Anniara

De olika väderstationerna var överens – nu skulle det bli
oväder! Även om Nya Zealand ligger utanför södra Stilla Havets orkanområde så
kan landet nås av ordentliga oväder, oftast en cyklon som tar en sydligare bana
än vad som är vanligt. När den kommer ner hit så har den oftast gått ner från
cyklon till storm. I början av veckan förutspåddes orkanvindar och att centrum
skulle passera över Northland. Senare började det variera mellan olika
väderstationer, ett tecken på att vädersituationen var svår att tyda och att
det var svårt att förutsäga åt vilket håll lågtrycket skulle ta vägen.
Fortfarande 700 NM bort så gjorde några graders skillnad i riktning stor
skillnad i hur ovädret skulle träffa Nya Zealand. Man var dock överens om att
cyklonen skulle tappa i styrka och att det ”bara” skulle blåsa storm när den
kom hit. Många valde att ta in sina båtar på de lediga platser som fanns i
marinan men vi stannade kvar på vår boj. Vi nöjde oss med att packa ner allt
löst ovan däck, ta ner vårt tak till sittbrunnstältet som vi i använder
istället för bimini och tog ner våra försegel. Vi plockade upp jollemotorn och
satte extra tampar i fören till bojen. Sedan var det bara att vänta. En dag
kvar och fortfarande(!) var windguru och metservice inte riktigt överens – hade
vi tur så skulle det värsta ovädret träffa mer västerut (enligt metservice) och
hade vi otur så skulle det gå rakt över oss.
Lågtrycket, med full styrka på väg mot Nya Zealand

Vi väntade hela fredagen på att det skulle
börja blåsa, men inte förrän framåt kvällen drog det igång och efter det kom
regnbyarna. Det drog i ordentligt! När vi skulle laga mat så fick vi ta fram de
gummidukar som vi använder som halkskydd för att inte porslinet ska åka iväg
när det rullar när vi seglar. Nu rullade det även vid bojen! Det blev en orolig
natt. Jag fann för gott att sova i salongen. I förpiken rullade det för mycket
och dessutom ligger man hela tiden med huvudet lägre än fötterna – mycket obehagligt!
Vid två-tiden på natten blåste det som värst, en av våra båtgrannar uppmätte
över 30 m/s i byarna och en annan hade det mycket tvivelaktiga nöjet att få se
en virvelvind dra förbi, bara några meter från hans båt. På morgonen blåste det fortfarande nästan lika
hårt och det fortsatte sedan hela dagen medan regnet öste ner. Vi kunde bara
avvakta och använda tiden till att läsa. På håll såg vi ett försegel som drogs
ut av vinden och bara en kort stund senare återstod bara trasor. Båtens ägare
befann sig någon annanstans och de får förstås en otrevlig överraskning när de
kommer tillbaka.
Söndertrasat segel

Efteråt kunde vi konstatera att lågtrycket hade vikt av mot
väster men vi fick ändå en ordentlig känning av det. Någon båt hade draggat men
besättningen hade lyckats ankra om och några segel hade blåst sönder – annars klarade
vi oss rätt bra, vi blue water-seglare som ligger i Opua.
Vi har skaffat oss några kompisar här i Opua. De är fyra stycken och kommer
nästan varje dag och vill ha frukost. Först snattrar de lite grann och är det
då ingen som hör dem så upplåter de genast sina röster lite högre – de vill ha
mat. Två är speciellt tama och äter ur handen.
Andungarna äter ur min hand

En dag när vi åt frukost nere i
salongen (det börjar bli lite för kallt om morgnarna för att sitta ute) så fick
vi se ett litet andhuvud sticka upp ovanför tröskeln till nergången. ”Kommer ni
inte snart?” Vi fick bråttom ut att mata dem. Nu har vi fått sätta stopp för
deras framfart. De skitar ner så förskräckligt och det är anddun överallt.
Göran är dessutom övertygad om att det annars kommer att sluta med att vi har
dem i salongen. Så nu har vi satt för så att de bara kommer upp på badbryggan.
En dag hade de samlat ihop ett helt gäng, det var inte mindre än 9 änder och 8
måsar som kom och ville ha mat. Men, då tyckte Göran att det fick vara nog. ”Nu
matar vi dem inte mera!” Och det var precis som om de förstod, för nu kommer de
ensamma igen.

I år hade min dotter och jag födelsedag samtidigt! ”Vadå?”
undrar kanske någon, ”antingen fyller man väl år på samma dag eller så gör man
inte?!” Ja, men om vi i vanliga fall fyller dagarna efter varandra och så råkar
vi befinna oss på varsin sida om klotet. Med 12 timmars tidsskillnad. Då får
vi faktiskt tolv gemensamma timmar. Då fyller vi år samtidigt, fast på olika
datum, beroende på var vi befinner oss. Så jag ringde och gratulerade
Elisabeth på hennes födelsedag, den 2:a mars (klockan nio på kvällen) i Sverige
och hon kunde samtidigt gratulera mig, på min födelsedag, den 3:e mars (klockan
nio på morgonen) på Nya Zeeland. Det lär vi aldrig mer få uppleva…
Födelsedagsbarnen – förra året

I veckan fick vi också ett vykort ifrån Sverige. Med fina vitsippor på
framsidan och med uppgift om att lärkan siktats på Öland och att den första
tranan kommit till Hornborgasjön. Det var så roligt! Tack så mycket, Bertil och
Britt! Ni har alla en fin tid framför er nu, kanske den bästa tiden på året! Det
är väl snart dags att gräva fram båten ur snödrivan och börja tänka på
vårrustning?
Här går det så sakteliga mot ”höst”. Här finns mängder med ”importerade” växter,
som nybyggare och andra fört med sig, bland annat från England. Tidigt fick jag
lära mig att man ser vilka lövträd som är ursprungliga och vilka som har kommit
hit med sjömän och andra. De som är importerade fäller sina blad och de
inhemska gör det inte. Under de senaste dagarna har vi varit på en liten
campingtur norrut och då kunde vi konstatera att en del aspar börjat gulna.
Aspar, ekar, tallar, de är alla importerade. Vi har till och med sett björkar
här.
Vår campingtur var höjden av lyx! Vi lånade ett tält av den andra svenska
familjen som är här, familjen Svennungsson på Miss My II. Det tältet har ett
litet förtält och läcker inte(!) när det regnar. Sedan lånade vi varsin
campingstol också – det kunde inte bli mycket bättre!
Höjden av lyx – Trangia-kök

Färden gick upp till norra spetsen på Nya Zealand, Cape Reinga. Hit kom Abel
Tasman redan 1643, dock utan att gå i land.
Enligt legenden, så kom en av de första maorierna, Kupe hit. Han gav platsen
namnet Te Reringa Wairua. Han sa också att när en maori dör på Nya Zealand så ska
själen ta sig hit upp, för att sedan härifrån lämna nya Zealand och bege sig
till deras ursprungliga hemland Haiwiki, någonstans ute i Stilla Havet.
Utsikt från Cape Reinga. Här tar själarna avstamp för fortsatt resa till Hawaiki

Nedanför fyren så kan man se hur Tasmanska Havet och Stilla Havet möts. Det är
det manliga havet, Te Moana Tapokopoko a Tawhaki som möter det kvinnliga, Te
Tai o Whitireia. Strömvirvlarna där haven möts är som en dans – en dans som
representerar hur det manliga och kvinnliga förenas och skapar liv. Vackert!

Där manligt och kvinnligt möts, där liv blir till

Åh, vad skönt det var att segla igen! Vi hade inte varit ute
på flera veckor men i lördags kastade vi loss från vår boj och drog ut i
skärgården. Det blåste en lagom bris, solen glittrade i vattnet och vi kryssade ut på fyra långa slag
innan vi kunde lägga oss på kurs emellan öarna för att gå till Urupukapuka Island
som har blivit vår absoluta favorit-ö här i Bay of Islands. Här finns 144 öar,
vilket Nya Zealändarna är mycket stolta över, att jämföra med till exempel
Oskarshamn, där det enligt uppgift finns mer än 5000 öar (fast då har man nog
räknat varenda liten sten som sticker upp över vattenytan…). När någon frågar
vad som är speciellt med Sverige, så finns det mycket att nämna, men när det är
seglare som frågar så svarar vi alltid: ”Vi har inget tidvatten”. De flesta kan
inte föreställa sig hur det är – att förtöja med två linor i land och ett ankare
i aktern. Och att kunna gå/hoppa i land utan att använda jollen!
Den här gången ankrade vi i ”vår vanliga” vik och vi gick inte ens i land. När
vi gjort i ordning Anniara och satt oss för att intaga den sedvanliga
ankardrammen så kom Joe och Heidi ifrån Huck förbi. De hade varit ute
tillsammans med Kyra och Rick från Nyon och plockat musslor och undrade om vi
ville komma på middag. ”Jag har kyckling och lamm” sa Heidi, ”och så massor av
musslor.” Det lät ju alldeles fantastiskt, så vi tackade omedelbart ja.
När vi kom över till Huck så satt Joe och Kyra och tvättade musslor. Det finns
tydligen väldigt gott om dem, men man får inte plocka mer än 50 st(!) per
person och dag. Heidi stod för kokningen
och det doftade förföriskt av vitlök, smör och vin. Och det var inget mot vad
det smakade – himmelskt! Musslor, grillad kyckling och grillat lamm, köttbullar
(från Anniara), ost och sallad och sedan ett gott rödvin till.
Joe och Kyra tvättar musslor

Brian och Missy
ifrån Alegria hade nu hunnit ansluta sig till sällskapet och vi hade en riktigt
trevlig kväll. När sedan Heidi plockade fram god lakrits från en av sina gömmor
så var åtminstone jag lycklig. Den finns att köpa i Kerikeri, så gissa vem som
ska köpa lakrits nästa gång vi kommer dit! Här finns god choklad men lösgodis
vet de inte ens vad det är, så här finns definitivt en marknad för Cloetta med
flera.
Solen har gått ner bakom Motukiekie Island

På söndagsmorgonen njöt vi av en god frukost i sittbrunnen innan vi lättade
ankar igen. Vi skulle tillbaka till Opua i tid för att åka till Kawakawa och
den årliga järnvägskonserten. Det är lite konstigt – i Sverige tog vi oss
nästan aldrig tid att gå på lokala evenemang men nu, när vi är ute och reser,
så bara älskar vi att göra sådant! För två veckor sedan var vi i Whangaroa och
tittade på det gamla varvet med tillhörande såg, där man sågade kauriträd, som
man sedan byggde skepp av. Träden
sågades och flottades sedan ut i vattendragen ner till Whangaroa Bay. Hela
viken kunde vara fylld med stockar, så att man kunde gå torrskodd över till
andra sidan.
Här kunde vara fullt med stockar

Det började på 1870-talet och den sista stocken sågades 1987. En
kvinna i publiken sa att hon mindes hur hon gått över viken på stockarna och en
farbror berättade om hur det gick till när de år 1953 byggde hans båt, som var
den sista som byggdes på varvet.
Sågen drevs med ångmaskin

Nu var det mest gamla fallfärdiga skjul som
stod kvar och de berättade att de troligen skulle bli tvungna att riva hela
rasket innan allt rasade. Ingen kan eller vill lägga pengar på upprustning.
Men, som guiden sa, ”Vi har dokumenterat och fotograferat och sedan får vi nöja
oss med minnet av den här tiden.”
Nu var det ju inte detta jag skulle berätta utan om järnvägskonserten. Tre
timmars segling tog oss in till Opua så att vi precis hann sätta oss i bilen
och åka iväg i tid för konserten. Det var sjätte året i rad man anordnade denna
”världsunika” tillställning där publiken sitter på de gamla spåren och
artisterna uppträder på plattformen utanför den gamla stationen. Man får själv
ta med stolar att sitta på. Artisterna ställer upp ideellt och behållningen
från inträde, korv och lotterier går förstås oavkortat till järnvägsföreningen
som håller igång den gamla museijärnvägen. Spåren går mitt på huvudgatan i
Kawakawa och man kan åka en liten bit med järnvägsvagn dragen av ångloket
Gabriel.
Ångloket

Konserten bjöd på blandad kompott, allt från en 16-årig pojke som sjöng opera
till riktigt svängig jazz och intensiv blues.

Publiken var också blandad med
liten tonvikt på de äldre och där fanns förstås många järnvägsentusiaster som
man kände igen på deras gröna tröjor. En
liten farbror var extra fin, klädd i träningsoverallsbyxor och skinnjacka med
texten ”Jesus is Lord” på ryggen. En klocka på var arm och så ringar med blå
stenar på höger hand och ringar med röda stenar på vänster – kan man bli
finare?
Kan man bli finare?

Det ska möjligen i så fall vara den kille som Bertil och jag mötte i
Gudhjem på Bornholm för länge sedan. Han spatserade gatan fram, stolt svängande
på ett par långkalsonger som han sedan draperade över axlarna på samma sätt som
jag brukar drapera min tröja om det är för varmt för att ha den på sig. Den
killen tyckte också att han var fin!

Va, är det jultomten som har kommit på besök till Nya
Zealand? Mannen som stod framför oss och skulle föreläsa liknade faktiskt mest
en jultomte. En liten och tjock tomte med vitt skägg. Det visade sig snart att
Bob McDewitt minst av allt var en tomte. Istället är han en riktig celebritet
när det gäller väder. Alla seglare är intresserade av att få bra och pålitliga
väderrapporter när de ska segla. Idag hjälper tekniken till, vi kan få hem
väderrapporter via internet (om vi har tillgång till det), via
satellittelefonen eller via vår kortvågsradio (båda fungerar även långt ute
till havs). Det finns flera olika ”siter”, vi förlitar oss oftast på gribfiler
via kortvågsradion. Vi beställer väderrapporter över ett visst område och prenumererar
på dem tio dagar i taget, det kommer en ny varje dag och de ger prognoser i tio
dagar framåt.
Lite lik tomten…

Bob McDewitt berättade att han började som matematiker och som ung, nyutbildad
sådan, så var han helt övertygad om att man med hjälp av matematiska formler
skulle kunna förutsäga exakt hur
vädret skulle bli. Därför sökte han sig till den Nya Zealändska motsvarigheten
till SMHI och därmed skulle det snart vara slut på osäkra väderleksrapporter. Det
första ”SMHI” gjorde, var att skicka ut Bob att under några månader läsa av en
väderstation och rapportera in data till huvudkontoret. Det tog inte så lång
tid för Bob att inse att han hade fel. Inga
matematiska formler i världen kan räkna ut hur vädret på Nya Zealand (eller
någon annanstans i världen heller) blir. Men genom att i femtio år studera
vädermönster så har Bob blivit mycket säker på att förutsäga vädret och han
använder förstås en hel del matematik i beräkningarna också. Nu för tiden
driver han egen firma och man kan prenumerera på hans veckoväderbrev gratis.
Vill man sedan ha lite särskild rådgivning för de ca tio dagar som det till
exempel tar att gå från Fiji till Opua på Nya Zealand (fyra gånger sträckan
Norge –Skottland över Nordsjön och med lika taskigt väder) så får man betala en liten slant. Bob avslutade
sitt seminarium med att säga att, genom att ha studerat vädermönstret under
våren/försommaren, så kunde han förutsäga att vi under sommaren, dec-feb, kunde
förvänta oss ordentliga kulingar med tillhörande regnoväder ungefär en gång var
fjortonde dag. Och kan ni tänka er – det stämmer! Med ungefär två veckors
mellanrum rullar de in – mäktiga lågtryck från Tasmanska sjön med 20-25 m/sek i
byarna och med minst 50 mm regn. Ofta blåser det så att vi inte på ett säkert
sätt kan ta jollen in till land utan får stanna i Anniara. Då ligger vi vid vår
boj och hör hur det viner i riggen, glada över att vi inte befinner oss ute
till havs.

”Missionärer, damer, galningar, alla är välkomna att fira
Kororarekas ickeberömda förflutna”. Ett anslag på en anslagstavla gjorde oss
nyfikna och gjorde att vi i lördags ställde kosan mot Russell (Kororareka) för
att fira ”The hell hole of the Pacific”.
De första bosättarna från England kom just hit och det var också här
man hissade Union Jack, högt uppe på ett berg för att manifestera den engelska tillhörigheten(fast en maorihövding högg ner
flaggstången fyra gånger…). Bay of Islands med sina skyddade vikar lockade
tidigt till sig valfångare och därmed uppstod också Russell. För i valfångarnas
spår följde missionärer, handelsmän, sjömän och nybyggare med flera. Russell
blev snart ett riktigt tillhåll! Det fanns dock motkrafter:”Sinners of the world unite and follow the
fold” uppmanade the Kororareka Temperance Society. De marscherade med
plakat och demonstrerade mot förtäring av djävulens drycker när vi var där.

Alla
var dock inte lika oskyldiga. Det visade sig att Mrs Diana Stillwater,
ordförande i Välgörenhetsföreningen i Kororareka var misstänkt för att smuggla
grogg, den mest förbjudna drycken associerad med synd och sedeslöshet.
“Skulle jag förtära djävulens drycker?”

Hon blev
skoningslöst avslöjad av Constable Cuffs och inga bortförklaringar om att det
var medicin för hjärtat hjälpte.
Skoningslöst avslöjad av konstapel Cuffs

Det var också här i Russell som den första skottduellen ägde rum, 1841. Det var
Ben Turner, värdshusvärden som duellerade mot en av de första köpmännen, Joel
Polack. Turner blev skadad i duellen men, det räckte inte med det för 1842
duellerade de igen. Den här gången fick Polack en kula i armbågen och Turner en
i kinden. Det var tur att inte någon dödades för här på Nya Zeeland var det
liktydigt med mord att döda någon under en duell.
The Kororareka Temperance Society hade inte bara spriten att bekämpa, i Russell
samlades också många lättfotade kvinnor.
Glädjeflickor utanför stadens horhus

Nere på strandpromenaden kunde man få
kyssa någon av dem på ”kyssarbänken”, i utbyte mot en guldpeng. Skökorna hade
också för vana att paradera längs strandbrinken där Nya Zeelands allra första
horhus snart etablerades. Detta var förstås en nagel i ögat för de nyktra och
sedesamma som ivrigt uppmanade alla respektabla invånare att undvika detta
syndens näste.
Jag är bara här i affärer, försäkrade borgmästaren när han kom i sällskap med Nick Loosley.

När vi var där så bar det sig inte bättre än att stadens
borgmästare Rufus Blarney blev avslöjad med byxorna nere av sin egen fru
Millicent. Det blev ett himla liv och borgmästaren löpte ifrån sin fru i bara
kalsongerna.
Jag vet att du är där uppe hos den där skökan!

I bara kalsongerna med frun efter sig…

Som tur är så går det inte riktigt lika våldsamt till Russell i våra dagar. Vi
avslutade eftermiddagen på kafé med varsin stor muffins och kaffe. När vi skulle gå till bilen så kom ett sådant där lättfotat fruntimmer fram till Göran och påstod att hon kände honom. Jag sa förstås till henne att hon tagit fel! Inte skulle min Göran, min Göran, kunna ha med så otäcka fruntimmer att göra!?

Nu är Bertils vistelse på Nya Zeeland till ända och idag,
medan vi städat Anniara, så har jag haft tid att fundera över upplevelserna
tillsammans med honom.
En annan person som följt oss på resan är James Cook. På många ställen som vi
besökt har han satt sina spår bland annat genom att benämna platserna med namn.
Det är spännande att försöka sätta sig in i hur de måste ha upplevt sin första resa
jorden runt 1768-1771, i ett inte alltför stort segelfartyg, barken Endeavour. När
vi var i Roturua så köpte jag en bok om James för att få läsa lite mer om
honom. Han seglade bland annat runt både Nord- och Sydön här på Nya Zeeland och
runt kusten har han namngett vikar och uddar efter ”geografiska kännetecken,
händelser som utspelats där eller efter personer som gjort sig förtjänta därav”
(fritt översatt). Emellan Nord- och Sydön finns ett sund benämnt Cook´s Strait
men det är faktiskt vetenskapsmännen ombord på Endeavour som envisades med att
även Cook skulle ha ett ställe uppkallat efter sig.
Tillsammans med Bertil besökte vi Cape Kidnapper, en udde som har fått sitt
namn efter att några maorier försökt kidnappa en ung tahitier som befann sig
ombord på Endeavour. Cape Kidnapper är ett 2400 ha stort kustreservat som
skyddas av att man endast kommer dit vid lågvatten och då genom att vandra
eller åka turtraktor 9 km på stranden längs en dramatisk kust av klippor och
sten som är allt från 300 000 till 4,5 miljoner år gamla.
Klipporna stupade lodrätt ner mot strandremsan

Vi steg upp
klockan fem för att vara på plats vid sextiden då tidvattnet var på väg ut.
Sedan hade vi fyra timmar på oss innan vi var tvungna att återträda färden tillbaka
för att undgå att bli fångade av tidvattnet. Vi vandrade längs klipporna som
stupade lodrätt ner mot den lilla strandremsan vi gick på. Utanför i vattnet
lekte ett sjölejon i vågorna och ovanför pep svalorna som byggt bo där
klippväggen bestod av lösare sandlager.
Ett sjölejon lekte i vågorna

På många ställen kunde vi se att havet
tagit tillbaka en del av stranden där kanten rasat ner. Berget bildade lager i
olika färger som avlöste varandra och på många håll hade vattnet gnagt hålrum i
nederkanten och bildat små grottor.
Endast de hårdare klipplagren hade undgått vattnets förmåga att bryta ner

Ute på Cape Kidnapper finns den största kolonin av häckande havssulor i världen.
Egentligen är det fyra olika kolonier och det är sammanlagt 17-20 000 Australasiatiska
sulor (Takapu) som samlas här varje år för att häcka. Sulorna håller ihop hela
livet och får bara en unge varje säsong. När ungen är 16 veckor så ger den sig
iväg på sin första längre flygtur – till Australien, där den stannar i 3-5 år
för att sedan återvända och söka sig en partner och själv börja föröka sig ytterligare
två år därefter.
En av kolonierna med havssulor

Efter strandpromenaden klättrade vi upp på en högplatå där den största kolonin
finns. Den var avskärmad med ett lågt stängsel men vi kunde gå ända fram till
kanten utan att fåglarna tog någon som helst notis om oss. Det var ett oväsen
utan dess like med fåglar som vaktade och matade sina ungar och andra som flög
iväg för att fiska eller helt enkelt bara lyfte för att sedan landa igen strax
därefter. De hade inget stort revir, vi bedömde det till mer än fem fåglar per
m2, det var svårt att uppskatta men tätt med fåglar var det!
Det var inga stora revir

Sulan är vackert vit med svarta vingspetsar och en gul krona på huvudet

Bara en unge åt gången

Snart var det dags att vandra tillbaka och det var då somliga av oss upptäckte
att 18 km är rätt långt att gå. Själv haltade jag betänkligt innan vi kom fram
till utgångspunkten och hade upplevelsen av att jag kravlade mig över den sista hemska sanddynen och upp på parkeringen
där vi hade ställt bilen. Det kändes som om jag inte kunnat gå en meter till. Bertil
råkade nästan ännu värre ut eftersom han drabbats av det enda verkligt farliga
djuret som finns på Nya Zeeland, sandflugan! Det är en liten äcklig fluga som
bits, speciellt på fötterna och sprider ett gift som vi från Europa inte alls
är vana vid. Bertil hade blivit ordentligt biten några dagar tidigare och vid
vår långa promenad så spred sig giftet i benen på honom. Det brann som eld och
fötterna liknande mest två fotbollar med stora variga blåsor på. Ingen vacker
syn precis. Det blev vila resten av den dagen, för oss alla.

”Jag såg en stor stingrocka” sa Göran. ”Där är den.” Vi hade
precis hoppat i jollen efter att ha tagit en kvällspromenad på Urupukapuka
Island. Det var verkligen en stor rocka,
minst en meter mellan fenspetsarna. Vi kunde inte låta bli att följa efter den
utmed stranden, Bertil med kameran i högsta beredskap. Den var inne på ovanligt
grunt vatten, knappt en halvmeter. Rätt som det var måste den ha känt sig
rejält trängd för upp i luften kom en vibrerande livsfarlig spets. Aggressivt
piskade han med sitt svärd – kom inte närmare! Vi drog oss snabbt tillbaka.
Vi hade avslutat vår turné på Nordön dagen innan. Nyår firade vi i Otorohanga,
ett litet samhälle med en fågelpark. Det kändes som enda möjligheten att få se
en livs levande kiwi. Bertil ville dessutom gärna se de stora skogspapegojorna,
Kea och Kaka och de fanns också representerade i parken. Det är förstås lite
fusk, men efter att ha vandrat på vandringslederna i de tropiska skogarna så
insåg vi att det krävdes mer än lite tur för att vi skulle få se dem i vilt
tillstånd. Vi är så långt ner och fåglarna så högt upp i den ogenomträngliga
grönskan… I flera timmar tittade, lyssnade och fotograferade vi.
Kea

Kiwifåglarna
fanns inomhus i ett mörkt rum (det är nattaktiva) och vi fick titta på dem
genom en glasruta. Större och klumpigare och med ägg nästan lika stora som
strutsen så var de inte alls så charmiga som vi föreställt oss. Dessutom
föreföll de stressade vilket naturligtvis var sorgligt att se. Men vi ångrade
inte besöket, det fanns så mycket intressant att se!
Uppstoppad kiwi

Vi hade tagit in på en Holiday Park, i en liten kabin med tre bäddar. Det stod
i tidningen att julhelgen varit den regnigaste på över 100(!) år och vi började
bli lite trötta på att tälta i regnet.
Vår lilla kabin

Nyårsafton bjöd dock på underbart fint
väder och vi festade på en god köttbit med bakad potatis och vitlökssmör,
tillagat i köket på campingen och till efterrätt åt vi FÄRSKA jordgubbar med
grädde! Vilken lyx! Sedan skulle vi ”göra stan” och drog ut i sommarnatten i
Otorohanga. Det var lugnt, väldigt lugnt… En pub höll öppet, tillsammans med
oss tre så var antalet gäster åtta stycken. Vi hade väldigt trevligt
tillsammans, vad gjorde det, att vi bara var åtta och att vi inte kände
varandra? De talade om att de kände till det (danska?!) företaget Hasskevarna
och det svenska (norska) rederiet Willumsen.
Det danska företaget Hasskevarna

Litet snopet blev det dock när
klockan slog elva och puben stängde… I vår lilla kabin skålade vi för det nya
året i äkta Nya Zeeländskt bubbelvatten. 2014 är här!

Bertil beskriver sitt besök enligt följande:

I en azurgrön lagun sticker stingrockan upp sitt svärd
Arg så han skakar
Hans mörka stekpanna drar vidare
över sandbotten
Den lila krabban har blivit inlåst i lavan
Sandflugan anfaller
Råttfångaren flyger över kullarna med honungsburken
Glinn ger tips
Snappern har ljusblåa stänk på sidorna
En simpa rödare än en rödstrumpa.
Låt ankaret gå!

En simpa rödare än en rödstrumpa

Bror Bertil anlände till Auckland med flyget den sextonde
december. Vi mötte honom på flygplatsen och hade förberett både honom och oss
på att det skulle ta tid genom tullen och alla andra formaliteter. Vi körde
förstås fel i Auckland och döm om vår förvåning när vi, endast en kvart efter
planets beräknade ankomst, störtar fram mot ingången för ankommande och får se
Bertil sitta helt lugnt utanför. Planet
hade landat en halvtimme för tidigt och att ta sig genom tullen gick som en
dans. En positiv överraskning! Bertil
var full av energi och redan dagen efter var det dags för äventyr. Vi tog bilen
tvärs över Northland till Waipoua Forest och tittade på världens största och
äldsta träd, Kaurin. Det var en hel skog med ofantliga träd. Det största
beräknar man har en ålder av minst 1500, kanske 2000 år. Det har en omkrets av
14 meter och beräknas innehålla 250 kubikmeter trä.
Göran i nederkant av bilden

Min bror och Nya zeeländarna har minst en sak
gemensamt – båda är fisketokiga. Vi har legat lågt på den fronten hela vår resa
men nu var det dags – in till Glenn (eller Glinn som han själv uttalar sitt
namn) i båttillbehörsbutiken och där fick vi både råd och kraftigare rev med
stora krokar och saltat bete. Allt för att öka chansen för fiskelycka. Glenn
var vänlig nog att också tala om var vi
skulle fiska, men det hade löst sig ändå, det var bara att följa strömmen av
fritidsbåtar med stora fiskespön i aktern. Första dagen drog vi upp tre
Snappers. Först fiskade bara Bertil men sedan hakade vi på några krokar på
varsin rev och slängde i dem, Göran och jag med. Det var riktigt kul för det
nappade ju(!). Vi stannade ute vid en ö
över natten och nästa dag tog vi en vandringstur på en av öarna, Orupukapuka
Island. Allt är väldigt tillrättalagt här, det finns ingen allemansrätt utan du
har tillgång till vissa områden och där finns oftast vandringsleder. Vi gick
över halva ön och sedan var vi mer än nöjda – det gick mycket uppför och
nerför.
Hänförande utsikt

Dagen därpå drog vi upp sex fina Snappers. Det var svårt att sluta när
det nappade så bra men vi ville egentligen inte ta mer än vi kunde äta upp. De
vi fick upp var strax över minimigränsen 30 cm och det blev fina filéer att
steka med lite potatis och dillsmör till. En riktig delikatess, väl jämförbar
med nyfångad abborre! Och det blir ju inte sämre när man har en mästare på att
filea fisk med sig…
Sex fina snappers

Dagen före julafton gav vi oss ut på en bilturné för att utforska The North
Island. Vi hade planer på att också åka till Sydön men det stupade på att vi
inte fick några biljetter till färjan över sundet. Inte nog med att det är
högsäsong, en av färjorna passade på att tappa propellern dagarna före jul. En
Siljafärja ska ersätta den men det lär ju ta tid innan den kommer hit! Vi
campar med tält och Göran älskar att laga mat på Triangiaköket. Det går bra
både att koka vatten och pasta och idag har han till och med rört ihop en
köttfärssås sittandes på huk i en grusgrop. Vi hittade ingen bättre plats och
ville vara säkra på att inte starta någon gräsbrand.

Vår avancerade campingutrustning

Bertil på stranden

Julfirandet uppvisar stora kontraster mot Sverige. Här är det sommar och
semester, alla vill ut och bada, campa, fiska osv. det verkar inte alls vara
den familjehögtid som vi har i Sverige då vi samlas hemma med
familjen/släkten. Campingplatserna är
fullbokade! Själva tältade vi på halvön Coromandel och det blev fish´n chips
till julmiddag. Matkulturen är speciell,
antingen brittiskt – fish´n chips eller asiatiskt, kineserna har inverkan både
på handel och på restaurangerna. NZ skulle må bra av lite mer ”crossover”. De
har ju så fint kött! Varför inte servera det med lite fina tillbehör…
Vi besökte staden Katikati. Där har lokala konstnärer beskrivit stadens
historia genom att måla konstverk på husväggarna. Vi gick länge, länge och
tittade och läste om staden.
När bilen kom till byn

I handelsboden