Anniara

Åh, vad skönt det var att segla igen! Vi hade inte varit ute
på flera veckor men i lördags kastade vi loss från vår boj och drog ut i
skärgården. Det blåste en lagom bris, solen glittrade i vattnet och vi kryssade ut på fyra långa slag
innan vi kunde lägga oss på kurs emellan öarna för att gå till Urupukapuka Island
som har blivit vår absoluta favorit-ö här i Bay of Islands. Här finns 144 öar,
vilket Nya Zealändarna är mycket stolta över, att jämföra med till exempel
Oskarshamn, där det enligt uppgift finns mer än 5000 öar (fast då har man nog
räknat varenda liten sten som sticker upp över vattenytan…). När någon frågar
vad som är speciellt med Sverige, så finns det mycket att nämna, men när det är
seglare som frågar så svarar vi alltid: ”Vi har inget tidvatten”. De flesta kan
inte föreställa sig hur det är – att förtöja med två linor i land och ett ankare
i aktern. Och att kunna gå/hoppa i land utan att använda jollen!
Den här gången ankrade vi i ”vår vanliga” vik och vi gick inte ens i land. När
vi gjort i ordning Anniara och satt oss för att intaga den sedvanliga
ankardrammen så kom Joe och Heidi ifrån Huck förbi. De hade varit ute
tillsammans med Kyra och Rick från Nyon och plockat musslor och undrade om vi
ville komma på middag. ”Jag har kyckling och lamm” sa Heidi, ”och så massor av
musslor.” Det lät ju alldeles fantastiskt, så vi tackade omedelbart ja.
När vi kom över till Huck så satt Joe och Kyra och tvättade musslor. Det finns
tydligen väldigt gott om dem, men man får inte plocka mer än 50 st(!) per
person och dag. Heidi stod för kokningen
och det doftade förföriskt av vitlök, smör och vin. Och det var inget mot vad
det smakade – himmelskt! Musslor, grillad kyckling och grillat lamm, köttbullar
(från Anniara), ost och sallad och sedan ett gott rödvin till.
Joe och Kyra tvättar musslor

Brian och Missy
ifrån Alegria hade nu hunnit ansluta sig till sällskapet och vi hade en riktigt
trevlig kväll. När sedan Heidi plockade fram god lakrits från en av sina gömmor
så var åtminstone jag lycklig. Den finns att köpa i Kerikeri, så gissa vem som
ska köpa lakrits nästa gång vi kommer dit! Här finns god choklad men lösgodis
vet de inte ens vad det är, så här finns definitivt en marknad för Cloetta med
flera.
Solen har gått ner bakom Motukiekie Island

På söndagsmorgonen njöt vi av en god frukost i sittbrunnen innan vi lättade
ankar igen. Vi skulle tillbaka till Opua i tid för att åka till Kawakawa och
den årliga järnvägskonserten. Det är lite konstigt – i Sverige tog vi oss
nästan aldrig tid att gå på lokala evenemang men nu, när vi är ute och reser,
så bara älskar vi att göra sådant! För två veckor sedan var vi i Whangaroa och
tittade på det gamla varvet med tillhörande såg, där man sågade kauriträd, som
man sedan byggde skepp av. Träden
sågades och flottades sedan ut i vattendragen ner till Whangaroa Bay. Hela
viken kunde vara fylld med stockar, så att man kunde gå torrskodd över till
andra sidan.
Här kunde vara fullt med stockar

Det började på 1870-talet och den sista stocken sågades 1987. En
kvinna i publiken sa att hon mindes hur hon gått över viken på stockarna och en
farbror berättade om hur det gick till när de år 1953 byggde hans båt, som var
den sista som byggdes på varvet.
Sågen drevs med ångmaskin

Nu var det mest gamla fallfärdiga skjul som
stod kvar och de berättade att de troligen skulle bli tvungna att riva hela
rasket innan allt rasade. Ingen kan eller vill lägga pengar på upprustning.
Men, som guiden sa, ”Vi har dokumenterat och fotograferat och sedan får vi nöja
oss med minnet av den här tiden.”
Nu var det ju inte detta jag skulle berätta utan om järnvägskonserten. Tre
timmars segling tog oss in till Opua så att vi precis hann sätta oss i bilen
och åka iväg i tid för konserten. Det var sjätte året i rad man anordnade denna
”världsunika” tillställning där publiken sitter på de gamla spåren och
artisterna uppträder på plattformen utanför den gamla stationen. Man får själv
ta med stolar att sitta på. Artisterna ställer upp ideellt och behållningen
från inträde, korv och lotterier går förstås oavkortat till järnvägsföreningen
som håller igång den gamla museijärnvägen. Spåren går mitt på huvudgatan i
Kawakawa och man kan åka en liten bit med järnvägsvagn dragen av ångloket
Gabriel.
Ångloket

Konserten bjöd på blandad kompott, allt från en 16-årig pojke som sjöng opera
till riktigt svängig jazz och intensiv blues.

Publiken var också blandad med
liten tonvikt på de äldre och där fanns förstås många järnvägsentusiaster som
man kände igen på deras gröna tröjor. En
liten farbror var extra fin, klädd i träningsoverallsbyxor och skinnjacka med
texten ”Jesus is Lord” på ryggen. En klocka på var arm och så ringar med blå
stenar på höger hand och ringar med röda stenar på vänster – kan man bli
finare?
Kan man bli finare?

Det ska möjligen i så fall vara den kille som Bertil och jag mötte i
Gudhjem på Bornholm för länge sedan. Han spatserade gatan fram, stolt svängande
på ett par långkalsonger som han sedan draperade över axlarna på samma sätt som
jag brukar drapera min tröja om det är för varmt för att ha den på sig. Den
killen tyckte också att han var fin!

Va, är det jultomten som har kommit på besök till Nya
Zealand? Mannen som stod framför oss och skulle föreläsa liknade faktiskt mest
en jultomte. En liten och tjock tomte med vitt skägg. Det visade sig snart att
Bob McDewitt minst av allt var en tomte. Istället är han en riktig celebritet
när det gäller väder. Alla seglare är intresserade av att få bra och pålitliga
väderrapporter när de ska segla. Idag hjälper tekniken till, vi kan få hem
väderrapporter via internet (om vi har tillgång till det), via
satellittelefonen eller via vår kortvågsradio (båda fungerar även långt ute
till havs). Det finns flera olika ”siter”, vi förlitar oss oftast på gribfiler
via kortvågsradion. Vi beställer väderrapporter över ett visst område och prenumererar
på dem tio dagar i taget, det kommer en ny varje dag och de ger prognoser i tio
dagar framåt.
Lite lik tomten…

Bob McDewitt berättade att han började som matematiker och som ung, nyutbildad
sådan, så var han helt övertygad om att man med hjälp av matematiska formler
skulle kunna förutsäga exakt hur
vädret skulle bli. Därför sökte han sig till den Nya Zealändska motsvarigheten
till SMHI och därmed skulle det snart vara slut på osäkra väderleksrapporter. Det
första ”SMHI” gjorde, var att skicka ut Bob att under några månader läsa av en
väderstation och rapportera in data till huvudkontoret. Det tog inte så lång
tid för Bob att inse att han hade fel. Inga
matematiska formler i världen kan räkna ut hur vädret på Nya Zealand (eller
någon annanstans i världen heller) blir. Men genom att i femtio år studera
vädermönster så har Bob blivit mycket säker på att förutsäga vädret och han
använder förstås en hel del matematik i beräkningarna också. Nu för tiden
driver han egen firma och man kan prenumerera på hans veckoväderbrev gratis.
Vill man sedan ha lite särskild rådgivning för de ca tio dagar som det till
exempel tar att gå från Fiji till Opua på Nya Zealand (fyra gånger sträckan
Norge –Skottland över Nordsjön och med lika taskigt väder) så får man betala en liten slant. Bob avslutade
sitt seminarium med att säga att, genom att ha studerat vädermönstret under
våren/försommaren, så kunde han förutsäga att vi under sommaren, dec-feb, kunde
förvänta oss ordentliga kulingar med tillhörande regnoväder ungefär en gång var
fjortonde dag. Och kan ni tänka er – det stämmer! Med ungefär två veckors
mellanrum rullar de in – mäktiga lågtryck från Tasmanska sjön med 20-25 m/sek i
byarna och med minst 50 mm regn. Ofta blåser det så att vi inte på ett säkert
sätt kan ta jollen in till land utan får stanna i Anniara. Då ligger vi vid vår
boj och hör hur det viner i riggen, glada över att vi inte befinner oss ute
till havs.

”Missionärer, damer, galningar, alla är välkomna att fira
Kororarekas ickeberömda förflutna”. Ett anslag på en anslagstavla gjorde oss
nyfikna och gjorde att vi i lördags ställde kosan mot Russell (Kororareka) för
att fira ”The hell hole of the Pacific”.
De första bosättarna från England kom just hit och det var också här
man hissade Union Jack, högt uppe på ett berg för att manifestera den engelska tillhörigheten(fast en maorihövding högg ner
flaggstången fyra gånger…). Bay of Islands med sina skyddade vikar lockade
tidigt till sig valfångare och därmed uppstod också Russell. För i valfångarnas
spår följde missionärer, handelsmän, sjömän och nybyggare med flera. Russell
blev snart ett riktigt tillhåll! Det fanns dock motkrafter:”Sinners of the world unite and follow the
fold” uppmanade the Kororareka Temperance Society. De marscherade med
plakat och demonstrerade mot förtäring av djävulens drycker när vi var där.

Alla
var dock inte lika oskyldiga. Det visade sig att Mrs Diana Stillwater,
ordförande i Välgörenhetsföreningen i Kororareka var misstänkt för att smuggla
grogg, den mest förbjudna drycken associerad med synd och sedeslöshet.
“Skulle jag förtära djävulens drycker?”

Hon blev
skoningslöst avslöjad av Constable Cuffs och inga bortförklaringar om att det
var medicin för hjärtat hjälpte.
Skoningslöst avslöjad av konstapel Cuffs

Det var också här i Russell som den första skottduellen ägde rum, 1841. Det var
Ben Turner, värdshusvärden som duellerade mot en av de första köpmännen, Joel
Polack. Turner blev skadad i duellen men, det räckte inte med det för 1842
duellerade de igen. Den här gången fick Polack en kula i armbågen och Turner en
i kinden. Det var tur att inte någon dödades för här på Nya Zeeland var det
liktydigt med mord att döda någon under en duell.
The Kororareka Temperance Society hade inte bara spriten att bekämpa, i Russell
samlades också många lättfotade kvinnor.
Glädjeflickor utanför stadens horhus

Nere på strandpromenaden kunde man få
kyssa någon av dem på ”kyssarbänken”, i utbyte mot en guldpeng. Skökorna hade
också för vana att paradera längs strandbrinken där Nya Zeelands allra första
horhus snart etablerades. Detta var förstås en nagel i ögat för de nyktra och
sedesamma som ivrigt uppmanade alla respektabla invånare att undvika detta
syndens näste.
Jag är bara här i affärer, försäkrade borgmästaren när han kom i sällskap med Nick Loosley.

När vi var där så bar det sig inte bättre än att stadens
borgmästare Rufus Blarney blev avslöjad med byxorna nere av sin egen fru
Millicent. Det blev ett himla liv och borgmästaren löpte ifrån sin fru i bara
kalsongerna.
Jag vet att du är där uppe hos den där skökan!

I bara kalsongerna med frun efter sig…

Som tur är så går det inte riktigt lika våldsamt till Russell i våra dagar. Vi
avslutade eftermiddagen på kafé med varsin stor muffins och kaffe. När vi skulle gå till bilen så kom ett sådant där lättfotat fruntimmer fram till Göran och påstod att hon kände honom. Jag sa förstås till henne att hon tagit fel! Inte skulle min Göran, min Göran, kunna ha med så otäcka fruntimmer att göra!?

Nu är Bertils vistelse på Nya Zeeland till ända och idag,
medan vi städat Anniara, så har jag haft tid att fundera över upplevelserna
tillsammans med honom.
En annan person som följt oss på resan är James Cook. På många ställen som vi
besökt har han satt sina spår bland annat genom att benämna platserna med namn.
Det är spännande att försöka sätta sig in i hur de måste ha upplevt sin första resa
jorden runt 1768-1771, i ett inte alltför stort segelfartyg, barken Endeavour. När
vi var i Roturua så köpte jag en bok om James för att få läsa lite mer om
honom. Han seglade bland annat runt både Nord- och Sydön här på Nya Zeeland och
runt kusten har han namngett vikar och uddar efter ”geografiska kännetecken,
händelser som utspelats där eller efter personer som gjort sig förtjänta därav”
(fritt översatt). Emellan Nord- och Sydön finns ett sund benämnt Cook´s Strait
men det är faktiskt vetenskapsmännen ombord på Endeavour som envisades med att
även Cook skulle ha ett ställe uppkallat efter sig.
Tillsammans med Bertil besökte vi Cape Kidnapper, en udde som har fått sitt
namn efter att några maorier försökt kidnappa en ung tahitier som befann sig
ombord på Endeavour. Cape Kidnapper är ett 2400 ha stort kustreservat som
skyddas av att man endast kommer dit vid lågvatten och då genom att vandra
eller åka turtraktor 9 km på stranden längs en dramatisk kust av klippor och
sten som är allt från 300 000 till 4,5 miljoner år gamla.
Klipporna stupade lodrätt ner mot strandremsan

Vi steg upp
klockan fem för att vara på plats vid sextiden då tidvattnet var på väg ut.
Sedan hade vi fyra timmar på oss innan vi var tvungna att återträda färden tillbaka
för att undgå att bli fångade av tidvattnet. Vi vandrade längs klipporna som
stupade lodrätt ner mot den lilla strandremsan vi gick på. Utanför i vattnet
lekte ett sjölejon i vågorna och ovanför pep svalorna som byggt bo där
klippväggen bestod av lösare sandlager.
Ett sjölejon lekte i vågorna

På många ställen kunde vi se att havet
tagit tillbaka en del av stranden där kanten rasat ner. Berget bildade lager i
olika färger som avlöste varandra och på många håll hade vattnet gnagt hålrum i
nederkanten och bildat små grottor.
Endast de hårdare klipplagren hade undgått vattnets förmåga att bryta ner

Ute på Cape Kidnapper finns den största kolonin av häckande havssulor i världen.
Egentligen är det fyra olika kolonier och det är sammanlagt 17-20 000 Australasiatiska
sulor (Takapu) som samlas här varje år för att häcka. Sulorna håller ihop hela
livet och får bara en unge varje säsong. När ungen är 16 veckor så ger den sig
iväg på sin första längre flygtur – till Australien, där den stannar i 3-5 år
för att sedan återvända och söka sig en partner och själv börja föröka sig ytterligare
två år därefter.
En av kolonierna med havssulor

Efter strandpromenaden klättrade vi upp på en högplatå där den största kolonin
finns. Den var avskärmad med ett lågt stängsel men vi kunde gå ända fram till
kanten utan att fåglarna tog någon som helst notis om oss. Det var ett oväsen
utan dess like med fåglar som vaktade och matade sina ungar och andra som flög
iväg för att fiska eller helt enkelt bara lyfte för att sedan landa igen strax
därefter. De hade inget stort revir, vi bedömde det till mer än fem fåglar per
m2, det var svårt att uppskatta men tätt med fåglar var det!
Det var inga stora revir

Sulan är vackert vit med svarta vingspetsar och en gul krona på huvudet

Bara en unge åt gången

Snart var det dags att vandra tillbaka och det var då somliga av oss upptäckte
att 18 km är rätt långt att gå. Själv haltade jag betänkligt innan vi kom fram
till utgångspunkten och hade upplevelsen av att jag kravlade mig över den sista hemska sanddynen och upp på parkeringen
där vi hade ställt bilen. Det kändes som om jag inte kunnat gå en meter till. Bertil
råkade nästan ännu värre ut eftersom han drabbats av det enda verkligt farliga
djuret som finns på Nya Zeeland, sandflugan! Det är en liten äcklig fluga som
bits, speciellt på fötterna och sprider ett gift som vi från Europa inte alls
är vana vid. Bertil hade blivit ordentligt biten några dagar tidigare och vid
vår långa promenad så spred sig giftet i benen på honom. Det brann som eld och
fötterna liknande mest två fotbollar med stora variga blåsor på. Ingen vacker
syn precis. Det blev vila resten av den dagen, för oss alla.

”Jag såg en stor stingrocka” sa Göran. ”Där är den.” Vi hade
precis hoppat i jollen efter att ha tagit en kvällspromenad på Urupukapuka
Island. Det var verkligen en stor rocka,
minst en meter mellan fenspetsarna. Vi kunde inte låta bli att följa efter den
utmed stranden, Bertil med kameran i högsta beredskap. Den var inne på ovanligt
grunt vatten, knappt en halvmeter. Rätt som det var måste den ha känt sig
rejält trängd för upp i luften kom en vibrerande livsfarlig spets. Aggressivt
piskade han med sitt svärd – kom inte närmare! Vi drog oss snabbt tillbaka.
Vi hade avslutat vår turné på Nordön dagen innan. Nyår firade vi i Otorohanga,
ett litet samhälle med en fågelpark. Det kändes som enda möjligheten att få se
en livs levande kiwi. Bertil ville dessutom gärna se de stora skogspapegojorna,
Kea och Kaka och de fanns också representerade i parken. Det är förstås lite
fusk, men efter att ha vandrat på vandringslederna i de tropiska skogarna så
insåg vi att det krävdes mer än lite tur för att vi skulle få se dem i vilt
tillstånd. Vi är så långt ner och fåglarna så högt upp i den ogenomträngliga
grönskan… I flera timmar tittade, lyssnade och fotograferade vi.
Kea

Kiwifåglarna
fanns inomhus i ett mörkt rum (det är nattaktiva) och vi fick titta på dem
genom en glasruta. Större och klumpigare och med ägg nästan lika stora som
strutsen så var de inte alls så charmiga som vi föreställt oss. Dessutom
föreföll de stressade vilket naturligtvis var sorgligt att se. Men vi ångrade
inte besöket, det fanns så mycket intressant att se!
Uppstoppad kiwi

Vi hade tagit in på en Holiday Park, i en liten kabin med tre bäddar. Det stod
i tidningen att julhelgen varit den regnigaste på över 100(!) år och vi började
bli lite trötta på att tälta i regnet.
Vår lilla kabin

Nyårsafton bjöd dock på underbart fint
väder och vi festade på en god köttbit med bakad potatis och vitlökssmör,
tillagat i köket på campingen och till efterrätt åt vi FÄRSKA jordgubbar med
grädde! Vilken lyx! Sedan skulle vi ”göra stan” och drog ut i sommarnatten i
Otorohanga. Det var lugnt, väldigt lugnt… En pub höll öppet, tillsammans med
oss tre så var antalet gäster åtta stycken. Vi hade väldigt trevligt
tillsammans, vad gjorde det, att vi bara var åtta och att vi inte kände
varandra? De talade om att de kände till det (danska?!) företaget Hasskevarna
och det svenska (norska) rederiet Willumsen.
Det danska företaget Hasskevarna

Litet snopet blev det dock när
klockan slog elva och puben stängde… I vår lilla kabin skålade vi för det nya
året i äkta Nya Zeeländskt bubbelvatten. 2014 är här!

Bertil beskriver sitt besök enligt följande:

I en azurgrön lagun sticker stingrockan upp sitt svärd
Arg så han skakar
Hans mörka stekpanna drar vidare
över sandbotten
Den lila krabban har blivit inlåst i lavan
Sandflugan anfaller
Råttfångaren flyger över kullarna med honungsburken
Glinn ger tips
Snappern har ljusblåa stänk på sidorna
En simpa rödare än en rödstrumpa.
Låt ankaret gå!

En simpa rödare än en rödstrumpa

Bror Bertil anlände till Auckland med flyget den sextonde
december. Vi mötte honom på flygplatsen och hade förberett både honom och oss
på att det skulle ta tid genom tullen och alla andra formaliteter. Vi körde
förstås fel i Auckland och döm om vår förvåning när vi, endast en kvart efter
planets beräknade ankomst, störtar fram mot ingången för ankommande och får se
Bertil sitta helt lugnt utanför. Planet
hade landat en halvtimme för tidigt och att ta sig genom tullen gick som en
dans. En positiv överraskning! Bertil
var full av energi och redan dagen efter var det dags för äventyr. Vi tog bilen
tvärs över Northland till Waipoua Forest och tittade på världens största och
äldsta träd, Kaurin. Det var en hel skog med ofantliga träd. Det största
beräknar man har en ålder av minst 1500, kanske 2000 år. Det har en omkrets av
14 meter och beräknas innehålla 250 kubikmeter trä.
Göran i nederkant av bilden

Min bror och Nya zeeländarna har minst en sak
gemensamt – båda är fisketokiga. Vi har legat lågt på den fronten hela vår resa
men nu var det dags – in till Glenn (eller Glinn som han själv uttalar sitt
namn) i båttillbehörsbutiken och där fick vi både råd och kraftigare rev med
stora krokar och saltat bete. Allt för att öka chansen för fiskelycka. Glenn
var vänlig nog att också tala om var vi
skulle fiska, men det hade löst sig ändå, det var bara att följa strömmen av
fritidsbåtar med stora fiskespön i aktern. Första dagen drog vi upp tre
Snappers. Först fiskade bara Bertil men sedan hakade vi på några krokar på
varsin rev och slängde i dem, Göran och jag med. Det var riktigt kul för det
nappade ju(!). Vi stannade ute vid en ö
över natten och nästa dag tog vi en vandringstur på en av öarna, Orupukapuka
Island. Allt är väldigt tillrättalagt här, det finns ingen allemansrätt utan du
har tillgång till vissa områden och där finns oftast vandringsleder. Vi gick
över halva ön och sedan var vi mer än nöjda – det gick mycket uppför och
nerför.
Hänförande utsikt

Dagen därpå drog vi upp sex fina Snappers. Det var svårt att sluta när
det nappade så bra men vi ville egentligen inte ta mer än vi kunde äta upp. De
vi fick upp var strax över minimigränsen 30 cm och det blev fina filéer att
steka med lite potatis och dillsmör till. En riktig delikatess, väl jämförbar
med nyfångad abborre! Och det blir ju inte sämre när man har en mästare på att
filea fisk med sig…
Sex fina snappers

Dagen före julafton gav vi oss ut på en bilturné för att utforska The North
Island. Vi hade planer på att också åka till Sydön men det stupade på att vi
inte fick några biljetter till färjan över sundet. Inte nog med att det är
högsäsong, en av färjorna passade på att tappa propellern dagarna före jul. En
Siljafärja ska ersätta den men det lär ju ta tid innan den kommer hit! Vi
campar med tält och Göran älskar att laga mat på Triangiaköket. Det går bra
både att koka vatten och pasta och idag har han till och med rört ihop en
köttfärssås sittandes på huk i en grusgrop. Vi hittade ingen bättre plats och
ville vara säkra på att inte starta någon gräsbrand.

Vår avancerade campingutrustning

Bertil på stranden

Julfirandet uppvisar stora kontraster mot Sverige. Här är det sommar och
semester, alla vill ut och bada, campa, fiska osv. det verkar inte alls vara
den familjehögtid som vi har i Sverige då vi samlas hemma med
familjen/släkten. Campingplatserna är
fullbokade! Själva tältade vi på halvön Coromandel och det blev fish´n chips
till julmiddag. Matkulturen är speciell,
antingen brittiskt – fish´n chips eller asiatiskt, kineserna har inverkan både
på handel och på restaurangerna. NZ skulle må bra av lite mer ”crossover”. De
har ju så fint kött! Varför inte servera det med lite fina tillbehör…
Vi besökte staden Katikati. Där har lokala konstnärer beskrivit stadens
historia genom att måla konstverk på husväggarna. Vi gick länge, länge och
tittade och läste om staden.
När bilen kom till byn

I handelsboden

”Vi tar till höger här framme” Nya Zeeland tillhör inte EU
men har ändå ”eu-skyltning” med bruna skyltar som visar vägen till olika
sevärdheter. Nu hade vi tagit bilen för att åka på julparad i Kerikeri men eftersom
vi hade en stund på oss före julparaden skulle gå av stapeln så passade vi på
att se oss omkring i Kerikeris omgivningar. Den bruna skylten ledde oss till
Stone Store, en av de äldsta byggnaderna på Nya Zeeland byggd enligt europeiskt
samtida mönster.
Stone Store

Vi har bara skrapat på ytan men uppfattningen som bibringas
oss som turister är att historien börjar(!) omkring 1800. Abel Tasman kom först,
redan 1642 och sedan kom Cook 1769-70 då han kartlade öarna och omkring 1800
började kolonister och missionärer att anlända. Första missionsstationen
byggdes 1815. Maorierna kom förstås ca 800 år tidigare och deras ursprung
beskrivs ifrån hur de levde när européerna anlände. År 1840 skrevs Waitangitraktatet
under av 39(!) maorihövdingar och i och med det så blev Nya Zeeland en brittisk
koloni. Traktatet skulle också syfta till att skydda maoriernas rätt till sitt
land men väpnade konflikter under 1860-talet ledde till att mer än 40 % av
maoriernas jord konfiskerades av britterna. Maorierna var ca 150 000 när européerna
anlände men krig och sjukdomar ledde till att de endast var 42000 kvar vid
sekelskiftet 1900. Idag utgör maorierna ca 10 % av Nya Zeelands befolkning.
Nedanför Stone Store rinner en liten å. Tvärs över ligger ett stenparti som vid
den här tiden på året är nästan torrlagt så det var bara att göra som de
rödfotade måsarna – promenera över till andra sidan. Jag passade på att fotografera några stora
andfåglar. Ett par där den ena är nästan helt svart och den andra brun med vitt
huvud. Som vanligt irriterar det mig när jag inte vet vad de heter.
Vilken art?

Stenen vi går
över är full med små grytor, urgröpta av lösa stenar som filat och filat på
berget till dess att håligheterna uppstått.
En gryta, ca en halvmeter i diameter och lika djup

Vi besöker Rewa Village. En replica av en liten maorisk by. Byarna var befästa,
man krigade mot varandra (och senare även mot engelsmännen) och möjligen
förekom också kannibalism. Man levde på att jaga, fiska och odla sötpotatis och
tarorötter. Hus och kanoter var konstfärdigt
utsmyckade och man smyckade den egna kroppen med tatueringar. Hyddorna var av
vass/gräs och otroligt låga. Hövdingens hus var störst, men även det av
oansenlig storlek.
Inte ens två meter upp till nocken

Mest utsmyckat var
det lilla huset på fot som användes för att förvara heliga ting. Det låg granne
med medicinmannens bostad.

Detalj av utsmyckning på “fågelholken”

För att
skydda den egna maten så hade man ett litet ställe bredvid jordkällaren där man
lade ut mat för att locka eventuella små djur dit istället för till den ”riktiga”
maten.
Jordkällaren och råttornas eget förråd

Rödmålade trästatyer markerade
gränsen för områden som var tapu – förbjudna. Liknande statyer finns över hela
det polynesiska området men det är bara på Nya Zeeland som de räcker ut tungan
åt dig.

När vi blivit mättade på maorisk kultur så var det dags att besöka julparaden i
Kerikeri. Vilken kontrast! På huvudgatan paraderade osannolika fordon med
änglar och jultomtar, de flesta från olika skolor och förskolor runt Kerikeri.

tomtar och änglar

Vi fick snart nog och tog bilen en sväng norrut. I Whangaroa möttes vi av en
doft av läder och motorolja. Det var bilutställning! Stolta bilägare förevisade
sina klenoder utanför hotellet på den enda lilla gatan utmed stranden. Alla
drack öl och trivdes på äkta kiwi-vis. Danskarna har sitt gemyt och det måste
finnas något ord på engelska eller maori som motsvarar det. Finns inte ordet så
finns i alla fall känslan – kiwigemyt.

Vi har redan varit mer än en månad på Nya Zeeland
och tiden går väldigt fort! Under fyra veckor hade vi Anniara förtöjd inne i
marinan. Vi njöt av att bara kunna hoppa ner på bryggan och gå in till land och
alla faciliteter.
“Vår” långa brygga i marinan

Sedan vi lämnade Europa för snart ett år sedan så har vi
legat vid brygga vid fyra tillfällen. Resten av tiden har vi legat för ankare
eller på boj och åkt jolle för att ta oss fram och tillbaka till Anniara.
Ända sedan vi lämnade Sverige har vi haft ett tidsschema att följa, över
Biscaya före första hälften av augusti -12, till Kanarieöarna under oktober,
över Atlanten i december osv för att till slut utnyttja ett bra väderfönster
under oktober-november -13 för att nå Opua, NZ. Efter knappt 18 000 NM
eller 33 225 km är vi nu på andra sidan jordklotet. ”Så här långt bort
hemifrån har du aldrig varit” är en fras som Göran har upprepat med jämna
mellanrum under vår seglats över Stilla Havet. Och aldrig har vi varit längre
bort än nu. Därför känns det skönt att stanna upp ett tag, att inte ständigt
vara på väg. Fast vi har förstås flyttat ut på en boj, marinans lyxliv blir i
längden för dyrt för oss.
Första veckorna i land gick åt till att fixa till Anniara. Sedan startade ”All
Points Rally”.

Egentligen startade det redan på Tonga och är en slags regatta
där båtar som ska segla till Opua NZ får lite hjälp med väderutsikter osv under
färden och det hela avslutas med en vecka i Opua med seminarier och
festligheter. Vi har fått höra om allt från hur elektriska strömmar påverkar
anoder och (i sämsta fall) genomföringar, till riggning, till hur man tyder
vädret, till kiwi-slang och mycket mera. Jag passade på att få en lektion i hur man
splitsar flätade linor och det tog mig fem försök och 9 meter förstörd lina
innan jag fick till en splits som får duga (men som kan bli bättre, det är
fortfarande något som jag inte gör riktigt rätt).
Halvlyckade splitsningsförsök

Dessa seminarier bidrar
förstås också till social interaktion och vi har både återsett gamla bekanta
och fått nya under veckan som gått.
Sista dagen var det ”Treasures of the bilge” eller loppmarknad för
båtägare. Alla som hade något som de ville bli av med hade chansen. Vi blev
förvånade, själva har vi absolut ingenting(!) som vi anser för onödigt ombord.
Men hela planen var full av försäljningsbord där allt möjligt bjöds ut till
försäljning.

Vi fyndade en helt ny ventilationsfläkt för 275 kr (pris i
affären: 1100 kr). Seglaren som hade den sa att de haft den i flera år men det
hade aldrig blivit av att de monterat den, så nu ville de sälja den istället.
Vår slutade att fungera någonstans ute på Atlanten och Göran lyckades aldrig
laga den. Men nu kunde vi bara ta motordelen från den nya och sätta in i vår
gamla. Den gör stor nytta för kondensen som blir under natten när man stänger
till luckorna har nästan helt försvunnit.
Det ligger en cache på en liten ö utanför marinan. Ön heter Pine Island och ser
på håll ut som en hink med sand som någon unge vänt upp-och-ner i sandlådan och
sedan stuckit några grenar i.
Pine Island liknar en sandkaka

När vi kom dit och klättrade upp på ”sandkakan”
så kom vi rakt på ett fågelbo på marken. Det var ett par Variable oystercatcher
som häckade där. På maoriernas språk heter de Torea men vad de heter på svenska
vet vi inte. De liknar våra strandskator men är helsvarta. I boet låg tre
spräckliga ägg och föräldrarna gjorde allt för att dra uppmärksamheten från
boet och flög oroligt skrikande runt oss.
Det var inte mycket till bo
Ostronfångare

Vi letade snabbt reda på cachen men
var tvungna att stanna till lite för att beundra de jättestammar till barrträd
som växte på toppen av sandkakan. De uppvisade ingen större likhet med de martallar
som växer på holmarna i den svenska skärgården…
Jättelika barrträd

I går var vi på dansuppvisning. Det var eleverna från skolan i Opua som dansade
sin version av den maoriska traditionella dansen Kapa Haka. Den här dansformen sägs
vara unik på så sätt att sång, dans, ansiktsuttryck och kroppsrörelser ska
kombineras och samordnas till en berättelse. Kapa hakan kan ses som ett
teckenspråk där varje rörelse har en mening som knyts ihop med de sjungna
orden. Till exempel, om handen hålls bakom örat så betyder det antagligen att
ordet whakarango som betyder lyssna finns med i sången.
Wiri – att darra med händerna, symboliserar världen omkring oss, allt ifrån
solens skimmer på vattenytan en varm dag till vulkanens ångor som stiger ur
jorden till lövens dallrande i träden när vinden drar förbi.
En del av danserna dansade med vapen när männen skulle dra ut i krig. Var det
då någon krigare som inte lyckades samordna sina rörelser med resten av
gruppen, hans fötter var på marken när de andras var i luften, så kunde han få
utstå skammen att få stanna hemma. Han ansågs dra olycka över krigarna.