Nu har nedräkningen blivit ensiffrig. Endast 5 dagar av intensiva förberedelser återstår. I helgen har dessutom ett nytt fenomen uppstått. Människor som av olika anledningar inte kommer att vara i Ernemar nästa helg har kommit och sagt hej då och lycklig resa! Jättekul att folk bryr sig och nu börjar det faktiskt att pirra lite i magen…

Allt börjar så sakteliga falla på plats. Sista tandläkarbesöket är gjort, i morgon ska de flesta dynorna in i Anniara så att hon blir beboelig och inte längre fungerar som byggarbetsplats. Vi har satt på de nya seglen och dragit nya fall i masten. Själva mastningen gick jättebra – så bra att vi alldeles glömde bort att sätta i flagglinor innan vi hissade. I vanliga fall hade vi nog struntat i dessa men när man ska segla till andra länder så hör det till att man för aktuell nations flagga under styrbords spridare och det blir svårt utan flagglina. Så någon av oss kommer att bli upphissad i masten under veckan för att rätta till fadäsen.

Tyvärr så saknas fortfarande en del utrustning, bland annat en gasolslang där vi fått fel längd (för kort) och några block och råttor till vindrodret. För den oinvigde kan jag avslöja att block är ett slags rullar som man drar linor igenom för att de ska löpa lättare och råttor är en slags låsanordning för samma linor. Vi har alltså inte för avsikt att starta skadedjursfarm ombord. Råttor kan ju komma ombord ändå, vi har fått oss berättat ruskiga historier om råttor som simmar och klättrar på ankarkättingen för att komma ombord och som dessutom är i samma storlek som katter eller möjligen mycket små hundar (fast det sista var nog lite skarvande av sanningen).

Watermakern är fastskruvad men inte inkopplad och den behöver vi inte förrän vi ska segla över Atlanten. Vindrodret har vi skruvat fast idag och det är faktiskt riktigt spännande. Det är en helt mekanisk mackapär som man kan ställa in i önskad vinkel mot vinden så att den sedan med hjälp av tidigare nämnda block och råttor kan styra rodret så att vi seglar i rätt riktning utan att någon måste stå vid ratten och styra hela tiden. Det sköter vindrodret! Detta är nästan en förutsättning om man, som vi, kommer att vara endast två man ombord större delen av tiden. Du orkar inte stå 4-timmarspass efter 4-timmarspass och styra i flera veckor och då är vindrodret räddningen! Så nu ska vi bara försöka förstå hur vi ska ställa in det också…

Med vindroder utanpå och fullproppad med saker inuti så börjar Anniara verkligen anta en dignitet av långseglare – snart, snart kan äventyret börja!