Anniara

Nu befinner vi oss mitt ute på Sydatlanten. Vi har
Brasiliens kust 1000 Nm västerut och Afrikas kust 1925 Nm österut. Kap Verde
ligger 1640 Nm norrut. Det är 2535 Nm sedan vi lämnade Sydafrika och vi
befinner oss precis mitt emellan Fernando De Noronha som är vårt nästa mål och
S:t Helena som vi lämnade för 9 dagar eller 870 Nm sedan. 870 distans på 9
dagar! Det blåser alltså inte särskilt mycket på det här benet?

S:t Helena reser sig 823 meter över havet mitt ute i
ingenstans. Hon upptäcktes först av en portugis, Joao da Nova. Året var 1502
och han döpte henne till S:t Helena eftersom han kom dit den dag (21 maj) då
man firade helgonet S:t Helena. Hon föddes 250 e k och hon gifte sig med den
romerske kejsaren och var mor till den berömde kejsaren Konstantin.
Portugiserna höll öns existens hemlig under några årtionden. I mitten på
1500-talet kom engelsmännen och de har haft ön i besittning sedan dess. Tidigt
byggde de kraftiga befästningar, för ön fick snabbt strategisk betydelse, både
för trafiken till Indien men också för trafiken med slavar till Amerika. På ön
fanns färskt vatten och färsk frukt vilket var mer än välkommet för
segelfartygen som passerade. När vi kom dit så förklarade man att vi hade tur,
för RMS Helena, det kombinerade frakt- och passagerarfartyget som trafikerar
S:t Helena hade precis löpt in på redden och höll på att lossa nya varor.
“Så i morgon finns det färska grönsaker”
förklarade tullaren, när jag (som vanligt) frågade efter bästa
livsmedelsbutiken. Vi hade sett små båtar och en något större pråm som ilade
fram och tillbaka med last mellan fartyget och land, för i James Town finns
ingen kaj som kan ta emot några fartyg, bara småbåtar. RMS Helena tar 156
passagerare och är det enda sätt du kan ta dig till ön om du inter kommer med
egen båt. Hon går på turen S:t Helena – Ascension – Kapstaden men har ingen
riktig turlista, hon går när hon har lastat om vid respektive destination och
återkommer med ca tre veckors mellanrum.
När vi skulle göra våra inköp av färskvaror så visade det sig att de
fått äpplen, päron, apelsiner och plommon. Inga grönsaker den här gången. Det
finns en viss grönsaksodling på ön men tillgången är sporadisk.

Vi hyrde bil en
dag och åkte runt ön. Den är rätt karg och kal och vi såg inte mycket odlad
mark. Kanske har engelsmännen tagit hit för mycket betesdjur, som betat ner den
ursprungliga vegetationen och stört den ekologiska balansen? En sak som de
tagit dit är Flax flower, den stora, blommande växten som maorierna på Nya
Zealand använder för att väva mattor och korgar mm. Här täcker den stora
markområden och har verkligen brett ut sig, nästan som lågväxande skogar. Man
kallar dem också för Flax forest. Jag läste på muséet inne i James Town att man
hade tänkt sig att väva kläder av växtfibrerna ifrån flaxen, ungefär på samma
sätt som lin. De fanns några små bedårande vävprover i klara färger på muséet
men av någon anledning så blev det aldrig någon succé och tillverkningen lades
snart ner. Men flaxblomman finns kvar.

Mest känd är ön för att Kejsar Napoleon tillbringade sina
sista sex år i fångenskap där efter att han och hans armé besegrats av
engelsmännen 1815. Huset han bodde i
finns bevarat och ägs av Franska staten. Tyvärr kunde man inte gå in och bese
det om man inte bokat tid men utifrån såg det i alla fall ut som om han inte
behövde lida någon nöd, precis.

På vår resa över ön så gick vägen i serpentiner upp – och
ner över bergen. Vi tog oss ända ner till Sandy Bay på södra sidan, en
sandstrand med svart lavasand och en strandremsa på ungefär 200 meter. Om vi
förstod saken rätt så var det öns enda egentliga badstrand, men hur lämplig den
var för det ändamålet är osäkert, det var starka underströmmar utanför.

Människorna och stämningen på ön kan bara beskrivas som –
förtjusande! The saints, som de kallar sig, hälsade och nickade vänligt. Här
finns inget mobilnät, så ingenstans såg man människor nedhukade över en svart
liten tingest, febrilt tummande. I reklambroschyrerna för ön så säger man att
det går att betala med i kort i en del affärer men vi såg ingen som tog kort
och det finns inga bankomater. Alla är ju också vana vid att saker tar tid. Går
något sönder så ska reservdelar skickas med RMS Helena. Och det tar några
veckor.

Nästa år kommer detta att ändras. Då öppnar den stora
internationella flygplatsen. Just nu arbetar omkring 1000 man med att
färdigställa den och i juli i år ska de första planen landa. Reguljär trafik
blir det sedan ifrån februari 2016. Vi försökte fråga några stycken om vad de
tyckte och trodde om den stora förändringen, men det verkar som om ingen
riktigt greppar vad det kommer att innebära för dem. Men – annorlunda, det
kommer det att bli!