Anniara

Den andra juli skrev jag till vår goda vän Pia och föreslog
att hon skulle hitta en restresa till Tahiti. Åtta dagar senare mötte vi henne
på Papeetes flygplats på Tahiti. Ibland ska det vara snabba ryck för att saker
och ting ska bli av! Vi ligger nu innanför korallrevet strax nedanför
flygplatsen. Vi behöver bara ta jollen femhundra meter för att kunna snorkla
och Pia är helt fascinerad av hur vågorna bryter över revet. Att kunna ta ett dopp i det trettiogradiga
vattnet precis så ofta man vill verkar också vara en ingrediens i det sköna
livet som hon uppskattar. När vi mötte
Elisabeth på Dominica så kom hon ut absolut sist av alla, när hennes mamma
redan hunnit bli jättenervös och till hälften övertygad om att hon kommit bort
på vägen. Nu var det precis samma sak med Pia. Vi väntade och väntade medan
rader av feta amerikaner och snattrande fransoser paraderade förbi. Till slut
kom hon – utan väska! Den hade blivit kvar i Los Angeles. Stackars Pia! När man
rest 27 timmar så är inte tålamodet och humöret på topp. Det var trots allt
inte mycket vi kunde göra, väskan var anmäld som försvunnen och skulle väl så
småningom komma tillrätta. Vi tog oss tillbaka till marinan och tog jollen ut
till Anniara.

Pia, vår nya matros

Själva hade vi en orolig resa från Rangiroa och hit till Tahiti. Det blåste
ordentligt på Rangiroa hela tiden vi var där, så mycket att vi gick miste om
den snorkling vi bespetsat oss på. När vädret sedan blev bättre så lättade vi
ankar och gick genom öppningen i korallrevet ut på öppna havet. Vi hade sidvind
och det blåste konstant 12-15 m/s med vågor upp emot fyra meter. Det är
tillräckligt för att de med viss regelbundenhet ska bryta in över
sittbrunnen. Vindrodret jobbade och
styrde så den som hade vakten kunde krypa ihop i hörnet längst fram på
styrbordssidan och på så sätt undgå en del av sjöarna som sköljde över. Nere i båten var det också besvärligt och
svårt att sova och laga mat. Som tur var
så inskränkte sig resan till ett och ett halvt dygn, två nätter och en dag, så
vid nio på morgonen den andra dagen ropade vi upp hamnkaptenen i Papeete för
att få tillåtelse att passera, först hamnen och sedan flygfältet som löper
parallellt med passagen mellan land och korallrevet utanför.
Pia tycker att vi har magrat på resan. Många har också undrat vad vi äter och
hur man överlever långa tider ute till havs utan tillgång till färskvaror. Vi
äter förstås mycket konserver, vi fiskar (och på sista tiden har det gått
riktigt bra) och jag brukar köpa bacon och skinka som håller sig rätt länge.
Det har visat sig att utbudet i de små affärer som finns på öarna i Galapagos,
på Marquesasöarna och på Tuamotusöarna är mycket begränsat så kosten tenderar
att bli lite enahanda. Tänk er då att
komma till Papeete och den stora franska livsmedelskedjan Carrefour och få
tillgång till precis allt som finns där! Färskt kött! Franska ostar! Färska
grönsaker! Och mycket, mycket annat! Det som vi tar för givet hemma i Sverige
men som minsann inte finns att tillgå överallt. Jag njuter av att gå och
handla!
Lösgodis finns förstås inte men när Pia väl fått tillbaka sin väska så insåg vi
vilken klok människa hon är! Förutom alla grejor vi beställt (som utgjorde
halva hennes packning) så hade hon med sig ett halvt kilo godis! Oh, vad det är
gott!

Utsikt från båten, över Morea och solnedgången

Vandring genom fruktodlingen i Daniel´s Bay på Nuku Hiva

Fruktodlaren själv

I byn med 20 invånare fanns givetvis en telefonkiosk

Vågorna rullar in över revet utanför vår ankringsplats

Innan vi lämnade Nuku Hiva och Marquesasöarna så besökte vi Baie de Taioa eller Daniel´s Bay som den också kallas. Vindinstrumentet hade slutat fungera redan på överfarten till Nuku Hiva och när jag blev upphissad i masten för att försöka skruva loss och smörja det så upptäckte jag att flera kardeler på mellanvanten gått av. Vi hade konsulterat Seldén som trodde att vi eventuellt spänt dem för hårt, från början. Normalt är det inte mellanvanten som ska ge sig först. Nu blev jag upphissad igen för att lossa några varv på vantskruvarna. Dagen före hade det varit kav lugnt i Daniel´s Bay men nu gungade det förstås och jag fick klänga mig fast i vanten för glatta livet för att kunna uträtta något arbete. Efter lite gungande och en hel del smällar och dunsar (många blåmärken blev det…) så kunde jag lossa vanten och lägga en säkringslina på styrbords sida, där sex kardeler av nitton var av.
På kvällen blev vi inbjudna till barbecue på stranden av Sirius besättning, en familj på två vuxna och två barn, Sophia 9 och Cameron 6. Vi blev underhållna med sång och när det blev mörkt gick vi och tittade på krabborna som kommer upp ur sanden på natten. Inte Cameron förstås “No way!” att han tänkte gå och titta på de där äckliga djuren!
Bättre var det då nästa dag när vi åt lunch hos fruktodlaren i dalen. Vi beställde lunch innan vi gick på promenad genom odlingen och tyvärr kunde vi inte få mer än en lättare fruktlunch. Ville vi ha fisk så fick vi vänta till dagen efter så att de hann fånga(!) fisken först. Vi nöjde oss med frukt och koksnötter. Det bor ungefär 20 personer i den här dalen, alla är släkt med varandra. Det finns ingen väg till byn men man har några bilar och vi var förstås nyfikna på varför man har bil när det bara finns en 2 km lång väg att köra på? Mannen vi pratade med och vars hustru serverade oss lunch förklarade att han levererar 500 kg kokosnötter, 300 kg pamplemousse och 300 kg lime i veckan till Tahiti. Bilarna som är pickups används för att transportera frukten ner till viken där båttransport tar vid. Det är för tungt att köra i skottkärra menade mannen och det kan vi sympatisera med. Även den bananstock vi köpt på restaurangen i Taiohae kom från dalens odlingar. Medan vi samtalade med mannen och hans hustru snodde tre kattungar runt våra fötter till Sophias och Camerons stora förtjusning. Två hundvalpar, bara två veckor gamla, fanns också att kela med. Mannen hade hela kroppen och halva ansiktet täckt med traditionella tatueringar och i ena örat hade han stuckit igenom en benbit, ca 20 cm lång. Cameron ville filma honom och då vrålade han och skrek som en äkta vilde, så att Cameron glömde att hålla ner knappen. Det fick bli omtagning och då gick allt bra, han kunde ju trots allt inte vara så farlig, när han hade både kattungar och hundvalpar…
Dagen efter lämnade vi Nuku Hiva och Marquesasöarna för knappt fem dygns segling till Rangiroa, den näst största atollen i världen. Det är lustigt att gå ifrån höga vulkanöar till låga korallrev. Den här atollen (ringen av korallrev) är 45 miles lång och 15 miles bred och öarna är bara några hundra meter breda. Här bor ungefär 2000 personer fördelade på, i huvudsak, två byar. Inne i atollen odlar man pärlor och eftersom det finns flygplats så finns det hotell och dykcenter. Vattnet är kristallklart, vi ligger med ankaret på 12 meters djup och det är inga problem att se botten.
Äntligen platt! Vi tog fram cyklarna och baxade ner dem i jollen för vidare färd till land. När vi monterade ihop cyklarna så samlades några barn omkring oss. Tyvärr kan vi inte prata med dem, vår franska är tämligen obefintlig, men vi förstod att de tyckte att våra små hopfällbara cyklar passade dem bättre än oss.
Vilken usel kondition vi har! Låt vara att vi tränar våra balansmuskler när vi seglar, men flåset! Det tog på krafterna att cykla de 9 km som det är bort till byn Avatoru. Vi skulle internetta (det är väl klart att det heter så!) på postkontoret men där kunde vi bara köpa 5 timmar för 140 kronor, så då gick vi och åt pizza för 210 kronor och fick internet på köpet. Vägen tillbaka blev en svettig historia och det var skönt att slänga sig i havet efteråt. Badtemperaturen ligger på drygt trettio grader, så det kan man inte klaga på!

Vi firade bröllopsdag och ”Ett år sedan vi lämnade Sverige”
genom att gå på Fars-dags-fest. Den
anordnades av kommunen här i Taihoe och lockade både seglare och locals. Vi kom
dit strax före sju och blev bordsplacerade helt nära scenen. Det var lite jobbigt med volymen till att
börja med men det övervägdes senare av barnens/ungdomarnas uppvisningar. Först
fick alla män en pinne med ett pappershjärta på ”Bonne fete, Papa”. Hon som delade
ut dem tittade lite extra på Görans hästsvans men bestämde sig sedan för att
han nog var en pappa, han också. Dansuppvisningarna började tämligen omgående,
först med lite mindre barn och med den charm som bara sådana kan uppvisa.

Visst är de charmiga?

Sedan
tog ungdomarna vid och gav en kraftfull föreställning med bankande trummor. Det
var ett slags växelsång där de unga kvinnorna sjöng och dansade och sedan tog
de unga männen vid med en häftig dans till trummorna. Så blev allt stilla och
vi trodde det var slut – då började kvinnornas höga sång igen och sedan föll
männen in med dans igen och intensiteten stegrades och stegrades. Det var
mäktigt.

Hon sjöng solo, utan mikrofon

Inte låter man sig hindras av en bruten arm när man ska spela trummor

Under tiden som uppvisningen pågick så började matserveringen. Det var gående
bord med mycket spännande rätter, rå tonfisk i två olika tappningar, ris,
grönsaksblandningar, kyckling i en kryddstark sås och svamp. Vi åt av allt. Det fanns vin och öl för dem
som så önskade. Sedan blev det dans och
festen fortsatte långt in på natten.
Rose från Kalifornien, som jag berättade lite om i förra bloggen, har ett litet
museum. Vi tittade in där och passade på
att ta till oss lite kunskaper om Marquesasöarna och marqueserna. Forskarna
anser det vara klart att öarna från början befolkats av människor ifrån
kinesiska fastlandet. 1200 år f k nådde
de Samoa och Fiji och omkring 200 år f k befolkade de Te Henua Enana, idag känt
som Marquesasöarna. De var skickliga sjöfarare och på museet fanns en modell av
en mycket tidig katamaran. Rose berättade att en oerhört rik engelsman donerat
pengar och låtit bygga sju sådana skepp i naturlig storlek. När de var nybyggda
hade de seglats tillsammans alla sju och vid något tillfälle seglat in i viken
vid Taiohoe och fast det är mycket besvärligt med strömmar och tidvatten så
hade de lyckats manövrera sina skepp med mycket god precision och kunnat ankra
upp där. Jag hade gett mycket för att få se dem eller ännu hellre få segla med
dem! Rose trodde att de fanns spridda lite varstans i Stilla Havet nu, en del
säkert vid den amerikanska västkusten.

Tänk att få segla en sådan här på riktigt!

På museet finns gott om exempel på polynesisk hantverksskicklighet, allt trä är
rikt utsirat antingen det är en yxa, ett hårspänne eller en skål. Än idag finns
gott om konstnärer som karvar i trä. Vi köpte en tiki av Henri, en ung konstnär
som entusiastiskt förevisade sina verk.

Henri, vi köpte tikin till höger av honom

I går hyrde vi en bil. Det finns visserligen bara två vägar på ön men vi ville
se hur det ser ut inne på ön och Göran ville hitta en cache som skulle finnas
vid en utsiktsplats 3,2 km från Taiohoe. Vi körde nästan en mil på den smala
serpentinvägen innan vi kom fram till utsiktsplatsen och då hade vi kommit 750
meter upp i luften! Idag har vi suttit på Anniara och tittat upp mot bergen och
försökt lista ut var utsiktsplatsen är belägen och hur vägen går över
veckformationerna. Det ser helt omöjligt ut, men vi vet att vi har varit där!

Någonstans kom vi över bergen. De steg sedan ytterligare till som högst 1200 m.
Vi fortsatte in över bergen och kom till
en högplatå, Toovii. Här har man planterat pinjeträd, så vi befann oss i en
barrskog som inte så lite påminde om Sverige! I alla fall så länge du satt kvar
i bilens air condition…

Det skulle kunna vara en väg i Sverige

Överallt längs vägen gick hästar, kor och getter och betade. Det verkar nästan
som om dikeskanten är deras huvudsakliga bete. På sina ställen var djuren
tjudrade men ju högre upp vi kom desto fler djur gick lösa. Det finns väldigt
många hästar här och de verkar i huvudsak användas som ridhästar. En filt över
ryggen och så rider man barbacka. Vi såg träsadlar på museet men vi har inte
sett någon använda dem i verkligheten.

Vi tog den andra vägen och for till grannbyn i granndalen,
Taipivai. Där finns en stor plats, en cité, där de öppna hyddor som är
traditionella här hade brunnit ner. Pelarna, som utsirats med olika figurer,
stod som ett under kvar, förkolnade i toppen och man höll nu på att renovera
dem för återuppbyggnad.

Stolparna är förkolnade och avbrunna i toppen

Vi klättrade upp till en annan cité, 500 meter upp i regnskogen. Helt
genomblöta av svett och med benen fulla av myggbett nådde vi till slut målet,
några tikis uppställda på en öppen plats i regnskogen. Vi har nu bestämt att vi
sett nog av dessa stenskulpturer…
I morgon, på midsommarafton är det musikfestival här. Ett något annorlunda
midsommarfirande som vi ser fram emot.

För några dagar sedan var det precis ett år sedan vi lämnade
bryggan i Ernemar. Det var med mycket
blandade känslor och med en stor osäkerhet om vad som skulle hända, eftersom vi
just fått besked om att Göran med stor säkerhet hade cancer. En klok person
hade, när vi diskuterade risker med resan, så klokt påpekat att ”Det kommer att
hända saker under 3-4 år som ni måste förhålla er till antingen ni stannar
hemma eller åker iväg”. Jag hade tyckt att det lät så förnuftigt och bra, men
vi var ändå båda i lite av chock när detta hände innan vi ens hunnit starta vår
resa. Vi hade fullt sjå att hålla masken inför alla som stod på kajen och vinkade av oss. Nu gick det bra, Göran kunde åka
hem och få den behandling som krävdes men det kom ändå att prägla våra första 6
månader till sjöss – vi var stressade av ovissheten och av att redan från
början behöva anpassa oss till sådant som låg utanför vår kontroll.
Med tiden har vi kunnat slappna av och njuta av äventyret. På sätt och vis så lever vi i en väldigt
liten värld, här ombord på Anniara. Under överseglingarna så går det flera
veckor i taget då vi bara har varandra att tala med och enda kontakten med
omvärlden är några email och de väderfiler vi hämtar hem med kortvågsradion.
När vi ligger i hamn så träffar vi och umgås med andra seglare ute på liknande
äventyr som vårt. Från att i Europa och Karibien ständigt träffa nya ansikten
så är vi nu en exklusiv skara om kanske ett hundratal båtar, där vi börjar
känna igen de flesta.
Göran har funderat en del över hur lite man egentligen behöver. Vi använder
till exempel väldigt lite färskvatten och energi. Visst var det härligt när vi
duschade i den gamla cementduschen på kajen på Hiva Oa och vattnet forsade över
huvudet men vi far inte illa av att alltid tänka på att inte slösa med vattnet. Våra vattentankar med 360 liter räckte till
exempel till hela överresan över Atlanten, tre veckor och dessutom en vecka till,
när vi låg i English Harbour på Antigua. Då är förstås inte tvätten av kläder
inräknad. Vi betalar gladeligen vad det kostar att få våra kläder tvättade i en
riktig tvätt-maskin och det skulle gå åt en del mer vatten om vi tvättade för
hand ombord. Av de bekvämligheter som vi
tar för självskrivna i land så är nog tvättmaskinen den jag saknar mest. Näst
därefter kommer en frys. Många av långseglarna har små frysar ombord där de kan
bunkra kött, fisk och bröd. Kvinnorna säger att de älskar sina frysar medan
männen muttrar om att det går åt för mycket ström. Elen ombord är den trånga
sektorn förutom vattnet. Vi har solceller som ska förse oss med den varan men
även om det konstant har varit mer än 25 grader varmt om dagarna sedan vi
lämnade Europa så är det inte så soligt som man skulle kunna tro. Och när solen
täcks av moln så laddar solcellerna dåligt. Vi startar istället motorn och
laddar batterierna med den, oftast kör vi 1-2 timmar per dag. Vi har diskuterat
att komplettera med en vindsnurra men kommit fram till att vi kan köra motor
många, många timmar för den investeringskostnaden.
Nu kan jag nästan höra några av mina före detta arbetskamrater mumla ”Ja, ja,
allt det där praktiska, det förstår vi men, hur känns det?”
Det är förstås svårare att beskriva… Vi lever väldigt avstressat. Även om vi
går in på nyhetssiter när vi har tillgång till internet så matas vi inte
ständigt med information om saker och händelser som kan verka viktiga men som
faktiskt inte berikar vårt sinne. Jag
har alltid hävdat att det här med att koppla av tv och radio under semestern är
som att hoppa över ett antal avsnitt i en dokusåpa, du slutar titta efter
avsnitt 43 och börjar igen vid avsnitt 87 – och det verkar som om du inte gått
miste om någonting! Nu praktiserar vi
det i större skala och det är fantastiskt avstressande för hjärnan. Vi kommer
förstås att få svårt att klara Melodikrysset när vi kommer hem eftersom vi inte
känner till några Idolvinnare eller ens vem som vann den svenska
Melodifestivalen i år, men det får vi ta.
Ibland kan jag sakna den intellektuella utmaning och problemlösning som ett
arbete ger. Just nu är min största utmaning att försöka mana fram den franska
jag lärde mig för nästan exakt fyrtio år sedan och som jag stoppat långt, långt
bak i hjärnan någonstans. Jag förstår en del men därifrån till att själv
uttrycka sig…
Fysiskt så mår vi bättre. Vi har blivit av med musarmar och värk i fötterna och
är inte riktigt så feta som vi var tidigare. Konditionen kunde dock vara
bättre, det är mycket stillasittande på en båt.
Vi har också anledning att ta till oss andra sätt att leva än vår egen
vedertagna trygghet. Och att ifrågasätta vad den är värd? Vi har till exempel
bara blivit bestulna en gång. Det var när Göran fick sin cykel stulen i
Malmö(!). Vi har träffat svenska Louise som om några veckor ska föda sitt
första barn här på Nuku Hiva och som är fullständigt trygg med det och vi är övertygade
om att hon kommer att få lika bra vård som om hon vore i Sverige.

Louise, en riktig globetrotter sedan 11 år tillbaka.

Louise och hennes Igor som i vanliga fall bor på båten Larka har hyrt ett hus
inför barnafödandet. De hyr möblerat och vi har därmed fått ett hum om hur det
kan se ut i ett marquesiskt hem. Här finns inte lagen om det tomma utrymmet. Det
är mycket spartanskt inrett med få möbler och en köksinredning som skulle få
vilken Svensson som helst att gråta. Men, behöver man så mycket mer? Vi saknar
väldigt få, om ens några, av alla ägodelar vi har lagrade i Sverige, för vi
behöver dem egentligen inte!
Vi försöker att utnyttja varje tillfälle som ges att få kontakt med invånarna på de ställen vi gästar. Det blir en hel del intressanta möten.
Här, på Marquesasöarna, blir alla främlingar hjärtligt välkomnade. Idag var vi
i grannbyn och hittade en liten restaurang där vi ville äta. Vi beställde mat
och så papayajuice att dricka. Göran fick följa med damen som förestod
restaurangen ut i trädgården och plocka ner papayan, den hängde lite för högt
för att hon själv skulle kunna nå den.

Medan vi åt så berättade hon lite om sig själv och om vad som skulle
hända i byn (musikfestival) och när vi frågade vad det var för frukt som växte
precis bredvid vårt bord så fick vi genast smaka, det var passionsfrukt. När vi betalat så skänkte hon oss två stora
papayor och 7 passionsfrukter. ”De är till er”, sa hon och vi kunde bara tacka
och ta emot.

Restaurang med tre bord på altanen

Alla man möter på gatan hälsar artigt.
Frågar man om vägen så gör de sig stort besvär för att man verkligen ska
förstå, trots våra bristande språkkunskaper. Att alltid bemöta främlingar med ett så öppet
sinne som dessa polynesier är stort och vi har mycket att lära.
Till slut måste jag bara berätta om Rose från Kalifornien som kom hit 1979
tillsammans med sin man och byggde hotell här. Nu är mannen död och hon har
sålt hotellet och driver i stället en liten restaurang och ett litet museum. Om
hon är generös från början eller om det är genom intryck av omgivningen vet jag
inte men, när vi kom dit så skänkte hon oss några nummer av den danska
tidningen ”Langtursejlerne”. För, som hon uttryckte det, hon kunde ändå inte
läsa danska. Döm om vår förvåning när vi i nr 148 från februari i år hittade en
artikel om gästhamnen i Figeholm! Vi befinner oss på andra sidan jordklotet och
får plötsligt i vår hand en tidning med en artikel hemifrån! Vi har en liten
aning om att några av er som läser detta kommer att fira midsommar alldeles i
närheten av denna plats….

Här, vid Taihoe kommer vi att fira midsommar

”Gudrun, skynda dig!
Kom upp och titta!” Klockan var inte mer än halv sju på morgonen och jag
undrade yrvaket och lite surt vad som kunde vara så intressant? Väl uppe i
sittbrunnen ändrade jag mig snabbt, för runt Anniara simmade inte mindre än 6 jättemantor! De svepte fram alldeles i vattenytan, med
gapen vidöppna, på sin jakt efter plankton och andra smådjur. Fram med kameran och sedan satt jag en lång
stund och bara knäppte under tiden som dessa mäktiga djur fortsatte att cirkla
runt, runt. Peter och Gabbie kom försiktigt roende i sin jolle och gled sedan
smidigt ner i vattnet med snorklar och simfötter på. Mantorna brydde sig inte
utan fortsatte sin jakt. Vi kunde inte avhålla oss från nöjet utan drog på oss
simkläder vi med och hoppade i vattnet. En manta kom alldeles framför mig och
jag höll andan, övertygad om att den skulle simma på mig! Mindre än en meter
från kollision dök den och gjorde en elegant saltomortal under mig och visade
upp hela sin vita undersida innan den kom upp bakom mig igen. Plötsligt skrek Gabbie till, en manta hade
kommit så nära henne innan den dök att den skrapade hennes bara mage med sin
rätt sträva översida. Hela förmiddagen kunde vi beskåda skådespelet, inte
mindre än tio mantor befann sig i viken och nästan alla besättningar på det
femtontal båtar som låg där passade på att simma med dem.

Mantor! Det sista fotografiet är taget under vattnet av Gabbie

Efter några dagar lämnade vi Hanamoenoa och seglade till Ou
Poa. Återigen hamnade vi i en vik där tidvatten och svall störde nattsömnen.
Här ankrar vi på ställen som vi inte skulle drömma om att ankra på i Sverige.
Med skydd åt tre, ibland bara två, väderstreck och sedan helt öppet. För det
mesta blåser det ostligt, men som vi blev varse på hiva Oa så kan vinden vända även här och då ligger
man lite pyrt till. På Ou Poa handlade det mest om att det var obekvämt och att
det inte kändes riktigt tryggt att lämna Anniara. Våra utflykter inskränkte sig
därför till att åka in till byn och tanka vatten. Vi körde med jollen fyra
gånger fram och tillbaka med vattenflaskor och dunkar för att fylla upp
Anniaras tankar om 360 lite. Sedan följde vi med Holler till hans hem, för att
byta en t-shirt mot frukt. Holler, en ung man som levde på att odla frukt, var
mycket stolt över sitt ursprung och sin ö. Han förevisade sina fruktträd och
klättrade upp och slängde ned både pamplemousser och apelsiner till oss. Huset
hade fyra rum och han hade både tv, dator och kylskåp. Maten lagade han dock
ute, över öppen eld. På vår vandring tillbaka till hamnen så utsåg han sig
själv till kung över ön och tyckte att det var lite synd att de andra invånarna
var så fattiga att de inte hade råd att betala skatt till honom. Han har i alla fall en passande t-shirt nu, på
hans rygg står det ”Byggd för framtiden”.

En första skymt av Marquesas

Himlen är ofta täckt av moln som skingras när solen går upp

Beväxning på Anniara

Underbart vackra stränder

Tiki på Fatu Hiva

Vi badar vid vattenfallet

Skog på drift efter regnovädret

Nya vattenfall bildades efter regnet

Baie Hana Moe Noa var precis så vackert som utlovats i vår guidebok. Branta bergssidor som skydd mot vind och vågor och så en vit sandstrand med kokospalmer längst in. Här vilade vi ut några dagar och njöt av en båt som låg nästan helt stilla utan att besväras av svall och dyningar. Längst in i viken finns lite korall och vi snorklade och njöt av all småfisk som simmar in och ut bland korallhuvudena. Peter och Gabriella från Australien var förstås måttligt imponerade. “Vi jämför allt med Stora Barriärrevet” som Gabriella sa utan att låta ett dugg förmäten – det bara är så. Men för oss, som egentligen aldrig snorklat före den här resan, så är även små koraller med sina små fiskstim värda att se på.
Efter några dagar lovade väderleksrapporten mycket svaga vindar och vi bestämde oss därför för att gå tillbaka söderut, till Fatu Hiva – ön man inte kan missa. Vi fick kryssvind men inte värre än att vi kunde sträcka på ett ben ner till Baie Hanavave eller Baie des Vierges (Jungfruviken) . Det sägs att viken tidigare hette Baie des Verges, vilket ungefär betyder fallosviken, pga formen på bergen som sticker upp omkring viken, men att missionärerna misstyckte och la till ett “i” vilket radikalt ändrade betydelsen av namnet.
När vi nådde Fatu Hiva så hade klockan hunnit bli nästan sex på kvällen och det mörknar mycket fort här i Polynesien, så nu var det viktigt att snabbt hitta en bra ankarplats. Viken är djup och det är bara en smal remsa längst in som är så grund så att det går att ankra. Vi hittade en plats ute på vänster-flanken, men oj, vad tidvattnet rörde sig här! Bergssidorna runt omkring är mycket branta och höga och vågorna svepte in i mäktigt brus och bröt in mot stranden – och sedan ut igen. Anniara rörde sig fram och tillbaka med vågrytmen och rullade dessemellan. “Det här är inte trevligt” sa jag, “ska vi verkligen stanna här?” Men nu var det kväll och vi hade seglat 40 Nm för att komma hit så nu fick vi i alla fall stanna över natten, även om det rullade en del.
Dagen efter hade svallet lugnat sig och vi kunde ta jollen in till hamnen och gå på upptäktsfärd. Byn var full av små hus med trädgårdar där blommor och träd trängdes med varandra. Flera av våra vanligaste krukväxter som hibiskus, bougainvillea, kroton och benjaminfikus växer här men är avsevärt mycket större än vad som ryms i en kruka. Dessutom är samtliga familjer självförsörjande när det gäller frukt. Pamplemousse, bananer, papaya, mango och annan frukt som vi inte kan namnet på växer överallt. Det går inte att köpa någon frukt i affären, ingen annan än någon utifrån är intresserade av att köpa, byborna själva betalar inte för något som växer överallt.
Vi gick på utflykt till ett vattenfall som vi läst om i vår guidebok. Vi var lite osäkra på vägen och knackade på på ett hus. På knagglig franska frågade vi efter “le cascade”. En man kom genast ut i trädgården och ritade en karta i jorden och förklarade hur vi skulle gå. Jag förstod faktiskt en del av hans sprutande franska och tackade för hjälpen – Merci beaucoup!
Vi stretade uppför, kom till en avtagsväg och tog den, det var inte mycket mer än en lerig stig, vi korsade ån flera gånger, sista gången balanserande på stenar och kom fram till ån igen – och här slutade stigen. Till vänster fanns ett torn av stenar upplagt, här började den riktiga klättringen uppför. Vi klättrade och klättrade, hela tiden följde vi en smal stig utmärkt med stentorn. Till slut kom vi fram. Framför oss kastade sig vattnet ner för klippväggen, kanske 100 meter högt. Vi badade i bassängen nedanför, det gick att simma och var underbart svalkande och rent efter alla saltvattenbad.
Dagen efter följde vi med några amerikaner till en konstnär som snidar i trä, han gör traditionella tikis, figurer med stora ögon och breda munnar. Han tog ungefär 250 dollar för en halv meter hög tiki. Steve och Lili hade köpt en dagen innan och vi tycker att det känns rätt bra att de tar skäligen betalt för sina konstverk, även om det innebar att vi inte ansåg oss ha råd med någon. Istället bytte vi till oss en halv bananstock, tre pamplemoussier, en stjärnfrukt, en kokosnöt och två stora mangoer mot en flaska rödvin.
Strax innan mörkret la sig igen så lämnade vi Fatu Hiva och seglade till Baie Puamau på norra delen av Hiva Oa. Där skulle vi se Takai, världens största tiki, 8 fot hög. Vi fick handstyra hela natten, autopiloten har gått sönder igen, samma fel, kablarna till elektromagneten har brunnit. Det är förstås jättesurt! Förra gången tog det fem veckor att få fram en ny del och nu vet vi inte om vi kan få någon förrän vi kommer till Nya Zeeland…
Vi kom till Baie Puamau på morgonen och var rätt trötta så vi stannade kvar i Anniara hela dagen och sov och slappade, vi tänkte vänta med utflykten till tikin till dagen därpå. På kvällen vände vinden och det blåste nordligt rätt in i viken hela natten, vilket också innebar en hård nordlig ström. Anniara red hårt på ankaret och vi sov inte många minuter åt gången. Kvart över fem var det så pass ljust att vi kunde dra upp ankaret och ge oss iväg därifrån. Vi hade i alla fall inte kunnat lämna båten och gå i land, därtill var vädret för dåligt. Enligt sjökortet så är Baie Tahauku utanför Atuona den enda viken som ger rimligt skydd mot nordliga vindar så vi satte kurs runt Hiva Oa. När vi rundade nordöstra hörnet så möttes vi av en svart vägg. Nog för att regnväder kan vara kraftiga här men… Vi hade 10 m/s nordlig vind i ryggen och möttes av 13 m/s sydlig. Havet fullkomligt hoppade när vågorna mötte varandra, samtidigt öste regnet ner! Vi fortsatte för motor en stund men när den sydliga vinden tog över så vände vi och länsade med vinden under ca en halvtimme för att åtminstone slippa ha vinden och regnet i ansiktet. Sedan vände vi igen och strävade mot hamnen utanför Atuona. Det är samma hamn som vi kom till först när vi skulle klarera in och vi vet hur obekväm den kan vara, men den föreföll bäst i detta läge. Efter några timmar i ösregn så började vi närma oss, vi fick då börja zick-zacka emellan trädgrenar, stockar och allsköns bråte som låg i vattnet. När vi kom till Tahuaku så låg 7 båtar utanför vågbrytaren. Per på den norska båten Oda ropade upp oss på vhf:en och kunde berätta att det varit fullkomlig kaos innanför, båtar hade draggat och de stockar och träd vi sett utanför hade kommit nerför bergen i den å som har sitt utlopp inne i viken och fastnat mellan roder och propeller och ställt till med allmän röra. Alla båtar ligger med både för- och akterankare därinne och besättningen på Oda hade funnit för gott att kapa linan till sitt akterankare för att kunna ta sig ut. Det var det värsta regnovädret på 13 år och det hade kommit mer än 400(!) mm regn på två timmar.
Vi gick aldrig in där utan fortsatte till Hana Moe Noa på Tahuata. Där ligger vi nu. Vi vet inte när vi når acceptabelt internet nästa gång, men när vi gör det så kommer vi att lägga ut lite bilder ifrån detta paradis (även om vi har oväder ibland, så är det ett paradis).

Fullmånen spred sitt kalla ljus i natten och reflexerna blänkte i havsvattnet. Redan klockan tre på morgonen kunde Göran skymta konturerna av Hiva Oa i månljuset, vår första destination bland Marquesasöarna. När det bara var ca 12 timmar kvar hade vinden övergett oss helt och vi fann för gott att starta motorn. Vi kör motorn ibland för att ladda batterierna men det här var första gången sedan vi lämnade Academy Bay på Galapagos 28 dygn tidigare, som vi använde motorn för att driva Anniara framåt. Vi hade haft en relativt långsam färd, i lätta vindar och med pumpen till water-makern som gick sönder som enda missöde.

När Göran väckte mig vid klockan sex så passerade vi sydspetsen på ön för att ta oss upp mot Baie Tahauku, där vi skulle ankra för att klarera in i Franska Polynesien och för att pusta ut några dagar. Göran ville inte gå och lägga sig när vi var så nära men vi hade ändå tre och en halv timme kvar innan vi kom fram. Väl där så fann vi att viken var full med segelbåtar och att enda möjligheten att ankra fanns utanför vågbrytaren där det redan låg fyra andra båtar. Vi släppte ner vårt ankare och la ut 40 meter kätting, det borde räcka, för djupet var knappt 10 meter.
Vi kände oss relativt pigga och efter att ha tagit den obligatoriska ankardrammen och gratulerat oss själva till att faktiskt ha seglat ända till Hiva Oa(!) så pumpade vi upp jollen och tog med oss inklareringspapper och kamera och gav oss in mot kajen för vidare färd mot det lilla samhället Atuona.
Det är ingen riktig hamn i Baie Tahauku, där finns visserligen en kaj, där något mindre fraktfartyg kommer in då och då för att leverera förnödenheter men vi seglare är hänvisade till att ligga för ankare, helst med både för- och akterankare eftersom det ofta blir trångt om utrymmet innanför vågbrytaren. När du kommer in med jollen så upptäcker du snart några cementavsatser där det ligger fullt med jollar förtöjda. Vi gick förstås dit med vår jolle och upptäckte att det var ett helt äventyr att ta sig i land. Tidvattnet, som här är beskedliga en meter åstadkommer ändå stora rörelser i vattnet inne i viken och eftersom det var högvatten så hade vi inte något annat val än att kliva ner i vattnet på den låga avsatsen, med vattnet strömmande omkring benen. Den höga avsatsen låg fortfarande nästan en och en halv meter upp och kunde endast nås av seglare med långa ben, dvs ingen av oss två. Senare skulle vi upptäcka att det vid lågvatten dök upp rostiga och spetsiga armeringsjärn på sidan av avsatserna, precis lagom för att ta hål på en och annan jolle som kom för nära.
Lyckligen iland, om än med våta sandaler, så anträdde vi vår färd till fots mot Atuona.
När vi närmade oss Hiva Oa så fick vi intryck av en kal och hög vulkanö, men nu när vi kommit iland i en dalgång emellan bergsmassiven så överväldigades vi av den frodiga grönskan. Mangoträd, brödfruktträd, pample-mousse och andra, för oss okända träd, kantade vägen där vi gick. Buskar, dignande av hibiskusblommor eller bougainvillea, trängdes med andra blommor och buskar och över alltihop sträckte sig kokospalmerna. Värmen och fukten bar med sig underbara dofter, fåglarna kvittrade och på marken pickade de allestädes närvarande hönsen med sina kycklingar.
Vulkanö betyder uppåt när man ska gå någonstans och det var med stela och ovana ben (vi hade ju mer eller mindre suttit still i 29 dagar), som vi till slut nådde Atuona. Innan vi gick hade vi hunnit få reda på att den finns en kvinna, Sandra, som hjälper till med inklarering, tvätt och diverse transporter mm. Men när vi hittade skylten med ”Le Gendarmerie” och dessutom hade alla papper med oss så bestämde vi oss för att klara av inklareringen, när vi ändå var där.
Så lätt det var! Nu var vi i Frankrike och är dessutom EU-medborgare! Fyll i ett (1) papper, kopior på passen och sedan var det klart! Efter Karibien, där man ofta fick gå till flera olika kontor och Panama med sina mängders mängder med olika papper och kopior, så var vi nästan lite snopna, var det allt? ”Det är allt” försäkrade mannen på andra sidan disken, ”gå nu”. Vi får vara här hur länge som helst och behöver inte klarera ut förrän vi lämnar den sista ön i Franska Polynesien med eget gendarmerie!
Sjögräset som hängde som en gardin på avbärarlisten i aktern gav en hint om att vi eventuellt inte hade en helt ren båt när vi anlände till Hiva Oa. När du är i båten så kan du inte sträcka dig ut och se hur skrovsidorna ser ut. Det var först när vi kom tillbaka från vår utflykt till Atuona som vi upptäckte hur beväxt stackars Anniara hunnit bli under de veckor vi varit till sjöss. Även i Karibien hade vi fått långhalsar som växte i vattenlinjen och dem hade vi försökt hålla efter med hjälp av isskrapor till vindrutor på bilar som vi fått levererat från Sverige. Nu var Anniara beväxt upp på halva skrovsidan – det är nog svårt att föreställa sig hur det kan växa om man inte varit med om det själv. Flera av de andra båtarnas besättningar var igång och skrapade, sittande i sina jollar. Vi var inte de enda som fått beväxning under färden. Göran jobbade hela följande dag med att skrapa ena sidan av Anniara, ovanför vattenlinjen. Under vattenlinjen får vänta eftersom Baie Tahauku är känt för sina inte helt fredliga tigerhajar. Andra sidan får också vänta. Vi har nu flyttat in, innanför vågbrytaren. Det blåser nästan ingenting men här är ordentliga ”swells” och faktum är att vi haft en del lugnare nätter under överseglingen än dem vi upplever nu, för ankare. I morgon överger vi dock detta ställe och beger oss till Baie Hana Moe Noa, på ön Tahuata. Det lär vara en av de vackraste platserna i hela Polynesien!

Med ungefär tio dagar kvar till Hiva Oa, den första anhalten bland
Marquesasöarna så packade pumpen till watermakern ihop. Katastrof! Vi
började räkna över hur mycket vatten och annan drickbar vätska det fanns
ombord. Först och främst hade vi uppskattningsvis 70-80 liter i
tankarna. Detta vatten var från Panama och vi brukar inte dricka det
men, det duger gott som vatten att tvätta sig med och att skölja disken
i. Från och med nu så skulle vi få både duscha och diska i saltvatten
men det fungerar bra om man bara kan skölja kropp och porslin (dock inte
samtidigt) i färskvatten. Potatis och pasta kan man koka i saltvatten
även om pastan blir i saltaste laget, ris kräver dock sötvatten.
Måltidsdrycken är sedan tidigare öl och det fanns ett okänt antal burkar
ombord så det kunde vi lugnt fortsätta med. Dessutom fanns ca 12 liter
juice och 15 liter mjölk. Vi hade också 15 liter avsaltat vatten från
tidigare användning av watermakern och dessutom 60 liter köpevatten som
Anna och Eddie lev
ererat till oss när vi låg vid La Playita utanför Panama City. Vi hade
redan från början bestämt att dessa skulle utgöra vår vattenreserv och
att vi inte skulle röra dem förrän/om det blev nödvändigt. Det skulle
det bli nu. Tillsammans hade vi alltså 75 liter dricksvatten för
konsumtion under 10-12 dagar.
Vi hade köpt watermakern begagnad och efter köpet hade det visat sig att
originalpumpen var trasig. På Las Palmas hade vi köpt en ny pump som,
enligt uppgift, skulle fungera lika bra som originalet. Den höll lite
längre än en månad. Göran, som inte ger sig i första taget, tog mycket
snart itu med att skruva isär pumpen för att se vad som var fel. Motorn
hade brunnit. Nu började jakten ombord på en ny motor. Först försökte
han koppla den batteridrivna skruvdragaren till tappen på pumpen. Det
fungerade utmärkt men gick för sakta. Han fick inte upp tillräckligt
högt tryck för att kunna avsalta något vatten. Vad fanns det mer för
motorer ombord?
“Hur fort går den där mixern du brukar använda till tomatsoppan?” Jag
svarade att “den går fort” och plockade fram den ur skåpet. Men, hur
skulle Göran kunna få den att driva pumpen? Skruvdragaren hade han bara
dragit åt kring tappen men här satt en stjärna i plast som passade till
skaftet på knivarna till mixern. Hålet var alldeles för stort för
tappen på pumpen. Vi kliade oss i huvudet och funderade ett tag. Sedan
filade Göran ett spår i tappen och så filade han till en bricka. Så
pillade han ner brickan i stjärnan och tryckte ner den i spåret på
tappen. Det skulle nog kunna fungera! För att kunna hålla ihop allting
under användandet så återmonterade han pumpen i pumphuset och skruvade
tillbaka den på sin plats, men nu upp och ner. På så sätt satt pumpen på
plats ihopkopplad med sina slangar och med tappen uppåt så att man
kunde “trycka på” mixern ovanifrån.
Via mail hade vi försökt kontakta det amerikanska företaget som
tillverkat watermakern men utan resultat. Mailen kom tillbaka och
meddelade att adressen (som stod på företagets hemsida) inte fanns. Via
satellittelefonen ringde Göran till det svenska företag som stod i en
gammal broschyr vi fått med vid köpet. Det skiljer nu åtta timmar
emellan här och Sverige så han ringde mitt i natten. De hade inte längre
någon agentur och det var lite struligt för företaget i USA var sålt.
De visste dock vilka som hade den nya agenturen, ett företag i Kalmar,
och skulle genast vidarebefordra våra önskemål till dem om vi skickade
ett mail. Det gjorde vi förstås, vi hoppades på att de skulle kunna ta
kontakt med företaget i USA och be dem skicka en ny pump till Hiva Oa.
En originalpump, nu dög inte något annat längre.
I väntan på detta skulle vi prova Görans nya uppfinning, mixerpumpen:
Det blev ett fullt tillräckligt tryck men efter tre minuter var mixern
skållhet! Det var bara att avbryta. “Mycket jobb för ingenting”, suckade
Göran. “Vi får klara oss med det vatten vi har”. Och det gör vi nu, vi
har sex dagar kvar och ännu räcker vattnet. Vi har inte hört något från
Kalmarföretaget och Göran börjar så smått att snegla på den bordsfläkt
som vi kom över i Panama City och som ger svalka nere i salongen under
varma dagar. Den snurrar rätt fort och är gjord för att gå
kontinuerligt….