Anniara

Så har det nya livet börjat – vi går inte längre till jobbet! Än så länge har vi nog inte riktigt fattat vad som har hänt. Idag, när den nordostliga, ishavskyliga vinden äntligen ersatts med den betydligt vänare och mildare sydvästen, så har vi mest känslan av semester. Fast det är klart – arbeta måste man och det här “arbetet” känns i helt andra delar av kroppen än våra tidigare sysselsättningar. Det var t ex jämförelsevis lätt att få bort drevet från motorn, helt annorlunda var det att få dit det igen… Det krävdes mycket krypande, liggande på knä, liggande på magen med huvudet nere i motorrummet så att delarna kunde fogas samman igen och alla bultar sättas på plats och dras med rätt moment. Vi är inte vana vid detta – det känns – i hela den gamla kroppen! Men annars klagar vi inte

När vi äntligen fått motorn på plats igen så har vi roat oss med att såga hål i inredningen.Varje större stuvutrymme under soffor och kojer har fått ventilationsgaller installerat,vi vill till varje pris undvika kondens och fukt i våra stuvutrymmen.

I morgon ska vi börja bottenmåla. Vattenlinjen måste höjas några cm, för Anniara kommer nog att ligga lite djupare i vattnet när hon är färdigutrustad än vad hon gjort tidigare under vanliga semesterseglingar.

Slutet i den ordnade tillvaron närmar sig med stormsteg. En arbetsvecka kvar! Mina arbetskamrater på kontoret bjöd på en trevlig afterwork med många skratt. Det har varit kul på jobbet men det är lätt att känna att det som ligger framför oss är så spännande att dessa känslor överstiger allting annat!

Mycket jobb återstår dock. I helgen har vi demonterat drevet för att byta bälg. För er mindre initierade så kan jag berätta att det innebär att vi ska byta den största packningen i hela båten, bälgen som sitter runt propellerdrevet. Den ska bytas vart sjunde år och genom att byta den nu så behöver vi inte bekymra oss under vår resa. Så länge den inte blir längre än sju år, vill säga.

Det var lite klurigt att få loss drevet. Varken Göran eller jag har gjort det innan även om jag varit med när vi bytte på Lizla, men det var en betydligt mindre båt med betydligt mindre motor. Göran gick först lös på intruktionsboken och sedan gick han lös på inredningen. Bort med durkar och lejdare (trappan) så att han kunde komma åt bultarna som håller motor och drev.

Sedan riggade vi upp en talja som vi kunde lyfta motorn med. Vi behövde få fram den ca 3 cm och det är ju inte så mycket men motorn väger nästan 200 kg! Åke hjälpte till och efter lite ricklande och skakande på motorn så fick vi isär den i två delar, motorn och drevet. Nu skulle vi bara ha upp drevet så att vi kan byta själva bälgen.

Det slutade med att gubbarna fick dela drevet också. Sedan var det piece of a cake! Under hela tiden hade jag det mycket ansvarsfulla jobbet att hålla ordning på bultar och muttrar så att inget försvinner inför återmonteringen.

Vi ska ta oss an monteringen av den nya bälgen nästa helg. Nu hoppas jag bara småfåglarna inte bygger bo i hålet till dess. Några talgoxar bygger för fullt i avgasröret på grannbåten…

Kollegorna har haft avskedsfest för mig på jobbet, jätteroligt, jättetrevligt och – jättesorgligt! Det hinner nästan bli tolv år innan jag slutar och det ska man väga emot att jag aldrig dessförinnan haft en längre anställning än 4½ år. Sedan brukade jag tröttna och söka mig nya vägar och nya utmaningar. Att vara rådgivare har varit ett, för mig, mycket utvecklande arbete och det är väl därför jag stannat så länge. Men, nu är det snart slut och nu börjar jag nästan få lite panik, nu är det plötsligt jättemycket som jag måste hinna med på de tio dagar som återstår – typiskt Gudrun tycker nog mina arbetskamrater(?).

Fortfarande är det så att omgivningens undringar mest handlar om hur vi ska få tillräckligt att äta och hur vi ska kunna hålla sams. När det gäller det sistnämnda så brukar Göran påpeka att jag blir “arg” på honom här hemma också, så det är ingen skillnad(!). Vi skulle förresten aldrig ge oss in i detta om vi trodde att det skulle leda till att förhållandet oss emellan skulle bli lidande.

En av mina kollegor konstaterade att den matkasse de beställer varje vecka innehåller mer ris än familjen kan göra av med så hon har varit vänlig nog att skänka oss 10 kg av sitt överflöd. En generös och oerhört gullig gest som jag uppskattar mycket!

tio kg ris och bulgur, i bakgrunden ett malarianät som skänkts av en annan kollega.

I helgen kom vi äntligen igång med vårrustningen. Som vanligt tog vi med egen vattentank så vi kunde tvätta av Anniara, vattnet är inte tillkopplat på planen ännu. Sedan putsade och vaxade vi skrovsidorna så att man kan spegla sig i dem.

Göran tog bort propellern, vi ska byta bälgen till s-drevet innan vi far. Volvo Penta rekommenderar byte vart sjunde år och då känns det bra att vi har bytt och inte behöver tänka på det under vår resa.

Sädesärlor och båtägare – de är ungefär lika säkra vårtecken, det fanns gott om båda på planen både lördag och söndag. Intill väggen på ett av båtmagasinen växer några småbjörkar. De står riktigt skyddat och en av dem hade redan slagit ut sina gröna blad. Då är faktiskt inte sommaren långt borta heller!

Det började med att vi sålde huset – vår egna plats på jorden. Sedan har vi gjort oss av med det ena efter det andra. Hälften av vårt bohag är magasinerat, och vi saknar det inte. Göran sålde motorcykeln. Det var mycket separationsångest! Vi har sagt upp oss från våra arbeten. Det är nästan precis en månad kvar att arbeta (eller fördriva tiden, arbetsuppgifterna försvinner i allt snabbare takt). För varje dag som går står det allt klarare och klarare att vi snart inte ska vara en del av detta.

Igår föll så det sista – vi sa upp anslutningen till a-kassan! Den sista tryggheten har försvunnit – nu har vi bara oss själva och vår egen kraft att förlita oss på. Äventyret väntar därute men det är svårt att greppa. Vi vet så väl vad vi har och så lite om vad som väntar oss. Ändå känns det faktiskt riktigt, riktigt bra!

Vädergudarna är med oss (än så länge). I helgen var det riktigt fint väder och vi passade på att ta oss till Oskarshamn och Anniara. Vårtecknen stod som spön i backen, strandskator, fjärilar, humlor, Eva och Valle putsandes på sin båt. Alla lika säkra vårtecken. Tofsvipan såg jag redan den 20:e mars och vi såg flera under bilfärden till Oskarshamn.

Det var en mycket givande helg på så sätt att vi har löst en del monteringsproblem. Vi har hittat platsen för watermakern (bakom soffryggen på babordssidan). Vi kunde konstatera att expansionskärlet till vattenpumpen får plats på avsett utrymme under kojen i akterhytten och – vi hittade platsen för två gasolflaskor storlek P6. I original är Anniara utrustad med en tvålitersflaska i ett i och för sig passande utrymme för den men, hur länge räcker en tvålitersflaska? Svar: knappt 3 veckor. Göran har ägnat en hel del hjärnarbete och sökande på nätet åt att försöka hitta en bra lösning. Flera båtar vi sett har gjort ett förvaringskärl som de placerat på badbryggan men vi är lite skeptiska och funderar över hur länge kopplingar och slangar håller i den hårda saltvattenmiljön? Vi lånade Rudelöfs P6:a och mätte och donade tills vi kunde konstatera att vi faktiskt får in två flaskor i stuvfacket på babordssidan bara vi placerar dem på “rätt ställe”. Det blir mindre plats för putsmedel och annat, men det får vi ta 🙂

Anniara ser ut som allt annat än ett hem. Allt är upprivet och Göran har strött ut verktyg överallt med förklaringen att “han håller på”. Å andra sidan ska vi bo i Tenhult minst 6 veckor till och det brukar vara allmänt kaos i Anniara vid den här tiden på året. Det mesta är faktiskt under kontroll… och det är hela 82 dagar kvar!

Vad ska man kalla det för? Det är ingen vanlig vårrustning. Och ingen upprustning. Utrustning? Det är ju det vi har hela tiden? Vi säger “rustning för längesegling” och den har börjat på allvar nu i helgen. Äntligen!

Fast vi började bara lite smått. Jag har sytt om en dyna så att den passar som en kil emot ruffväggen i sittbrunnen. Den numera trekantiga dynan fyller ut så att vi kan sitta bekvämt lutade mot väggen i 90 graders vinkel istället för att sitta obekvämt snett. Vi provsatt idag och nu ska jag bara sy en likadan till den andra sidan.

Inne i Anniara har det varit ett stort hål under vår dubbelkoj i fören, eftersom vi vill ha en lucka där. Med lucka kan vi utnyttja det stora utrymmet under kojen på ett vettigt sätt och plocka in och ut saker därifrån utan att plocka bort sängkläder och madrasser varje gång vi vill åt något. Idag var det dags att börja finsnickra. Vi har provat att sätta dit lister och i nästa vecka ska vi få luckan tillsågad så att det passar precis (förhoppningsvis).

Vi testade också de seglarkojer vi köpt. En anordning som man spänner upp som ett skydd, så att man inte kan falla ur sin koj vid sjögång. De kommer att fungera jättebra!

Alltihop bara småsaker – men vi är på gång!

Idag är det 100 dagar kvar till vi kastar loss! Från och med i morgon så är nedräkningen tvåsiffrig!

En annan viktig milstolpe är också uppnådd. Vi har sagt upp lägenheten. Om tre månader ska den vara tömd och då har vi ingen annanstans att bo än ombord på Anniara. Än har vi inte börjat prioritera vad som ska få följa med och vad som måste magasineras. Det handlar förstås inte om några större saker utan mest små personliga tillhörigheter som vi inte vill vara utan. Jag kommer nog att fylla tillgängligt utrymme med böcker medan Göran kommer att ha sina skåp fulla med sladdar och andra elektriska/elektroniska bra-att-ha-prylar. Don efter person!

Igår besökte vi JRSK:s klubbmöte och lyssnade på en väderföreläsning. Inte jättemycket nytt men en nyttig repetition. Där träffar man också andra som har seglat eller som ska segla. Det som verkar skilja oss från många andra är att vi ger oss av nu. Och med nu menar jag inte 2012 utan den ålder och fas i livet som vi befinner oss i. Vi säljer allt, lever på sparade pengar så länge de räcker och sedan kommer vi tillbaka och ska skapa en ny tillvaro utan pensionspengar att falla tillbaka på. Det ger möjligheter!

I mitt arbete talar jag ofta med mina klienter om värdet av att göra egna medvetna val. Att välja, arbeta för och prioritera det liv vi kommer att leva de närmaste åren är ett sådant medvetet val. Det kommer inte alltid att vara roligt eller, för den delen, bekvämt, men vi kommer att uppleva saker som vi aldrig hade kommit ens i närheten av om vi valt att fortsätta med vårt vanliga liv. Det motiverar!

Vi tycker att vi står lite “på vänt”. Hela väggen är full med post-it-lappar. Sådant som ska anskaffas, sådant som är anskaffat men ska monteras och andra saker som helt enkelt inte får glömmas bort. Abonnemang som ska sägas upp, försäkringar som ska tecknas respektive ändras osv i en lång rad. Nu längtar vi verkligen efter att det ska bli vår så vi får sätta igång. Hela förrådet är ju fullt med grejor som ska in i båten, vi har till och med fått börja lagra inne i lägenheten för att det ska få plats.

Vi har lämnat in livflotten för ompackning. Vi skaffade den inför Skottlandsresan 2008 och det är nu dags att packa om den, kolla funktionaliteten och en del av innehållet byts ut. Så den finns för tillfället på Båtaccenten i Stockholm.

Anniara är registrerad i fartygsregistret. Det gjorde vi också inför Skottlandsresan 2008, det kändes bra att kunna visa att vi är “lagfarna” ägare till Anniara. Sedan dess har reglerna ändrats och det är numera en ansenlig kostnad för registreringen. Vi har gjort en ändring, eftersom vi sedan registreringen antagit samma efternamn (gift oss), men att skriva ett tillägg tog de inget för. Om vi däremot vill ha ett nytt registreringsbevis med vattenstämplar och allt, då kostar det 1650 kr. Vi nöjer oss med tillägget.

Vår Epirb (nödsändare) befinner sig i Göteborg för batteribyte. Det är en omständlig procedur, den ska testas och tryckas efter bytet. Det finns ett slags utbytessystem, så vi kan lämna in vår och få en annan i utbyte. Vi åker dock gärna och hämtar vår egen när den är klar. Det känns som en extra säkerhet, vi vet att den hanterats varsamt.

Vi har beställt och mottagit visitkort med Anniara på bild och titulerar oss därmed som Cruisers. Det är kul att dela ut dem!

Göran är snart klar med sin kurs i kortvågsradio och han har varit både på riggkurs och väderkväll på Jorden-runtseglarklubben (det har alltid varit på kvällar när jag befunnit mig för långt bort för att hinna dit, Växjö och Stockholm).

Det händer egentligen rätt mycket – och ändå känns det som – bara det blir vår, så vi kommer igång!