite längre och med lite mer
fart – det här gav mersmak!

Here we go!!!