Jag känner att jag är lite efter med bloggen. Det beror förstås på att Elisabeth har kommit hit så att bloggandet kommit lite i skymundan. Nu tänker jag dock bättra mig och skriva ett inlägg. Dessutom säger Elisabeth att en del av våra läsare (några som hon känner) säger att det aldrig händer oss något. Något dramatiskt alltså. Det är synd att behöva erkänna det men vi är väldigt tacksamma så långe det inte händer något. Det värsta vi varit med om var när vi höll på att krocka med en val på Biscaya. Det kunde ha gått riktigt illa. Det näst värsta var när jag tappade tampen till jollen och till min stora förvåning fick se min äkta hälft slänga sig i vattnet med kläder och glasögon på innan jollen hann driva iväg alltför långt bort och på så sätt återbörda den till Anniara.

Efter S:t Barth besökte vi S:t Kitts. Vi låg på boj i White Horse Bay, en vacker vik där fallvindarna tog fart ner för berget och blåste med en farlig fart ut över vattnet. I ena sekunden blåste det 15 m/s och nästa så var det vindstilla. Lite obekvämt men bojen satt fast ordentligt i botten och vi i den. En liten bit upp från stranden så låg det två stora saltponder, två insjöar med saltvatten. Vi gick dit för att fotografera, guideboken berättade om saltpondens rika fågelliv. När vi kom dit så upptäckte vi till vår förvåning att det låg tre segelbåtar därinne. En ränna hade muddrats in i ponden utifrån havet och muddring pågick för fullt därinne. Här skulle det tydligen bli något? Jag fick i alla fall en del fina bilder på några pelikaner som höll till därinne.

Saltponden

Vi ville gärna besöka Turtle Beach för enligt vår guidebok så skulle man kunna mata apor där, ”Har du aldrig matat en vild apa förut, ta chansen och gör det i Turtle Beach” ungefär så stod det i boken.
Vi tog landvägen, dvs vi tog jollen in till land och sedan gick vi upp till vägen och ställde oss och väntade på att en buss skulle komma förbi. Medan vi väntade på bussen så försökte vi lifta och redan efter att fyra bilar passerat så stannade en Toyotajeep med fyra ungdomar i 25-30årsåldern. Det var egentligen redan fullt i bilen men de trängde ihop sig så att vi fick plats också. De skulle till Turtle Beach och kitesurfa. Det ena paret, som bodde på S:t Kitts var från Kenya och Israel, deras vänner var på besök från Italien. Vi berättade att vi ville mata aporna. ”Akta er”, sa flickan från Israel, ”de bits och kan sprida sjukdomar, de är faktiskt inte alls trevliga!”
Det var lite av en besvikelse – men vi såg i alla fall några stycken apor när vi kom ner till stranden. Ännu mer besvikna blev vi när upptäckte att restaurangen där vi tänkt få oss något kallt att dricka inte var öppen heller. På väg ut från restaurangen upptäckte vi en modell av ”Christophe Harbour”. Det visade sig att saltponderna med det rika fågellivet ska byggas ut till en jättemarina! Detta blir väldigt kluvet för oss. Vi förstår att de behöver en riktig hamn för att kunna ta emot turister och tjäna pengar på dem och det finns bara en jätteliten marina i huvudstaden 4 NM norrut, men ändå…

Skyltern till marinan var redan klar med plantering runt om

Vi var snart på väg tillbaka igen. Vi gick en bit på vägen som snart delade sig och vi visste inte riktigt vilken väg vi skulle ta. Vi gick rakt fram för den såg störst ut. Det kom en bil bakom oss så vi vände oss om för att lifta men den svängde in på sidovägen. Sedan hörde vi hur den backade tillbaka igen och en ung kvinna ropade på oss och frågade vart vi skulle? Vi berättade och hon sa att hon skulle till Reggie Bar, men att vi gärna fick lifta med henne dit, för vi såg ut att behöva varsin kall öl och sedan kunde vi lätt ta en taxi eller få lift därifrån.
Reggie Bar visade sig vara en riktig Karibisk strandbar, med sanden som golv och en härlig stämning med god mat och kall öl. Vi tror att det var kvinnan, som hette Mary och egentligen var från South Carolina och hennes man som drev restaurangen. Det var fullt med folk och alla såg ut att känna alla. Vi stannade ett tag och njöt av stämningen innan vi tog en taxi tillbaka till White Horse Bay. Vi frågade om hamnens utbyggnad och chaufförens uppfattning var att det behövs utveckling men att det är lite för mycket utländska intressen i det(!)

Mary och hennes man

Reggie Bar